MARCUS & MARTINUS: TILLSAMMANS MOT DRÖMMEN

19 juni, 2017

Ibland förvånar jag till och med mig själv.

Jag har Netflix, HBO, Viaplay, C More, jag har Itunes rätt in i TV:n och jag har en redig hylla med ”riktiga” filmer. Tusentals och åter tusentals filmer att välja mellan. Sen säger det ”klick-klick” och högerhanden har tydligen tagit ett helt eget beslut.

Jag betalar alltså 39 kronor för att hyra filmen om Marcus & Martinus! Två norska sjungande tonårspojkar som jag aldrig fått för mig att lyssna på själv men självklart inte undgått att varken se eller höra. Jag är ju ändå lite ”med i nutidsmatchen” och jag är inte född igår. Jag har småtjejer i min närhet som avgudar dessa välfriserade killar och som kan varenda danssteg.

En dokumentär alltså. En saga som börjar i den lilla byn Trofors i Nordnorge, en by med blott 800 invånare och där enäggstvillingarna Marcus och Martinus Gunnarsen föds den 21 februari 2002. Privata videoklipp från pojkarnas första år får mig att förstå hur enormt tajta killarna är och hur mycket dom gillat sång och dans från riktigt unga år. Ett litet uppträdande på ett hotell i Thailand gav killarna en spark i baken att söka till Melodi Grand Prix Junior 2012 – vilket dom vann! Och på den vägen är det kan man säga.

Dom säljer ut arenor, får kids att köa huuur länge som helst för en autograf, dom gör läxor i konferensrum medans pappan är på möten med skivbolag och dom är tillsammans hela hela HELA tiden.

Många såna här musikdokumentärer känns som reklamfilmer för artisterna ifråga men jag tycker regissören Daniel Fahre lyckats med konststycket att berätta om dessa speciella killars liv på ett nyanserat sätt. Det går inte alltid bra, dom mår inte alltid toppen, det tjafsas och bråkas som det gör mellan syskon, dom är självklart trötta och sega i perioder och att bli tillsagd av din pappa att le fast man inte vill eller orkar kanske inte alltid är så kul?

Jag hade gärna velat få reda på lite mer om vem som skriver musiken och även varför mamman Gerd Anne inte är med så mycket. Klart jag förstår att någon måste vara hemma med lillasyster Emma men det är bara pappan Kjell-Erik som coachar, peppar och fixar hela tiden. Sen hade jag kanske hellre sett den här dokumentären om fem-sex-sju år istället när killarna själva kan titta på den här tiden i backspegeln och sätta ord på vad som hände och hur det kändes att växa upp på det här viset. Dom är trots allt bara femton år nu och har endast gjort två skivor.

Men…nåja. Det konstiga filmvalet blev inte så tokigt ändå. Där ser man.

 

{ 1 comment… read it below or add one }

Sofia juni 21, 2017 kl. 22:02

Ger filmen någon uppfattning om relationen mellan killarna och pappan?

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: