MITT LIV MED LIBERACE

1 september, 2013

För det första: Matt Damon – du är underbar!

För det andra: Michael Douglas – du får aldrig dö!

För det tredje: Steven Soderbergh – vad härligt, äntligen, du KAN ju!

För det fjärde: FY FAN VAD JAG ÄLSKAR FILM!

Jag sätter mig i en relativt stor biosalong, det är eftermiddag och kanske tolv sålda biljetter, filmen börjar och det tar tio sekunder för mig att känna att det här blir en upplevelse jag sent ska glömma.

Det är 1977, Matt Damon spelar den unga bisexuella djurskötaren Scott med nacklångt tjockt hår, baby-len hy och byxor uppdragna till strax under armhålorna. På en gaybar träffar han Bobby (Scott Bakula) som bjuder honom på dejt till Las Vegas för att se Liberace spela. Och där – DÄR – skapas filmhistoria mitt framför mina ögon.

Michael Douglas förvandling till guld-glitter-och-glamour-pianisten – och tillika smygbögen – Liberace är alldeles ____________ (<—- fyll i valfritt superlativ). Jag får tunghäfta, skrivkramp, afasi, anemi, kikhosta, glädjefnatt. När en skådespelare jag högaktar i normalfall gör en roll som är så bortom allt jag tidigare sett honom i räcker orden liksom inte till. Jag känner dock att det är okej. Man får vara tyst också, man får sitta och le och låta sig imponeras och man får strunta i att ordbajsa med tangentbordet och helt enkelt lita på att du som läser förstår vad jag menar.

Jag hoppas få se Michael Douglas och Matt Damon som paret Liberace och Scott Thorson i något annat sammanhang. Som prisutdelare på Oscarsgalan. Som inbjudna middagsgäster till ryska ambassaden. I någon talkshow. Som vinnare på Oscarsgalan. Nånstans bara, var spelar mindre roll. Sen slår det mig att Mitt liv med Liberace ”bara” är en TV-film, en HBO-produktion. Det är inte så ”bara” men det är konstigt, filmen är så påkostad och välgjord. Det är ändå tacksamt att den visas på bio och att jag fick ett ryck och gick dit. Jag ska skriva ett tacktal till mig själv och läsa upp det i spegeln för det är när jag ser filmer som denna och hjärtat blir alldeles varmt som jag förstår varför jag ser så mycket skitdålig film – också.

Det är för att hamna här. Det är för att hitta pärlorna. Det är för att bli överraskad och förälskad och alldeles hoppetossigt glad. Det är för vetskapen om att tillräckligt många grodor leder fram till en prins. Matt Damon och Michael Douglas är mina prinsar just nu, tillsammans med Rob Lowe som spelar supersliskig plastikkirurg och regissören Steven Soderbergh som jag hoppas i och med denna film inte lagt regissörsyrket på hyllan. Han har ju hotat med det. Det är dumt att hota Steven. Fortsätt göra såna här filmer istället så blir allting bra.

Fan. Jag blir på riktigt helt jävla överlycklig av den här filmen! Gå och se den, se den på bio om du kan. Kan du inte se den på bio, hyr den på DVD när den kommer. Gör vad tusan du vill bara du inte låter den passera obemärkt. Den är värd så mycket mer än .

{ 6 comments… read them below or add one }

Steffo september 1, 2013 kl. 09:56

Jag lyder order och lovar! :-)

Svara

Fiffi september 1, 2013 kl. 17:51

Steffo:
Bra där! :)

Svara

filmitch@hotmail.se september 1, 2013 kl. 14:23

Minns Liberace från när jag var i USA en fascinerande person. Får nog vänta på DVD – landsorten du vet.

Svara

Fiffi september 1, 2013 kl. 17:52

filmitch:
DVD funkar det med även om det var en cool upplevelse att se filmen på stor duk. Charmig som tusan är den. :)

Svara

Jojjenito juli 1, 2014 kl. 08:29

”Steven Soderbergh – vad härligt, äntligen, du KAN ju!”

Haha, efter hans sista film då får han till slut godkänt. :)

Kul att du gillade den och gick och såg den på bio. Kul med såna pärlor.

Svara

Fiffi juli 1, 2014 kl. 19:25

Jojjenito:
den gjorde sig verkligen på bio! Jag har sett om den på DVD hemma och den är fortfarande jättebra men på bio var den magisk. Jag tror det var därför du var lite sval mot den ;)

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: