MOONLIGHT

11 februari, 2017

Om man tar homosexualitet, droger, mobbing, dysfunktionella föräldrar, ensamhet, gemenskap och utanförskap och slår in det i omgivningarna runt Miamis slumområden, ja då får man Moonlight, en av årets största snackisar nu när Oscarsgalan närmar sig.

Hela åtta oscarsnomineringar har denna lilla film fått och det är såklart nåt som sitter i mitt bakhuvud när jag ser filmen. Den har hyllats av många, i princip ALLA, i alla fall alla jag känner som sett den, så mina förväntningar är höga. Riktigt höga. FÖR höga, absolut. Moonlight är nämligen en film som helt klart är BRA men det är inget mästerverk i mina ögon.

Filmen är uppdelad i tre delar, den första handlar om ”Little” (Alex Hibbert), den lilla pojken som får sköta sig själv i mångt och mycket eftersom hans drogande mamma (Naomie Harris) inte är kapabel att vara förälder fullt ut. I den andra delen har pojken blivit tonåring (Ashton Sanders) och nu får han kämpa i skolmiljö mot mobbning samtidigt som han försöker hitta sig själv i sin sexualitet (och det är HÄR filmens absolut bästa scen finns, i ett klassrum) och i den sista delen är han vuxen, kallas nu ”Black” (Trevante Rhodes) och han försöker fortfarande hitta sin plats i livet.

Det är som alltid fint att se lågbudgetfilmer som lyckas skapa något ”större än sig själv” med hjälp av hjärta och idéer och på så sätt gillar jag att Moonlight får uppmärksamhet. Att den inte nådde fram och in i mig så som den lyckats med hos andra är en helt annan femma. Sevärd är den hur som helst men ingen Oscarsvinnare i mina ögon.

Flera av mina filmbloggarvänner har också sett filmen. Klicka på namnen för att komma till recensionerna:
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Filmnight
Jojjenito
Absurd Cinema

Vill du höra mig prata mer om filmen, lyssna på avsnitt 75 av Snacka om film

{ 4 comments… read them below or add one }

Henke februari 12, 2017 kl. 09:41

Detta är en film som har vuxit och vuxit sedan jag såg den. Jag måste se om den före jag ”låser in” min topplista för filmåret 2016, så bra känns den när jag tänker tillbaka på den. Och det gör jag ofta.

Svara

Fiffi februari 12, 2017 kl. 11:20

Henke:
Tänker du på den så pass ofta så har den ju tagit dig in i dig på ett intressant sätt. En omtitt kan ju vara smart då. För mig är 2016 ett såpass bra filmår att den sannolikt inte kommer kunna komma in på min lista även vid en omtitt och även om jag skulle tycka att den växt.

Svara

Sofia februari 14, 2017 kl. 20:08

Nej, jag hade ju också svårt att se mästerverksperspektivet. Fick ingen som helst känsla från någon av de tre huvudrollsinnehavarna.

Svara

Fiffi februari 17, 2017 kl. 08:26

Sofia:
Skönt att höra att jag inte är ensam ;)

Svara

Leave a Comment

{ 2 trackbacks }

Previous post:

Next post: