MOTHER!

Med ett CV som Darren Aronofskys är det svårt att vara likgiltig när det vankas en ny film. Hans filmer har en enormt hög lägstanivå med droghallucinationer i Requiem for a dream, drömlimborullen The Fountain,  balletthrillerdramat Black Swan och min personliga Aronofsky-favorit till dags dato:  The Wrestler. Den enda egentliga avåkningen från motorvägen som leder till dom allra största regissörerna i modern tid är det bibliska sömnpillret Noah.

Men nu är det alltså dags för Mother! och jag känner mig både förstummad och förstoppad och jag ska försöka förklara varför.

Mother! utspelar sig i ett stort hus, ett kråkslott om du vill. Nyrenoverat av den superhändige – och namnlöse – frun i familjen, spelad av den upprättgående porslinsdockan Jennifer Lawrence. Hennes man, Den Store Författaren Som Tappat Inspirationen, är så uppe i sin egen röv att han inte ser vare sig henne, husets förvandling, att han kanske borde försöka sig på att vara lite fysisk med frugan from time to time eller reagera på att hon behöver mycket medicin för att hålla måendet i schack. Han spelas av Javier Bardem, en roll som borde vara som klippt och skuren för honom men – för mig – blir det mest en parodi. En uttrycksfull egocentrisk man med gummiansikte och stora ledsna hundögon som är gift med ett övermedicinerat nervknippe och tillika…barn.

Ja, hon känns så. Som ett barn. Hon skrider fram genom rummen med genomskinligt nattlinne och perfekta former men utstrålar bara marginellt mer kvinnlighet än en tioåring. Det kommenteras till och med i filmen då en man (Ed Harris) kommer på besök: ”Din fru? Jag trodde hon var din dotter!” Och i nästa sekund ska man alltså köpa att hon ensam har totalrenoverat en jättekåk med allt vad det innebär av bärande, släpande, lyftande, sågande,, målande, rördragning, eljobb, fixande och trixande. Nåja. Jag ska inte snöa in mig på det här, det finns annat att fundera över.

Filmen är två timmar lång. I 2/3 av filmen har den mig i sitt våld, jag äter den ur handen och jag förstår inte varför. Den skaver, den känns konstig, olustig,  skådespelarna beter sig jätteunderligt och jag vet inte om det beror på manuset eller på felcasting. Den är otäck också filmjäveln. Huset gör ljud ifrån sig, det kastas in jump scares och jag funderar på åt vilket håll filmen ska vrida sig. En thriller, ja det står tämligen klart. Skräckfilm, nä…inte va? Eller…kanske? Familjedrama? Kärleksfilm? Om vi säger såhär….den sista tredjedelen rör om i grytan så att filmen inte är i närheten av samma ”typ” som dom första två och jag gillar det inte. Tror jag.

Det finns så mycket att inte tycka om med Mother! men ändå fascinerar den mig. Den är ofullständig på ett vis för att i nästa sekund kanske till och med vara smart. Med andra skådespelare kanske betyget hade blivit högre, jag vet inte. Å andra sidan är vissa scener nere på en etta och skvalpar. Men slår jag ihop allt så måste jag ändå ge den godkänt, den var underhållande på ett ytterst mystiskt och taggigt sätt. Jag skulle dock inte råda någon att se den, som ett filmtips alltså. Så den får en trea men en trea jag egentligen inte kan stå för.

3 svar på ”MOTHER!”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.