Mozart and the whale

2001 gjorde den norske regissören Petter Næss sitt livs film. Jag vågar säga det trots att karln inte är äldre än 51 för jag är säker som en O.B Fleur på en gymnastik-uppvisning att Elling är ett mästerverk som inte går att bräcka.

Att det var Elling som öppnade dörren till det stora landet i väst och gav Næss chansen att regissera en Hollywoodsk variant av denna film fyra år senare, ja, visst var det så. Men i Hollywood funkar det inte alltid att kopiera ett vinnande recept rakt av (som Haneke gjorde med sin Funny games till exempel) utan här fick Næss ett nytt manus att bita i, fast ett manus som fortfarande kretsade kring människor med olika former av psykisk sjukdom.

Dom medelåders och kanske inte helt fotogeniska skådespelarna Per Christian Ellefsen och Sven Nordin i Elling har nu blivit utbytta mot några som passar bättre in i ”Hollywoodmodellen”, det vill säga två unga skitsnygga skådisar: Josh Harnett och Radha Mitchell.

Handlingen kretsar kring ett ”hem” där det på dagarna befinner sig en salig blandning av folk med olika störningar.  Donald (Harnett) och Isabelle (Mitchell) har båda Asbergers, dom blir kära i varandra och det uppstår komplikationer.

Josh Harnett är en skådespelare som i mitt tycke befinner i samma klass som Orlando Bloom. Det är utseendemässigt oklanderliga killar men tycker jag som tittar att dom saknar ”det” så är dom fullkomligt onödiga i en rollista. Det finns ingenting eget med dessa två, ingenting spännande, jag tror inte ens dom kan stava till karaktärsskådespelare. Som jag ser det är dom inget annat än två högavlönade neutrum.

Radha Mitchell har jag ingenting att säga om som skådespelare, varken positivt eller negativt, mer än att hon är helt felcastad här.

Det känns ändå som det fanns en klar intention från Næss sida att göra något annorlunda och bra med den här filmen. Titeln Mozart and the whale är bra, den sticker ut men fick den heta så i USA? Nix. Den fick heta Crazy in love. Bara DÄR blir man ju förbaskad.

När pengarna inte räckte till större namn än Harnett och Mitchell borde Næss sagt NEJ, NEJ så ilsket som bara en norrman kan låta. Jag tror nämligen filmen hade blivit bättre om han letat huvudrollsinnehavare på ett riktigt psykhem.

 

2 svar på ”Mozart and the whale”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.