Skräckfilmssöndag: VARGTIMMEN (1968)

Ingmar Bergman gjorde en enda skräckfilm under sina aktiva år och det är dagens film, Vargtimmen. Eftersom det är så mycket fokus på denne Bergman just i år (när han skulle ha fyllt 100 år) OCH jag ju faktiskt har skräckfilmstema passade jag på att se den här filmen. Den finns dessutom lättillgänglig på C More så jag hade verkligen inget att skylla på. Annars brukar jag kunna skylla på det mesta när det vankas filmer av Ingmar Bergman, han är verkligen ingen favorit även om han gjort en del filmer som både är sevärda och riktigt bra.

Vargtimmen handlar om den store konstnären Johan Borg (Max von Sydow) som bor på en liten ö tillsammans med sin gravida fru Alma (Liv Ullman). Plötsligt försvinner Johan och det som hänt kan kanske förklaras med Almas egna ord och det som är nedskrivet i Johans dagbok, en dagbok hon hittar och läser med halvöppen mun och/eller nafsande på sitt finger eller knoge. En dagbok vars omslag består av ett vitt papper med stora handskrivna svarta bokstäver: DAGBOK.

Johan är Det Där Manliga Geniet som man så ofta sett handlingen i (svenska) filmer kretsa kring. Här är det hans mentala ohälsa som kommer upp till ytan under vargtimmarna (mellan midnatt och soluppgång) där han berättar om sina smärtsamma minnen för en i det närmaste förhäxad Alma. Hon är tyst, uppoffrande, lyssnande, förstående och snäll och han målar tavlor och är ”svår”. När hon pratar om sina tankar om deras förhållande somnar han mitt i en mening och hon nattar honom och…förstår.

Tänk, det är femtio år sedan den här filmen gjordes och nästa år fyller Max von Sydow 90 år! Tänk, igen, att han fortfarande är aktiv! Star Wars, Game of Thrones, Thomas Vinterbergs nya film Kursk, det är otroligt egentligen. Allt med Max von Sydow är mer otroligt än Ingmar Bergman tycker jag.

Vargtimmen är en skräckfilm alltså. Ja. Jo. På pappret är den ju det och visst kan dom egna tankarna i kombination med handlingar som beror på hjärnspöken vara nog så skrämmande. Filmen i sig för mig dock mer fnissig än något annat. Det är nästintill skämskuddevarning faktiskt. Och även om handlingen är tidstypisk så känns det så våldsamt förlegat berättad att jag mest bara blir trött. Arroganta gubbjävlar står mig upp i halsen, även i finkulturell förpackning.

Här är en lista på resten av filmerna i temat.

BARBARELLA

Att jag inte hade den blekaste aning om vad jag förväntade mig cementerades redan till förtexterna. Hahaha! Va coolt! Barbarella (Jane Fonda) ligger i ett pälsbeklätt gravitationsfritt rymdskepp och ska försöka ta av sig rymddräkten samtidigt som det spelas tidstypisk 60-talsmusik och det dito typsnittet liksom dansar runt och bildar namn på skådespelarna. Efter 44 år på jorden och ett antal filmer innanför hornhinnorna kan jag lugnt säga att jag aldrig sett nåt liknande förut.

Filmen fortsätter i samma härligt knasigt kreativa anda och jag njuter av varenda sekund samtidigt som det sitter en liten djävul på axeln och väser att det här är en såndär film som Tim Burton skulle kunna få för sig att sätta remaketänderna i och då får jag riktigt sur magsyra för det vill jag verkligen inte. Jag vill att Barbarella ska få vara Barbarella och att alla ska kunna se den precis som den är och var.

Men vad handlar filmen om då? Jo….Barbarella är på uppdrag nånstans ute i rymden, på jakt efter den galne vetenskapsmannen Duran Duran som har tillverkat ett vapen som kan förinta hela universum as we know it. På vägen träffar hon på dom mest mordiska dockorna med sylvassa klapprande tänder, blå kaniner och en extremhårig Man som lockar med sex sådär alldeles på riktigt, alltså nakna tillsammans i en säng, inte sådär som dom rika framtidsmänniskorna gör (äter ett piller och håller händerna mot varandra tills dom sammanstrålar i nån slags mental extas?). Hon träffar även revolutionsledaren Dildano (spelad av David Hemmings) och deras ”sexscen” ger mig många associationer till en viss scen mellan Sylvester Stallone och Sandra Bullock i Demolition man. Svårt att undvika att göra den jämförelsen.

Jane Fonda har gjort många bra roller i sin karriär men jag undrar om inte Barbarella är den hon borde vara mest stolt över. Okej att hon är nästan mer avklädd än påklädd och när hon är påklädd har hon trosorna utanpå strumpbyxorna men hon är stentuff och så långt ifrån en bimbo man kan komma.

Jag är helt kär i den här filmen. Den är alldeles blindgalen och det är så jävla härligt!

I avsnitt 51 av Snacka om film chockar jag Steffo med att prata om den här filmen.

2001 – ETT RYMDÄVENTYR

Säg den 47-åring som åldrats lika snyggt som Stanley Kubricks 2001 – Ett rymdäventyr, alltså utan restaureringshjälp från injektioner, knivar och andra tillhyggen.

Nu när jag har nya filmer som The Marsian, Gravity och Interstellar i färskt minne känns det helt otroligt att se en rymdfilm som 2001 med så pass många år på nacken och som ändå i långa stunder känns helt….modern.

Scenerna utifrån rymden är knivskarpa och filmen som helhet är en ren njutning att beskåda, otroligt vacker och stämningsfull genom nästan alla sina 160 minuter. Den tappar mig lite sista tjugo när filmen övergår i ett surrealistiskt färgsprak men hittar mig igen lagom till det magnifika slutet.

Bilderna tillsammans med den klassiska musiken gör 2001 – Ett rymdäventyr till något större än ”bara” en film. Den känns nästan….religiös. Orden tar liksom slut.

Jag tror att det finns många som får kli i kroppen av att filmen är tempofattig, att det är så lite dialog, att det tar en bra stund innan man får ”kläm” på var den är på väg och det finns säkert dom som trycker på stop och ser nåt annat istället. Det är bara att beklaga. Vissa filmer kräver tålamod för att ge utdelning och det här är en sådan film.

Släck lamporna och unna dig en lång film som försätter dig i en sinnesstämning väldigt få filmer kan bjussa på. Det är ett äventyr inte bara i rymden utan genom hela människans varande och blivande och kanske ger den även dig själv en ny tanke eller två.

Vill du läsa mer om musiken i filmen, klicka här.

Svensk söndag: BAMSE

Olof Palme sa redan vid ett tal julen 1972 som handlade om USA´s bombning av Hanoi att ”man måste kalla saker vid dess rätta namn”. Arne Mattsson och Elsa Prawitz tyckte uppenbarligen inte att detta var lika viktigt när dom flera år före Vietnamnkriget skrev manus till filmen Bamse.

Att kalla en film som denna för Bamse är bland det dummaste man kan göra, speciellt i kombination med bilder som dessa på affischen. Bamse är  gjord tio år före Fäbodjäntan annars hade man lätt kunnat tro att den här filmen ville porrsurfa lite på falukorvsvågen. Men så var det inte. Bamse har ingenting att skylla på, ingenting annat än att titeln helt enkelt är rent vansinnigt feltänkt.

En man som heter Christer dör i en bilolycka. I en närliggande slänt hittas en teddybjörn som flugit ut genom fönstret på bilen. Teddybjörnen heter Bamse. Christer begravs, han sörjs av fru och son med det fantasifulla namnet Christer men han sörjs även av en annan kvinna, Barbro (Grynet Molvig).

Filmen handlar om vem denna Barbro är, den handlar om hemliga förbindelser, den handlar om kärlek, svek och irrvägar, den handlar om mycket men den handlar INTE om Bamse.

Tack för filmen Henke. Jag vet att du fastnade för den när den gick på TV av anledningen att ”Grynet var häli”. Du har helt rätt, hon ÄR härlig. Jättesöt, bedårande faktiskt och hon har en utstrålning som faktiskt förvånade mig då jag inte sett så många filmer med henne som riktigt ung. Hon gör sin roll som Barbro med den äran.

Men det var just det. Barbro. Varför kunde inte filmen få heta det?

Klicka här för att komma till Henkes recension av filmen. Han skriver om den idag som en av filmerna i projektet Decennier som nu är framme vid 60-talet.

Veckans klassiker: BULLITT

Om en skådespelare vill framstå som macho i en filmbloggares ögon så underlättar det inte om filmbloggaren i fråga är uppvuxen på 70-talet och skådespelaren är lik Tage Danielsson.

Det är nånting där som krockar rätt hårt. Jag vet många som tycker att Steve McQueen är det manligaste som finns, den ultimata filmstjärnan, mannen, myten, legenden. Jag är inte en av dom. Steve McQueen är inte bara lik mysfarbrorn Tage, han pratar på samma sätt som Stefan Edberg också. Inte heller det är något att lägga som plus i alfahanneskålen.

När Bullitt kom 1968 så kan jag bara anta att det var det tuffaste som gick att se på biograferna. En välkammad rödlätt McQueen, balla mullrande bilar, en spännande konspiratorisk historia och ett soundtrack proppat med ett massivt tutande på tvärflöjtar. På nåt sätt tycker jag filmen har åldrats både bra och dåligt.

Frank Bullitt (McQueen) ska skydda ett vittne som till alla pris måste hållas vid liv fram till rättegången. Bullitt misslyckas, vittnet mördas. Don´t mess with the Bullitt liksom. Klart han beger sig ut på jakt efter förövaren. Ingen ska säga att han inte kan klara av sitt jobb.

Ramhandlingen, historien i sig är egentligen tidlös. Den har filmats många många gånger och det har gjorts av en enda anledning: det är en historia som funkar. Det som gör att filmen i mina ögon har behov av en redig dammtrasa är att den är uddlös, nästan lite korkad faktiskt. En mördare som på nära håll skjuter någon för att döda skjuter inte i axeln, ej heller i knät. Det är alldeles för…snällt.

Som tur är har filmen en stämning som är i det närmaste klassisk. Skön musik, härliga färger, hela filmen är charmig på det där geniuna 60-tals-sättet och jag hade en rätt mysig stund framför TV:n.

Visst är Bullitt en klassiker med rätta men den har långt kvar för att bli en klassiker för mig.

Här finns filmen.

Skräckfilmvecka: Spider Baby

Här, nu och idag börjar Skräckfilmsveckan på Fiffis filmtajm.

Varje dag till och med söndag kommer det dyka upp recensioner på olika typer av läskiga filmer, såna som är bra att samla på sig i Halloween-tider och först ut är en gammal kultklassiker från 1968, urmodern till alla inavlade-lantismonster-som-käkar-människor-filmer: Spider Baby.

Syskonen Elizabeth, Virginia och Ralph har alla tre nån slags sällsynt genetisk sjukdom som förvandlar dom till mordiska kannibaler genom en stadig förruttnelse av deras hjärnor och självklart bor dom i ett gammalt hus med tinnar och torn i utkanten av en liten byhåla.

Dom får besök av några avlägsna fisförnäma släktingar som vill bli deras förmyndare men ungdomarna känner på sig att släktingarna bara vill åt deras hus, deras enda trygghet i livet och det vill dom inte. Och när dom här syskonen tänker ordet INTE så gör dom det ordentligt. Släktingarna ska väck, dom ska dö och visst blir det en blodig natt.

Jag vet inte om regissören Jack Hill kände till Pippi Långstrump när han gjorde filmen men jag tror det för Elizabeth är en solklar Pippi-klon utseendemässigt. Ralph är kutryggad och efterbliven och är den som ser mest ut som om hans pappa, farfar och morfar är samma person. Virginia är den blodtörstigaste av dom, den som mest gillar att leka spindel och ta människor som byte i sitt nät. Hon har en ångestblick som är så obehaglig att när jag möter liknande blickar på tunnelbanan så byter jag vagn.

Nu kanske det är lätt att tro att det är är nåt skitäckligt, klaffsigt, spektakulärt kannibaldrama men så är inte fallet. Bara det att filmen är svart-vit gör att det mesta av den läskiga känslan försvinner (vilket är precis tvärtom mot till exempel Psycho) men filmen är faktiskt bitvis även lite komisk. Det känns som att regissören haft klara slap-stick-baktankar och den känslan gör filmen en anings spretig.

Summa summarum, det här är en skräckfilm som du inte behöver bli rädd för men den är intressant ur filmhistorisk synvinkel. Ibland är det kul att gräva lite och även om spaden inte slår i nåt gravfynd från vikingatiden så kan det alltid vara skönt för kroppen med fysiskt arbete ibland. Ja, ungefär så på´t ungefär.

[Idag börjar Skräckfilmsveckan även hos Filmitch och idag recenserar han Razorback.}

Här finns filmen.