En ladylike sommar: LADY M

Hur många gånger kan man berätta historien om Macbeth egentligen? Jag gäspar så snart jag börjar räkna. Den här filmen har dock ingenting med Shakespeares Macbeth att göra – som tur är – utan är baserad på kortromanen Katarina Ismajlova från 1865 skriven av den ryska författaren Nikolaj Ljeskov och blev publicerad för första gången i Fjodor Dostojevskijs ”undergroundtidning” Epoch. Romanen har även blivit opera under namnet Lady Macbeth of Mtsensk med musik av Dmitrij Sjostakovitj. I Sverige sattes denna opera upp redan 1935 men den senaste gången var i Göteborg 2012.

Lady Macbeth är historien om den unge Katherine (Florence Pugh) som köpts och gifts bort med en äldre totalt ocharmig skithög till man och hon bor i den stora herrgården (slottet?) tillsammans med honom och sin svärfar, en man som är allt som maken är men gånger sin ålder.

Det man förväntar sig i denna typ av berättelse är att maken våldför sig på sin unga fru, att det osar våldtäkt under det äktenskapliga täcket varje kväll men så blir inte fallet. Katherines man är tämligen ointresserad av fysisk närhet, för honom räcker det gott att bara titta på hennes nakna rygg och ha lite kul med sig själv. Katherine å andra sidan är en sexuell kvinna som har behov som inte direkt stillas och därför får hon svårt att hålla tassarna borta från gårdens arbetare Sebastian (Cosmo Jarvis) när denne visar intresse.

För att vara en kvinnlig huvudkaraktär som föddes i en författares huvud 1865 är Katherine otroligt modern i sitt sätt att vara. Hon är kaxig, hon står på sig, hon säger emot, hon njuter av sex, hon skiter i konventioner och hon håller huvudet kallt även när hon borde ha svårt att göra det. Jag tycker Florence Pugh gör henne rättvisa, hon är som klippt och skuren för den här rollen.

Florence Pugh ja, vet du inte vem det är är det bara att memorera namnet för henne kommer vi se väldigt mycket mer av framöver. Hon är bioaktuell ihop med The Rock i Fighting with my family, på Netflix med Chris Pine i Outlaw King och med Alexander Skarsgård i serien The little drummer girl. Hon är aktuell i Ari Asters nya film Midsommar och hon är med på rollistan när Marvel-bruden Black Widow ska få sin alldeles egna film.

Den här sagan om en självständig kvinna med skinn på näsan och en småkukad lättkränkt man skulle kunna vara skriven idag. Det är såklart störande att inte mycket hänt på alla dessa år men samtidigt känns det befriande att konventioner och beteenden ifrågasattes redan då.

Det här är en film i sommarens tema med filmer med Lady i titeln. Klicka här för att se vilka andra filmer jag skrivit om. 

BRAIN ON FIRE

Den här filmen är baserad på Susannah Cahalans memoarer som på svenska heter ”Blackout: när min hjärna blev min fiende”. Originaltiteln är Brain on Fire: My Month of Madness och där har du också titeln på filmen.

Boken, som sålts i över 70000 ex i USA, och filmen handlar om Susannah som har pojkvän, lägenhet och jobbar på New York Post. Hon märker själv att hon börjar bete sig lite knepigt till en början, hör röster, blir aggressiv och säger allt hon tänker men kanske tror hon att det ska gå över? Hennes nära och kära går från att bli oroliga till panikslagna till asförbannade över hennes jättejobbiga beteende. Hon får mediciner men det börjar snurra konspirationsteorier och hon får för sig att det är medicinerna som gör henne sjuk, trots att hon bara ätit dom ett dygn.

En dag vaknar hon upp på sjukhus, fastspänd, som ett kolli. Hon kan inte prata, inte röra sig och läkarna står handfallna. Dom hittar inga fel men den peronlighetsförändring hon varit med om på denna korta tid vittnar om något annat.

Regissören Gerard Barrett lyckas berätta denna historia på imponerande 88 minuter och detta utan att den känns forcerad. Chloë Grace Moretz är bra i rollen som Susannah även om jag känner att hon ser ut att vara i yngsta laget för att jag ska köpa att hon har det jobb hon har (hon var 19 år när filmen spelades in och ser inte direkt äldre ut – snarare tvärtom). Carrie-Anne Moss spelar hennes frustrerade mamma och det gör hon jättebra.

Som sagt, filmen är kort och historien intressant, än mer så då den är sann. Människokroppen är en spännande pryl, det är mycket som kan hända som är svårförklarat. Det märker man om inte förr när man ser den här filmen.

 

BUSTER´S MAL HEART

Känner du att du vill ha mer av Rami Malek efter att ha sett honom briljera i Bohemian Rhapsody? Ett enkelt tips är att ratta in på Netflix och söka på filmen Buster´s mal heart.

Här spelar han Jonah, en tystlåten familjefar som känns väldigt nöjd med livet trots att allt inte riktigt är som han önskar. Han har en bedårande dotter och en fru han älskar men på grund av dålig ekonomi och i väntan på att dom ska kunna spara ihop lite pengar bor dom hemma hos hans svärföräldrar. Jonah jobbar natt på ett sjaskigt hotell och lider av sömnbrist. Ringarna under ögonen blir större och större och rödare och rödare och han verkar inte kunna se någon förändring i sikte. Han önskar byta till dagskift med hotellets manager vill inte gå honom till mötes.

En natt kommer en namnlös man (DJ Qualls). Han behöver ett rum. Han vill dock inte uppge sitt namn och ej heller visa sitt leg varpå Jonah är förbjuden att hjälpa honom. Den namnlöse mannen säger att han är ”den siste frie mannen” och börjar prata med Jonah om en annorlunda typ av livsåskådning. Han är en mix av ödesmättad mindfulnessnubbe och foliehatt skulle jag vilja säga men Jonah fastnar. Och lyssnar. Och förändras.

Det här är en film skriven och regisserad av Sarah Adina Smith, en ung kvinna som i mina ögon (efter att jag sett denna film) känns som en jätteintressant filmmakare att följa framöver. Det här är hennes andra och senaste långfilm i karriären (den första, The Midnight Swim, kom 2014) men efter den här filmen har hon mest regisserat TV-serieavsnitt. Tyvärr. För det är ”nåt” med det här manuset jag verkligen gillar. Den har samma typ av creepy luddighet som Fight Club, Twin Peaks, The Double och Enemy och det är svårt att inte dras med i Rami Maleks känslosvängningar. För att vara ett svart psykologiskt drama är den förvånansvärt lättsedd.

Ett filmtips i vårvinternatten!

Finns att se på Netflix!

Skräckfilmssöndag: TONIGHT SHE COMES (2016)

Idag, precis just idag, går jag i mål med årets stora skräckfilmstema. Efter 52 veckor och lika många filmer är det nu tack och adjö till skräckfilmssöndagarna och helt ärligt, ingen kunde vara gladare än jag. Jag känner mig otroligt mätt på den här genren och det kommer dröja ett bra tag innan jag konsumerar skräck på detta all-in-sätt igen.

Jag tror faktiskt inte jag sett lika mycket skräck under samma koncentrerade tidsrymd någonsin, inte ens i tonåren när jag var storkonsument av ”videovåld” (och SE vilket våldsamt AS det blev av mig!). Det ska nämligen tilläggas att jag inte bara sett dessa 52 filmer, jag har börjat på en massa andra också, såna som varit för kassa för att ens se klart.

Att avsluta temat med Tonight she comes känns bra. Det här är en film som troligtvis aldrig blivit gjord om inte Jason Vorhees mamma varit så jävla skum i Fredagen den 13:e (1980). Den känns som urmodern när det kommer till filmer om halvnakna sexfixerade ungdomar vid en trästuga vid vatten som blir jagade av ”något” i skogen, något som inte nöjer sig förrän alla är döda.

Den här filmen är skriven och regisserad av Matt Stuertz, mannen bakom kortfilmen Benjamin Merrymeadows and the Curse of the Four-Holed Button (från 2009) och långfilmen RWD (från 2015). Han har skrivit en liten berättelse om James (Nathan Eswine) som jobbar som brevbärare och ska leverera ett brev till en ung tjej, Kristy Jordan (Dal Nicole). Kristy bor i en stuga i skogen som är svår att hitta till och när James efter många om och men hittar dit är Kristy försvunnen. Hennes kompisar Ashley och Lyndsey (Larissa White och Cameisha Cotton) är dock där, lekandes i bikini.

När filmen börjar står det med versaler att denna film ska tittas på med ljud – högt ljud. Och ja, jag är med på uppmaningen. Filmen blir verkligen betydligt mer suggestiv och sevärd med högt ljud än utan. Jag provade nämligen båda varianterna. Filmen som helhet höll mig faktiskt i ett intresserat grepp hela vägen från start till mål och jag måste erkänna att det förvånade mig en smula men samtidigt – ingen är gladare än jag när en film är bättre än jag förväntat mig.

Så, Tonight she comes är sevärd om än inte speciellt annorlunda i subgenren stugskräck. Snygga effekter, blodig på sina ställen och ungdomarna sköter sig – som skådespelare. Som filmkaraktärer not so much.

Här är en lista över alla filmerna jag sett i temat. Tack 2018 för att du snart är slut och tack till mig själv för att jag ser nån form av värde i att slutföra sånt jag drar igång. På nåt sätt känner jag mig nöjd även om väldigt få av dom sedda filmerna stannat kvar i mitt medvetande någon länge stund. Nu kör vi in i ett nytt år med nya utmaningar och kanske ett nytt tema? Vem vet?

 

 

THE HOLLARS

Det är nåt med 2018 som förändrat något i mig. Jag har visserligen alltid kunnat gråta till filmer men just i år har jag slagit rekord. Jag gråter liksom till allt. Filmer, Så mycket bättre, fotbollsmatcher, Idol, gulliga tecknade figurer, ja det mesta faktiskt. Det är som om något måste ”ut” ur systemet, nån slags ledsenhet som byggts på dom senaste åren och som måste rensas ut.

Kanske att det beror på att en värld i konstant förändring är ganska jobbig för en trygghetssucker som jag. Jag letar liksom efter något beständigt, trivs med tanken att det finns saker ”som är som dom alltid varit”, även om jag VET att inget sådant existerar och att jag inte är en traditionalist per se. Men jag har mina fasta punkter, dom som bara är mina, dom som inte beror eller kan ändras av någon annan än mig själv. För hur är det nu igen, den enda man till slut KAN lita på och den enda man kommer ha bredvid sig hela sitt liv är sig själv. Är det inte så?

2018 var året John Krasinski gjorde sig ett namn som regissör i och med A Quiet Place. Många skrev att det var hans långfilmsdebut, vilket är fel eftersom det bara behövs en enkel knapptryckning in på IMDb för att se att det är hans tredje film. Jag beslutade mig i alla fall för att leta upp den andra filmen han gjorde, The Hollars, från 2016.

Här får vi en berättelse om familjen Hollar skriven av Jim Strouse, mannen som även ligger bakom manus till små guldkorn som People Places Things och The Incredible Jessica James. John Krasinski regisserar och spelar även en av huvudrollerna, familjens yngre bror John. John är tillsammans med Rebecca (Anna Kendrick) och dom väntar sitt första barn.

När John får ett telefonsamtal att hans mamma Sally (Margo Martindale) hastigt blivit sjuk och att läkarna hittat en hjärntumör stor som en softball i skallen bestämmer han sig för att åka hem till staden han växt upp i, till mamma, pappa (Richard Jenkins) och storebror Ron (Sharlto Copley) för att finnas där som ett stöd.

Grundhistorien är inte något nytt under solen men jag vill påstå att slutresultatet blir något mycket över det ”normala”. Kolla bara in namnen jag satt inom parentes här ovanför. Kolla casten bara! Finns det någon där som inte andas mysig människa? Duon Martindale/Jenkins är sån jävla filmkärlek så jag smäller av. Lägg därtill Randall Park som läkare och Charlie Day som sjuksköterska (och gift med Johns ungdomskärlek) så har du hela skådisensemblen som i en liten ask.

Det fanns ingenting med den här filmen som jag inte kunde ta till mig, ingenting jag inte tyckte om. Den la sig på mig som en eluppvärmd filt och även om jag grät flera gånger så var det gråt av godo, fingråt som man säger.

Ingenting är ju beständigt, ingen lever för evigt. Hur mycket jag än hatar tanken på det så är jag en intelligent människa, jag FATTAR att det är så och att ingen av oss kan göra ett skit åt det. Men ändå. Orättvisan i att bra personer blir sjuka när elaka jävlar kan leva tills dom blir hundra, jag mår illa av det. Och här är det ledsamma kanske inte sjukdomen i sig, det är konsekvenserna av den. Samtidigt får den familjen att tajtas ännu mer och att uppskatta varandra. Fint så ju, egentligen.

Själv sitter jag i soffan, snörvlar och får dödsångest. Tack för det John Krasinski. Det gjorde du bra. Och nej, jag är inte det minsta ironisk, du gjorde det verkligen toppenbra! Det här är en KANONFILM, inget mer eller mindre än så.

OFFICE CHRISTMAS PARTY

Ja jösses, vilken film. Vilken jävla OREDA dom skapar på det där gigantiska kontoret där årets julfest håller hus. Jag känner att jag blir stressad och nästan nervös där i soffan, jag börjar tänka på helvetet det måste vara att städa upp skiten, att BYGGA UPP allt igen. Pengarna det kostar att återställa allt. Jag kan inte bortse från det och det är både onödigt och jobbigt faktiskt plus att det tar bort fokus från filmen.

Med namn som Jason Bateman, Olivia Munn och Jennifer Aniston i rollistan måste jag ändå säga att det här är Kate McKinnons film. JAG. ÄLSKAR. KATE MCKINNON. En kvinna som får chansen att FISA på film – och SOM hon gör det – hallelujah va härlig hon är!

Som helhet tycker jag dock filmen är svajig. Den har en hel del roliga scener men samtidigt är storyn så krystad att det är svårt att känna nån riktig fascination för filmen. Så himla mycket julkänsla blir det inte heller. Tänk såhär, tänk julafton med barn motsvarande tre dagisavdelningar och mängden paket dessa får, högen av papper, snören och allmänt elände denna paketöppning ger upphov till, tänk att det är ditt jobb att rensa upp efteråt. Det är svårt att känna riktig julglädje då va? Ja, eller hur! Precis så känns det att titta på den här filmen.

ALL I SEE IS YOU

Om jag inte visste bättre skulle jag tro att All I see is you är regisserad av en filmskolestudent som suttit och onanerat framför Terrence Malicks filmer sen slutet på nittiotalet. Det var lite segt där mellan 1998 och 2005 när det bara fanns EN film (förutom ett par svårhittade 70-talsrullar) men hej och hå, vem kunde ana vad kul man kan ha till Den tunna röda linjen?

Skämt åsido, verkligheten är inte så som i min fantasi för dagens film är faktiskt regisserad av en riktig räv i sammanhanget – Marc Forster. Han har gjort filmer som Monster´s Ball, Finding Neverland, Flyga drake, Quantum of Solace och World War Z. Och All I see is you aka det fula barnet som borde ha runnit ut med badvattnet?

När fotografer försöker sig på att vara pretentiösa utan att ha fog för detta i berättelsen – i detta fall exempelvis genom att filma genom ett akvarium med fokus på en liten fisk istället för på människan på andra sidan glaset, eller på en mot ett fönsterbleck fimpad cigarett i extrem närbild – då slår tröttman till på undertecknad. Prettoströmbrytaren klickar på OFF och jag får klåda över hela kroppen. Det zoomas in genom jalusier, jag får se en lillfingernagel, en ensam tår, ihopmorfade bilar på en motorväg. Att gestalta en kvinnas eventuella synnedsättning genom konstnärliga kameravinklar har aldrig gjort nån människa glad, än mindre ökat förståelsen för den utsatta karaktären.

Trevliga skådespelarna Blake Lively och Jason Clarke kan inte rädda detta sjunkande skepp hur mycket som än tuggar på underläpparna och snurrar på vigselringarna. Stackars satar, undrar om dom anade hur slutresultatet skulle bli?

Finns att hyra på Itunes för 49 kr. Inte värt pengarna, inte för fem öre.

DARK CRIMES

Dark Crimes – med den alternativa titeln True Crimes – utspelar sig i Polen där polisen Tadek (Jim Carrey) får för sig att han kan lösa ett mordfall via en roman han läst. Det finns flera beröringspunkter mellan bokens handling och mordets genomförande och han lyckas få författaren – och sadisten – Kozlov (Marton Csokas) häktad. Nu har han 48 timmar på sig att hitta mer bevis, ge fan i att knulla Kozlovs prostituerade flickvän Kasia (Charlotte Gainsburg), hålla sig från fallet så pass att hustrun inte lämnar honom och samtidigt försöka behålla lugnet. Inget av det går särskilt bra.

Det mesta med den här filmen går i ärlighetens namn inte bra. Den är nåt så otroligt medioker i själva historien, obegripligt att filmen ens blev gjord. Men det är klart, kunde den locka namn som Jim Carrey och Charlotte Gainsburg är den ju ”hemma” i viss mån.

Att se Jim Carrey agera i en ”riktig” roll, dvs icke-komisk, är alltid sevärt tycker jag. Han är väldigt duktig på att spela mörk och den där blicken han får till i flera av filmens scener är rent magiska. Gainsburg repriserar sin roll i Nymphomaniac (fast mer light här) och hennes uttrycksfulla muskulösa rygg gör sig verkligen på bild.

Filmens manus är baserad på en tidningsartikel kallad ”True Crimes – A Postmodern Murder Mystery” från 2008 skriven av David Grann och publicerad i The New Yorker (här kan du läsa den). För övrigt utspelar sig filmen i Polen och är inspelad i Krakow med omnejd. Det kanske är filmens allra största förtjänst. Den känns genuin i varje bildruta. Jag tror dock jag hade gillat filmen bättre om skådespelarna pratat polska.

THE PHENOM

Så tittar Ethan Hawke fram igen som den lilla otippade gubben i lådan. Här i en sportfilm, ett lågmält baseballdrama, där han spelar pappan till filmens huvudperson Hopper Gibson (Johnny Simmons).

Hopper är ett pitcher-löfte i Major League, en såndär kille det snackas om, en yngling som förväntas bli en av dom stora vad det lider. Det är dock nåt ”tok” med Hopper, han har svårt med koncentrationen och skapar inte dom resultat klubben önskar. Hopper tvingas gå till en idrottspsykolog, en mental coach, för att få fason på hjärnspökena medans tid är.

Coachen Dr Mobley (Paul Giamatti) är ingen duvunge i sammanhanget, han tar sig an Hopper, frågan är bara om det blir nåt bättre av det hela när Hoppers pappa hela tiden finns där kring honom som en psykiskt misshandlande vuxen.

Klart jag blir glad när jag hittar en film med Ethan Hawke jag inte sett och klart jag blir dubbelt glad när det visar sig vara en sportfilm, en genre som sällan misslyckas helt. The Phenom är dock rätt svag som sportfilm betraktad och det spelar liksom ingen roll hur hårt Hawke spelar byxan av dom andra inblandade när speciellt huvudrollsinnehavaren inte kan matcha honom alls. Det hade behövts en kille, en skådespelare, som fick mig att känna lite mer med honom, något som Johnny Simmons inte lyckas med. Han har helt enkelt inte den utstrålningen filmen behöver.

Ethan Hawke och i viss mån Paul Giamatti räddar filmen men mer än en tvåa blir det inte. Okej för stunden men ingenting som fastnar alls. Tyvärr.

Skräckfilmssöndag: WE ARE NOT ALONE (2016)

Okej, We are not alone är ingenting nytt under solen, inte på pappret i alla fall. Ett hus, en liten dotter som upplever att det händer konstiga saker (plus att hon saknar sin döda mamma), en pappa som inte tror på henne (plus saknar sin fru. Han har dock en ny flickvän som bor med dom), en gammal garderob med dubbeldörrar, en trappa som knarrar, det spelas på en speldosa av metall med en målad clown på, en källare som gömmer våldsamma barnteckningar, möbler som är övertäckta med lakan, ja, precis allt finns, alla klyschor för vilken standardskräckis 1A som helst.

Men, den här filmen är inte amerikansk. Den är inte från något land som jag vanligtvis ser skräckfilmer ifrån. We are not alone är en peruansk film och den lilla familjens hus ligger utanför Lima.

Det här är en mörkt filmad film (som så många i den här genren) och den känns i perioder nästan svartvit. Tänk typ The Others, en sån känsla. I många scener är bara en liten del upplyst, nästan som en spotlight på det filmmakarna vill ha i centrum – och det kan vara var som helst i bild. Resten är i princip svart. Jättesnyggt foto, det där spelet med ljus och skuggor. Jag som tittar känner en riktning åt VAR jag ska titta men inte alltid varför och det är spännande.

Den här typen av film innehåller nästan alltid sin givna mängd jumpscares och ja, We are not alone är inget undantag. Den påminner en hel del om The Conjuring faktiskt, både i manus och stämning (men inte i känslan rent visuellt). Jag vet inte om jag lurar mig själv och gör kulturskillnaderna större än dom egentligen är men jag tycker det blir läskigare bara av att dom pratar ett språk jag inte kan och därmed måste läsa texten. Jag fokuserar till max och filmer ger mig utdelning. Det här är inte en film jag skulle se själv om jag inte behövde – men nu behövde jag det. Och det gick ju…bra. Fick kolla på tre avsnitt av Världens sämsta indier på SVTPlay sen för att kunna sova.

Filmen finns att se på Netflix och här är en lista på resten av filmerna i temat. Där kan du se både titlarna samt vilket land filmerna kommer ifrån. 

MASTERMINDS

Den sanna ”sagan” om när ett gäng korkskallar lyckas genomföra ett av USA:s största värdetransportrån blir egentligen inte roligare för att jag vet att den är sann, det blir bara dråpligare. Jag sitter i soffan och funderar på hur många världsmedborgare det egentligen är som INTE är med i begåvningsreserven utan tycks leva sina liv i en alternativ verklighet – och faktiskt komma undan med det. Imponerande. Och läskigt.

Det var 1997 som värdetransportföretaget Loomis Fargo & Company blev rånad av den anställde David Scott (Galifianakis) och hans ”allierade” och Scott ”fick undan” hela 17 miljoner dollar i kontanter! Masterminds visar hur det hela gick till och återigen blir man på det klara med att verkligheten överglänser fiktionen MED RÅGE. Det hela är nämligen helt jävla vansinnigt, det är en FARS av Guds nåde och det går tamejfan inte att titta utan skämskudde.

Skämskudde eller inte, filmen är inte bara cringe, den är rolig också. Scenen när David ska skyffla in alla dessa pengar i bagaget på den lilla lastbilen är heeeeelt sjuk. Så vad man än tycker om idioter, galningar, knäpphuvuden, när dom gestaltas såhär på film så blir det underhållande. Nivån på humorn passar mig men den passar säkerligen inte alla. Å andra sidan, den finns på Netflix. Det är bara att trycka på play och faller den inte dig i smaken – stäng av vettja.

Skräckfilmssöndag: BODOM (2016)

Precis som den där dagen i juni 1960, åker fyra ungdomar i filmen Bodom till Bodom träsk i Finland för att tälta. I filmversionen är ungdomarna ute efter att rekonstruera händelserna från 56 år tillbaka, då tre av fyra ungdomar mördades kallblodigt och Bodommorden är fortfarande inte uppklarade. I verkligheten dog Seppo (18 år), Irmeli (15 år) och Anja (15 år) medan den fjärde killen, Nils (18år) överlevde. Nils skadades men minns ingenting av händelsen på grund av en hjärnskada men den där hjärnskadan har bestridits och minnesförlusten har påståtts vara simulerad.

Det finns alltså en hel det manusmässigt positiva saker man kan väva in i en film som Bodom. På pappret känns det som en finsk variant av första Fredagen den 13:e-filmen, men att den är baserad på verkliga – på riktigt riktiga – händelser. Eller, jag kanske skriver in för mycket hopp och förväntningar i filmen, så kan det vara. Hur som helst tvekar jag inte att lägga 49 kr på Itunes för att se filmen. Jag menar, hur illa kan det bli?

Jag tycker filmens regissör Taneli Mustonen har fått till en fullt funktionell skräckfilm, en sådan av typen att ju yngre man är när man ser den desto läskigare framstår den. Jag fyller snart 46, jag skulle – till exempel – aldrig få för mig att tälta längre, det är liksom en ointressant översovningsmetod. Däremot förstår jag att jag skulle vara livrädd OM jag sov i ett tält och blev väckt av ljud som inte skulle vara där.

Det är ett smart användande av ljud i filmen – och icke-ljud, skådespelarna är helt okej och den är snyggt filmad överlag, även om jag ibland reagerar på att scenerna är ljussatta på ett sätt som inte känns naturligt ute i vildmarken. Men det är kanske nörderier att peka på sånt? Att se skräckfilmer från andra länder än dom engelskspråkiga (och Sverige) är dock alltid ett plus. Det är spännande, jag gillar känslan att försöka ha koll på om dom filmar på ett annat sätt än man är ”van vid” och ibland blir man glatt överraskad och ibland känns det som att filmskaparna sett för mycket amerikanskproducerad skräck för att klara av att hålla sig unika.

Bodom är, i mina ögon, inte direkt unik MEN den härliga nordiska mysteriefilten ligger som ett våtvarmt omslag kring hela historien. Ett plus, i min bok.

Det finns en hel del matnyttigt att läsa om Bodommorden på Wikipedia, klicka här för att komma direkt till den sidan.

 

 

Skräckfilmssöndag: FENDER BENDER (2016)

Om du – liksom jag –  är lite småsvag för 80-tals-slashers KAN det här vara en film för dig. Massmördare med smått otäck svart bil, synthiga blipp-blopp-ljud i bakgrunden, fåniga tonåringar som agerar irrationellt och olycklig kärlek.

Innan du läser vidare måste jag förstås tillägga att det inte går att jämföra Fender Bender med till exempel filmer som The Prowler (1981), Maniac Cop (1988), dom första Fredagen den 13:e-filmerna (1980-1982) och The New York Ripper (1982) MEN den sätter en ton som påminner om dåtidens skräckfilmer och DEN gillar jag.

Dagen börjar inte direkt bra för 17-åriga Hilary (Makenzie Vega). Först bestämmer hon sig för att lyssna på sina vänners diskreta tips om att snygge pojkvännen Andy (Harrison Sim) inte är någon svärmorsdröm och med egna ögon får hon se honom kyssna en snygg tjej med icke-kluvna hårtoppar på ett café. På väg därifrån blir hon påkörd bakifrån av en man i en svart bil. Typiskt, då hon lånat mammans precis nyköpta bil, den dom ska åka på semester med dagen därpå. Mannen i bilen stannar, dom byter försäkringsuppgifter och Hilary fotar både skadorna på bilen och den påkörande mannen.

Nu visar  det sig att den där mannen inte bara är orsaken till en fender bender (exakt förklaring enligt Urban Dictonary: ”small, harmless accident that does nothing but bend the fender, hence the name”) utan han har andra baktankar. Dödliga sådana. Och Hilary som blir lämnad ensam hemma på grund av krocken, som straff. Hon får lite att bita i kan man säga.

Okej, du har redan förstått att jag gillar det här. Jag tycker filmen är spännande och jag bryr mig om hur det ska gå för Hilary (och hennes vänner). Att se den ensam mitt i natten ger ett solklart mervärde till filmen, det ska jag inte sticka under stolen med och förvånande nog håller den från första början till sista bildruta utan någon egentlig svacka. Det skulle inte förvåna mig om det kommer dyka upp en Fender Bender 2 vad det lider.

Här är en lista på resten av filmerna i temat. Fender Bender finns att kolla in på C More om du blir nyfiken.

BILLIONS SÄSONG 1-3

Nu när Fredagsfemman gått i graven kommer det sannolikt dyka upp lite texter även om TV-serier här på bloggen. Vissa är liksom för bra för att kunna låta bli att skriva om. Billions till exempel. En serie om nåt så urbota jävla trist som en pengar och människor som bryr sig om detta och enkom detta.

Serien kretsar kring en federal åklagare vid namn Chuck Rhoades (Paul Giamatti) som med alla medel försöker sätta dit hedgefondmäklaren Bobby Axelrod (Damian Lewis) för att han tillskansar sig en förmögenhet – och sköter sin business – genom ruffel och båg. Mitt emellan dessa två herrar finns Wendy Rhoades (Maggie Siff) då hon är gift med Chuck men jobbar som psykolog/coach på Axe Capitals. Bobby är gift med Lara (Malin Akerman) och båda paren har två barn var (som man sällan ser i bild).

Första säsongen (2016) är en katt och råttalek mellan dessa två män som ibland är nästintill skrattretande målmedvetna när det gäller varandra. Annat som kan anses viktigt, den äkta hälften, vänner, barn, inget av dessa spelar någon generell roll även om båda aldrig skulle erkänna det ens under kinesisk vattentortyr.

Att jag fastnade för serien under första säsongen är egentligen en chock – även för mig – men jag skyller på Damian Lewis och Maggie Siff som båda är skådespelare jag uppskattar rejält. Frågan som man ständigt slits mellan är: Team Rhoades eller Team Axelrod. Efter säsong ett är jag definitivt Team Axelrod. Damian Lewis är en härlig jävel.

När säsong 2 drog igång (2017) trodde jag nog att den skulle ticka på i samma pratiga tempo som i första men jag blev förvånad. Manusförfattarna lyckades vrida till storyn både ett och två varv. Wendy Rhoades (Maggie Siff) spelar en allt större roll i antagonisternas liv och det är intressant att följa hur hon läser dom som två öppna böcker. Och dom tillåter det! Tuffa, smarta, kaxiga karriäristmän som Chock och Bobby låter en kvinna – i princip – styra allt. Spännande!

Redan i första säsongen fick vi se att Chuck rent sexuellt sitter fast i dominatrix-Wendys grepp och i säsong 2 väntar man bara på att Bobby ska hoppa över staketet och ge sig efter henne. Kanske är detta en av anledningarna att jag tycker denna säsong växer jämfört med första. Det är inte BARA kliniskt prat om siffror och sluga baktankar, det är riktiga känslor också. Och när Chuck hamnar riktigt i skiten hettar det till ordentligt och säsongen avslutar med en BANG minst sagt. Var är jag nu, är jag med i Team Rhoades eller Team Axelrod? Det vetetusan om jag inte måste svara Team Rhoades.

Tredje säsongen (2018) börjar och Bobby Axelrod är i princip nere för räkning. Han är ekonomisk bakbunden, hans äktenskap går åt helvete, han mår helt enkelt inge vidare.

En av Axe Capitols nyaste rekryteringar (och definitivt den intelligentaste), den icke-binära Taylor (Asia K. Dillion) får ta över den dagliga ledningen och hen är en karaktär serien mår otroligt bra av att ha med. Hen virvlar runt fördomar både bland seriens karaktärer och mig/oss som tittar och det är SMART! Taylor är inte med för att göra serien PK, hen är med för att hen – om Axe Capitol och Bobby Axelrod vore ett verkligt företag och en verklig företagsledare – definitivt hade haft samma position. Trovärdigt in i minsta stavelse alltså.

I denna säsong tvingas Chuck och Bobby helt otippat att samarbeta, Taylor får lära sig den hårda vägen att kärlek och affärer inte hör ihop, en stenrik ryst affärsman dyker upp (spelad av John Malkovich) och 90-tals-favoriten Corbin Bernsen gör ett inhopp (eller två).

Det är mycket som är bra i den här säsongen. Grundkänslan är bra, vissa avsnitt är i det närmaste hypnotiska men den har också en del små punkter jag funderar på. Som barnen till exempel. Chucks och Wendys två barn – Kevin och Eva – dras in i handlingen för att förstärka utsattheten i dom två föräldrarna som par. Vad händer barnen om dom båda ”går under”? Den frågan är helt och hållet berättigad men då man aldrig får se dom i rollen som föräldrar, aldrig interagera med barnen, aldrig se kidsen i bild, då blir detta en komplexitet endast på pappret, jag känner den aldrig. Och som alla vet, känslor är allt, även när det kommer till rörlig bild.

Det som är plus då? Damian Lewis bara växer och växer i rollen som Bobby. Malin Akerman är inte med så mycket men när hon är med bränner det till och Maggie Siff får massor att göra även denna säsong. Det obegripliga i att hon är gift med en man som Chuck när hon kan få precis vem hon vill fortsätter att vara obegriplig, men vem är jag att döma folks förhållanden? Sen….att jag väntade in avsnitten och bingetittade hela säsongen är alltid ett plus. Det är bästa sättet att se en serie på – tycker jag. Då kommer man in i historien på allra bästa sätt.

Är jag då Team Axelrod eller Team Rhoades nu? Ärligt, jag vetefan!

En fjärde säsong är inplanerad med sändningsstart 2019. LÄNGTAR!

Billions säsong 1 (12 avsnitt)

Billions säsong  2 (12 avsnitt)

Billions säsong 3 (12 avsnitt)

 

HUNT FOR THE WILDERPEOPLE

Lille Ricky (Julian Dennison) blir fosterhemsplacerad nånstans ute i den Nya Zeeländska bushen hos en mysig kvinna vid namn Bella (Rima Te Wiata) och hennes kuf till man (Sam Neill).

Ricky som aldrig verkar ha haft vare sig familj eller en trygg plats i tillvaron har till en början svårt att anpassa sig men det går bättre och bättre tills den dagen då Bella trillar ihop knall och fall och dör. Hector (Neill) slutar fungera och det är uppenbart att Bella varit hans liv även om han aldrig skulle säga det högt. Han beslutar sig för att lämna tillbaka Ricky till socialen, han känner inte att han klarar av pojken själv. Men Ricky är inte med på det, han kommer på andra tankar och det slutar med att den udda duon rymmer in i vildmarken. Efterlysningen kommer som ett brev på posten och ”alla” letar efter dom.

Man skulle kunna kalla Hunt for the wilderpeople för en liten feel-good-pärla så det är det jag gör nu. Det är en liten feel-good-pärla det här. Kanske ännu större pärla för många andra än det är för mig. Jag tycker om filmen, jag tycker om Hector och Ricky men berättelsen berörde mig inte in i benmärgen. Men, det är okej. Filmen är underhållande, ibland lite sorglig, ibland riktigt kul och det är klart den är det med Taika Waititi bakom spakarna. Han spelar förresten en präst i filmen och han gör även det bra.

Jag skulle säga att det här är en perfekt söndagfrukostfilm, en film hela familjen kan titta på. I alla fall alla som är stora nog att läsa undertexter.

Filmen finns på Viaplay.