A MOST VIOLENT YEAR

New York 1981 är en stenhård stad. Det är dom tolv genom tiderna mest dödliga månaderna i New Yorks historia.

Abel Morales (Oscar Isaacs) äger ett företag tillsammans med hustrun Anna (Jessica Chastain), ett företag som levererar olja till hushållen runt om i stan. Familjen har en önskan om att expandera och drömmer om att köpa mark. Dom har hittat ett område vid vattnet som dom vill köpa och har nu trettio dagar på sig att få fram pengarna. Men oljetankarna kapas, chaufförer misshandlas och skatteverket har satt firman under utredning. Helt enkelt, nån vill dom illa.

Abel har The American Dream framför ögonen, han vill vara The American Dream, han vill lyckas. Det filmen lyckas bra med är att visa alla delar av denna historia på ett sätt som gör att det känns i det närmaste dokumentärt. Men storyn är inte verklighetsförankrad så till vida att det är en biopic, det är helt enkelt ett originalmanus skrivet av J.C. Chandor som även regisserat filmen.

J.C. Chandor skrev och regisserade Margin Call (2011) och All is lost (2013), två filmer jag tyckte var bra. Jag tycker om även A most violent year och jag tycker om den för att den känns som en ”riktig” film, rekorderligt berättad och otroligt snygg, sådär som filmer från förr kunde vara, typ filmer av Alan J Pakula. Det finns inte så mycket att förtälja om historien, det vankas inga blodbad, seriemördare eller andra monster, den tickar liksom på och antingen gillar man det eller så gör man det inte.

Både Jessica Chastain och Oscar Isaacs är jättebra och jag undrar hur det kommer sig att dom båda glömdes bort i oscarsracet? Speciellt Jessica Chastain borde ha varit given för en nominering och om inte hon dög, hallå, kolla bara hennes naglar!

DRIVE

Alla som känner mig vet att en viss del av min musiksmak kan läsas som en öppen bok.

Det går att höra på dom första sekunderna av en låt om det är en ”fiffilåt” eller inte (här är tre exempel på såna låtar: 1, 2, 3), det är liksom inget att snacka om. Jag älskar 80-talsmusik i alla former och jag älskar blipp-blopp och när dessa två ingredienser blandas ihop finns det inte en del av min kropp som inte ler eller hoppetihoppar.

Det finns vissa filmer som har precis samma inverkan på mig, filmer som redan efter dom första förtextsekunderna liksom står med en handtextad banderoll och hoppar och skriker ”You´re gonna LÖÖÖÖÖVE this!” och jag nickar sakta och känner den där sköna värmen sprida sig i kroppen och jag vet att nu kan ingenting gå fel, ingenting. Inledningen på Rocky IV är ett klassiskt exempel på detta.

När förtexterna till Drive visas vet jag. Rosa kursiva bokstäver av 80-talssnitt, musik som skulle passa i vilken 80-tals thriller som helst och en tystlåten Ryan Gosling i en snabb bil med en tändsticka i mungipan (homage till Marion Cobretti månne?). Jag får ståpäls på armarna. Hade jag haft redigt hundkrull i nacken (sådär som en del korthåriga killar med naturligt lockigt hår får om dom väntar några veckor för länge mellan klippningarna) hade krullet stått som spikes rätt ut från bakhuvudet. Jag hamnar i The Freaky Fantastic Film Feeling på direkten och nu finns det ingen återvändo, nu vankas det filmmys av den högre skolan och jag jublar.

Den danske regissören Nicolas Winding Refn har slagit an en ton jag inte sett på film sedan Blue Valentine förra året och att jag känner så beror inte bara på att Ryan Gosling spelar huvudrollen i båda dessa filmer. Jag tror att känslan beror på avsaknaden av ord. Både Blue Valentine och Drive är filmer som inte är rädda för tystnaden, för att låta blickar tala. Det är en fantastiskt skön känsla när denna grej funkar på film, när bilderna blir det viktiga, när historien är bra nog att berätta sig själv utan en massa förklarande ord.

Ryan Goslings namnlöse stuntman, kvinnan Irene (Carey Mulligan) och hennes son Benicio är en trio viktig nog för filmen, sen kryddas detta med Irenes äkta man som i början av filmen sitter i fängelse och en handfull gangsters som alla har sin del i historien. Historien ja, historien. Biljakter, mord, blod, passion, nattbelysning, onda män, en god och vacker mamma, Drive har ingenting nytt rent manusmässigt men det är just det som gör filmen så speciell, att det 2011 fortfarande går att göra en tämligen enkel rånar-action-relationsthriller som känns helt igenom egen, fräsch och annorlunda.

Jag har inte mer att säga än att Drive är för mig i år vad Tron:Legacy var 2010.

Du som känner mig förstår vad jag menar.

Du som inte känner mig förstår nog ändå.