THE DISASTER ARTIST

 

För femton år sedan kom The Room, filmen som kallas ”The Citizen Kane of bad movies”. Det är en film som bland alla tusentals filmer jag sett sticker ut som det kanske sämsta av alla sämsta, den är så dålig att den är obehaglig. Den får mig att vilja vrida mig ut och in, sådär som en daggmask på en engångsgrill.

Filmens skapare, Tommy Wiseau, har en utstrålning som gör mig nervsjuk. Usch alltså. Han kan inte förklaras, han måste upplevas. Så när det kom till allmänhetens kännedom att James Franco skulle göra en film om honom och om tillkomsten av The Room OCH dessutom spela huvudrollen som Tommy Wiseau himself, ja då undrade jag hur påtänd han egentligen var när den idén kläcktes. Och nu med facit i hand kan jag känna att hur påtänd han än var så wow James, wow bara WOW! Applåder och visslingar, fy fan vad du är värd det!

Att göra en film som The Disaster Artist utan att driva med människorna som gestaltas, utan att upphöja The Room till något det inte är och inte heller sänka filmen till något som alla fans av The Room inte känner igen, det är fingertoppskänsla vi pratar om här. Tommy Wiseau är en hemlig man som ingen vet speciellt mycket om och James Franco har tagit all fakta och gjort den till sin. Han har dessutom gjort Tommys utseende till sitt eget på ett remarkabelt porträttlikt vis, det är otäckt nästan.

Att se den här filmen var den stora höjdpunkten för mig på Stockholm Filmdagar. En nästan fullsatt salong av filmälskande människor där ingen egentligen visste vad som väntade, det var härligt och jag tror vi var många som charmades TOTALT av detta. Filmen är nämligen så galen och så rolig att det inte går att värja sig. Jag kunde i alla fall inte det. Jag njöt så jävla mycket!

Jag tror att filmen tjänar på att man sett The Room innan, jag tror också att The Room tjänar på att man sett The Disaster Artist för man blir banne mig sugen på att se om den nu. Jag ska se till att det suget lägger sig, det ska jag, för aldrig att jag vill genomlida denna anskrämliga film igen MEN The Disaster Artist kommer jag garanterat se om både en och två gånger. Och kanske, kanske, att betyget dessutom kommer höjas vid en omtitt. Det är nämligen nära en fullpoängare redan nu.

THE POST

Trion Spielberg-Streep-Hanks skojar man inte bort i en handvändning. Klart som korvspad att dom alla tre drar folk till biograferna och lägger man dessutom till att The Post är en såndär ultramysig murvelfilm som utspelar sig på 70-talet bland tidningsmakare med riktiga skrivmaskiner, beiga gabardinbyxor och en oförställd tro på att rollen som den tredje statsmakten faktiskt var viktig, ja då får man en rätt igenom gedigen Film-Film!

Tänk alltså, på 70-talet trodde journalisterna att dom kunde göra en verklig skillnad i världen genom att inte som nu skriva om Camilla Läckbergs senast köpta leopardtofflor eller vara först med att publicera namn och bild på tafsare med namn som gör sig på löpsedlar utan genom att utmana etablissemanget, att stå upp för sin sak, ha en vision, att vara politiska. Och vet du. Det var inte bara något dom trodde, dom gjorde skillnad! Tror du mig inte kanske du borde se The Post.

Det var i juni 1971 som dom största tidningarna runt om i USA tog ställning för yttrandefriheten och publicerade dokumenten som kallas The Pentagon Papers, regeringshemligheter som varit hemligstämplade i flera decennier. Katherine Graham (Meryl Steeep) var chefredaktör och ansvarig utgivare på Washington Post – och också den enda kvinnliga chefen i den amerikanska tidningsvärlden – och det är hon som är filmens fokus. Men trots att titeln The Post syftar till just Washington Post så var det hos New York Times det hemliga materialet först landade.

Det finns absolut ingenting att klaga på med The Post, scenografin är så in i minsta detalj perfekt att det inte går att förstå att filmen är gjord 42 år efter Alla presidentens män. Meryl Streep är  – såklart – Oscarsnominerad för sin roll som Kay Graham och jag suckade när jag hörde det för det kändes så…blasé…att nominera henne så fort hon visar sig på vita duken. Men nu med facit i hand undrar jag om inte den här rollen är åtminstone topp-fem i hennes karriär? Tom Hanks har en tacksam roll som charmige redaktören Ben Bradlee och han är så likeable att klockorna stannar. För mig är det annars Bruce Greenwood som Robert McNamara som imponerar stort. Han harvar runt bland birollerna i Hollywood och är sällan dålig och även om även detta är en biroll så gör han nånting mer med den.

Är du sugen på att se en riktig film sådär som bara riktiga regissörer kan göra när riktiga skådespelare presterar på topp med ett manus som är så frejdigt skrivet och John Williams komponerat musiken och Spielbergs favoritfotograf Janusz Kaminski står bakom kameran – se The Post! Dessutom, det är så SATANS trevligt med skrivmaskinsknatter!

HOW TO BE SINGLE

Amerikanska filmer som går ut på att meningen med en kvinnas varande på jorden är att träffa en man att gifta sig med går det 11,5 på ett dussin av. Puuh vilken jobbig meningsbyggnad det blev där men ja, du fattar säkert vad jag menar.

Tvåsamhet är grejen och den ENDA grejen dessutom. Allt en kvinna gör, vad hon har på sig, utbildar sig till, dricker på krogen, säger till sina vänner, allt grundar sig i att hon ska träffa ”den rätte”, gifta sig, skaffa barn, hus, hund, hela det köret. Och visst, det vore väl toppen alltihop om det visade sig att den rätte faktiskt ÄR den rätte och inte bara nån random dude som dök upp i rättan tid och typ ”dög tillräckligt”. Jag får nämligen ofta känslan av att den där drömmen om Mr Right får sig en törn eftersom även män är mänskliga väsen som har fel och brister. Kvinnor däremot får inte ha sånt. Fel och brister alltså. I alla fall inte i amerikanska filmer.

How to be single avfärdade jag länge som en i mängden av dessa letande-efter-den-rätte-filmer men med facit i hand måste jag erkänna att jag hade lite fel. Även om filmen kryllar av floskler och hollywoodlösningar på både det ena och det andra är andemeningen ändå att det är okej att vara singel, att det tjänar ett syfte att faktiskt hitta sig själv – också – och inte bara en snubbe.

Lucy (Alison Brie) har gjort nåt dataprogram som räknat ut hur hon ska kunna träffa den rätte på nätet och hon har valt ut en strategisk bar i vilken hon har alla sina dejter. Bartendern Tom (Anders Holm, denna mystiska skådis från bla The Intern) verkar lagom nöjd med det. Robin (Rebel Wilson) festar, dansar, super och kör bortamatcher som om det inte fanns nån morgondag, vilket det faktiskt inte verkar finnas för henne då hon uppenbarligen kan komma och gå som hon vill på sitt receptionistjobb på en advokatfirma.

På samma advokatfirma börjar Alice (Dakota Johnson) som har en ”paus” från sin kille  Josh (Nicholas Braun) då dom ska se om dom saknar varandra eller inte. Robin tar med Alice ut i partyvimlet och det dröjer inte så länge innan hon slutat sakna Josh. Tror hon. Eller inte.

Alice syster Meg (Leslie Mann) jobbar som förlossningsläkare och försöker trycka undan sin längtan efter barn. Hon är singel och ”lite till åren”, det börjar bli bråttom om det ska gå vägen. I samma veva som hon bestämmer sig för en insemination möter hon Ken (Jake Lacy), en kille som är sådär skönt bombsäker på sin kärlek till Meg och vägrar ge upp trots att Meg är superskeptisk, taskig och allmänt dum i huvvet.

Jag hade en rätt trevlig stund i sällskap av den här filmen. Den förändrar inte min världsbild på nåt sätt MEN den var inte fullt så korkad som jag hade trott. Dessutom måste jag slå ett slag för Jason Mantzoukas som på senare tid blivit något av en birollernas mästare och som lyser så fort han är i bild.

 

GET A JOB

När de sena 80-talisterna och 90-talisterna ska ut på arbetsmarknaden kan man hålla sig för skratt. Det här är kidsen som fick applåder när dom lyckades gå på toa själva, som satts på pidestal och kallats för prinsar och prinsessor och som så fort dom fått mer än godkänt på ett prov vill ha betalt – och får det.

Detta är inte mina cyniska ord, det är filmens. Den här filmen handlar alltså om att få ett jobb, eller bli av med ett och söka nya, eller ha såna höga tankar om sig själv att man inte fattar arbetsgivare som tackar nej. Jag tycker premissen låter rätt kul, en komedi om jobbsökande och med två unga klippor som Anna Kendrick och Miles Teller i huvudrollerna och det kändes värt att hyra den för 39 spänn på Itunes. Med facit i hand, haha, nääääää, den är inte värd dom pengarna. En tia kanske, max!

Filmen har så många problem att jag knappt ids lista dom men jag kan droppa dom fem största.

* Anna Kendrick har en alldeles för liten roll. Hoppas hon fick rejält betalt för att sätta sin nuna på den här affischen.
* Bryan Cranston har en alldeles för stor. Roll. Alltså.
* Christopher Mintz-Plasse är med. Överskattad tjomme det där.
* Detta jävla fokus på boffande!
* Det kaskadkräks, dricks hjortsperma, kiss-expoderas… Om jag säger såhär, i rätt sorts film kan dessa ingredienser fungera som något form av ”komiskt mervärde” men Get a job är inte den sortens film.

Nä. Den här filmen var inte alls som jag trodde. Riktigt rutten faktiskt.

 

SLEEPING WITH OTHER PEOPLE

Jag gjorde en miss, jag skrev inte om filmen direkt efter att jag sett den, sådär som jag alltid gör. Och nu minns jag inget, inget mer än att jag tänkte att filmen var värd en tvåa direkt efteråt men eftersom jag inte minns ett enda skit av filmen kan jag inte ge den ett så högt betyg.

För ingenting i det här fallet betyder verkligen ingenting. Till och med vetskapen om att Jason Sudeikis var med är puts väck.

GET HARD

Att vägra såga filmer på förhand kan vara en positiv egenskap men det kan också vara världens jäkla fail. Att jag inte skulle gilla en film med Will Ferrell och Kevin Hart i huvudrollerna skulle en hamsterbebis kunna räkna ut men då jag läst fina recensioner av både Fripps filmrevyer och Flmr bestämde jag mig för att ge filmen en chans, 39 kronor och 100 minuter av mitt liv.

Will Ferrell spelar den framgångsrike företagsmiljonärsmagnaten James Knight och han är precis lika träig och uttryckslös som vanligt. Tom blick, iskall utstrålning och grimaser verkar efter tjugo år i branschen vara hans melodi och antingen köper (och gillar) man det eller så gör man det inte. Jag gillar det inte. Det funkar inte. Jag tycker inte han är varken rolig eller bra.

Kevin Hart spelar biltvättaren Darnell som på alla sätt och vis försöker få ihop pengar för att kunna sätta dottern i en bättre skola. Kevin Hart är otroligt kort. Är det hans främsta företräde? Skådespelarmässigt knäpper han Will Ferrell ordentligt på fingrarna men det är heller inte särskilt svårt.

Vad handlar filmen om då? Jo…..Herr Knight åker fast för ekonomiskt trassel och döms till fängelse på inget mindre ställe än San Quentin. Nu har han några veckor på sig att ”bli hård” eller ”tuff” eller helt enkelt sluta grina och eftersom Herr Knight är ett fördomsfullt dumhuvve tror han att Darnell suttit inne enbart för att han är svart. Vem kan då vara bättre att lära ut konsten att överleva en fängelsevistelse än minifiguren Darnell?

Suck.

När det bästa med filmen är att höra Icona Pop under förtexterna kan jag inte säga annat än att det är en totalt menlös film på alla plan.

Vill du veta/höra mer om den här filmen? Klicka in dig på Snacka om films hemsida (eller där poddar finns) och lyssna på mig och Steffo när vi fördjupar oss i Ferrell och Hart (och vi tycker inte lika!). Klicka på avsnitt nummer 4.

THE FIVE-YEAR ENGAGEMENT

Violet (Emily Blunt) och Tom (Jason Segel) är tokkära och förlovar sig. Dom planerar för bröllop men tvingas skjuta upp det. Dom bor i San Fransisco och trivs med det men när Violet får ett drömjobb i Michigan av alla ställen på jorden bestämmer dom sig för att flytta. Det är ju bara ett par år. Tom ger upp sitt arbetsliv, säger upp sig från sitt toppen-kock-jobb och hamnar bland snabbmat och knepiga kollegor. Han vantrivs. Violet trivs. Det krockar. Ordentligt.

Joråsåatteh.

Det är kul att kolla på film nästan jämt. Oftast är det bara kul men ibland, nångång emellanåt blir det mer terapi än hobby och ännu mer sällan är det kanske vettigt att bara låta filmen vara på och hacka i sig jämförelserna med sitt eget liv. Att känna igen sig, att uppleva samhörighet är sällan av ondo även om den här filmen bara är en nötflisa på en två kvadratmeter stor toscakaka (om nu kakan symboliserar dom senaste veckorna i mitt liv).

Nåja. Nu är jag inte Emily Blunt och Jason Segel är definitivt inte mitt ex även om han spelar kock och även om filmen handlar om kärlekstrassel mellan ett förlovat par. Verkligheten är långt mer intressant, tusen gånger mer twistad och har inte alls samma slutkläm. I verkligheten lever kvinnan lycklig i alla sina dagar utan snubben.