KON-TIKI

”Men….alltså….hur svårt kan det va? Kan vi inte bara byta Skåne mot Norge rätt av?”

Det uttalandet hörde jag utanför biografen direkt efter visningen av Kon-Tiki. Hen hade uppenbara problem med vårt sydligaste landskap i allmänhet och filmen Äta Sova Dö i synnerhet och själv fick jag en tankeställare. Om Äta Sova Dö hade gjorts av en norsk regissör, hade hen dissat den då? Om Kon-Tiki gjorts av en svensk regissör men svenska skådespelare, hade vi skickat den till Oscars då? Mina spontansvar på båda dessa frågor är troligen inte.

När vi svenskar försöker oss på att göra storfilmer av våra kända personligheter, höjer vi själva dessa filmer till skyarna? Vad fick Kjell Gredes God afton, Herr Wallenberg och Vilgot Sjömans Alfred för recensioner? Inga vidare om jag minns rätt. Jag tror inte att vi är sämre på att göra film än våra grannar i väst men just nu känns det som att den norska filmvärlden har byggt sig en totalt osänkbar flotte i balsaträ och vi i dom andra nordiska länderna är polaren med dom smutsiga shortsen, han som snorar, stoppar fingret i näsan och käkar upp den han hittar.

Filmen handlar alltså om den norske upptäcksresanden Thor Heyerdahl (Pål Sverre Valheim Hagen) och den expedition som han mot alla odds lyckades genomföra på den egenbyggda flotten Kon-Tiki. Med sig hade ett sällskap på fem män, fyra norrmän och svensken Bengt Danielsson (Gustaf Skarsgård). Vid en middag härom veckan försökte jag ta pulsen på mina tonårsbarn för att se om det här var en film vi kunde titta på allihop. ”Thor vemdå?” sa dom båda. Ingen av dom hade läst/hört ett ord om denne norrman. ”Vad äre fören film då? Varrå flotte?” Jag försökte beskriva filmen men fick bara likgiltiga blickar till svar. Till slut sa jag det, det där jag inte borde. ”Det är som en norsk Berättelsen om Pi”. Dom jublade och jag kände mig som att jag hade dragit en vit lögn. Vadå Pi? Vad gör jag om dom vill se den här nu då? Vad gör jag när vi sitter på biografen och dom väntar på en tiger och knallblå havsbilder och en undervattenskamera som kan göra storverk? Jag kommer bli mulad med popcorn från golvet.

Föga visste jag då hur rätt jag hade. Att jämföra Kon-Tiki med Berättelsen om Pi var nämligen inte riktigt så dumt som jag först trodde. Kon-Tiki är nämligen en våldsamt vacker film. Det blå är riktigt blått, det gröna riktigt grönt, det onda riktigt ont, det blodiga riktigt rött och det skäggiga rikigt skä…. Nääää, där går gränsen. 100 dagar på sjön kan göra att män med miiiinimal skäggväxt ser ut som jultomten men dessa skägg blir skrattretande. Det är som att Bilbos kompisar, dom namnlösa dvärgarna, jobbat extra i Norge sådär som svenska hantverkare kan göra. Det är så mycket lösskägg att hälften vore nog. Men bortsett från dessa så är allt med Kon-Tiki prickfritt. Det är helt enkelt en extremt välgjord film.

Som vanligt när det gäller framgångsrika män så finns det en kvinna i bakgrunden som får ta ”skiten” för att mannen ska kunna göra och komma dit han vill. Thor Heyerdahl var inget undantag. Hans kärlek Liv (Agnes Kittelsen), mamman till hans söner, får spela andrefiol och det till synes utan samvetskval från Heyerdahls sida. Som vanligt hamnar jag i parallell-historie-tankar när jag ser sånt. Jag funderar på hur Liv klarade sig rent ekonomiskt med hus och familjeansvar, hur bitter och ledsen hon var att bli lämnad/ratad/bortvald, hur hon fixade att vara ensamstående mamma till två små pojkar i en tid då denna familjekonstellation knappt fanns och jag tänker på pojkarna som hade en levande pappa men som i deras värld kanske varit bättre som död?

Men historien om Liv får minimal plats i filmen. Hon är inte viktig. Thor och hans män är viktiga och det är på flotten större delen av berättelsen utspelar sig. Sex män ensamma på en flotte i hundra dagar. Tjohoo liksom. Spännande? Nja. Jag hade hoppats på lite mer gruppdynamiska problem än det faktiskt blev men jag fick å andra sidan en redig dos av köttätande undervattensdjur.

Filmen är enastående på många sätt men den lämnar ingenting känslomässigt efter sig. Tummen upp för att den blivit oscarsnominerad som Bästa utländska film, det betyder att fler går och ser den. Det är den värd.

Bloggfrossa håller dock inte med alls.

Tre om en: Grattis Norge!

Idag är det 17:e maj, Norges nationaldag. Dagen till ära tjoffar jag på med en Tre om en med enbart norska filmer och sevärda sådana dessutom. Är det någon som är förvånad förresten? Går det att hitta norska filmer som inte är sevärda? Jag misslyckas i vilket fall gång på gång.

Grattis Norge säger jag bara. Ni är – just nu – jäkligt bra på att göra film!

 

NORD (2009)

Med ett manus skrivet av min absoluta favoritförfattare Erlend Loe och en huvudroll som spelas av min favvo Benedikt från TV-serien Dag, Anders Baasmo Christiansen, självklart blir jag glosögd som värsta Marty Feldman när jag hittade den här filmen.

Jomar (Christiansen) är en psykiskt instabil skidåkare som råkat ut för ett nervöst sammanbrott och bott en stund på en psykavdelning. Nu är han utskriven och satt att hålla ordning på en skidlift i ett hus där han också bor. Det går inte så bra, Jomar skulle helst av allt vilja bli inskriven igen men sjukvården säger stopp.

Vid frågan ”Vad gör du nu för tiden?” från läkaren på avdelningen svarar Jomar att han tittar på Tunnel Disaster Week på National Geographic Channel och drar sen det mesta av informationen från branden i Mount Blanc-tunneln 2009. Att Jomar inte är helt frisk står klart just där och då.

När han lyckas klanta till det och bränner ner hela skidstugan får han en idé. Med en dunk sprit som enda sällskap sätter han sig på skotern och beger sig uppåt, ännu mera norröver, för att träffa sin ex-flickvän och deras gemensamma son som han aldrig sett. Det blir alltså en roadmovie på skoter med en depressiv norrbagge vid spakarna och som bakgrund till detta alldeles fantastiska vyer över ett snötäckt Nordnorge.

Det är en fin liten film, musiken är perfekt avvägd i varje scen och den är mysig att titta på på ett ganska kontemplativt sätt. Jag ler mycket, fnissar ibland och skrattar ett par gånger fast jag inte vet om det är meningen. Sevärd är den utan minsta tvekan även om det inte är en film som fastnar i medvetandet för alltid.

 

 

OSLO 31 AUGUSTI (2011)

Här är vinnaren av bästa film på Stockholms filmfestival 2011. En film om en före detta narkoman som försöker hitta sätt och mening att inte ta sitt liv och som under ett dygn av permission på nåt sätt ska ”göra upp” med sitt gamla liv.

Mmmhumm, det skulle väldans enkelt kunna bli både pretentiöst och tråkigt men filmen håller sig på rätt sida gäspkanten hela tiden.

Anders (Anders Danielsen Lie) var en man som på ytan hade allt men sabbade rubbet. Det är ingen lätt sak att hacka i sig för Anders själv, det är ju bara att tänka sig in i situationen och vips börjar ångestsirapen rinna ur samtliga kroppsöppningar. Han träffar gamla vänner, tänker på fd flickvännen, försöker söka jobb, går på en fest – men hur mycket hinner man på en dag? Tydligen en hel del. Det är ingen vanlig simpel vardag som visas men samtidigt är det det. Varje dag händer det massor av saker som förändrar allas våra liv, små saker, till synes bagateller men som tillsammans liksom tjongar till oss i olika riktningar. Ibland hamnar vi rätt, ibland hamnar vi fel och ibland blir vi norska Anders.

Oslo 31 augusti är en sevärd film men jag hade inte röstat på den som bästa film på festivalen, inte när den tävlade mot filmer som Drive och The skin I live in.

 

 

ROVDYR (2008)

Jävla fittekärring.

Inte ens ett okvädningsord som detta låter hårt på norska. Väldigt få ord låter arga eller dumma eller elaka på norska och jag undrar om det är därför som denna skräckfilm funkar sämst för mig av dom tre filmer jag sett till dagens tema. Allting blir så käckt och så glatt att det är svårt att ta sönderskjutna människor på allvar.

Som så ofta i denna typ av film är det fyra ungdomar som tar upp en liftare, det är långa storväxta onda skogshillbillies som gillar att döda och jag vet att nån kommer klara sig levande därifrån och jag försöker gissa vem redan i början – och jag lyckas  gissa rätt.

Det som gör Rovdyr till en helt okej film i sammanhanget är fotot och effekterna. Det blir en ruggig stämning och slafset och klafset är snyggt. Det som är mindre bra med filmen är musiken, det blir nån slags Kroumata-tourettes efter halva filmen som jag inte riktigt förstår och vad gäller slutsången så förstår jag vilken känsla filmmakarna vill åt men det funkar inte på mig. Även greppet att göra förövarna i stort sett huvudlösa (eller åtminstone ansiktslösa) förstår jag tanken med men samtidigt blir dom lite mindre läskiga än dom hade varit om man fått se dom i solljus, alternativt inte sett dom alls.

Jag tror att det här är en perfekt skräckfilm för fjortisar som inte är lika härdade som jag men summa summarum tycker jag helt klart att den är godkänd. Jag blev inte rädd, jag hoppade inte till en enda gång men samtidigt är den ganska ruggig på det där härligt norska klämkäcka viset.