DETROIT

Jag har en son som inte gärna tittar på film annat om det är någon ”viktig”. Han vill lära sig nåt, inte se film som lättsam underhållning. Han är helt enkelt en del av TV-serie-och-spel-generationen som är en anings mer picky än vi 70-talister som silar skitfilmer som flugor mellan framtänderna. Jag kan gilla hans inställning även om det kräver en hel del av mig för att få sällskap av honom på bion eller  i soffan.

När jag såg att Detroit fanns att hyra på Itunes gjorde jag det trots att klockan var 22:30 en helt vanlig tisdag. Föga genomtänkt kanske eftersom filmen var 140 minuter lång men det var inte direkt svårt att locka ut sonen från rummet (och youtube-tittande) när jag beskrev filmen som ”en såndär viktig, sån som du gillar, som handlar om något som hänt på riktigt”. För det är precis det Detroit gör. Filmen handlar om upploppen som skedde mellan svarta medborgare och polisen i Detroit  1967.

Det finns i mina ögon bara två nu levande regissörer som skulle kunna göra en riktigt bra film om detta: Steven Spielberg och Kathryn Bigelow. Hade det varit Spielberg kanske filmen hade gått längre än ett par veckor i Stockholm på nån mikrosalong på Heron City men nu var det Kathryn Bigelow och filmen störtade liksom i backen redan innan den fick en chans att flyga. Med facit i hand känner jag att det är SÅ synd. Detroit är nämligen en riktig håll-käften-film.

Manuset är baserat på fakta och av vad jag kunnat läsa mig till fakta allena och Bigelow har använt sig av samma manusförfattare som till The Hurt Locker och Zero Dark Thirty: Mark Boal. Han har verkligen lyckats skriva ett engagerande manus trots att det i långa stunder är rent kliniskt beskrivande. Vi vet ingenting om huvudkaraktärerna, vi får ingen backstory, vi kastas in i hetluften som små drönare och där håller Bigelow oss kvar med fucking järnhand ända till eftertexterna rullar.

Klockan är sent, sjukt sent för en vanlig vardag men jag och min son sitter tysta och utbrister svordomar. Sakta. Nästan kontemplatoriskt. Fy fan för människor alltså. Fy fan.

Det finns historier som måste berättas och även om det ibland tar emot att se filmer som denna för att det ÄR jobbigt och det ÄR inte ett dugg underhållande och man mår piss och det är kolsvart och överjävligt så MÅSTE man ibland. Det är ens förbannade skyldighet som människa kan jag tycka.

You choose to engage or not to engage. I want to engage.” Det är Katheryn Bigelows egna ord. Jag kan inte göra annat än att säga att hon har helt rätt – och hon att hon gör det så jävla bra. Igen.

Mitt betyg:

Snart 19-åriga sonens betyg:

10 YEARS

Återigen levererar Netflix när man ”gör en ojsan” och hittar en film man inte visste fanns, klickar på play och fastnar.

Klassåterträffar verkar vara en poppis grej både i verkligheten och på film och här är ännu en. Tio år har gått sedan klasskompisarna skiljdes åt och en hel del har hänt Jake (Channing Tatum), Marty (Justin Long), Reeves (Oscar Isaac),  Elise (Kate Mara), Cully (Chris Pratt), Mary (Rosario Dawson), Julie (Kelly Noonan) och Andre (Anthony Mackie). En del har växt upp, andra inte, den del har lämnat den lilla staden, andra inte, en del har hittat kärleken, andra inte. Lite som vanligt alltså.

10 years är en mysig film som inte gör en fluga förnär och den dukar verkligen upp ett smörgåsbord av kända skådespelare och dom flesta är en ren ynnest att beskåda. Chris Pratt kanske speciellt då den här filmen är från 2011 och det var långt innan han blev Starlord med hela världen. Han är väldigt långt ifrån en snygga-killen-med-pumpade-biceps-killen här. Tänk mer ”sorglig typ på Gröne Jägaren”. Tänk ”snubbe med alldeles för snygg och bra fru som envisas med att kalla henne regeringen trots att han inte vore värd mer än en flugskit utan henne”.

En sevärd film alltså, perfekt som sällskap under en söndagsfrukost.

LUCKA #18: LOVE THE COOPERS

Med Steve Martins berättarröst guidas vi genom allehandla nedslag i en familjs liv. Det äldre paret med vuxna barn och sorgen för att julfirandet (och allting annat) ”inte är som förr”, en kleptoman som åker fast för en broschstöld och som får åka polisbil med en konstapel som hux flux vågar prata känslor, en dotter som träffar en militär på flygplatsen som hon bjuder hem över jul.

Ja…..det är en del återblickar till barndomsögonblick också och fånerier och fejksnö och sånt jag inte köper för fem öre MEN när filmen klockar in på en timme och tio minuter och alla samlas i det stora huset hos mamman Charlotte (Diane Keaton) och pappan (John Goodman) så blir det faktiskt ganska…mysigt. Men mysigt och bra är inte samma sak.

Filmen går liksom på tomgång mest hela tiden tycker jag. Vad vill den säga? Att man inte ska titta så mycket bakåt utan förlika sig med nuet? Att man ska sluta gnälla? Att man ska fira jul mycket och gärna och all in och familjen är the shit och att det är okej att äta julmiddag i armyoutfit. Typ.

Betyg på filmen:

 

Julkänsla:

LUCKA #14: THE NIGHT BEFORE

Är den ultimata (jul)gåvan en presentkartong som innehåller all världens droger samt en kväll i en Red Bull-limousin tillsammans med bästa polarna? Ja, tydligen är det så. Isaac (Seth Rogen) blir i alla fall glad som en speleman när hans höggravida fru ger honom just detta när han varit ett sånt stöd under hela graviditeten. Så nu hör ni tjejer, det här är vad snubbar önskar sig, inga jävla slipsar och manchettknappar. Olagligt? Skit samma va, det är ju jul!

The Night Before är en orgie i mansmys, extremfula stickade jultröjor, karaoke och infantila drogskämt. Tröttsamt så jag smäller av. Jag sitter och ritar på mitt röda hus med vita knutar som jag vill bygga på månens baksida för att slippa sånt här jävla skit men det hjälper inte, jag måste härda ut tills filmen är slut.

Jag måste dock erkänna att det inte är nåt större fel på skådespelarprestationerna. Joseph Gordon-Levitt och Anthony Mackie har bra kemi ihop, Seth Rogen är Seth Rogen och Michael Shannons närvaro gör att jag kan andas en liten stund även om han boffar som en dåre i den där bilen.

Kristen höger eller inte, jag kan inte för mitt liv se det roliga i den här filmen och inte får jag nån julkänsla att tala om heller. Däremot fattar jag ju att massor av människor (*host* Steffo) tycker det här är både mysigt och roligt men som sagt, I really really don´t.

Betyg på filmen:

Mängd julkänsla:

 

 

 

.

.

 

TRIPLE 9

999. Triple 9. Det är koden för att en polis är skjuten.

Att det kommer skita sig för en polis, eller två eller fler innan filmen är slut det förstår jag redan från början. Det här är ingen glättig hollywoodfilm, inte på nåt sätt. Det här är mörker, det är korruption, det är falskspel och machobeteende och tuffa män med puffror som utnyttjar sin makt och det är män som försöker sno åt sig vad som inte är deras. Och mitt i alltihop klapprar den ryska gangsterfrun Irina (Kate Winslet) omkring på smala klackar, domderar och får som hon vill. Snyggt jobbat av Kate Winslet tycker jag. Jag tänkte knappt på att det var hon bakom det fördoms-ryss-sminkade ansiktet och den brutna engelskan.

Överlag känns det här som skådespelarnas film. Väldigt bra skådespeleri från samtliga inblandade och Chewetel Ejiofor och Anthony Mackie fortsätter vara nya favoriter för mig. Lägg därtill Woody Harrelson, Gal Gadot, Aaron Paul, Norman Reedus, Casey Affleck och Clifton Collins Jr så blir det en imponerande rollista i en imponerande film.

Filmen är inte ”stor”, den utspelar sig inte under en speciellt lång tid, inte i spektakulära miljöer eller med en värstingbudget som liksom skiner igenom, nej, det här är mer genuint hantverk från ax till limpa och föga förvånande är det Lawlessmannen John Hillcoat som regisserat.

Jag imponeras av filmen och önskar att jag sett den på bio. Jag tror den gick en vecka på en eller ett par biografer i Stockholm, that´s it. Jättekonstigt. Och synd.

I avsnitt 55 av Snacka om film snackar både jag och Steffo mycket mer om just denna härliga film.

DAVID WINGO-TISDAG: OUR BRAND IS CRISIS

Sandra Bullock is back! Fortfarande snubblande och kräkandes i papperskorgar men här är hon ”Calamity Jane”, en slug politisk strateg som ska hjälpa en av Bolivias presidentkandidater att vinna valet. För flera år sedan var hon själv politiker men allehanda fadäser gjorde att hon tvingades dra sig tillbaka och nu lallar hon mest runt bland temuggar och keramikskålar.

En av dom som såg till att hon hamnade i skiten – förutom att hon lyckades sköta det rätt bra själv också – var Pat Candy (Billy Bob Thornton), även han en politiker och även han en som inte la två strån i kors för att hålla henne från den riktiga smutsen. Denne Pat Candy befinner sig även han i Bolivia och han är kontrakterad för att hjälpa en annan av kandidaterna med kampanjen. Krig alltså, mellan Candy och Jane i alla fall OCH mellan två bolivianska män som gör nästan vad som helst för att nå maktens finrum.

Det här är regissören David Gordon Green nyaste film och förutom att han står bakom min riktiga lågvattenhatfilm Pineapple Express (1/5) så har han även regisserat Prince Avalanche (1/5) och den FANTASTISKA Joe (5/5). Ja, han har förstås regisserat fler filmer än så, en hel del av dessa kommer dyka upp i detta tema. Varför då kanske du undrar? Jo, för David Gordon Green och David Wingo är barndomskamrater och har följts åt genom åren. När den ene David står bakom kameran fixar den andre David musikbiffen. Så att säga.

Under några av filmens scener märker jag hur hjärnan liksom stänger av och det är mest öronen som är fokuserade. Betyder det att musiken är bra? Klart det gör! För att vara David Wingo håller sig musiken väldigt mycket i bakgrunden (haha, nähääää?) men den är stabil, fin och passar filmen. Här kan du lyssna på hela skivan och filmen finns att hyra på Itunes.

CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR

Det här är den tredje filmen där Captain America är huvudperson och den trettonde filmen i Marvel Cinematic Universe. Första filmen var riktigt bra, andra var i mina ögon kanske den bästa Marvel-filmen hittills så självklart är det med vissa förväntningar jag sätter mig på en av dom hårda stolarna på Park för att avnjuta pressvisningen av denna film.

Mentalt var jag superpepp och jag hade laddat med kaffe, rejält med kaffe faktiskt. Det jag inte förberett var att kropp och knopp skulle vara såpass avdomnad efter en långhelg i Malmö med minimalt med sömn, maximalt med skratt och en hel massa skrikande och hejande på den handbollsspelande sonen och hans lag, jag var under vissa perioder så pass väck i hjärnan att jag faktiskt kände att jag inte riktigt hängde med i svängarna trots att jag var vaken.

För det händer en hel del i den här filmen. Tempot är högt från början till slut, speltiden är i sammanhanget rätt normala 147 minuter (men det ÄR bra långt alltså) och det är DRÖSVIS med superhjältar som ska få plats. Varför filmens titel är förknippad med just Captain America förstår jag inte riktigt, den kunde precis lika gärna ha hetat Avengers 3.

Det är snyggt – såklart, det är skön humor – såklart, det är karismatiska skådespelare i samtliga roller utom en, den kanske viktigaste i just denna film, huvudrollen. Jag tycker väldigt mycket om tjommigheten, jag tycker om känslan, jag tycker om samspelet. Det jag inte tycker om (och som det känns att jag påpekar i ALLA filmer av denna sort) är att slagsmålsscenerna är alldeles på tok för utdragna. Jag fattar inte vem som har glädje av att se minuterna rinna iväg och det slåss, sparkas och kastas runt personer hit och dit tillsynes inte till någon nytta.

Filmen är dock underhållande och mysig, ett måste för alla som tycker om Marvel-världen. Sen kan jag ju erkänna att en omtitt kommer vara nödvändig för att jag ska känna att jag tagit till mig filmen på rätt sätt men jag känner mig tämligen säker på betyget. En stabil trea får det bli, den kan inte mäta sig med Captain America: Winter Soldier men är hästlängder bättre än Batman v Superman.

I avsnitt 34 av podcasten Snacka om film pratar både jag och Steffo om våra tankar kring denna film.

ANT-MAN

Det känns som att det denna sommar gått inflation i tradiga filmtrailers. Varken Terminator Genisys, Mission Impossible: Rouge Nation eller Ant-Man har fått upp min puls högre än precis-innan-alarmet-ringer-kl-06.30, ändå går jag och ser filmerna. Såklart. Terminator G är avklarad, Tompa-filmen får vänta nån vecka till och Ant-Man bockades av igår kväll.

Paul Rudd spelar alltså Scott Lang, mannen som precis kommit ut ur fängelset och som på grund av ett nytt inbrott (som gick lite fel) kom över en dräkt som gör honom liten som en myra men ändå stark som värsta hulken. Michael Douglas är doktor Hank Pym, vetenskapsmannen som uppfunnit dräkten och hela grejen med att kunna krympa avståndet mellan atomer för att göra organismer mindre utan att för den skull paja nånting väsentligt.

Evangeline Lilly är doktorns dotter Hope och Corey Stoll är Darren Cross, snubben med brutal hybris som tagit över Pym Tech och som hittat på sin variant av liten-gubbe-i-dräk, fast såklart en bad-guy-sådant: Yellowjacket.

Det visar sig att en dålig trailer kan vara det bästa receptet för en bra filmupplevelse. Ant-Man var nämligen något så ovanligt som en rolig, egensinnig, småknasig, väldigt välspelad, alldeles precis lagom lång actionäventyrskomedi och jag tycker jättemycket om den! Att jag såg den i 2D i en fullsatt skrattande salong gjorde säkert sitt till men man ska inte förringa känslan man har under visningen oavsett om den är positiv eller negativ.

Sen hoppas jag att både Michael Peña och Bobby Cannavale någon gång ska få det stora genombrott dom förtjänar och bli lite mer ”household names”. Kanske kanske kan Ant-Man vara deras inträdesbiljett till ”vanliga biobesökares hjärtan”, Michael Peña borde i alla fall ha en rimlig chans, han är verkligen kalasbra här.

Summa summarum, Ant-Man är sommarens hittills charmigaste blockbuster! Så strunta i trailern, gå och se den bara!

CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER

Captain America har aldrig varit någon riktig favoritseriehjälte för mig, han är inte Hulken om man så säger. Att det är Chris Evans som spelar honom på film, en av dom mest aurasvaga männen på planeten, gör inte saken bättre.

Första filmen tyckte jag ändå var helt okej när jag såg den även om den saknade en hel del humor och var (som så många filmer i denna genre) aningens för lång. Sen hände det en grej som gjorde att jag fick ett lite närmare band till Captain America än jag hade innan.

Jag fastnade nämligen i tullen på Heathrow i London iklädd en tröja med Captain Americas sköld över hela bröstet. Den gav utslag i metalldetektorn och jag blev eskorterad av vakter in i ett litet rum med metallbrits och helkroppsröntgenapparat och så var det bara att ta av sig alla kläderna. En halvtimme senare visade det sig att jag inte hade hemliga vapen insydda i BH:n eller nåt annat farligt insmugglat under huden, det var helt enkelt skölden som gjorde utslag. En kvinnlig flygplatsvakt skrattade och sa att skölden kanske fungerade även i verkligheten, att den var en ”hjälp” och jag har tänkt en del på det sen dess. Min strävan efter att bli min egen superhjälte kanske började på riktigt just där och då.

Nu har det gått 2,5 år sedan första filmen men Captain America har hunnit med ett inhopp i The Avengers där emellan. Superhjältefilmerna dimper ner som grodor från himlen och jag står med en hov och tar emot. Jag är av åsikten att även en dålig superhjältefilm är bättre än mycket annat och klagar inte det minsta på filmutgivningstempot även om just en uppföljare till Captain America: The First Avenger inte stod högst upp på min önskelista. Sen såg jag trailern på den här filmen och gjorde en handbromsvändning. Det såg bra ut. Riktigt bra.

Med facit i hand hade trailern rätt, Captain America: The Winter Soldier var riktigt bra! Det är ett helt annat tempo än i första filmen, musiken är pulshöjande och perfekt för ändamålet, det är en rappare dialog, det finns inbäddad humor, effekterna är jättebra och the bad guy, The Winter Soldier, är badass (nääästan) på det där no-mercy-sättet som Ivan Vanko var i Iron Man 2 eller Bane i The Dark Knight Rises. Det sistnämnda gör att filmen faktiskt blir riktigt spännande på sina ställen. Skådespelarmässigt är Scarlett Johansson och Samuel L Jackson stabila, Anthony Mackie är med lite för lite, Robert Redford gör det han ska och Chris Evans är en anabolaspännis med utstrålning i klass med en skiva Wasa Husman.

Jag fattar att det är så han ska vara, men den där babyhudsläta hyn ser photoshoppad ut, ja nästan plastig och sminkningen gör att hans ögon ser ännu mer ut som en död fisks. Sen har han den där grejen på huvudet som liknar skyddet Chelseas målvakt Petr Čech har för att undvika ännu en skallskada. Man kan väl säga att det är en vuxen variant av lekhjälm och många saker är den men cool är inte en av dom.

För att sammanfatta filmen med andra ord, jag blev serverad precis det jag förväntade mig och jag blev mätt och nöjd. 136 minuter är i längsta laget, slagsmålsscenerna medelst sköld hade kunnat kortas ner men jag kan inte säga att det blev långrandigt så det störde. Det var en underhållande och ytterst välgjord popcornaction som betygsmässigt får en stark trea men med en Captain America-tröja som lever sitt eget liv i min ägo avrundar jag uppåt. Jag friar hellre än fäller, precis som vakterna på Heathrow.

Sofia har också sett filmen. Friar eller fäller hon?

Tre om en: SPORTFILMER

WE ARE MARSHALL (2006)

1970 kraschade ett flygplan med ett hela Marshall University Football Team ombord. 37 lagmedlemmar, tränare och anhöriga dog. Otroligt läskigt, otroligt sorgligt och vilket jobb bara att bygga upp laget igen, jag blir trött bara av att tänka på det. Och ledsen.

Skolans rektor (David Straithairn) lägger ner ett jättejobb på att hitta en ny coach men alla säger nej och till slut har han ringt alla namn på listan. Men som av en händelse eller bra slump får han kontakt med Jack Lengyel (Matthew McConaughey), en charmigt egensinnig man med till synes obegränsad mängd energi i kroppen. Jack vill inget hellre än att ta sig an uppgiften och han packar ihop familjen och flyttar till staden (Huntington? Hette den det?).

Det här är superamerikanskt, det är flaggviftande, det är trummor och cymbaler och stråkar och det är en fanatisk laganda som i en viss demonstrationsscen blir nästan för mycket även för mig. Men nånstans håller sig filmen på den schyssta sidan, det ÄR ju en ofattbar tragedi, det ÄR ledsamt, historien berör mig men kanske inte så mycket som jag trodde den skulle göra.

Matthew McConaughey är sig lik men ändå inte, jag antar att nån del i ansiktet är omgjort för att han ska bli så lik verklighetens Jack Lengyel som möjligt. Men han är bra – såklart – och Matthew Fox passar fint i keps.

Vill du få fler tips på filmer om amerikansk fotboll, läs Henkes lista här eller om du vill läsa en längre recension av denna film så skriver Henke om den idag. Här.

 

 

 

COOL RUNNINGS (1993)

Det är en charmig liten film det här, att den är halvgalen och till stora delar sann gör inte saken sämre. Konstigare saker har väl skett än att några snubbar på Jamaica drömmer om att tävla i OS och när drömmarna om sommar-OS grusas bestämmer dom sig för att starta ett boblag och ställa upp i vinter-OS i Calgary 1988 istället. Javadåliksom? Kom igen, allt är möjligt, bollen är rund, matchen är nittio minuter och man behöver inte alls öva på is för att åka bob. Det räcker väl med en….lådbil?

Jag mindes Cool Runnings som en solklar fyra från när jag såg den senast (=länge sedan). Nu såg jag om den och tycker fortfarande det är en fyra MEN det är en irriterande fyra. DESSA JÄVLA OLJEFAT! Måste det spelas västindiska oljefat genom hela filmen? Genom HELA filmen? Är det Disney som lagt sig i här, att det måste kännas som en tokrolig familjefilm från början till slut och att det där klinketiklånket på nåt sätt skulle förhöja skrattstämningen, få oss att ännu mer förstå det tooookiga i att fyra svarta killar som inte är vana vid en medeltemperatur under 25 grader plötsligt ska till Kanada och frysa?

Äsch. Filmen behöver inte det där. Filmen är bra ändå. Och kanske kan dom göra en remake nu efter att Jamaica var med i OS i Sotji – fast denna gång i tvåmansbob.

 

 

 

9 MAN OCH EN FLICKA (TAKE ME OUT TO THE BALL GAME, 1949)

Baseballaget The Wolves ärvs av en tjomme vid namn K.C Higgins. Spelarna är skeptiska såklart, förändringar är väl aldrig kul? Jag menar, dom tänker hur ska det bli, vad är det där för rikissnubbe som hux flux ska börja bestämma och ha sig?

För det första så är det ingen snubbe som är lagets nya överhuvud, K.C Higgins är en kvinna. För det andra vet hon mer om baseball än alla dom manliga spelarna tillsammans. För det tredje är hon skitsnygg.

Jag säger det på en gång, jag tycker det här är en alldeles underbar film. När jag ser den känns det i kroppen som att jag tagit en C-vitaminbrustablett i frisbeestorlek, lagt den i en halvliter iskallt vatten och dricker upp alltihop i ett svep. Hur kan man tycka så om en baseballmusikal från 1949 kanske nån undrar? Hur kan man inte tycka så om en baseballmusikal från 1949 säger jag. Frank Sinatra och Gene Kelly är som Piff och Puff med sina polkagrisrandiga kostymer, sitt glada dansande och steppande och alla pratar jättefort och på gränsen till hysteriskt engagerande och Esther Williams är stencool som lagledaren som ingen av grabbarna kan sätta sig på.

Det är en väldigt befriande icke-homofobisk känsla i laget. Jag kan inte låta bli att tänka om The Wolves istället var AIK, Real Madrid, Manchester United, PSG eller nåt annat nu existerande fotbollslag. Tänk att få se Cristiano Ronaldo spexa loss som Gene Kelly eller Wayne Rooney som Frank Sinatra. Jag har svårt att tänka mig att taket skulle vara tillnärmelsevis lika högt i nutida existerande lag (och ja, jag vet att filmen är en påhittad historia men man får väl fantisera lite?).

Hur som helst, alla som gillar musikaler borde se den här filmen. Alla som inte gillar men ändå står ut med musikaler borde se den här filmen. Alla som inte gillar musikaler men ändå vill bli glada på ett annorlunda sätt bör se filmen. Och ja, Ester Williams badar litegrann – OCH sjunger samtidigt!

PAIN & GAIN

Jag är inte mycket för såna där anabolamuskelsnubbar egentligen men det finns en variant av dom som kan charma mig till månen: dom som kör lite för gamla, lite för fula och lite för små bilar. Såna killar gillar jag. Dom som har sina anabolamuskler för sin egen skull och som inte behöver en penisförlängare till bil – också. Sen är det själva grejen, att dom får veckla ihop sig för att komma in i bilen, kanske sitta vid ratten med krökt nacke för att få plats. Det är gulligt.

Pain & Gain är en film för dom som gillar anabolamuskelsnubbar och dom som är anabolamuskelsnubbar. Pain & Gain är en film för anabolamuskelsnubbar som gillar strippande brudar filmade i närbild, för vanliga snubbar med vanliga-eller-inga-alls-muskler som gillar strippande brudar filmade i närbild eller för tjejer som gillar att se strippande brudar filmade i närbild.

Nu är det Michael Bay som är regissör, Bay som har en förkärlek för att filma ur grodperspektiv, alltså som att kameran är vid marken och pekar uppåt. Hur många scener med stora flygplan som flyger över bostadshus har vi inte sett i hans filmer? Hur många scener med sprängfyllda silikonbröst som filmade underifrån ser ut som explosionsrisker gjorda av utspänd hud? Michael Bay-grejen är visserligen cool men *gäsp* jag kan den nu.

Och just precis när jag sitter på biografen och tänker att det här bara är ett filmiskt collage av trötta manschauvinistiska fördomar och att jag skulle vilja bli redigt överraskad så blir jag just det. Dwayne Johnson – The Rock – tar och får nämligen så mycket plats att mitt hjärta smälter. Han är en åka-rostig-Fiat-Punto-kille i den här filmen, fast han åker ingen Fiat Punto, han är bara tokanabolig, jättecharmig och samtidigt lite…dum. Anthony Mackie är filmens andra charmknutte och dom två tillsammans kompenserar det Mark Wahlberg saknar, det vill säga allt. Han är sjukt överskattad den mannen. Jag kan inte sluta tänka på att han har tre bröstvårtor, mer intressant än så blir han aldrig i någon film. Dessutom, att filma Mark Wahlberg ur grodperspektiv ger bara två enorma näsborrar. Nothing more.

Kvinnorna i filmen är antingen mer eller mindre nakna strippor eller Rebel Wilson som spelar en sexgalen sjuksköterska och hjälpreda till Peter Stormares fixa-på-grund-av-stereoider-icke-funktionella-penisar-doktor. Michael Bay hånskrattar med andra ord åt Bechdeltestet hela vägen till banken.

Historien om dessa tre kroppsbyggare är egentligen inte särskilt rolig, den är dessutom – tro´t eller ej – sann. Jag tycker slutet är ganska jobbigt att se just för att sanningshalten i filmen inte längre går att gömma i snyggt ljussatta betongpelare, coola bilar, tuff musik och inoljade kroppsdelar. Det är en dråplig actionkomedi som egentligen inte är nåt annat än tragik. Fast i Michael Bays händer blir det en snygg tragik som fullkomligt stinker testosteron.

Det var några månader sedan jag såg filmen på en filmbolagsvisning och texten ovan är skriven direkt efter den tittningen. Nu såhär med filmen i backspegelminnet känns den inte fullt så illa. Jag får för mig att en tvåa är orättvis. Jag höjer betyget. Kaploffs. Sådär. Gjort.

GANGSTER SQUAD

 

 

 

 

 

 

 

Månadens filmspanarfilm visade sig vara en hårdkokt historia till en början. Los Angeles skrupelfria maffiaboss Mickey Cohen (Sean Penn) har med hjälp av sina hantlangare spänt fast en antagonist i kedjor mellan två bilar och bilarna kör åt varsitt håll. Schplaffs säger det när mannen klyvs i tu och den övre halvan åker åt vänster och den undre åt höger. Oj jäklar, tänker jag, det här kan bli en skönt mörk och våldsam stund i biomörkret.

Los Angelespolisen John O’Mara (Josh Brolin) är moralens väktare nummer ett. Han tar jobbet på stort allvar, kanske för stort om jag ska tro reaktionen hos hans gravida fru Connie (Mireille Enos – och NU kom jag på var jag sett henne förut, hon är ju Sarah i The Killing!). Connie som karaktär är för övrigt en frisk fläkt i filmen, en tänkande kvinna med normala reaktioner, inte bara ett vackert våp som väntar hemma medans den tuffe mannen är på uppdrag. Skönt att se!

Polischefen (Nick Nolte) sätter O´Mara på det i princip omöjliga uppdraget att tillintetgöra Mickey Cohen. Han ska sätta samman en grupp, en gangster squad, som tillsammans ska se till att det blir möjligt och en grupp blir det, en ganska namnkunnig sådan. Kollegan Jerry Wooters (Ryan Gosling) har en given plats, Jerry som till en början spelas på ett ganska feminint sätt av Gosling, så pass feminint att jag tror att han är gay. Det är han inte. Han är en LAPD-casanova utan minsta tanke på att binda sig men när han ser Cohens rödhåriga älskarinna Grace (Emma Stone) blir han allt betuttad på riktigt.

För att vara en gangsterfilm som utspelar sig i 40-talets Los Angeles så känns filmen välgjord men plastig i en svårdefinierad kombination. Hela filmen spretar tycker jag. Jag vet inte om det ska vara spännande eller inte, jag vet inte om dom komiska inslagen är där för att vara komiska eller om det är jag som skrattar på fel ställe. Jag vet inte om gangstergruppen ska vara supersmarta och hårdkokta för i varannan scen beter dom sig som om det var Hot Shots 2 jag tittar på. Det blir alltså fars av det hela ibland men en ganska tjommig sådan om jag får säga min mening.

Sen är det det där med svensk översättning av engelska ord och titlar. Det är inte alltid lätt och vi är många som tycker den svenska titeln på filmen Silver Linings Playbook är rent bedrövlig. Du gör mig galen! Hemsk titel. Hemsk! Men om jag ska se den här språkprylen ur en positiv synvinkel så lyckades hen med ansvar för den här filmens textning att hitta på ett helt nytt och rätt kul svenskt ord: fittflock.

Ordet fittflock är det jag bär med mig av filmen, det jag minns bäst såhär några dagar efteråt. När jag såg filmen blev jag skönt underhållen men ingenting stannade kvar, filmen rann helt enkelt av mig. Nu undrar jag såklart vad mina filmspanarvänner tyckte om filmen. Här är deras recensioner: Rörliga bilder och tryckta ord, Filmparadiset, Fripps filmrevyerJojjenito, Film+Mode och The Velvet Café.

MAN ON A LEDGE

Heeeeello Samuel Henry J Worthington – eller får jag kalla dig Sam?

Jag har aldrig riktig fattat vad som är grejen med dig, vad allt fuzz handlar om. För mig har du alltid bara varit en bitig australiensare som tagit roller i filmer där effekterna spelar huvudrollen (jag menar, hur mycket verkliga scener finns det i Avatar, Terminator Salvation och  Clash of the titans?). I mitt tycke ganska trista filmer dessutom. Sen såg jag dig i Texas Killing Fields och den var helt okej, du var helt okej men jag var ändå inte övertygad om din kapacitet och eventuella storhet. Men nu sitter jag här efter att precis ha sett den på ytan rätt alldagliga thrillern Man on a ledge och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte flinade. För jag flinar. Jag är glad. Sam Worthington, I get it now. I get YOU now!

Egentligen finns det ingenting med den här filmen jag inte sett förut. En oskyldigt dömd man, den här gången polis dessutom har suttit fängslad i tjugofem år för en diamantkupp han inte begått. Alla överklaganden har nekats, det finns ingen utväg, Nick Cassidy (Worthington) kommer ruttna i finkan.

Så dör Nicks gamla pappa och han blir utsläppt några timmar för att gå på begravningen. Det blir hans väg ut. Eller ut å ut, det är helt fel ord i sammanhanget, men Nick har en plan för att bli rentvådd och den planen tänker han följa. Jag berättar inte mer om handlingen nu, för Sam, visst är det dum att avslöja för mycket? För mig räcker det med att säga att filmen är snyggt gjord, den känns påkostad,  den är spännande och till och med  lite smart och du är alldeles jättebra Sam. Stort skådespeleri i liten förpackning istället för precis tvärtom som jag är van att se dig. För mig får du gärna stanna i den här genren för evigt.

Wrath of the titans ligger och väntar på en tittning (gäsp!), rykten går om en uppföljare till Avatar och Simon West´s krigsactionfilm Thunder Run väntar runt hörnet. Jag kan inte säga att det bådar gott, jag kan inte säga att jag är pirrig i magen av förväntningar men nu vet jag, jag VET att du kan om du vill, det gäller bara att få chansen och att ta den. Därför får den här filmen en stark trea i betyg, enbart på grund av dig.

Play it again, Sam. Snälla, gör det.

REAL STEEL

Med tanke på hur mycket jag älskar den första Transformersfilmen borde Real Steel vara en film i min smak. Lägger man sen till min faiblesse för en viss sluddrande boxare så borde min lycka vara fullkomligt total i sällskap med Hugh Jackman och hans jätterobotar som ska upp i boxningsringen och kämpa om heder och pengar samtidigt som Jackman jobbar med moralkakor, ekonomisk överlevnad och klyschor om föräldraskap.

Filmen är snygg, filmen är behaglig och filmen är rar på det sättet att det inte går att kasta den på sophögen. Det går inte ens att ta fram lilla figursågen, det går bara att titta och torrt konstatera att jaha, nähä, det här var ju inte så kul men heller inte så dåligt.

I recensionssammanhang är detta värsta sortens film: okej att titta på men skitråkig att skriva och läsa om.