HIT & RUN

Charlie Bronson (Dax Shepard) heter egentligen Yul Perkins. Han vittnade mot sin bästa polare Alex (Bradley Cooper) och blev tvungen att byta både namn och bostadsort när han fick vittnesskydd.

När hans flickvän Annie (Kristen Bell) får ett jobb i Los Angeles som hon inte kan tackar nej till kan han inte göra annat än att följa med – trots att han vet att han kommer nära brottsplatsen igen OCH dom han satte dit. Samtidigt har Annies ex letat upp henne på Facebook, en allt annat än trevlig snubbe och han är också ute efter hämnd. Blir det en katt-å-råtta-lek? Japp. Det kan man säga.

På många sätt är detta en film som gjorts tusen miljoner gånger förut men det finns en charm i filmen som är svår att förklara. Det känns som att skådespelarna VET att filmen kan bli svag men att dom har gett sig fan på att göra den bättre än den borde vara.

Alla skådespelarna gör sitt bästa, det är inget fel på hur den är filmad, på tempo eller musik. Nu känner jag mig som någon som ska göra slut – det är inte du….det är jag – men i det här fallet kan det nog vara jag som helt enkelt inte fastnade för filmen. Jag skrattade några gånger, det finns en del dråpliga scener men utöver det försvann filmen tämligen snabbt från mitt medvetande. Det var dock lättare än jag trodde att vänja mig vid synen av Bradley Cooper i dreads.

COLUMBUS CIRCLE

Såna här filmfodral kan få mig att hyperventilera om jag är på det humöret. Jag blir alldeles lycklig. Dom många bilderna på halvstora skådisar i rektangulära fält vittnar oftast om en välgjord thriller och när jag sen sätter på filmen och ser förtexter med flygande pusselbitar och spännande musik då är glädjen fullkomlig.

Abigail (Selma Blair) bor i ett lyxigt bostadskomplex vid Columbus Circle i New York. Hon har inte lämnat lägenheten på många år och det är tydligt att någon form av övergrepp och svek från föräldrar ligger bakom det beslutet. Hon verkar inte lida någon som helst brist på pengar och låter mest dagarna gå bland sina fina möbler och dyr konst.

Lägenheten rakt över hennes blev ledig när en gammal dam hastigt gick bort och ett par, Lillian (Amy Smart) och Charles (Jason Lee), var snabba som huggormar med att köpa lyan. När Abigail hör en massa oljud från deras lägenhet, tittar i dörrhålet och ser en sönderslagen Lillian krypa ut från lägenheten släpper hon i henne. Det är den första mänskliga kontakten på flera år och hon tycker det är jobbigt men kan inte blunda för misshandeln. Hon har ju själv varit där.

Första halvan av den här filmen är sjukt bra, alltså sjuuukt bra. Den är spännande och känns smart, skådisarna sköter sitt jobb och både Selma Blair och Giovanni Ribisi (som polisen Frank Giardello) är härliga att se. Tyvärr håller filmen inte hela vägen, den sackar, twistarna kommer för tidigt och det blir liksom rabarbersvaj in i mål. Men ändå, eftersmaken är helt okej.

THE DESCENDANTS

Precis som Matt King (George Clooney) själv säger i filmen: det finns nån konstig fördom om att dom bofasta på Hawaii lever ett problemfritt liv. Att dom går runt där i sina brokiga blommiga skjortor, tittar ut över dom vackra vyerna som alla har tillgång till för på Hawaii vetter även en bakgata mot havet. Skulle nånting gå aningens snett kan dom alltid dansa lite hula-hula en stund så känns allting så mycket bättre.

Men det där är ju inte sant.

Människor får cancer även på paradisöar. Människor dör, lider, är ledsna, gör varandra illa och längtar bort. Matt Kings sinnesstämning stämmer in på många av dom orden. Han är ledsen. Hans fru Elizabeth ligger i koma efter en båtolycka och kommer sannorlikt aldrig att vakna mer. Matt försöker sköta livet och deras två döttrar på bästa sätt men vetskapen om att han varit en frånvarande pappa tills nu gnager. Han är arg. Han är väldans arg på sin fru. Dom hade inget bra äktenskap, det finns många frågor som behöver svar men hur mycket han än frågar så är en kvinna i koma ingen hjälp.

George Clooney är en intressant skådespelare. Han kan spela ALLT och han kan spela alla roller på ett sjukt trovärdigt sätt och ändå är han alltid ”bara” George Clooney. Nu är han Oscarsnominerad (igen) för Bästa manliga huvudroll och det kommer inte att vara för sista gången. Att spela känslosam familjefar borde vara bland det svåraste som finns för Clooney eftersom han privat varit det ungefär lika mycket som han varit astronaut men han fixar det alldeles galant.

Flickorna som spelar hans döttrar, Shailene Woodley som spelar 17-åriga Alex och Amara Miller som den lillgamla tioåringen Scottie är otroligt bra. Dom känns så himla vanliga och dom både agerar och reagerar precis som tjejer i deras situation antagligen gör. Robert Forster spelar Elizabeths pappa som med en fru med Altzheimer och en snart avliden dotter ger den godkända livsbitterheten ett ansikte. Det som slår mig är hur lika han och Clooney är rent utseendemässigt.

Filmen är väldigt bra i all sin enkelhet även om jag tycker den känns lite ojämn såhär i backspegeln. Första halvan är en fullpoängare med Clooneys berättarröst som en snäll gammal vän i öronen men andra halvan är lite långsammare, lite mer omständig, lite tråkigare om man får säga så om ett hemskt drama som detta. Dom sista tjugo minutrarna av filmen är fysisk smärta, inget mindre än det.

Jag försöker att inte grotta ihop rädslor och tankar om mitt eget liv med filmens handling men det är fantamej en omöjlighet. Tårarna rinner men det är nåt som Thomas DiLeva kanske skulle förklarat som kärlekstårar. The Descandants är nämligen så mycket som en feel-good-film i all sitt helvete. Det är en svår balansgång och jag har sett mängder av filmer på detta tema som misslyckats men The Descendants hör inte dit. Även när filmen är som ”sämst” är den hästlängder bättre än väldigt mycket annat.