WHITE BOY RICK

Richard Wershe Jr (Richie Merritt) är femton år och en riktig hustler. Tillsammans med sin pappa Richard Wershe Sr (Matthew McConaughey) går dom på en vapenmässa och unge Rick känner igen en falsk AK47:a hos en av vapenförsäljarna. Det slutar med att dom lyckas ”lura av” säljaren tre vapen till riktigt underpris, vapen som kom väl till pass därhemma när dom ser att systern passar på att ha ”skoj” i soffan med pojkvännen när resten av familjen är borta. Pojkvännen jagas således ut ur huset. Vapen brukar ha en bra förmåga till att få folk att fly för sitt liv.

Mamman finns inte med i vardagen, det är pappa Rick och barnen och pappan gör i sanning det han kan för att familjen ska vara så vanlig som möjligt även om det inte räcker långt. Han drömmer om en egen videoaffär, en affär man känner redan från början inte kan vara annat än en dröm, ett luftslott. Unge Rick försöker hålla ihop alla trådar, han kämpar och försöker göra rätt men om den här historien är något så är den beviset för sägningen ”hur man än gör så blir det fel”.

Efter några turer fram och tillbaka blir Rick till slut mer eller mindre tvingad att bli undercoveragent åt FBI, en mullvad. Han är duktig på det sociala spelet, han lyckas passa in överallt och kan snacka för sig så han blir FBI´s ögon och öron i Detroits undre värd bland knarkhandlare och annat löst folk.

Det här är en sann historia och vad jag förstår är den sann hela vägen. Har du läst på, googlat eller kollat IMDb vet du hur den slutar men jag tänker inte skriva det här. Det är en sevärd film med bra skådespelarinsatser oavsett om du vet hur det slutar eller inte.

THE DIARY OF A TEENAGE GIRL

Jag undrar om The diary of a teenage girl kanske skulle kunna funka på samma sätt för amerikanska ungdomar som Fucking Åmål gjorde (gör?) på svenska? Det är liksom en helt vanlig tonåring i centrum, en tonårstjej som heter Minnie (Bel Powley) som inte tänker på så värst mycket annat än att knulla. Och knulla gör hon. Men många. Med allt (höll jag på att skriva men DET är inte riktigt sant), om nu ALLT även innefattar mammans (Kristen Wiig) pojkvän Monroe (Alexander Skarsgård).

Det här är en film som visar väldigt mycket naket om man med naket menar icke skylda toppiga tonårsbröst. Den som längtar efter en spritt språngande näck Alexander Skarsgård får leta i andra filmer (eller i TV-serien Big Little Lies) men duger det med vilken Skarsgård som helst är mitt tips att punktmarkera pappa Stellan. Som Alexander sa i Conan O´Briens talkshow: ”Jag tror jag var fjorton när jag såg min pappa i byxor för första gången”.

Men nu är det Minnie som är huvudperson och filmen utspelar sig i 70-talets San Fransisco. Mysigt alltså, såklart. Hemtrevliga 70-talet med murriga sammetssoffor och stormönstrade ryamattor, utsvängda jeans, brunt, orange och blå ögonskugga. Marielle Heller har regisserat och hon gör ett riktigt bra jobb. Hon har även skrivit filmens manus baserad på en roman av Phoebe Gloeckner.

Rätt kvinnor på rätt plats (och rätt man!) och det blir en film som är sevärd OCH riktigt bra. Att den inte får högre betyg beror kanske på att 45-åriga kvinnor inte riktigt är målgruppen. Hade jag sett den när jag var 15 hade det antagligen varit full pott.

Psst. Filmen finns att se på Netflix!

CARRIE PILBY

Carrie är 19 men beter sig som 27 eller 12. Hennes åldersmässigt ojämna personlighet är dock fullt förståelig eftersom hon hoppat över fyra klasser i skolan, för ett år sedan tog examen från Harvard, bor ensam pga pappans flytt till London, mamman dog när hon var 12 och hon är en extremt osäker ung vuxen med egentligen noll koll på det mesta utom det man kan läsa sig till i böcker.

Pappan (Gabriel Byrne) är orolig för sin dotter men har ändå svårt att ta sig från London till New York (av en anledning som sedan droppas i filmen) och han har inte bara ordnat en jättefin lägenhet till henne (givetvis med öppen spis och allt), han har även sett till att hon går till en terapeut (Nathan Lane) samt får jobb som korrekturläsare av domar på ett advokatkontor.

Terapeuten försöker få henne på fötter på alla sätt som går men kläcker till slut idén med en bucket list och den funkar. Carrie går med på att beta av den och försöker göra allt som står på bästa sätt. Skaffa ett husdjur. Gå på en dejt. Läsa om din favoritbok.

Carrie spelas av Bel Powley, tjejen från The diary of a teenage girl och jag tycker hon spelar sin roll mycket bra. Att hon pendlar mellan att vara en jobbig jävel och en smart ung kvinna kan kännas lite schizat men det är ju precis det hon är och ska vara. Männen i filmen är antingen äldre och trygga eller yngre, ganska snygga och stöpta antingen i hipstermallen eller smartisfacket. Den unga Professor Harrison till exempel (spelas av Colin O´Donoghue) har mjuk rundhalsad kashmirtröja och Måns Zelmerlöw-kroppsspråk och det finns antagligen ingen intelligent hormonstinn 19-årig tjej i världen som kan värja sig mot någon som honom. Perfekt skriven rollfigur alltså.

Det här är en film som med sina 98 minuter rinner iväg i ett skönt tempo. Att filmen utspelar sig i ett höstmysigt New York gör inte saken sämre direkt. Jag längtar tillbaka dit, jag längtar efter stickad halsduk, sparka löv i Central Park och dricka varm dryck i fluffig soffa med tvåhandsfattning, uppdragna ben och mörkhårig snubbe bredvid mig som citerar Keats och Rousseau.

Den här filmen finns att se på Netflix och jag fick den som ett mejlat tips från Moya. Fler filmtips som jag fått från henne, sett och skrivit om kan du se här.