GREEN ROOM

Vad härligt det är att bli överraskad ändå. När man sätter sig ner och tror att man ska få se en viss sorts film och sen bara BADABLAFFS händer nåt som tar historien i en helt annan riktning. Samma sak hände mig med Blue Ruin härom året och det coolaste med alltihop är att det är samma manusförfattare och regissör bakom båda dessa filmer: Jeremy Saulnier.

I Green Room får vi följa ett obskyrt punkband som har en spelning…som urartar….kan man säga. Behöver man säga mer? Nej fan, jag tycker inte det. Tänker du se filmen tjänar du på att veta så lite som möjligt. Att Anton Yelchin, Imogen Poots och Patrick Stewart är dom stora skådespelarnamnen kanske kan vara bra att känna till men annars…nä. Spänn fast säkerhetsbältet och enjoy the ride. Eller enjoy och enjoy förresten…tycker du det är otäckt med blod, preppa med en kudde. Den kan behövas framför ögonen.

 

BLUE RUIN

Det går inte så bra för Dwight (Macon Blair). Även det som borde kunna gå okej går käpprätt åt helvete.

Blue Ruin är en mörk film med nån form av brutal svart humor. Det är blodigt, kladdigt, svettigt, skitigt och skönt knasigt, precis sådär som det kan vara i bröderna Coens filmer fast bröderna Coen har ingenting med Blue Ruin att göra. Den här filmen är skriven och regisserad av en ung man som heter Jeremy Saulnier och som inte har så mycket spännande på sitt CV, inte mer än att han stått bakom kameran på en Nicki Minaj-TV-dokumentär, gjort ett par kortfilmer samt långfilmen Murder party (2007).

Men Blue Ruin känns verkligen inte som en nykomlings verk, det här är en BRA film, ett fint hantverk. Snyggt filmad, bra klippt, musiken fungerar utan knas, manuset håller och skådespelarna sköter sig.

Vill du läsa mer om filmen så hade Fripps filmrevyer med den på sin lista över favoriter från 2014 (plats 7!) och Flmr, Movies-Noir och Jojjenito har också sett den.