ABZURDAH

Cielo (Eugenia Suárez) är en ung tjej som börjar chatta med en äldre man vid namn Alejo (Esteban Lamothe) på internet. Han är peppande och stöttande och när dom till slut träffas IRL visar det sig att han dessutom är snygg. Dom inleder en relation som – när man tittar på den objektivt – är dömd att misslyckas och när den sen gör det hamnar Cielo i en hemsk negativ spiral med anorexia, bulimi och depression.

Filmen Abzurdah är baserad på argentinskan Cielo Latinis självbiografi med samma namn som hon skrev när hon var 20 år och ville belysa problemen med just ätstörningar. Nu är Latini 34 år och har skrivit en bok till som eventuellt också kommer bli film.

Abzurdah är verkligen en ungdomsfilm med stort U men kanske också en film att se tillsammans med sina föräldrar – om båda parter är tämligen opryda. Filmen innehåller nämligen en hel del sexscener som kanske kan anses cringe för en del? För övrigt är skådespeleriet rätt igenom bra och filmen är med sina exemplariska nittio minuter väldigt smidig att ta sig igenom.

Jag såg filmen på Netflix.

THE THEORY OF EVERYTHING

Stephen Hawking känns som ett man som dom allra flesta av oss känner till. En skinntorr glasögonprydd rullstolsburen liten varelse som kommunicerar genom en röstmaskin är kanske det man ser framför sig och ja, det stämmer. Stephen Hawking fick ALS som ung och gavs endast några månader kvar i livet, nu är han 72 år och har överbevisat läkarnas kolsvarta framtidsutsikter många gånger om.

På nåt sätt är Stephen Hawking även det ultimata beviset för att en människas insida och utsida inte nödvändigtvis behöver harmoniera för att bli bra. Den där hjärnan alltså! Han – ensam – har kommit på grejer hela forskarlag inte skulle komma i närheten av på månadslånga brainstormingskonferenser.

Filmen The theory of everything fokuserar på kärlekshistorien mellan Stephen och Jane, kvinnan som kom att bli hans fru under många många år. Eddie Redmayne är Stephen, ett skådespelarval som skavde i mig under filmens första kvart men som sen kändes så naturligt att jag ibland glömde att det var en film jag såg. Felicity Jones spelar Jane och hon går verkligen från klarhet till klarhet med hela sin superbrittiska uppenbarelse. Mitt enda lilla problem med henne är när hon ska spela äldre, hon har ett ansikte som ser ut som en oförstörd fjortonåring och det krockar lite för mig.

Boats-filmer (based on a true story) kan ofta vara lite kluriga. När dom är som bäst får man en helt ny inblick i en annan människas liv och jag blir känslomässigt helt sönderrockad. I sämre stunder blir filmerna ett visserligen intressant men ändå ett litet jaha. Jag har svårt att avfärda någon boats som ren skräp då det alltid finns nåt att ta till sig av i en annan människas levnadsöde, man kan se det som en filmisk historialektion, som att gå i skolan en stund. The theory of everything är just precis så, en lektion i mänsklighet som kan lära oss alla en hel del men som film når den inte ända in i mig. Det finns egentligen ingenting att klaga på, filmen är flawless och ett jaha. Komplex, precis som Herr Hawking himself.

 

PROSECUTING CASEY ANTHONY

Verkligheten överträffar oftast dikten.

3-åriga Caylee Anthony anmäls saknad till polisen av sin mormor. Det är alltid hemskt när ett barn försvinner men det konstiga är att när Caylee anmäls försvunnen har hon varit borta i 30 dagar och då barnbarnet bor med sin mamma kan man ju undra varför inte mamman ringt polisen? Mamman Casey visar sig vara en 22-årig kvinna med en egen sanning, en egen verklighet. Hon pratar om en nanny som inte existerar och hon åker till ett jobb på mornarna som hon inte har.

Ett halvår efter försvinnandet hittas Caylee, eller det som är kvar av henne, i sopsäckar dumpade i ett träsk bara ett stenkast från hemmet. Åklagaren Jeff Ashton (Rob Lowe) ska nu försöka hitta bevis som binder mamman till brottet, nåt som verkar vara en barnlek för en gammal räv som Jeff.

Det här är en sann historia som hände i Orlando, Florida 2008. Filmen försöker på ett så trovärdigt sätt som möjligt återskapa rättegången och det som hände runtomkring och när ett dödsstraff står på spel gäller det att täppa igen alla hål.

Personligen är jag svag för rättegångsdramer, jag tycker spelet mellan åklagaren och försvararen i en domstol är spännande och kanske speciellt på film. Kanske ännu mer speciellt på amerikansk film. Kanske allra mest speciellt på amerikansk film som baserar sig på en verklig händelse. Det behövs liksom inte en manusförfattare som knorrar till nåt på slutet när verkligheten är så twistad som den är i sig själv.

Filmen finns att se på Viaplay.

NOAH

Noah är en svårbedömd film. Den är visuellt vacker – ibland. Den är svintråkig – ibland. Den är storslagen – ibland. Den är skrattretande – ibland. Russel Crowe som Noah är mer lik Ulf Lundell än Ulf Lundell själv – ibland.

Filmen är så lång att jag tvivlar på att den någonsin kommer ta slut och det är stenmonster som ser ut att vara gjorda av Ray Harryhausen himself, alltså något som var modernt i början på 70-talet och för att vara based on a true story tror jag ungefär noll procent på historien.

För mig precis som för många andra spelar det roll att filmen är regisserad av Darren Aronofsky. Härliga Darren med filmer som Requiem for a dream, Black Swan och The Wrestler i bagaget, självklart är det intressant att se vad han kan göra med en biblisk historia som den om Noah och hans ark. Eller? Nä, precis, SÅ himla intressant var det nämligen inte. Jag struntade i att se den på bio till och med, ungefär SÅ pepp var jag, men hade det inte varit Darren Aronofsky bakom spakarna hade jag aldrig valt att se den, inte frivilligt i alla fall.

Filmens plus är påkostade effekter och bitvis riktigt bra skådespelarinsatser. Emma Watson, Logan Lerman och Russel Crowe sticker ut ur mängden.

Filmens minus är resten. Handlingen, meningslösheten i att skriva ett manus om detta och slöseriet med pengar att filma skiten samt – för egen del – slöseriet med tid att titta på´t.

Visst är det modigt av Darren Aronofsky att köra storslalom mellan filmgenres och visst, nu kan han bocka av bibliskt actionäventyr i sin anteckningsbok (och inte skämmas alltför mycket för slutresultatet) men jag ser fram emot nästa film, vad ska det bli? Nåt härligt, knasigt, udda, oberäkneligt? Ja. Troligtvis. Det är ju Darren vi snackar om.

SAVING MR BANKS

Hon heter P. L. Travers, kvinnan som skrev boken Mary Poppins. Han heter Walt Disney, mannen som har ett filmbolag samt unga döttrar som har en favoritbok som dom tjatade om att få se filmad. Favoritboken är…Mary Poppins.

Saving Mr Banks handlar om när den tradigt envisa P.L.Travers (Emma Thompson) efter tjugo års tjatande beger sig från England till Los Angeles för att träffa Walt Disney (Tom Hanks) för ett möte om filmrättigheterna. Om det inte vore så att boken inte sålde så bra längre och att hon var i behov av pengar hade hon nekat Disney i många år till. Nu tycker hon sig inte ha något val men kämpar med näbbar och klor för att få boken filmatiserad på hennes sätt, som en spelfilm, inte nåt ”larvigt tecknat”.

Saving Mr Banks är en klurig film att tycka till om. Dels är den välgjord, välskriven, välspelad men den är också väääääldigt tråkig. Sidoberättelsen om Travers barndom, om den supande fadern (Colin Farrell) och livet på det fattiga landet är inte tillräckligt stark och i ärlighetens namn så är inte Mary Poppins-pratet på filmbolaget det heller. Samtidigt är det ljuvligt att se Emma Thompson och Tom Hanks men kanske inte lika härligt med Paul Giamatti.

Det var inte förrän jag sett filmen som jag la märke till skuggorna på filmaffischen. Hanks och Thompson,  Disney och Travers, blev Musse Pigg och Mary. Men att filmen kommer få SF:s Smultroneställetstämpel kan en blind klura ut. Blåhåriga tanter och andra tanter med redig vintermössa kommer vallfärda till Victoria för att se den här filmen. Alla andra not so much.

PAIN & GAIN

Jag är inte mycket för såna där anabolamuskelsnubbar egentligen men det finns en variant av dom som kan charma mig till månen: dom som kör lite för gamla, lite för fula och lite för små bilar. Såna killar gillar jag. Dom som har sina anabolamuskler för sin egen skull och som inte behöver en penisförlängare till bil – också. Sen är det själva grejen, att dom får veckla ihop sig för att komma in i bilen, kanske sitta vid ratten med krökt nacke för att få plats. Det är gulligt.

Pain & Gain är en film för dom som gillar anabolamuskelsnubbar och dom som är anabolamuskelsnubbar. Pain & Gain är en film för anabolamuskelsnubbar som gillar strippande brudar filmade i närbild, för vanliga snubbar med vanliga-eller-inga-alls-muskler som gillar strippande brudar filmade i närbild eller för tjejer som gillar att se strippande brudar filmade i närbild.

Nu är det Michael Bay som är regissör, Bay som har en förkärlek för att filma ur grodperspektiv, alltså som att kameran är vid marken och pekar uppåt. Hur många scener med stora flygplan som flyger över bostadshus har vi inte sett i hans filmer? Hur många scener med sprängfyllda silikonbröst som filmade underifrån ser ut som explosionsrisker gjorda av utspänd hud? Michael Bay-grejen är visserligen cool men *gäsp* jag kan den nu.

Och just precis när jag sitter på biografen och tänker att det här bara är ett filmiskt collage av trötta manschauvinistiska fördomar och att jag skulle vilja bli redigt överraskad så blir jag just det. Dwayne Johnson – The Rock – tar och får nämligen så mycket plats att mitt hjärta smälter. Han är en åka-rostig-Fiat-Punto-kille i den här filmen, fast han åker ingen Fiat Punto, han är bara tokanabolig, jättecharmig och samtidigt lite…dum. Anthony Mackie är filmens andra charmknutte och dom två tillsammans kompenserar det Mark Wahlberg saknar, det vill säga allt. Han är sjukt överskattad den mannen. Jag kan inte sluta tänka på att han har tre bröstvårtor, mer intressant än så blir han aldrig i någon film. Dessutom, att filma Mark Wahlberg ur grodperspektiv ger bara två enorma näsborrar. Nothing more.

Kvinnorna i filmen är antingen mer eller mindre nakna strippor eller Rebel Wilson som spelar en sexgalen sjuksköterska och hjälpreda till Peter Stormares fixa-på-grund-av-stereoider-icke-funktionella-penisar-doktor. Michael Bay hånskrattar med andra ord åt Bechdeltestet hela vägen till banken.

Historien om dessa tre kroppsbyggare är egentligen inte särskilt rolig, den är dessutom – tro´t eller ej – sann. Jag tycker slutet är ganska jobbigt att se just för att sanningshalten i filmen inte längre går att gömma i snyggt ljussatta betongpelare, coola bilar, tuff musik och inoljade kroppsdelar. Det är en dråplig actionkomedi som egentligen inte är nåt annat än tragik. Fast i Michael Bays händer blir det en snygg tragik som fullkomligt stinker testosteron.

Det var några månader sedan jag såg filmen på en filmbolagsvisning och texten ovan är skriven direkt efter den tittningen. Nu såhär med filmen i backspegelminnet känns den inte fullt så illa. Jag får för mig att en tvåa är orättvis. Jag höjer betyget. Kaploffs. Sådär. Gjort.