THE POST

Trion Spielberg-Streep-Hanks skojar man inte bort i en handvändning. Klart som korvspad att dom alla tre drar folk till biograferna och lägger man dessutom till att The Post är en såndär ultramysig murvelfilm som utspelar sig på 70-talet bland tidningsmakare med riktiga skrivmaskiner, beiga gabardinbyxor och en oförställd tro på att rollen som den tredje statsmakten faktiskt var viktig, ja då får man en rätt igenom gedigen Film-Film!

Tänk alltså, på 70-talet trodde journalisterna att dom kunde göra en verklig skillnad i världen genom att inte som nu skriva om Camilla Läckbergs senast köpta leopardtofflor eller vara först med att publicera namn och bild på tafsare med namn som gör sig på löpsedlar utan genom att utmana etablissemanget, att stå upp för sin sak, ha en vision, att vara politiska. Och vet du. Det var inte bara något dom trodde, dom gjorde skillnad! Tror du mig inte kanske du borde se The Post.

Det var i juni 1971 som dom största tidningarna runt om i USA tog ställning för yttrandefriheten och publicerade dokumenten som kallas The Pentagon Papers, regeringshemligheter som varit hemligstämplade i flera decennier. Katherine Graham (Meryl Steeep) var chefredaktör och ansvarig utgivare på Washington Post – och också den enda kvinnliga chefen i den amerikanska tidningsvärlden – och det är hon som är filmens fokus. Men trots att titeln The Post syftar till just Washington Post så var det hos New York Times det hemliga materialet först landade.

Det finns absolut ingenting att klaga på med The Post, scenografin är så in i minsta detalj perfekt att det inte går att förstå att filmen är gjord 42 år efter Alla presidentens män. Meryl Streep är  – såklart – Oscarsnominerad för sin roll som Kay Graham och jag suckade när jag hörde det för det kändes så…blasé…att nominera henne så fort hon visar sig på vita duken. Men nu med facit i hand undrar jag om inte den här rollen är åtminstone topp-fem i hennes karriär? Tom Hanks har en tacksam roll som charmige redaktören Ben Bradlee och han är så likeable att klockorna stannar. För mig är det annars Bruce Greenwood som Robert McNamara som imponerar stort. Han harvar runt bland birollerna i Hollywood och är sällan dålig och även om även detta är en biroll så gör han nånting mer med den.

Är du sugen på att se en riktig film sådär som bara riktiga regissörer kan göra när riktiga skådespelare presterar på topp med ett manus som är så frejdigt skrivet och John Williams komponerat musiken och Spielbergs favoritfotograf Janusz Kaminski står bakom kameran – se The Post! Dessutom, det är så SATANS trevligt med skrivmaskinsknatter!

NEBRASKA

Nebraska på Sture var en utsåld visning. På utsålda visningar har jag lärt mig att man måste vara i väldigt god tid för att få en vettig sittplats. I alla fall var det så förut. Det personalen på filmfestivalen verkar ha lärt sig i år är att släppa in folk i salongen betydligt tidigare än förut, ibland så tidigt att det knappt hinner bli kö. Om jag gillar det? Klart jag gör! Visst förstår jag att det inte alltid går att göra såhär, ibland är det ju en visning innan som måste bli klar och besökare som ska ta sig ut men när det går verkar det som att det blivit en förändring till det bättre gällande insläpp. Tummen upp tycker jag!

.

Alexander Payne gjorde The Descendants 2011, filmen där George Clooney visade att han ibland springer på gatorna iklädd tofflor precis som en vanlig människa. 2004 gjorde han Sideways, filmen som visade världen att Paul Giamatti faktiskt är mycket bättre än han visat i sina sista – typ – tjugofem filmer. Jag tycker om båda dessa filmer väldigt mycket. Alltså VÄLDIGT mycket.

Paynes senaste film visade sig vara en blandning av The Descendants och Sideways och självklart är det även svårt att inte jämföra den med urmodern/urfadern/urfilmen av alla filmer om en åldrad skäggig man på väg: David Lynch´s mästerverk  The Straight Story.

Jag undrar om Alexander Payne verkligen hade Will Forte som förstahandsval till huvudrollen. Jag tror inte det. Jag tror det var meningen att George Clooney skulle göra rollen som David Grant och jag tycker det var synd att det inte blev han även om Forte inte på något sätt är dålig. Han har bara noll promille stjärnglans.  Filmen hade behövt en Clooney som liksom ”nervar till” scenerna, som gör filmen mer speciell, som sätter den på kartan. George Clooney är duktig på att spela vanlig, mycket bättre än man kan tro och han skulle dessutom vara skitsnygg i svartvitt.

Ja. Nebraska är en svartvit film. Fattar dock inte varför. Vissa svartvita filmer kan vara ljuvliga att se, dom blir lugna för ögat när det inte är en massa brokiga färger som stör, gamla ansikten som blir vackrare, kontraster som blir krispiga. Nebraska är en blek svartvit film. Den är faktiskt ganska….ful. Det känns som att den är filmad i färg men att man bara tagit bort kulörerna, inte som en genomtänkt från-början-svartvit-film. Synd tycker jag. Den hade behövt vara i färg precis lika mycket som den behövt George Clooney.

Berättelsen om Woody Grant (Bruce Dern) som tror att han vunnit en miljon dollar är det inget fel på. Woody vill ta sig till Lincoln Nebraska för att manuellt casha in det han tror är ett vinstbrev men som i själva verket är reklam. Han är gammal, han är vimsig, han går lite styltigt och hör inte så bra. Sonen David (Forte) erbjuder sig att skjutsa honom till Nebraska ”bara för att”, kanske för att få tyst på gnällkärringen som är hans mamma (June Squibb), kanske för att döva dåligt samvete och det blir en liten roadtrip av det hela.

Jag hade en mysig stund i biosalongen, hade inte tråkigt en enda sekund, gäspade inte, tänkte inte på annat, var inne i filmen och tyckte det var roligt att återse mitt 80-tals Mike Hammer (Stacey Keach) även om han blivit gammal och här spelar tämligen osympatisk . Filmen är alltså helt okej men den dröjer sig inte kvar. Den är en bra-bara-för-stunden-film. Clooney hade lyckats sätta piff på långkoket och göra filmen snäppet bättre. Om detta är jag bombsäker.

Jag såg filmen med Fripps filmrevyer och Jojjenito. Klicka på namnen för att komma till recensionerna (går det inte att klicka finns det ingen text än)

MOVIE 43

HAHAHAHAHhaaahahHAHAHA! Va fan ÄÄÄÄÄR det här? Vad var det jag såg? Såg jag det jag tror? HihHAhahhahahahaa! Nåt så överjävla galet har jag aldrig sett förut, jag är heeeeelt slut, helt mentalt sönderskrattad.

Okej. Jag backar bandet lite, jag ska försöka bena ut det här. Movie 43 är en episodfilm. Bob Odenkirk, Elizabeth Banks, Steven Brill, Steve Carr, Rusty Cundieff, James Duffy, Griffin Dunne, Peter Farrelly, Patrik Forsberg, Will Graham, James Gunn, Brett Ratner och Jonathan van Tulleken har regisserat varsin liten del, varsin liten film-i-filmen där den ena filmen är sjukare/roligare/galnare än den andra. Stilmässigt påminner Movie 43 mest om Dum & Dummare, Den där Mary, Kingpin och alla dom andra Bröderna Farrelly-filmerna men lägg dom filmerna i en gryta och koka ihop dom med allt du kan komma på PLUS allt du INTE kan komma på så får du en försmak av den här filmen.

Jag är fullt medveten om att det här är en av dom mest sågade filmerna i modern tid om man läser recensioner – vilket jag gör ibland – och om man litar på recensioner – vilket jag sällan gör. Jag bildar helt enkelt min egen uppfattning om filmen och den är otroligt simpel:

1. Hyr filmen. Är du misstänksam kan du alltid göra diskrensning på den delen av hjärnan som innefattar god smak innan du trycker på play.

2. Se dig omkring. Tycker du det är pinsamt att se underbältet-kiss-å-bajs-å-och-nakenhumor ihop med svärmor/barnen/nån annan – se filmen själv.

3. Öppna ögonen, titta på filmen.

4. Skratta.

Enklare än så blir det inte. Roligare än såhär blir det inte heller. Jag har fan kramp. Det var banne mig läääänge sedan jag hade såhär kul. Och det var inte bara nyhetens behag. Jag har sett filmen två gånger och den höll även andra gången  – och imorgon blir det en tredje.

[Svensktips! Håll lite extra koll på reklamfilmen för Tampax (efter typ halva filmen). Den är regisserad av Patrik Forsberg och skriven av samme Forsberg samt Olle Sarri.]

[Tips #2. ”Under” detta inlägg kan du se namnen på en del av alla skådisar som är med i filmen. Det är en lika imponerande som annorlunda som häftig samling men det roligaste kanske är att inte veta, att bara låta sig bli överraskad i scen efter scen?]