Sommar-Stewart: DEN STORA SÖMNEN

Efter några måndagar med James Stewart i otvivelaktiga huvudroller kommer här en film där han har en aningens mer undanskymd plats.

Meet Philip Marlowe. The toughest private eye who ever wore a trench coat, slapped a dame and split his knuckles on a jawbone.

Citatet här ovan är från filmaffischen. Raymond Chandler skrev romanen The Big Sleep (Den stora sömnen) redan 1939. På den tiden kanske hans privatdeckare Philip Marlowe ansågs supertuff när han iklädd blottarrock örfilade kvinnfolk och krossade knogarna mot nåns käkben men 2014 känns beskrivningen våldsamt sunkig.

Mina förväntningar på filmen var verkligen inte på topp när jag satte igång den, jag hade taggarna ute som värsta igelkotte under en valborgsmässoeld. Konstigt nog var det som att få en lagom dos eter i en näsduk över andningsorganen redan tidigt in i filmen, jag blev liksom soft, slapp i hela kroppen. Det blev nån form av regression in i barndomen tror jag trots att jag inte har några minnen av just denna film, men känslan, musiken, färgerna, kostymerna och Robert Mitchums berättarröst gjorde att filmen kändes mysig, som en ojsan-zappning in på SVT en jullovseftermiddag på 80-talet.

Philip Marlowe (Mitchum) blir anlitad av en åldrad och halvkroppsförlamad General Sternwood (James Stewart) för att försöka hitta anledningen och männen bakom utpressningsbrev som dimpit ner i hans filtbeklädda knä. Breven går att spåra till en tämligen suspekt bokhandel i staden.

I den här filmen är historien förlagt till Storbrittanien medans originalfilmen från 1946 (med Humphrey Bogart och Lauren Bacall) är mer boken trogen och håller sig till Kalifornien. Jag har inte läst boken och heller inte sett den andra filmen men historien som sådan skulle nog funka att göras om till nutid i vilket land som helst. Det är alltså inte förlagan som är problemet – om man nu tycker filmen har ett problem.

Jag kan se att filmen lider av en hel massa brister, bland annat Robert Mitchum som är på tok för icke-charmig för denna typ av roll, men jag beslutar mig för att inte reta upp mig. Filmen var mysig, den hann med sina blott 99 minuter inte bli tråkig och det var intressant att se vad James Stewart kunde göra med en relativt liten – men viktig – biroll. Han kunde föga överraskande göra MASSOR.

ZODIAC

Nämennämenååååååååå vad jag skulle vilja skriva om det jag egentligen tänker på men det går inte, jag kan inte för är det nåt jag avskyr själv så är det filmrecensioner som kryllar av spoilers. Min text skulle i och för sig vara bortom det, det skulle vara en hittipåanalys av varenda liten detalj i filmen som fick mig att komma fram till vem som är seriemördaren Zodiac. För jag vet. Jag är helt säker på vem det är. Ååååå vad jag är säker, i alla fall om jag ska se till planteringarna i David Finchers film om denne mördare.

The Zodiac Killer är en man som i slutet på 60-talet dödade fem personer i norra Kalifornien. Han skickade själv brev till olika tidningar och gav dom mer eller mindre matnyttiga tips om sig själv och sina dåd, allt för att få uppmärksamhet och plats på tidningarnas förstasidor. Han skrev dessutom att han mördat långt många fler än som kunnat bevisas.

Filmen kretsar kring tecknaren Robert Graysmith (Jake Gyllenhaal) och journalisten Paul Avery (Robert Downey Jr) som båda jobbar på San Francisco Chronicle och polisen David Toschi (Mark Ruffalo). Alla tre blir som besatta av att knäcka nöten om mördarens identitet, kosta vad det kosta vill.

Det blir lite allt eller inget här. Antingen skriver jag ALLT om filmen eller så biter jag mig i kinderna, leker hemlige Arne och avslöjar absolut ingenting. Så det får bli…ingenting. Filmen är alldeles för bra för att jag ska förstöra nåt för nån. David Fincher har nämligen fått till en riktigt välgjord thriller baserad på Robert Graysmiths roman, kanske inte en nagelbitare i egentlig mening men spänningen känns underordnad historien.

Filmens scenografi är perfekt in i minsta detalj och det är inte särskilt förvånande med tanke på att det är Fincher som satt sin bostämpel på det hela. Han lämnar aldrig nåt åt slumpen, inte nåt mer än att en hyperfrustrerad filmbloggare sitter här och sliter sitt hår och vill ha svar på frågan: är mördaren den jag tror? Å andra sidan är det ingen slump, han kan inte göra annat hur mycket jag än vill motsatsen. Frustrerande. Som fan.

Jake Gyllenhaals Graysmith är någon som går från att vara en ganska blek bifigur till en huvudroll och han sköter sitt jobb med den äran precis som alltid. Gyllenhaal alltså. Robert Downey Jr gör ett trovärdigt porträtt av Avery och jag får känslan av att han spelar sig själv när han var som mest på dekis och Mark Ruffalo är Mark Ruffalo, säkerheten själv, båda fötterna på jorden. Det finns egentligen ingenting att klaga på med den här filmen. Den är lång (160 minuter) och trots att tempot aldrig är högt så njuter jag för fulla muggar av detta hantverk hela vägen in i mål. Jag hade kunnat se en timme till utan minsta träsmak.

Tack Movies-Noir för tipset. Den här var tvåa på din topplista från 2007 och den hade definitivt hamnat även på min tio-i-topp över detta år (om jag haft någon).

Här finns filmen.