MEN IN BLACK INTERNATIONAL

Är Chris Hemsworth beviset för att Hollywood äntligen blivit jämställt?

Efter hundra år av mallad kvinnohud på film (timglasfigurer, skyltdockekvinnor, size zer0-ideal och damsels in distress med putande läppar och stora men ändå yppiga bröst) har vi ÄNTLIGEN (?) fått en skådespelare som världens kvinnor i princip kräver ska visa sitt sixpack varje gång han visar sig på vita duken. Chris Hemsworth har blivit den där Marilyn Monroe-gentlemannen, den där Kim Basinger-karlakarlen, den där Angelina Jolie-bimbon, den där Sandra Bullock-charmknutten MEN då han är man har han även lyckats med det som extremt få kvinnliga skådespelare lyckas med: vara skitsnygg OCH ändå landa dom komiska rollerna.

Chris Hemsworth är nämligen The Whole Package och helt ärligt, har vi någonsin skådat en skådespelare av denna kaliber förut? Perfekt jävla kropp, sol-och-vårar-charm, actionkillekompetens, huvudet på skaft OCH hundraprocentig komisk tajming. Tom Cruise är nära men han faller på längden. Han är bara 99%, Chris H är 100. Channing Tatum är nära men han är lite för rugbybiffig. Matthew McConaughey är nära men lite för kristen.

Chris Hemsworth snor varenda roll och gör den till sin och jag kan liksom inte sluta imponeras. I Men in Black International har han ljusblå linnebyxor och ljusrosa skjorta och SNUBBEN KLÄR I DET! Man blir ju förbannad! Hur många män fixar den biffen? Tom Cruise skulle se ut som en Ahlgrens bil. Channing Tatum skulle se ut som han var på pyjamasparty i lånade sovkläder. Matthew McConaughey skulle skippa brallorna och köra skjortan till sina Lee-jeans istället. Chris Hemsworth ser ut som om han aldrig haft annat på sig. Totalt jävla avslappnad.

Märker du att jag inte skriver så mycket om själva filmen? Svårt att missa det, va? Det beror på att det inte finns så mycket att skriva. Det här är nämligen urtypen av en generisk sommarblockbuster, en biografindragare för att vi ska avstå sol och uteliv en stund och istället njuta av AC, popcorn och jätteläsk och som sådan funkar filmen givetvis. Den är absolut tillräckligt bra för att duga som tidsfördriv. Jag klagar inte. Jag hade ganska kul. Eller kul….trivsamt.

Chris H och Tessa Thompson är en bra MIB-duo. Snygga i svarta kostymer. Emma Thompson, Rafe Spall, Liam Neeson och Rebecca Ferguson är också bra. Musiken är bra. Effekterna är bra. Manuset är….kanske inte så bra. Men spelar det någon roll? Nä. Chris Hemsworth i babyblå linnebyxor, hallå. Hollywoodproducenterna vet vad som säljer och när vi kvinnor får chansen att få det män i alla tiderna fått serverat är vi tillräckligt dumma för att säga ja tack och amen. Precis som män alltid gjort.

Vi är nog inte så olika varandra egentligen.

 

 

.

Jag såg filmen tillsammans med Har du inte sett den?-Carl och The Nerd Bird-Cecilia. Nu återstår att se om någon av dom skrivit om filmen. Är namnen klickbara är svaret ja.

AVENGERS – ENDGAME

Att se en tre timmar lång superhjältefilm, att vara framme vid slutet i en 23-filmer-lång filmsaga och att samtidigt befinna mig i ett land som har en biograf som anses vara ”världens lyxigaste bioupplevelse”, det är klart att jag köper biljetter till mig och min dotter och det är klart att det här är en filmvisning jag sent ska glömma. Helt ärligt, JAG KOMMER ALDRIG GLÖMMA DESSA TIMMAR. Inte så länge jag lever.

Jag får hurven och blir blank i ögonen bara jag skriver dessa rader. Det är SÅHÄR film på bio ska kännas och det är SÅHÄR jag brukar känna även hemma i Sverige och även i vanliga biosalonger. Men det var då, det var innan Det Ouppfostrade Beteendet blev kutym. Nu sitter jag mest och längtar efter Thanos och hans ”snap” när jag är på bio, men inte där i Dubai, dock.

Avengers: Endgame är en mästerlig film i mina ögon. Det är som att den vill ta oss alla som sedan Iron Man (2008) investerat så himla många timmar och ännu mer skattepengar i hand, som att den vill tacka ordentligt och även med emfas säga hejdå. Den ger oss återblickar, den binder ihop händelser på ett sätt som berättartekniskt är häftigt att beskåda, den får åtminstone mig att åka känslomässig berg-och-dal-bana genom humoristiska oneliners, spänning, kärlek, misär och det fullkomligt episka i att få se ”alla” igen, om så bara för ett kort ögonblick.

Att filmen betygsmässigt inte når upp till en fullfjädrad femma för mig tror jag beror på omständigheterna, på att jag är ovan att äta lyxig mat serverad av en butler under filmens gång. Jag hävdar (även med denna upplevelse i erfarenhetsbanken) att bra film förtjänar hundraprocentig koncentration och det går inte att uppbringa om man samtidigt ska äta middag. Jag är inte kvinna nog att fixa det i alla fall. En latte som sällskap räcker bra för mig MEN detta säger jag utan att ångra denna visning det minsta. Dessa tre timmar finns på min topp-tre-bioupplevelser någonsin även om filmen i sig får klä skott för detta med att inte få den sista lilla fjonken upp till maxbetyg.

TACK Marvel Cinematic Universe, tack för alla upplevelser, alla effekter, alla mänskliga omänskliga hjältar, tack för all underhållning! Jag bär min Marvel-tatuering med stolthet och funderar starkt på en ny. En Hulken med glasögon. HULKEN MED GLASÖGON! Bara en sån sak!  ♥ ♥ ♥

 

BAD TIMES AT THE EL ROYALE

Tjolahopp tjolahej, det här är frejdigt och lekfullt och skitsnyggt och kräjsy och det är svårt att inte tjusas av denna film.

Jeff Bridges, Dakota Johnson, Jon Hamm, Cynthia Erivo, Lewis Pullman (ja, hans pappa heter Bill) och Chris Hemsworth som givetvis har uppknäppt skjorta håller i huvudrollerna och Drew Goddard står bakom manus och regi.

Samme Goddard gjorde The cabin in the woods härom året och i mångt och mycket berättar han denna historia på samma sätt även om filmerna skiljer sig en hel del åt när det kommer till genre. Det är annorlunda och kul. Och återigen, det är SNYGGT som fan!

Jag hade rätt höga förhoppningar på filmen, trailern var en höjdare och det fanns liksom ingenting med filmen som inte andades ”världsklass” på förhand. Ändå, eller kanske trots det, blev jag liiiiite besviken. Hade förväntat mig mer även om det jag fick inte var illa på något vis. Filmen är skönt underhållande men med sina 140 minuter känns den på tok för lång. En ansning och killande av darlings hade varit ett plus för filmen men å andra sidan, vem är jag att klaga på dom ändå rätt goda ärtorna?

Röd lördag: RED DAWN


Dagens film är en remake på filmen Red Dawn (Röd gryning) från 1984, en film med en rollista som kan få alla oss 80-talsfreak att gå ner i blöt spagat: Patrick Swayze, Lea Thompson, Charlie Sheen. Jennifer Grey, C. Thomas Howell, Harry Dean Stanton och Powers Boothe.

I 1984-filmen är det tredje världskriget som verkar vara nära ett utbrott när Sovjetunionen attackerar USA och vi får följa ett gäng (mestadels) ungdomar som försöker hålla fortet i en liten stad i mellanwestern. I 2012-års version är det Nordkorea som invaderar USA och dom unga grabbsen i grannskapet med hemvändande U.S Marine Jed Eckert (Chris Hemsworth) i spetsen ska försöka bringa ordning och reda samt, så gott det går, slå tillbaka.

En sak som filmen har som ett plus är Chris Hemsworth i helt rätt roll. Han är trovärdig som militär och han den auktoritära vuxenpersonen i det för övrigt unga gänget. Han pratar med släpig men tydlig röst, ungdomarna lyssnar när han säger sanningar som ”när man slåss på sin egen bakgård, för sin egen familj så är det inte lika hårt och det ger mer mening”. Okej, kalla mig Fiffi Frågetecken för jag fattar inte ett jota men vad gör det, han får ungdomarna med sig. ”Det här är bara ett ställe för dem men för oss är det vårt hem”. Rimligt ändå.

Annars tycker jag hela filmen är ett enda stort frågetecken gällande existensberättigande. Varför gjordes det en remake på just denna historia? Behövdes det verkligen? Verkligen?!?! I min värld är det ett stort och entydigt no-no. Jag får kräksmak i munnen då dom überpatriotiska flosklerna liksom aldrig slutar komma. ”Vi ärvde vår frihet, nu är det upp till oss att slåss för den”. JAG HÖR DIG CHRIS, JAG HÖR DIG.

Det är fullt möjligt och kanske mer förståeligt om/att det här är en film amerikanare kan ta till sig. Resten av världen borde sitta med en bekymmersrynka mellan ögonbrynen precis som jag och räkna på vad 65 miljoner dollar hade kunnat för nytta som bistånd till något fattigt land istället. 8 067 600 000 vattenreningstabletter eller 4 482 759 vaccinpaket från Unicefs webshop till exempel. Vill man inte spy litegrann, vill man inte det?

 

 

Filmen finns att se på Netflix. Bland annat. Här kan du läsa mer om Röd lördag-temat och filmerna som varit med.

AVENGERS: INFINITY WAR

Tomheten. Fi fan. Jag känner mig alldeles tom och…sorgsen…nu. Vem kunde ana det efter att precis ha sett en superhjältefilm?

Många – och ibland även jag – klagar gärna över denna typ av film då dom i princip alltid saknar riktiga stakes och därmed missar det här med att få biopubliken att känna riktiga känslor inför rollfigurerna. Men nu då? Vad säger ni nu då? Räcker det här? VA VA VA??!!??

Det är som om min insida saknar organ. Skulle jag ropa ner i svalget skulle det eka från magmunnen till ändtarmen. Det är nåt med Avengers: Infinity War som klingar otäckt i mitt känsloliv, det är som om Thanos förkroppsligar den första riktiga superhjälteskurken som faktiskt känns helt jävla oregerlig och som har en agenda som andas ett uns av uträknad mänsklighet även om den är alldeles vidrig.

Han är ofantlig, han är till synes odödlig, han hotar med att döda halva jordens befolkning men han kan samtidigt gråta. Är det bara jag som känner att Thanos (trots skapad av CGI) känns precis lika verklig som vilken Kim Jong-Un eller Donald Trump som helst. Han har bestämt sig och ingenting får stoppa honom. Ingenting KAN stoppa honom. Det här med kompromisser, samarbeten, samtal och sunt förnuft når inte fram. På det sättet är han otäck på det mest igenkänningsbara sättet. Avsaknad av empati. Den bristen gör en hårfin gräns mellan människa och maskin.

Jag har inte varit superförtjust i dom andra två Avengersfilmerna (The Avengers fick 3/5 och Avengers – Age of Ultron 2/5), jag gillar helt enkelt stand-alone-filmer bättre (även om stand-alone är en sanning med modifikation både i Marvel och Star Wars-världen). Jag har fram tills nu tyckt att det blir lite väl spretigt att försöka få in så många hjältar som möjligt under en begränsad speltid och därför är ingen mer förvånad än jag när jag känner att denna film blir som JULAFTON när dom mörsar in ÄNNU fler karaktärer under filmens 150 minuter. Här får man träffa ALLA! Det blir som en klassåterträff men bara med dom man verkligen gillade i klassen och jag satt och NJÖT filmen igenom.

Trots otaliga slagsmålsscener ledsnade jag inte och trots att 98% av filmen är en CGI fest av Guds nåde kändes den inte plastig. Dessutom satt humorn som en smäck! När eftertexterna rullade var det så många namn inblandade i produktionen att det kändes som att denna film allena betalat ut lön till hela Sveriges befolkning (i antal människor räknat alltså).

Men det är slutet som är det riktigt episka. Slutet. Käftsmällen. Kinapuffen i näsborren. Tarmsköljningen med kaustiksoda. Modet att göra såhär, det är kaxigt, det är häftigt och det är VÄRT denna tomhet att få vara med om detta. Marvel visar IGEN att det inte är någon som slår dom på fingrarna när det kommer till underhållning a la serietidningskaraktärer.

Jag bär min underarmstatuering med stolthet och längtar tills jag får se fortsättningen. För visst kommer det en fortsättning. Det gör det alltid.

 

I avsnitt 137 av Snacka om film snackar Steffo och jag en hel del om den här filmen, både med och utan spoilers. Andra som sett och tyckt till (och om) Avengers: Infinity War skrivledes är:
Sofia
Jojje
Henke
Surskägget

 

THOR: RAGNARÖK

Taika Waititi är en man Marvel Studios borde vara rädda om och i brist på detta borde dom åtminstone vara tacksamma. Han är den typen av regissör som DC Comics borde leta efter med ljus och lykta (eller försöka köpa över) och den typen av snubbe som skulle kunna väcka döda till liv om han ville. Han har en spännande form av humor som vi har fått se i bland annat vampyrfilmen What we do in the shadows och jag kan inte låta bli att fundera på HUR i helskotta han lyckades få uppdraget att regissera en Marvel-film sådär mitt i alltihop?

Filmserien om Thor, om man klipper ut dom från resten av Marvel-filmerna, är otroligt svajiga tycker jag. Första filmen gillade jag inte alls men i ärlighetens namn beror det nog mest på att jag verkligen inte fattade Chris Hemsworths storhet då. Film nummer två, den som alla andra hatar, den gillade jag däremot.

Nu är det alltså dags för den tredje filmen om tajte Thor och den är verkligen som ingen annan. Här gäller det att hänga med i svängarna för alla inblandade skådespelare har verkligen kopplat på stor-charmen. Chris Hemsworth som Thor, Tom Hiddleston som Loki och Cate Blanchett gör entré som systern Hela och henne ska man banne mig inte skoja bort! DÄR är en riktig hårding alltså och jag måste säga att Blanchett gör henne jättebra även om jag alltid gärna ser någon annan i rollen när hon är i farten. Att Mark Ruffalo är så jättefin som den gröne Bruce Banner kan väl inte någon bli förvånad över?

Det finns en del minus i filmen, Karl Urban till exempel, han är ett sånt brutalt jätteminus plus att spellängden återigen – *gäsp* det är ju en superhjältefilm – är en sisådär tjugo minuter för lång. Dom där CGI-fest-slagen dessa filmer alltid slutar med kan ju göra en smått tokig.

Betygsmässigt hamnar därför Thor: Ragnarok på en svag fyra och det är helt och hållet Waititis förtjänst. Han har stoppat in en skön värme i filmen som många superhjältefilmer saknar och Chris Hemsworth visar för varje film han gör att han är på väg att bli en av dom riktigt stora – och det inte bara i byxan.

Här kan du läsa vad jag tyckte om Thor och Thor: The Dark World. Jag avslutade texten med ”Nu har jag sett båda filmerna och är redo för Thor: Ragnarok som kommer 2017. Den kommer jag definitivt se på bio.” SÅ fel jag hade. Jag såg den varken på bio eller 2017.

I avsnitt 132 av Snacka om film snackar Steffo och jag en hel del mer om Thor och hans anhang.

Fredagsfemman #301

5. Chris Hemsworth

Jamenförtusan. Grabben är Thor OCH gör skön reklam för parfym på TV, klart han ska få vara med på listan.

.

.

.

.

4. KOM IGEN NU SVERIGE!

Ikväll kl 20.45 är det Sverigetröjan på, då är det vimplar, hejjarop och nerverna utanpå kroppen när Sverige möter Italien i första play-off-matchen inför VM. På måndag samma tid är det match nummer två och sen vet vi om det blir nåt Sverige i nästa års fotbolls-VM eller inte. Fi satan vad spännande. Fotboll alltså. Bäst!

.

.

.

3. Grotesco säsong 3 är igång!

I say no more! Kolla på SvtPlay, bara gört! En musikal om flyktingkrisen! Det här kommer gå till TV-historien, jag lovar!! U.N.D.E.R.B.A.R.T!

.

.

.

.

2. Frances McDormand

Denna skådespelare är högaktuell i Martin McDonaghs film Three Billboards Outside Ebbing, Missouri, en film jag såg när jag var på Malmö Filmdagar i september. Nu är den en av alla filmerna som går upp på Stockholms filmfestival och imorgon kommer min recension av filmen här på bloggen. Men håll koll på Frances McDormand, speciellt när det vankas Oscarsnomineringar i början på nästa år. Har hon någonsin varit såhär bra? Var hon ens såhär bra i Fargo? Och där var hon underbar. Ju.

.

.

.

1. Filmspanarna goes Stockhholms Filmfestival

Imorgon är det dags för årets mastodont-filmspanarträff när Filmspanarna teamar upp för en HELDAG bland filmerna på Stockholms Filmfestival. Tre filmer är på schemat men flera av oss klämmer in en fjärde. All in-alltså. Recensioner på filmfestivalfilmer kommer under hela kommande veckan här på bloggen. Vi ses imorgon filmspaners!

.

.

GHOSTBUSTERS

Att det blir en jättekort text om den här filmen beror inte på att den är så dålig som ”folk” säger, jag tror nämligen att ”folk” som säger att den är SÅ dålig inte ens sett den. Att trailern sågades jäms med fotknölarna beror heller inte på att det är den sämsta trailer som gjorts, det beror på att sånt som uppfattas som ”sanning” väldigt fort får fäste i sociala medier och då slutar ”folk” att tänka själva.

Nåväl. Det här var en rätt underhållande film tycker jag. Varken bättre eller sämre än många andra lättviktsfilmer. Att det enbart är kvinnor i huvudrollerna tänkte jag knappt på. Sen är ju animerade spöken som fenomen rätt lökiga men det är ju sen gammalt.

I avsnitt 48 av Snacka om film pratar jag och Steffo om sommarens blockbusters och det smyger sig faktiskt in några ord om Ghostbusters.

IN THE HEART OF THE SEA

Vet du vem Herman Melville är? Har du läst Moby Dick? Det är en 1800-talets kioskvältare kan man säga och den ses som en av den amerikanska litteraturens viktigaste romaner. Det är Herman som skrivit den och historien handlar om en jätteval.

För att förklara på vilket sätt romanen Moby Dick hör ihop med regissör Ron Howards nyaste film tänkte jag ta den trygga världshjärnan Wikipedia till hjälp.

In the heart of the sea is a 2015 American biographical action-adventure fantasy thriller-drama film based on Nathaniel Philbrick’s 2000 non-fiction book of the same name, about the sinking of the American whaling ship Essex in 1820, an event that inspired the novel Moby-Dick”.

Så står det. Ordagrant. Och hux flux föll alla bitarna på plats, eller hur?

För egen del blev jag jättepepp på filmen bara genom att titta på postern. Jättedjur-under-vatten….hjärtat slår dubbelslag….jag blir alldeles andfådd…pupillerna vidgas….handflatorna fuktas….(neeeeej, jag börjar inte svanka, kom igeeeeen!)….men jag tyckte det skulle bli jättefräsigt att se hur Howard lyckades göra dom maffiga valeffekterna.

Nu med facit i hand kan jag säga att han lyckades jättebra. Alla vattenscener med valen inblandad var superbra ÄVEN om det inte är ett köttätande djur med sylvassa tänder. Resten av filmen kändes som ett rätt ordinärt ”mer-eller-mindre-skäggiga-sjömän-som-skriker-i-mun-på-varandra-när-dom-kommer-i-sjönöd-drama”.

Chris Hemsworth funkar bra i filmen. Fint att se honom i en roll som varit given Russell Crowe för 5-6 år sedan. Som helhet tycker jag filmen var på tok för lång OCH långsam för att gnida sig upp på ett godkänt betyg men ja….en tvåa är en tvåa.

Vill du höra mig och Steffo prata om den här filmen så är mitt förslag att du klickar här och lyssnar på avsnitt 18 av podcasten Snacka om film.

 

A PERFECT GETAWAY

Varma sommarkvällar är som gjorda för skönt hjärndöda filmer, alltså hjärndöda i betydelsen låt-cellerna-fortsätta-ha-semester-för-här-behövs-dom-inte-jag-fattar-filmen-ändå. Så när jag satte på A Perfect Getaway nickade jag till hjärncellerna att fortsätta dricka Pina Colada med sugrör i randiga solstolar, dom gjorde tummen upp tillbaka och nynnade simultant på Saxofuckingfon.

Jag satt i soffan och mös. En thriller i paradismiljö, det här kan bli härligt. Steve Zahn, Milla Jovovich, Timothy Olyphant och Chris Hemsworth har roller av varierande storlek och då ingen av dessa på förhand är några av mina stora favoriter var förväntningarna på filmen tämligen lika filmens titel. Det var ett perfekt tidsfördriv, perfekt att åka iväg mentalt en stund, jag och min semestertomma hjärna.

Det här är en film som – förstår jag – lever på att det finns en twist, ett AHA-moment som kommer dyka upp någon gång under – typ – sista tredjedelen av filmen. När det hade gått en kvart av filmen trodde jag mig ha avkodat hela storyn och sen satt jag och eldade upp mig IFALL jag nu skulle ha fel. Tyvärr hade jag inte fel. Jag skriver tyvärr för OM jag blivit överraskad, OM filmen fått mig på fall så hade jag tyckt så sjukt mycket bättre om den. Nu blev den lite för enkel, i alla fall för en som mig som van att se film och att hitta planteringar i historien som leder en rätt.

Cliff (Steve Zahn) och Cydney (Milla Jovovich) är på bröllopsresa på Kauai, den lilla gröna fantastiskt fina Jurassic Park-liknande Hawaii-ön (ja, Jurassic Park spelades in där) och dom ”stöter på patrull” kan man säga i form av två andra rätt skumma par som också är där på semester. Samtidigt ser dom på nyheterna att någon blivit mördad av ett par – som flytt till Kauai! Huuua. Spännande tider!

A Perfect Getaway är en film som absolut fyller sitt syfte, om syftet är en stunds tidsfördriv. Jag tycker det är en helt okej film, speciellt under tiden jag tittade. Efteråt försvann den fort vilket kanske kan förklaras av att det ekar semestertomt mellan öronen – eller så beror det på att filmen inte är hundraprocentigt väl genomförd. Lite för hattig och lite för enkel, men fina bilder från en av dom mest magiska platser jag varit på.

Flmr och Fripps filmrevyer har också sett filmen – och är liiite mer givmilda med betygen.

Tips för den nyfikne: imorgon kväll kl 01:05 visas denna film på TV3.

Fiffis filmtajm jämför: THOR och THOR: THE DARK WORLD

För att vara en MARVEL-lover tyckte jag osedvanligt illa om Thor när jag såg den på bio i maj 2011. Jag tyckte faktiskt den var då pass dålig att jag inte såg Thor: The Dark World när den kom 2013 och jag har alldeles medvetet lyckats undvika den sedan dess.

Konstigt egentligen. Det är inte likt mig att inte ens ge filmen en chans även om den luktar skrutt lång väg. Jag ser ju så mycket annan crap, bara att få se MARVEL-loggan borde locka mer än typ Sharknado 2 kan man tycka. Och ja, det kan man med rätta tycka.

Nu när The Nerd Bird-Cecilia har drabbats av värsta Avengers-klådan och ser MARVEL-filmer som om det inte fanns en morgondag gav hon mig en spark i baken till detta inlägg. Nu jävlar ska jag grotta ner mig i Thor-filmerna! Jag ska se om den första och jag ska se den andra och jag ska se dom direkt efter varandra så jag kan jämföra på ett rättvist sätt. SÅ får det bli. Mooooooot Asgååååååård!

Jag behöver bara se tjugo minuter av Thor för att inse att min smak inte ändrats nämnvärt under dom senaste fyra åren. Det är urbota tråkigt. Det är mediokra effekter. Det är så mycket guldiga saker som är så dåligt animerade att jag blir förbannad. Krydda det med Sir Anthony Hopkins som TALAR högt med MAGSTÖD och spänner (upp) ögonen i nån icke existerande bluescreenfigur för att verkligen VISA exakt vad han tänker och känner och att han är en STOR man, en GUD till och med! Han är ju Oden, krigens och skaldekonstens gud.

Enligt Wikipedia hade Oden flera andra namn, ett var Gangleri som betyder ”Den färdtrötte”. Det låter ungefär lika fjösigt som Hopkins ser ut med lapp för öga, störig uppsyn och detta teatraliska utspel. Regissör Kenneth Branagh måste ha kommit i brallan mången gång under dessa inspelningsdagar.

Nathalie Portman är bra som forskaren Jane Foster och Stellan Skarsgård är superstabil som astrofysikern Erik Selvig. Idris Elba är Heimdall och är med för lite (han är alltid med för lite vad han än är med i) och hur mycket jag än högaktar Tom Hiddleston så tar det en stund innan jag helt och fullt accepterar honom som elaka Loki. Han har helt enkelt för snälla ögon.

Alla filmens scener som utspelar sig på jorden gör mig lycklig. Dom är toppen! Humorn funkar, det är jättesnyggt och coolt på alla sätt och vis. Men självklart kommer det ett men och i detta fall är det stort. Filmen utspelar sig nämligen så sjuuuuukt mycket uppe i denna gudavärld och då tappar den mig helt. Jag sonar ut helt. Det känns som att jag sitter och tittar på någon som spelar TV-spel. Det är säkerligen jättekul att vara inne i spelet men att vara passiv iakttagare…..gäsp. Att Thor The TV-spel inte heller är särskilt visuellt imponerande gör inte saker och ting bättre direkt, det är liksom….fjuttigt. Billigt. B. Kenneth Branagh är säkerligen bra på många saker men att knyta ihop säcken på en superhjältefilm är INTE en av dom.

115 minuter kändes som 300 och nu är det dags för film nummer 2.

Jag behöver bara se en kvart för att känna att Thor: The Dark World är betydligt mer ”min grej” än förra Thor-filmen.  Branagh är utbytt mot en TV-serie-regissör som heter Alan Taylor som har ett gäng Sex and the City, Sopranos och Game of Thrones-avsnitt på sitt CV (och nu även Terminator: Genisys) och ALLT är av någon anledning snyggare. Effekterna sitter där dom ska, det är en mycket ”klarare” bild, ljudet är mullrigare och samtliga skådespelare pratar aningens lugnare men det märks störst skillnad på Sir Anthony. Det är också väsentligt färre Gud-hit-och-dit-tjafs-scener och ingen kunde vara gladare än jag för det.

Rene Russo får lite mer plats som Frigga, Thors styvmamma, Lokis fostermamma och biologisk mamma till Balder, Hermod och Höder. (Tanke #1: en mash-up mellan nordisk mytologi och Game of Thrones vore rätt coolt och att Friggas oäkte son skulle vara….Hodor.) (Tanke#2:  det lite hoppigt mellan dessa svenska och engelska stavningar av namnen men ja….wtf…så får det bli)

Rent manusmässigt känns kanske denna film svagare än den första men vad gör det när jag blir underhållen? Jag svär inte inombords en enda gång. Jag tittar och känner att 112 minuter är 112 minuter, som vanligt liite för långt, liiite för många utdragna fajter men sammantaget – som Har du inte sett den-Erik skulle ha uttryckt det: Helt okej! Och om jag ska vara helt igenom ärlig, filmens sista minut är så JÄVLA bra att betyget nästan är uppe och nosar på en extra fiffilura.

Sådärja. Mission Accomplished! Nu har jag sett båda filmerna och är redo för Thor: Ragnarok som kommer 2017. Den kommer jag definitivt se på bio.

THOR (när jag såg den 2011)

THOR (när jag såg den 2015)

THOR: THE DARK WORLD

Här är Cecilias texter och Thor och Thor: The Dark World. Vi hade inte riiiiktigt samma filmiska upplevelser, to say the least.

 

RUSH

På sjuttiotalet fanns det en en ganska ful Formel 1-förare som hette Niki Lauda. Jag minns att min pappa berättade om honom i samma veva som den svenske Formel 1-föraren Ronnie Peterson dog (11 september 1978, olycksaligt datum det där). Han berättade att Niki Lauda var med om en otäck krasch, att han blev väldigt brännskadad och att hans öron brann upp. Det tyckte jag var läskigt. Det var en mycket konstig godnattsaga för en sexåring.

Men att få se en spelfilm om denne Niki Lauda kändes därför ganska spännande. Vem var denna österrikiske lilla man med det råttlika utseendet?

I Ron Howards film Rush får vi följa nämnde Niki (Daniel Brühl) och hans antagonist James Hunt (Chris Hemsworth). Vi får hänga med i deras snabba bilar, höra motorerna varva, låtsas att man sitter nedtryckt i den där minimala förarsätet med foten på gaspedalen. Ja. Det var väl det. Så mycket klokare blir jag nämligen inte.

Jag får veta att Niki Lauda är annorlunda. Jag får veta att James Hunt är snygg. Jag får veta att Niki Lauda har en vinnarskalle utöver det vanliga och att James Hunt kan få vilken tjej som helst på rygg. Jaha. Mer då? Är det här nåt att skriva hem om Ron Howard?

Det jag fullkomligt ÄLSKAR med den här filmen är det sista loppet, det som körs i regn. Otroligt snyggt filmat och kanske även spännande för icke insatta. Själv känner jag mig tämligen beläst i ämnet, jag fick ju sagorna med modersmjölken. Eller faders.

Flera av mina filmbloggande vänner har sett Rush. Här är deras tankar om filmen: Sofia, Jojjenito och Henke.

SNOW WHITE AND THE HUNTSMEN

Lika härligt som jag tycker att det är att se Charlize Theron på film, lika ohärligt är det att se Kristin Stewart. Här ska dom försöka samsas om både screentime och mitt engagemang och jag kan väl säga att det gick….sådär.

Just precis nu är jag väldans trött på effektfilmer. Mätt liksom. Jag känner mig lite less på att bli lurad hela tiden, jag vill veta vad jag ser, jag vill se äkta scener, riktiga kulisser, bra skådespeleri och en genuin baktanke. Att med den känslan i bakhuvudet hyra den här filmen är så urbota korkat. Vad trodde jag liksom?

Sagan om Snövit, dom sju dvärgarna och den elaka styvmodern känner alla till och det här är inget nytt under solen, det är bara genomfört på ett annat sätt. Den tecknade Snövit utstrålar betydligt mer av allt än Kristen Stewart gör, men Charlize Theron är föga förvånande kalasbra som styvmorsa. Hon spelar elak med iskall kyla, hon känns inte påklistrat beräknande, hon bara skrider fram och ÄR. Chris Hemsworth är Chris Hemsworth. Vad ska man säga?

Filmen som sådan är trist tycker jag, knappt underhållande. Men med tanke på min nuvarande aversion mot CGI-effekter så kunde eftersmaken ha varit bra mycket beskare än den är. Heja Charlize säger jag bara!

THE AVENGERS

Att se The Avengers på bio ger mig samma känsla i magen som när jag träffar mina filmbloggarkollegor i Filmspanarna: det är härligt att se dessa bekanta ansikten igen och det är fantastiskt att trots att dom är så himla olika och har så olika styrkor så är dom alla mina homies.

Så vad kunde då passa bättre än att Filmspanarna vid denna månadsträff valde att se just The Avengers tillsammans?

För mig är detta koncept mer klockrent än julafton. En massa seriehjältar som totas ihop och måste jobba tillsammans för att rädda världen. Färgglatt, tjommigt, effektfullt, egon som måste slipas av i kanterna för att kunna samarbeta och den givna förutsättningen att dom såklart inte kan misslyckas. Hey! Kom igen! Vi snackar Hulken här, å Iron Man, Captain America å Thor och sen var det Black Widow och Hawkeye som smög in lite från sidan men som ändå fick – och tog – bra mycket plats. Hur kan man inte gilla detta? Hur kan man inte smälta?

Samuel L Jackson är tillbaka som Nick Fury, samma snubbe som var men både i Thor och Iron Man 1 och 2. Han är storbossen för S.H.I.E.L.D och nån slags samordnare. När världens ballaste hjältar behövs då är det Nick som håller i megafonen. Nick Fury är sjukt cool i sin synthiga långrock och höga svarta kängor och trots att han har mycket screentime så håller han sig i bakgrunden. Hawkeye i Jeremy Renners tappning blir en riktig tuffis och här visar han återigen vilken kalasskådis han är. Scarlett Johansson är bra som Black Widow. Hon är tuttmässigt nedtonad och det ser ut som att hon har en sport-BH modell ett par storlekar för liten jämfört med push-up-hold-in-stay-still-grejerna som hon vanligtvis har när hon spelar sina mer bystiga roller. Jag tycker det är skönt att se att hon inte är medvetet tillvåpad utan bara blir en tuff tjej i någon form av lyxförpackning.

Robert Downey Jr är givetvis perfekt som Tony Stark/Iron Man även i den här filmen och han går runt i sin Black Sabbath-T-shirt men utan att jag får höra låten jag väntar på. Chris Hemsworth är som klippt och skuren som Thor och hans figur passade bra mycket bättre i detta sammanhang än i en egen hel film. Jag tycker helt enkelt inte han är intressant nog som superhjälte för att klara sig på egen hand, med eller utan onda brorsan Loke (Tom Hiddleston, jättebra även han för övrigt).

Chris Evans, Captain America, är precis så überamerikansk som han måste vara för att funka. Den perfekta scholarshipfrillan, dom döda blå ögonen som verkar ha så svårt att fokusera och se intresserade ut, musklerna som ser ut som att dom är uppumpade med en cykelpump i en ventil i armhålan och den feldimensionerade, nästan lite larviga,  skölden.

Medvetet har jag sparat det bästa till sist: My darlig Hulk. Fan vad jag tycker om den där gröna filuren! I TV-serien blev han bara arg och grön åt framprovocerade orättvisor, i spelfilmerna med Eric Bana och Edward Norton kunde han bli arg av andra saker men här, nu när Mark Ruffalo har axlat rollen, är han så rädd för att bli arg, stor och grön att han nästan blivit en mes. Han vill verkligen inte bli arg. Ju längre filmen går ju mer okonsekvent är blir han i sitt humör men va fan, bryr jag mig? Nä. Inte nämnvärt. Varje sekund med Hulken på vita duken är en finfin sekund. Jag ler mest sådär lite töntigt, sådär som jag gjorde när barnen gick i luciatåget på dagis och sjöng fel låt (och kanske aaaaningens för högt också). Jag blir liksom stolt och varm i hjärtat och nostalgisk och lycklig och alla såna bra saker på en och samma gång.

The Avengers har två saker på minuskontot som jag ser det: 3D och längden. Trots att det här är den bästa 3D-version av vanlig spelfilm jag sett någonsin så är det ändå inte bra. Två timmar och tjugotvå minuter med 3D-glajjor är för mycket för mina ögon, jag blir trött, får ont i skallen och blir irriterad på textningen som är skitsuddig till och från. Den långa speltiden känns onödigt lång, i alla fall för mig som är väl insatt i dom olika karaktärernas bakgrundshistorier, men under eftersnacket förstår jag att om man inte känner till serierna/filmerna sedan innan så behövs det en viss uppbyggnad för att filmen ska bli förståelig över huvud taget. Jag tyckte bara att det blev lite segt ibland, å andra sidan passade jag på att blunda lite just då och vila den 3D-överhettade delen av hjärnan.

The Avengers är hur jag än vänder och vrider på det en helt okej och underhållande film. Den saknar ”nåt,  den saknar ”det” för att få mig att gå ner i split men jag lämnade biografen både mätt och nöjd och hade något tjoffat till mig i ryggen hade jag nog kunnat klämma fram en liten rap eller två.

Hulken vann mitt hjärta – igen – och så låter jag det vara.

 

Resten av Filmspanarna skriver också om The Avengers idag: Rörliga bilder och trycka ord, The Velvet Café, Jojjenito, Fripps filmrevyer och Har du inte sett den?