Etikett: Christina Hendricks

Publicerat

POTTERSVILLE

Ja, vad kan man säga om Pottersville annat än att det är en lite annorlunda typ av julfilm.

Den arbetsamme och lojale butiksinnehavaren Maynard (Michael Shannon) kämpar på med sin butik i Pottersville, den går sämre och sämre men han fortsätter att vara en snällis både mot kunderna och personalen (Judy Greer).

Han har varit gift med frun Connie (Christina Hendricks) sen urminnes tider och han tror att dom har ett bra äktenskap. Kanske tror Connie detsamma, kanske har inte det faktum att hon iklädd kanindräkt har sex med andra från stan – också iförda denna typ av mundering – ingenting med saken att göra men när Maynard kommer på henne med en av hans vänner (Ron Perlman) i full action i deras sovrum blir han en smula…ledsen.

Så vad gör en lugn snällis som Maynard för att ”lösa problemet”? Han klär ut sig själv i en dräkt (typ gorilladräkt), super ner sig, går ut på stan – och blir filmad! Och vad tror den som filmar att han ser? BIGFOOT!! Plötsligt, över en natt, blir Pottersville känt som stan där man kan se Bigfoot och turisterna väller in. Och Maynards affär blomstrar. Och ändå är ingenting som det ska trots att det är jul.

Obs! Filmen ÄR precis lika skruvad som den låter.

Publicerat

GOD´S POCKET

Som bekant, Philip Seymour Hoffman är död. Han dog för över två år sedan men när det gäller vissa grejer är jag verkligen långsint. Jag kan INTE acceptera att han är borta, jag vill inte det, det går inte.

Av dom 65 filmer han gjort är det väldigt få jag inte sett. Så pass få att jag sparat dom osedda som små diamanter/matsäcksmackor/kinderägg i min ficka att ta fram en regnig dag, eller två, eller tre. Och nu regnade det, det regnade bokstavligt talat ordentligt. När jag sprang på God´s Pocket på C More kunde jag inte hålla mig längre. Jag kokade kaffe, stängde av mobilen, satte mig ner, djupandades och tryckte på play och det tog bara sekunder innan jag var inne i filmen, i berättelsen, i den där dimensionen Philip Seymour Hoffman var så otroligt duktig på att duga in tittaren i alldeles oavsett genre eller historia.

God´s Pocket är en film jag gärna skulle ha sett som TV-serie. Nittio minuter rymmer så otroligt mycket ibland och den här filmen visar många extremt välskrivna karaktärer och sidohistorier att filmen känns mycket längre än den är – fast på ett bra sätt.

Eller bra å bra…vilket understatement. Den här filmen är en lisa för själen trots mörkret den förmedlar. Historien om hur småfifflaren Mickey Scarpato (Philip Seymour Hoffman) och hans fru Jeanies (Christina Hendricks) son mördas är bara en röd tråd genom filmen, det händer så mycket mer, så mycket MYCKET mer. Flera scener får mig att pausa och spola tillbaka. Tänka efter. Känna en massa. Må illa. Bli ledsen. Förundras. Sakna. Fan alltså, faaaan att han är död. Samtidigt, Eddie Marsan i en biroll gör ett oberäkneligt intryck, Richard Jenkins briljerar i en typ av roll jag aldrig sett honom i förut, Christina Hendricks agerar stort med små medel och John Turturro har inga utslag på fötterna men är bra ändå.

Filmen är regisserad av ingen mindre än John Slattery, en stilig man vi sett agera i mängder av filmer och TV-serier men hittills är detta hans enda långfilm som regissör. Bra gjort av honom!

Betygsmässigt står filmen och väger mellan fyra och femma. Det är en underbar film. Att Philip Seymour Hoffman dog bara två veckor efter att filmen premiärvisades på Sundance Film Festival gör mig så ledsen. HAN är underbar. Fan alltså. Diamanterna/matsäcksmackorna/kinderäggen tryter nu. Jag ska portionera ut resten med försiktighet.

Filmen finns att se på C More. Vill du se den gratis, klicka här.

Publicerat

LUCKA #3: BAD SANTA 2

Jag tycker Bad Santa (från 2003) är en riktigt kul film. Det är en julfilm jag sett om åtminstone en handfull gånger för även om den är grov, osnuten och knökfull med sexskämt så har den ändå nån form av grundvärme i sig. Därför kunde jag väl aldrig i min vildaste fantasi tro att uppföljaren skulle vara så fullkomligt cynisk iskall som den är. Dessutom är den i stora delar totalt humorlös.

Att se Billy Bob Thornton reprisera sin roll som Willie Soke gjorde mig ungefär lika håglös som Billy Bob såg ut. Att han gjort den här filmen enbart for the bucks är helt överflödigt att ens påpeka för den mannen är inte där. Han är inte närvarande, inte psykiskt. Alls. Kroppen är där men hjärnan är på väg på pimpel-VM i Kanada eller nåt.

Kathy Bates spelar Sunny Soke, Willies mamma och föga solig. När jag var tonåring kallade min ena morbror mig för ”Sunshine” för att jag var så himla trumpen men herregud, jag var uppåt som bröderna Bronnett i ett cirkustält i jämförelse med hur Sunny Soke är här. Dessutom platsar kärringen in som nordamerikas sämsta morsa, alla kategorier. Jag har väldigt svårt att skratta åt henne och hennes beteende, jag kan inte riktigt se bortom eländet som nånstans måste ha.

Pensionärsparet som var mitt enda ”sällskap” i biomörkret hade dock lättare att skratta åt skiten. Ljudligt och gällt ljöd skrattet mellan dom ekande tomma bänkraderna och lika glad som jag var för deras skull lika förvånad och besviken var jag för min egen. Hur kunde det gå så illa? Hur kunde Christina Hendricks tacka ja till en roll? Att Kathy Bates gjorde det kan jag nånstans ändå greppa, rollen är trots allt helt wacko jämfört med allt annat hon spelat, Annie Wilkes i Lida inkluderad.

Nä det här var ingen höjdare. Nu tänker jag se om ettan istället, den här filmen önskar jag att jag kunde radera från hårddisken mellan öronen.

Betyg på själva filmen:

(Korrekt betyg är 1,5. Inte riktigt en etta men fanimej ingen tvåa)

 

Publicerat

THE NEON DEMON

Igår var vi sju hugade biobesökare som besökte Victoria för en lunchdejt med den 16-åriga modellwannaben Jesse (Elle Fanning) som flyttat till Los Angeles för att prova lyckan framför kameran. Hennes föräldrar är döda, säger hon. Jag har ingen aning om det är sant. Att räta ut frågetecken är inte denna films starka sida. Hon blir dock tillsagd av modellmamman (Christina Hendricks, som är med i blott EN scen i filmen) att ljuga. 19 år är hon. 19. Tjena.

Jesse hyr en sjabbigt motellrum av en testosteronaggro snubbe (Keanu Reeves, som är med i TVÅ scener i filmen) och hennes enda ”trygghet” är Dean (Karl Glusman), en ung kille med fotografdrömmar som är uppenbart förälskad i henne. Dom unga vackra kvinnorna hon träffar på jobben ser inte bara ut som skyltdockor, dom är ungefär lika djupa också. Plus att dom är missunnsamma och rent elaka. Härlig kombo.

Sminkösen Roby (Jena Malone) är den första tjej Jesse träffar på i L.A och hon är inte ”en av dom snygga” men hon har koll på sammanhangen, modellerna, fotograferna, hela det glamorösa livet.

Vid det här laget har jag sett alla filmer Nicolas Winding Refn regisserat. Pusher, Bleeder, Fear X, Pusher II, Pusher III, Bronson, Valhalla Rising, Drive, Only God Forgives och The Neon Demon.

Denne dansk gäckar mig. Är han ett geni eller en one-hit-wonder? Jag älskar Drive men medelbetyget för resten av hans filmer kommer knappt upp i en femma sammantaget (nåja, nu var jag lite uppkäftig men det är anmärkningsvärt många ettor bland dessa filmer).

The Neon Demon liknar Only God Forgives väldigt mycket i den suggestiva stämningen, färgerna, musiken – och den är fullsmockad med sekunder av tystnad mitt i dialoger (det jag försökte förklara i min Efterskalv-recension då det funkade så bra – där – men här blir det bara bajsnödigt pretentiöst).

På nåt sätt tycker jag The Neon Demon är en bättre film än Only God Forgives (jag vet att jag gett den sistnämnda för högt betyg, en omtitt bevisade det…). Den är konstigare och enklare på samma gång, den är djupare och ytligare samtidigt. Otroligt svårförklarat. Jag fattar bara inte varför Nicolas Winding Refn behöver göra filmen så….skum. Ett stort kattdjur mitt i alltihop. Varför? Och kannibalism? Say what?

Det är många tunna lättklädda/halvnakna/nakna kvinnokroppar i närbild, gärna duschandes i slowmotion eller insmetade i färg och jag känner att jag tittar på gubbsjuka fantasier i kombination med extrem koll på färg och form. För snyggt är det! Och knepigt! Och drömska scener som borde få David Lynch att klia sig i huvudet.

Att filmen både fick applåder samt buades ut på Cannesfestivalen förvånar mig inte.

 

Publicerat

DARK PLACES

Gillian Flynn skrev romanen Gone Girl, samt även manus till den filmen. Utan att ha läst boken kan jag gissa att den är betydligt bättre än filmen, för filmen var allt annat än bra. Knappt ens duglig.

Samma Flynn har skrivit romanen Dark Places som denna film baserats på och nu med facit i hand kan jag känna att jag hoppas slippa se fler av hennes alster i filmformat för det här är verkligen INTE bra.

Libby Day (Charlize Theron, som för första gången i mitt vuxna liv inte levererar) var sju år gammal när hennes mamma och två systrar blev mördade i hemmet. Libby var hemma, liksom brodern Ben som i 28 år suttit fängslad för morden, mycket på grund av ett vittnesmål från den unga Libby.

Libby som tydligen levt på donationer från allmänheten som ”tycker synd om henne” ser nu sitt konto sina och behöver inkomst av något slag. Hon blir kontaktad av en ”hemlig nördgrupp” som roar sig med att forska och luska i gamla mordfall och dom är helt säkra på att Ben är oskyldig. Om tre veckor går deadline för överklagan ut och dom köper Libbys motvilliga närvaro i dessa tre veckor för att räta ut frågetecknen.

Just ja. Frågetecknen är lika många som bin i en aktiv bikupa. Ett såna jävla myller av lösa trådar, ”fakta” som känns helt kockobananas och Libby som är en totalt icke-trovärdig karaktär. Hoppen i tid mellan dåtid och nutid fungerar säkert jättebra i bokform men jävlar va illa det blir här. Tye Sheridan som unge Ben är däremot en ynnest att beskåda, Corey Stoll som den äldre ser mer ut som en blandning av nyfrälst och nyskiten.

Precis som när jag såg Gone Girl så lämnas jag med en känsla av att ha blivit behandlad som en idiot. Vem tror ni att jag är? Vilka tror ni är biopublik? Tror filmskaparna inte att vi har hjärnor att tänka med, ögon att se med? Tror ni att förmågan till kritiskt tänkande avtar i och med att man har biobiljetten i handen?

Grrr. En sån korkad story var det länge sen jag såg på film. Ja, det var förresten i oktober 2014 när Gone Girl hade premiär.

Publicerat

LOST RIVER

När Ryan Gosling skriver och regisserar en film, då tittar man. Det är sen gammalt. Jag tror det gick att tyda redan bland runorna på Rökstenen faktiskt.

Lost River är Ryan Goslings första film men jag kan lova att det inte blir den sista. Med nästan övertydlig inspiration från David Lynch och Nicolas Winding Refn lyckas han göra en film som ändå känns helt egen. Berättelsen om den lilla fattiga familjen i den nedgångna staden Lost River är kantad av suggestiv musik, fantastiskt färgsatta scener och ett persongalleri som hade platsat i vilken Lynchfilm som helst.

Mamma Billy (Christina Hendricks) försöker få ihop pengar så hon kan behålla huset som är belånat långt upp över nocken, huset som som ligger i en stad ingen vill bo i. Alla som har minsta möjlighet att flytta – att fly – gör det. Äldsta sonen Bones (Iain De Caestecker) säljer koppar på skroten för att hjälpa till ekonomiskt och när han inte gör det hänger han med Rat (Saoirse Ronan) som bor med sin mormor och råttan Nick.

Billy får ett något annorlunda jobberbjudande av bankmannen Dave (Ben Mendelsohn) som hon till slut inte kan tacka nej till samtidigt som Bones hittar en hemlig ingång till en undervattensstad och jag sitter med stora ögon och undrar vad tusan det är jag tittar på.

Det finns en hel del suggestiva, konstnärliga, närmast poetiska filmer att jämföra med om man är på det humöret och det är omöjligt för mig att inte tänka Only God Forgives, Blue Velvet och Under the skin. Av nån anledning brukar jag hamna på betyg 3 när jag ser filmer som dessa, jag uppskattar filmerna för att dom utmanar mig men dom ruskar inte om mig i hjärtat, magkänslan blir liksom inte matad ordentligt. Det är mer ögongodis än någonting annat för mig men jag inser samtidigt att när filmer av den här typen hittar in i magen, då kan det verkligen bli ett filmiskt minne för livet. Å andra sidan, när ingenting med filmer som dessa klickar kan man lika gärna stänga av eller helt enkelt…hata den.

Jag hamnar som sagt nånstans mittemellan här. Ett par av scenerna har jag sett om flera gånger, helt fantastiska scener (den första med Eva Mendes och en scen som börjar på en bensinstation och slutar med Nick) som utplockade ur sitt sammanhang tveklöst får 5-plus. Det som gör att slutbetyget blir en stark trea är att jag känner mig distanserad. Jag tittar på tavlor, otroligt vackra tavlor, välkomponerade stilleben men jag känner ingenting. Om det är mig eller Ryan Gosling det är ”fel” på har jag ingen aning om. Det troliga är – ingen av oss.

Lyssna gärna på Filmmixern-killarnas unisont hyllande av filmen eller läs MovieZine-Alexanders förklaring till varför filmen för maxbetyg. Jag fattar verkligen att filmen filmen kan klicka bigtajm för många, jag är bara inte där än själv.

Publicerat

DETACHMENT

Sitter och slötittar på TV4. Väntar in reklamen för att se om dom sänkt ljudet eller inte och fastnar med blicken på en liten film om rakhylvar med Adrien Brodys ansikte i närbild. Sablarns, han är stilig den mannen!

Just det där sista jag skrev är en tanke jag tänker ganska ofta, speciellt när jag ser denne snubbe på film. Han är rent sjukt snygg egentligen MEN han är också världsbäst på att spela vanlig tjomme. Det är en ganska ovanlig kombination. Skådisar som George Clooney (för att ta ett exempel) klarar sällan det.

I Detachment spelar Adrien Brody lärarvikarien Henry Barthes, en man som tror sig kunna göra skillnad här i livet. Han är mycket duktig på sitt jobb men har ett jobbigt privatliv och jag tycker det är ett under att han får ihop alla tuffa bitar, inklusive en klass med idiotungar, utan att gå fullkomligt bananas.

Detachment är en film som jag tycker borde visas i skolorna. Miljön i mängder av klassrum skulle vara något för Arbetsmiljöverket att bita i både vad gäller ljudvolym och beteende och både vad gäller lärare och elever.

Filmen utspelar sig under tre veckor och även om Brodys Henry är  i centrum så får vi även lära känna en lite grupp människor som kretsar kring honom. Några elever, kollegor, rektorn, en prostituerad ung flicka och hans gamle far. Jag tycker filmen var klart sevärd och som vanligt äger Brody varenda scen han är med i. Han är fin den mannen, med och utan skäggväxt.

Filmen går att streama på Lovefilm.

Publicerat

I don´t know how she does it

Kate Reddy (Sarah Jessica Parker) har ett såntdär högavlönat och glassigt resa-runt-på-torra-möten-och-prata-med-gubbs-i-grå-kostym-jobb, ett sånt där jobb vars titel går att uttala med inte förstå.

Kate är gift med Richard (Greg Kinnear, här i en klädsam frisyr ungefär fem centimeter längre än brukligt). Dom bor stort och charmigt stökigt och har två barn, Emily och lille Ben som en barnvakt har hand om på dagarna. Kates första prio är barnen, alltså det är vad hon själv tror. Barnen håller inte med. Familjen hamnar alltid i skuggan av hennes viktiga arbete och hennes man har ett djuriskt stort tålamod vad gäller detta. Jag hade tagit fram päronbollen efter ett halvår med henne om jag var Richard men i den här filmen funkar det inte så ty detta är en film om kvinnor för kvinnor och den handlar om den verklighet som vi kvinnor upplever dagligen, åtminstone är det vad mannen som gjort filmen verkar tro.

I don´t know how she does it hade kunnat vara en energiboost för sönderstressade mammor världen över, den hade kunnat fungera som en hejjaspark i baken eller som en påminnelse om att vi alla faktiskt gör precis så gott vi kan trots att många av oss har sjukt fulltecknade kalendrar och att det är bra nog, allt behöver inte vara perfekt men istället för att bli en positiv vind i rätt riktigt så blir filmen ett MEEEN VA FAAAAAN DÅÅÅÅÅ, i alla fall för mig.

Tillåt mig småle. Jag springer inte runt med pumps i nysnö. Jag springer inte heller mellan ett möte på ena stan till ett möte på andra sidan stan – på kullersten – i pumps utan att få knallröda kinder och svettdrypande lugg. Det skulle aldrig falla mig in att låtsasbaka en paj (alltså köpa en fabriksgjord,  knöla ner den i en ungsfast form och hälla över lite vaniljsocker) till ungarnas bakdag i skolan bara för att blidka dom där perfekta klassmammorna som önskar att dom vore Leila Lindholm. Jag skiter väl i dom! Herregud så larvigt. Jag tror inte på att en äkta man har ork, tålamod, vilja och kärlek nog att alltid spela andra fiol (med tanke på att Kate pendlar till en finanshöjdare i New York som spelas av Pierce Brosnan), jag tror inte på att så många icke-hollywood-äktenskap fixar det vardagsliv (eller brist på) som filmen skildrar och framförallt – vad fan skaffade hon barn för?

Jag känner mig som vanligt sjukt kritisk till denna typ av film för den får svaga människor att må sämre även om intentionen är precis tvärtom. Sarah Jessica Parker kan inte på något sätt symbolisera en vanlig mamma i karriären men hon är mysig som fasiken att se på film för en Sex and the city-fan som jag. Och Greg Kinnear, Greg Kinnear är mysig och behaglig att titta på, liksom Pierce Brosnan som maxar sin karaktär på alla sätt han kan. Filmen klarar livhanken på dessa tre, plus Olivia Munn som spelar Kates snörpiga och iskalla assistent Momo Hahn.

Jag hade en trevlig stund i biomörkret när jag lyckades koppla bort stora delar av hjärnan. Jag köpte floskler, moralpredikningar och låtsasfeminism några minuter här och där och fnissade till och med ibland. Hon som satt intill mig däremot, hon skrattade hysteriskt och alldeles oavbrutet mellan förtexterna och när lamporna tändes 90 minuter senare så visst kan detta vara en film som passar bättre för andra än för mig, men va faaaaan, kom igen, det går att göra bättre än såhär, det gör faktiskt det.

Den larviga kontentan är nämligen att Kate inte alls är den där framgångsrika kvinnan med en jobbtitel och arbetsuppgifter som ingen kan förstå, hon är heller inte bara mamma eller fru eller väninna eller nånting sånt, nej, hennes man säger att hon egentligen är något mycket enkelt: hon är en jonglör.

Jaha. Jamendåså. En jonglör. Hon kan få ihop sitt liv för att hon är en jonglör. Att hon riskerar hjärnblödning i det tempo hon lever är en annan femma – och en helt annan, men sannorlikt mer intressant, film.