THE MULE

Vän och idog läsare av denna blogg vet säkerligen om min massiva tröttma över misslyckade fäder. Oavsett anledning till psykisk och/eller fysisk frånvaro eller oförmåga att ta ansvar för vad ens oskyddade spermier hjälpt till att sätta till världen så vill jag kräkas.  Det är helt omöjligt för mig att tycka synd om dessa män, jag är liksom helt empatilös inom detta område.

Kanske var det därför som några av mina filmbloggande kompisar försökte ”varna” mig för The Mule när den visades på Stockholm Filmdagar. Med tanke på allt dom vet om mig och allt dom läst tyckte dom att det kanske var det bästa för alla om jag bara skippade den här filmen även om kompisarna samtidigt sa att dom själva tyckt filmen var bra. Dom såg alltså filmen på den första visningen och själv hade jag den inplanerad till den sista, absolut sista visningen under dessa filmfullsmockade dagar.

Jag valde dock att se filmen trots varningarna.

Clint Eastwood fyller 89 i vår och ingen med någorlunda korrekt syn kan säga att han ser yngre ut när han stapplar runt som Earl Stone, mannen som genom ett bananskal gled in och blev knarkkurir på gamla dar.

Verklighetens Earl Stone hette Leo Sharp och föddes blott sex år före Clintan. The New York Times Magazine publicerade en artikel 2014 som hette ”The Sinaloa Cartel’s 90-Year-Old Drug Mule” och det är med den artikeln som bas som Nick Schenk skrev manuset. Han ändrade på namn och städer och fyllde i så Earl fick en backstory och det är en backstory jag köper rätt av.

Earl är en egensinnig man och jag förstår att han varit det i hela sitt liv. Han har försörjt sig som hortonom – och en charmig sådan – och blommorna verkar ha varit hans stora – och kanske enda – kärlek. Ex-frun Mary (Dianne Wiest) verkar föga nöjd med blotta åsynen av honom och dottern Iris (Alison Eastwood) vill inte veta av honom alls. Tolv år tidigare behagade han inte ens dyka upp på hennes bröllop och det är ett svek hon inte kan komma över. Barnbarnet Ginny (Taissa Farmiga) verkar vara den ende som har någon som helst förståelse för sin morfar.

Nu är det dags för Ginny att gifta sig och morfar Earl har i något svagt ögonblick lovat hjälpa till ekonomiskt med festen. Tyvärr har han blivit av med allt han äger och har. Huset är tömt och utmätt och hans få ägodelar ligger i hans skraltiga pick-up. Då dyker en bekant till Ginny upp och ger honom en lapp med ett telefonnummer. Kanske behöver Earl ett jobb? Kanske något enkelt, det räcker bara att köra bil från A till B. Earl nappar, köra bil gillar han och sen är allt i rullning. Han blir inblandad i den mexikanska drogkartellen utan att egentligen ha någon aning om vad han själv pysslar med. Det ”hamnar” ett kuvert med pengar i hans handskfack och han häpnar, det är ju så MYCKET pengar!

The Mule visade sig vara en film som har många strängar på sin lyra. En katt-och-råtta-lek mellan Earl och drogpolisen (med Laurence Fishburne, Bradley Cooper och Michael Peña i spetsen), ett sorgligt familjedrama, en småmysig roadmovie och samtidigt ett fint inslag i meningen-med-livet-debatten.

Ja, precis, jag använde ordet fint när det gäller en film som med grädde på all övrig mos lägger in några missklädsamma scener med prostitutionsglorifiering. Earl får inte bara får chansen att visa att han fortfarande har ”det” då modellsnygga unga kvinnor flockas kring honom, han passar dessutom på att ha nattligt mys med inte bara en utan TVÅ kvinnor åt gången – och detta inte bara en utan två gånger i filmen. En 90-årig skinntorr man som alltså köper sex av två undersköna långbenta unga kvinnor åt gången, kvinnor som dessutom fnissigt lämnar motellrummet på morgonkvisten, barfota med klackskorna i enhandsfattning, som att dom varit på bortamatch hos stadens hetaste Ellos-man, inte en konkav skinnstövel på två ben. Jag undrar jag om inte dessa scener mer är inskrivna för Clintans personliga manliga egos skull än att dom skulle ha något med verklighetens Leo att göra?

Jag tar mig tillbaka till ordet fin för jag tycker verkligen att The Mule ÄR en fin film. Jag tar med mig känslan av viktigheten att leva i nuet, att ta hand om sina nära och kära ty det enda vi faktiskt vet med säkerhet ÄR att vi alla ska dö SAMT att det enda vi inte kan köpa för pengar är TID. Att lyckas få in allt detta i en film som The Mule utan att det känns som sötsliskig moralpredikan är riktigt snyggt gjort. Jag är imponerad.

Om The Mule blir Clint Eastwoods sista film avslutar han verkligen sin karriär med värdighet.

SULLY

Jag såg Sully när den kom men märkte först nu att jag inte skrivit om den. I samma veva dök den upp på Netflix och jag passade därför på att se om den.

En film med Tom Hanks är aldrig fel, det är som att dricka varm choklad efter en promenad i nordanvindar, det är som att få en kram av någon som har en för stor fleecetröja på sig. Att Sully är en boats (based on a true story) gör inget alls, att jag redan innan vet exakt hur den slutar spelar ingen roll. Det här är en film helt utan tuggmotstånd, den är välgjord enligt nån slags boats-formel-1A och samtliga inblandade har full koll på sina arbetsområden. Clint Eastwood till exempel, klart som korvspad att han inte skulle – eller kunde – misslyckas med en film som denna. En film om en manlig hjälte som lyckas med det smått omöjliga, att undvika en vidrigt hemsk flygkrasch rätt in på Manhattan genom att istället landa planet på Hudsonfloden. Alla planets 155 passagerare överlevde.

Händelsen som filmen handlar om skedde 15 januari 2009 när flygkaptenen Chesley ”Sully” Sullenberger (Tom Hanks) och hans co-pilot Jeff Skiles (Aaron Eckhart) lyfter med planet från La Guardia-flygplatsen strax utanför New York. Tre minuter senare flyger planet in i en skock fåglar och båda motorerna slås ut.

Sully ska (väl?) med rätta ses som en av storfilmerna från 2016 och av alla Clint Eastwoods filmer (som regissör) ligger Sully på andra plats sett till biljettförsäljning under premiärhelgen (endast slagen av American Sniper) och det är Tom Hanks tredje största film om man räknar på samma sätt (endast slagen av….kors i taket…Da Vinci-koden och Änglar och demoner). Många stora flygbolag har dock bojkottat att visa filmen ombord på flygplanen vilket jag med lätthet kan förstå. Jag tror – och hoppas – inte att dom visade Snakes on a plane heller när den var ny.

MANNEN UTANFÖR LAGEN

När jag klickade runt bland mina filmbloggarkompisars favoritfilmer från 1976 såg jag en film som återkom på många listor. The Outlaw Josey Wales, eller som den fick heta på svenska: Mannen utanför lagen.

Jag hade aldrig ens hört talas om filmen och hade jag det hade jag sannolikt inte tittat på den ändå, jag vet nämligen inte om jag kan tänka mig nåt tristare än westernfilmer med Clint Eastwood, De skoningslösa exkluderad. Men det var nåt som fastnade, nåt i beskrivningen av filmen på dessa listor. ”En antivåldsfilm i westernmiljö” skrev Henke. ”En roadmovie i westernmiljö”, skrev Steffo. ”En antikrigsfilm”, skrev Jojje. Och är det NÅT jag gillar så är det roadmovies och antivåldskrigsfilmer så jag zappade in på Itunes den första lediga kvällen jag hade och hyrde filmen. Att postern och speltiden på 135 minuter gav mig kalla kårar struntade jag i, nu jäklar skulle jag lära känna Josey Wales.

Filmen börjar pang på rödbetan med att Josey Wales (Clintan) håller på och plogar (?) med sin lille son och frun ropar. Sonen springer in och Josey stannar kvar på fältet. En liten stund senare ser han rökpelare som stiger upp mot skyn och han springer mot huset som står i brand, påtänt av ett gäng banditer. Sonen ropar efter pappa men Josey blir nedslagen och både frun och sonen dör i branden. Resten av filmen handlar om hur ensamvargen Josey försöker hantera sitt nya liv och hur ödet kan gripa in och liksom ”ge” en alternativ familj till den som behöver. Blod är inte alltid tjockare än vatten.

Det här känns verkligen som en western av den gamla skolan, med cowboys och indianer som porträtteras på ett sätt som inte skulle vara möjligt fyrtio år senare. Det här är också en film som har ett inneboende anti-tempo som gör en sån som jag alldeles kli-ig i fingrarna. Jag kan knappt sitta still, allt berättas så otroligt sakta. Det blev liksom en lektion i tålamod och träsmak mer än en filmisk upplevelse MEN jag kan ändå inte säga att historien på något sätt är ”dålig” eller oengagerande, för det är den inte. Det här är en bra film, det är bara inte min typ av film och därför når den inte upp i något högt betyg. Men godkänd är den absolut och jag är glad att jag tog mig tid att se den. Filmtips ska man ta till sig och beta av, så är det bara.

Back to the 70´s: THUNDERBOLT (1974)

Varför heter den här filmen Thunderbolt på svenska? Den heter Thunderbolt and Lightfoot i original och det är precis vad den borde heta även på svenska. Filmen handlar ju om BÅDE Thunderbolt (Clint Eastwood) OCH Lightfoot (Jeff Bridges) och att tjonga upp enbart Clintan som jättefejs och namn på affischen är bara dumt, i alla fall när det kommer till såna som jag. Hade jag vetat att Jeff Bridges hade en stor roll i filmen hade jag antagligen inte väntat hela livet på att se filmen.

Nåja. Jag väntade väl kanske inte supermedvetet, det här kändes mer som en film som inte riktigt var ”min typ” och ja, just denna gång hade jag rätt. Det var inte så speciellt engagerande det här. En slemmig präst (Eastwood) predikar i en bykyrka, en man kommer dit med pistolen i högsta hugg och ska skjuta honom. Samtidigt stjäl en fejk-haltande ung man (Bridges) en cool bil för att sen som av en händelse dyka upp på grusvägen lagom när Clintan sprungit ifrån pistolmannen.

Det filmen är är välspelad, jag tycker alla gör det dom ska, till och med äckelpäcklet George Kennedy som kanske inte ÄR ett äckelpäckel men spelar en sådan med den äran. Jeff Bridges är i alla fall Jeff Bridges och han kompenserar den torre Clintan så filmen blir om inte sevärd så i alla fall tittbar.

Det här är sista filmen ut i 70-talstemat och det blev kanske inte en sorti med storband och fyrverkerier men sånt vet man ju aldrig på förhand. Vill du läsa vilka filmer jag skrivit om i temat hittar du länkarna här. Nästa tisdag börjar SOMMARTEMAT, det som sträcker sig över heeela sommaren och det blir nåt alldeles extra (tycker jag i alla fall)!

JERSEY BOYS

Broadwaymusikalen Jersey Boys har blivit film och Clint Eastwood regisserar. 60-tals musik, fyra uppklädda dollfejsade grabbar som sjunger stämsång och charmar damer. Han som är leadsinger, själva ”stjärnan” i gruppen, har en sån pipig jävla röst att det rinner nån ljus vätska från öronen på mig, det är som om nåt väsentligt spruckit därinne.

I september har Jersey Boys premiär på Chinateatern i Stockholm med David Lindgren, Peter Johansson, Bruno Mitsogiannis och Robert Rydberg som dom skönsjungande pojkarna. Jag tror att denna musikal gör sig mycket bättre på scen än på film, jag känner mig rätt säker på det, för att se filmen var ingen lek.

Att hålla sig vaken under dessa 134 minuter krävde i detta fallet sin filmnördiga kvinna. Det är inte hundra procent uruselt men banne mig nästintill.

 

Fredagsfemman #155

5. Bradley & Clint

Idag har American Sniper premiär, en film med något så ovanligt som en exceptionellt bra trailer. Sjuuukt bra är den och det ska inte förringas i en dyster värld där trailers oftast inte är nåt annat än spoilergalna miniversioner av hela filmen. Kolla bara Unbroken. Totalt värdelös trailer. Jag kan nästan LOVA att det skulle gå att recensera filmen enbart genom att se trailern. Vad är det från filmen man inte fått se, mer än eftertexterna? Nåja, back to the sniper. Bradley Cooper gör sällan mig besviken och Clint Eastwood som regissör är i 9 fall av 10 högklassig. Jag har redan sett filmen (här är min recension) men nu har även du chansen att se den på bio. Är den värd sina oscarsnomineringar, vad tycker du?

.

.

.


4. Bloggpanelen

Det är fredag och därmed dags för andra Bloggpanelen på MovieZine. Idag är det The Nerd Bird-Cecilia, Flmr-Steffo och jag som diskuterar nåt så härligt spretigt, aktuellt och intressant som svensk film, Guldbaggegalan och TV-serier  – bland annat. Klicka här (länken fungerar när inlägget är uppe) för att komma direkt till panelen. Vill du läsa även den första paneldiskussionen så finns den här.

.

.

.

3. Trevligt folk

På onsdag har den premiär, Filip och Fredriks film om det somaliska bandylandslaget som tog sig hela vägen från Borlänge till VM i Sibirien fast dom aldrig stått på ett par skridskor. Jag har sett fram emot den här filmen länge, jag tror den är bra, annorlunda och snäll och då har jag inte ens sett trailern. Kanske inte dom vanligaste adjektiven att använda när man hajpar en film men dom känns relevanta just nu. Bra, annorlunda och snäll. Kan inte bara alla vara det, hela tiden?

.

.

.

2. Untitled Cameron Crowe Project

Det är som att veta att det finns en jättestor present gömd nånstans men man vet inte när man kommer få den, man vet inte vad som är i, men man vet att det är värt att vara förväntansfull tills den dagen kommer. I år kommer Cameron Crowe med sin nya film, den som just nu inte har någon titel men som först skulle heta Deep Tiki. Bradley Cooper, Emma Stone, Rachel McAdams, Alec Baldwin och Bill Murray är kontrakterade och presenten känns liksom heeelt sprängfylld nu. Och Bradley fick vara med på både plats 5 och 2 i militärmundering. Måste vara nåt slags rekord.

.

.

.

1. The Babadook-boken

Jag tror dom allra flesta som sett filmen The Babadook är sugna på att ha en alldeles egen Babadook-bok. Ja, om man inte satte hjärtat i halsgropen och kissade ner sig av rädsla såklart. Men annars. Typ alla. Jag som gillar barnböcker över lag och kan sitta och bläddra i såna i timtal (det finns så många otrooooligt coola och fina barnböcker som även vuxna kan njuta av. Fina färger, härligt naiva bilder, lättförståeligt, mysigt, nostalgiskt) och pop-up-böcker är nåt riktigt speciellt, såna jag minns från när jag var liten, såna man var tvungen att vara extra rädd om så man inte drog sönder nån pappersflärp. Grejen är den att nu kan du förbeställa ditt alldeles egna exemplar av Mister Babadook från filmens finfina hemsida. Klicka här och läs mer. Dook! Dook! DOOK!

 

AMERICAN SNIPER

Bradley Cooper är en varm skådespelare. Han är en man med rak rygg och en tydlig snäll blick, en snubbe det är lätt att tycka om.

Regissör Clint Eastwood var smart när han castade Bradley i rollen som Chris Kyle, den amerikanska militären som enligt uppgift var den mest effektiva krypskytten någonsin i kriget mot Irak.

Chris Kyle var en hyvens kille, schysst mot sina vänner, lojal mot sin arbetsgivare och hängiven sitt land. Han var även trogen och kärleksfull mot sin käresta, ja herregud, han håller till och med bort hennes hår från ansiktet när hon kräks i en buske efter ett shotrace. Det är kärlek det. Kyle är så artig och korrekt att han till och med kallar henne ”mam”, fan jag tycker till och med det är gulligt. Så det är klart att Bradley Cooper är perfekt som Chris Kyle, det är otroligt lätt att känna för honom och väldigt enkelt att förstå Taya (Sienna Miller) som faller som en fura för denne bastande Navy SEAL-hunk.

Men det finns en annan sida av Chris Kyle och den sidan får man inte glömma. Han tog liksom livet av 160 personer. Han dödade både män, kvinnor och barn, han mördade dom kliniskt och effektivt i krigets namn, ingen straffpåföljd med andra ord, nehejdå, han är ju en hjälte, en AMERIKANSK krigshjälte.

Flaggor med ränder och stjärnor fladdrar i vinden, blåsintrumentalisterna tutar loss i nationalromantiska hymner och Clint Eastwood vet precis hur krig och militärer ska skildras för att nå önskad effekt. Frågan i American Snipers fall är dock denna: vad är önskad effekt? Vad vill Clint Eastwood berätta med den här filmen? Är det meningen att man utan att ifrågasätta omvärlden ska se American Sniper och älska Kyle förbehållslöst? Ska jag per automatik tänka att USA gjorde allt rätt och Irak allt fel, är det så? Filmen är så väldigt vinklad, alltså så VÄLDIGT vinklad. Det finns inte tillstymmelse till gråskala här, allt är svart eller vitt.

Jag fattar inte riktigt faktiskt, det blir väldigt komplext och konstigt i min mage. Jag tycker om Kyle samtidigt som jag tycker han är väldigt otäck och jag gillar filmen samtidigt som jag på nåt vänster avskyr den. Visst är den oklanderligt gjord, krigsscenerna känns helt autentiska och jag tror på precis allt jag ser. Det är filmens plus men också dess minus, i alla fall om man läser vissa av dom flaggviftande islamofobiska tweets som skrivs med filmtiteln som hashtag.

Jag undrar om Clint Eastwood är medveten om vilken politisk ståndpunkt filmen är och vilken PR-kupp det blev för Navy SEALS.

Jo. Det är klart han är.

Jag har på känn att det här kommer bli en snackis, att åsikterna om den verkligen kommer gå isär. Jag kommer därför fylla på med lite länkar till andra recensioner för att ge lite mer kött på benen.

Movies-Noir (4/5)

Filmparadiset (30%/100%)

MovieZine (2/5)

The New York Times (2,5/5 plus väldigt intressant debatt i kommentarsfältet)

Kulturbloggen (4/5)

Badass Digest (inget utskrivet betyg men om man läser både mellan och på raderna skulle jag gissa på 0,5/5. Obs! Recensionen innehåller väldigt mycket spoilers.)

Toppraffel! (4/5)

Sydsvenskan (1/5)

Kulturnyhetena (3/5)

Umeå tidning (1/5)

Göteborgsposten (3/5)

Upsala Nya Tidning (2/5. Obs! Spoilar hela slutet i texten!)

Konstpretton (1/5)

Jojjenito (2,5/5)

Expressen (3/5)

Fripps Filmrevyer (3/5)

Aftonbladet (3/5)

SvD (3/6)

Onyanserat (2/5)

DN (2/5)

Rörliga bilder och tryckta ord (1,5/5)

Flmr (3/5)

FILMSPANARTEMA: REGN

En bild säger ibland mer än tusen ord. Dom flesta filmmakare – utom möjligtvis Woody Allen – har förstått den grejen.

Idag ska min och resten av filmspanarnas bloggar fokusera på regn i film. Regn är ett sån superbt men ändå enkelt trick att ta till för att visuellt förhöja en scen, som i den maffiga racingscenen i Rush eller när Forrest Gump är i Vietnam och han ska förklara hur många olika sätt det kan regna på eller i Magnolia när det regnar men regnet består inte av vatten eller i Matrix Revolutions när det ska visas hur mycket snyggare det är att slåss i regn än när det är uppehåll.

För egen del finns det dock EN regnscen som klår allt och det är den scenen mitt inlägg ska handla om idag.

När regnet inte används för att göra en scen snyggare utan tvärtom. När regnet används för att förstärka en känsla, för att få mig som tittar att ända in i hjärteroten förstå hur starkt människorna på vita duken känner.

När utsattheten och ensamheten lyser igenom hos en dygnsur man som lägger alla korten på bordet när han hittat den stora kärleken i sitt liv. Och frustrationen, rädslan, paniken i kvinnans ögon när hon genom en regntung bilruta vet att hon har makten att välja och samtidigt, vem hon än väljer så gör hon någon illa.

När bilder säger mer än ord får orden helt enkelt ta slut.

 

.

.

 

Bilderna kommer från filmen Broarna i Madison County (1995). Idag skriver fler filmspanare om regn. Ta på dig gummistövlarna och klicka på bloggarnas namn för att komma fram till deras texter. Och vill du se hela den här jättefina regnscenen i rörlig bild klicka här.

Rörliga bilder och tryckta ord

The Velvet Café

Mackans film

Jojjenito

Fredrik on film

Har du inte sett den (blogg)

Fripps filmrevyer

 

FILMSPANARTEMA: MANLIGHET

När månadens filmspanartema hade valts gick jag hem och spontangooglade.

Det går att hitta mycket intressant läsning om manlighet på nätet, sitter manlighet mellan öronen eller mellan benen, är det en folksjukdom och går det att köpa? Jag klickade på annonsen ”Spara 20-40% på Manlighet” och kom till bilder på herrparfym, klackringar, böcker om heder samt en mutta i plast. En sajt full med hederliga gamla fördomar alltså. Kan dom så kan jag! tänkte jag och kläckte idén till hur jag skulle närma mig detta tema. Manlighet a la fördomar på film såklart.

Jag har totat ihop en lista bestående av manliga stereotyper, av det vi redan i unga år genom filmens inverkan lär oss är män. Det är ingen inbördes rankning, inget rätt eller fel, bara fem synvinklar på manlighet som går att härröra till många många filmer genom historien.

5. Den tysta, starka behovslösa ensamvargen.

Här har vi westernhjältar, Franco Nero, Clintan i samtliga filmer och Rambo såklart. Killar som tänker fast det inte märks. Killar som känner fast det inte syns. Det här är stenansikten, ofta fåriga, ofta vindpinade, ofta brunbrända för det är män som gillar att befinna sig i skog och mark. Det här är män som kan överleva på ett ekollon om dan. Det här är män som med lätthet dricker kiss, syr ihop sina egna sår, dödar inkräktare mellan tummen och pekfingret och begraver en vän bara för att sekunden senare glömt att hen fanns, hämndkänslan har liksom tagit över och sorg, tårar och eftertänksamhet är inget för en hårding.

Det här är män i behov av noll, ingenting och ingen alls. Dom behöver inga vänner, ingen partner, inte kärlek, inte sammanhang. Det här är själv-är-bäste-dräng-män som symboliserar macholasse-delen av manligheten, dom som helt saknar uppskattning av mjuka värden och aldrig någonsin skulle lägga en spänn på terapi. Det finns ju hästar.

 

 

4. Den gapiga, plumpa, tjommiga, halvtjocka men rätt roliga killen som får tjejer som i verkligheten skulle vara helt utanför hans liga.

Adam Sandler. Alltid Adam Sandler. Nu gillar jag honom men gör man inte det finns det tusentals anledningar till att avsky både honom och hans filmer. Han får fungera som en centralfigur för denna typ av manlighet. Det här är en kille som i verkligheten knappast hade varit ihop med Salma Hayek (Grown-ups), Katie Holmes (Jack and Jill) eller Kate Beckinsale (Click). Det här är en kille som avväpnar allt med humor, som tar plats, som hörs, som kräver uppmärksamhet och som man som åskådare (och/eller flickvän) antingen tycker är supercharmig eller så spyr man. Andra skådisar i samma liga att hålla utkik efter är Seth Rogen och Jack Black, men det finns många fler.

Vad lär vi oss av detta? Vi tjejer lär oss att det är helt okej att vara ihop med snubbar som på pappret är nedköp och killar lär sig att oavsett hur dom beter sig, hur mycket dom än fiser, rapar, vrålar, larvar sig och ser ut så ÄR dom Guds gåva till kvinnorna. Punkt, flabb och pruttkudde på den.

 

 

 

3. Konkava hipsters som lyssnar på The Smiths och har tajta T-shirts med underfundigt tryck

Dom är smala, dom är svåra, dom är romantiker och intellektuella. Dom lyssnar på ”rätt” musik, dom faller för tjejer i blommiga knälånga klänningar och är oftast olyckligt kära. Dom skriver dikter, dom dricker thé, dom har husdjur, schyssta föräldrar, jobb, stor axelremsväska (gärna beige) och dyra hörlurar. Dom har inte körkort, kan oftast inte dansa och har en frisyr som alltid är aaaaningens för lång. Men bara aningens. Inte kort, inte långt, den ska bara ge känslan av jag-bryr-mig-inte fast i själva verket ligger det minutiöst fix och många nävar vax bakom.

Urtypen i denna kategori är Joseph Gordon-Levitts karaktär Tom i 500 days of summer. Denna typ av manlighet ser man sällan i blockbusters, nu snackar vi antingen (samtliga) amerikanska independentfilmer eller i flock på Medis i Stockholm.

 

 

2. Den gammaldags snygga mannen som kan konsten att klä i hatt

På vita duken har den här typen av man alltid funnits. Gene Kelly, Frank Sinatra, James Stewart, Gregory Peck, snygga män som nånstans är urtypen för vuxen manlighet. Det här är män som kan föra sig, som kan dricka en drink med stil, som artikulerar fint, som dansar med grace, som klär i hatt, fluga och käpp. Med putsade lågskor, med kortklippt hår, med sidbena som aldrig sliter sig och med perfekt strukna skjortor löser dom problem, flirtar med damer, fixar biffen, kör den sportiga bilen, konverserar och fungerar. Denna typ av manlighet genomsyrar i stort sett allt från reklampelare till programledare, till studenter, säljare, chefer och James Bond. Manlighet the old fashion way kan aldrig vara fel. George Clooney för traditionen vidare på filmduken, vem kommer efter?

 

 

1. Den uppumpade testosteronplastmannen.

Han glimrar ofta, mannen i den här kategorin. Inoljad från topp till tå med spelande muskler som beter sig som om dom levde ett eget liv och strax ska explodera. Dolph Lundgren som He-man, Dolph Lundgren som Ivan Drago, Arnold Schwarzenegger och Jason Momoa som Conan, där är extrema exempel i denna kategori. Channing Tatum, Dwayne Johnson och Chris Hemsworth befinner sig strax därunder och Taylor Lautner önskar inget hellre än att han fick vara en i gänget. Det här är män som får andra män att känna sig små i betydelsen fysiskt underlägsna. Det här är män som kan spräcka en kortärmad skjorta bara genom att öppna en syltburk. Det här är män som tror att kvinnor tror att stora muskler är detsamma som en frisk kropp.

Det här är den delen av den filmiska manligheten som minst antal procent av verkliga män kan känna igen sig i. Det är också den del av den filmiska manligheten som får mest utrymme på posters och reklam. Det här ÄR manlighet på film. Det här är manlighet som inte går att skapa enbart med CGI-effekter. Det krävs kött, blod, miljarders med träningstimmar, kemisk hjälp på traven och dunkvis med matolja. Det här är så over-the-top-maffigt att ingen kan värja sig, varken män, kvinnor, barn, djur – eller nötter.

Mina filmspanarvänner skriver också om manlighet idag. Det är alltid lika spännande att se hur dom tagit sig an temat. Klicka på bloggens namn för att komma vidare: Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ordFilmmedia,  The Velvet Café, Fripps Filmrevyer, Flmr, Har du inte sett den och Except Fear.

TROUBLE WITH THE CURVE

Det är nåt med baseballfilmer som gör att även dom träigaste är bra mycket mer sevärda än okej filmer i andra genres. Jag vet inte vad det beror på för jag är inget stort fan av baseball, jag tror inte ens jag greppat reglerna riktigt. Hur som helst, sportfilm i kombination med Clint Eastwood i kombination med oscartider gör att intressesirenen på skalpen börjar tjuta som tusan.

Clintan spelar Gus, en åldrad gumpy talangscout som lätt skulle kunna vara tvillingbror med hans karaktär i Gran Torino, Walt Kowalski. Det är ett jävla surkart till karl, otrevlig rent utsagt, det går inte att ana så mycket som ett uns charm även om man gnider honom med sandpapper. Dottern Mickey (Amy Adams) är en framgångsrik advokat som sliter som ett djur för att bli delägare i firman och det är rätt övertydligt att det mesta hon har gjort i livet har hon gjort för att den frånvarande pappan ska se och bekräfta henne, vilket har gått sådär. Han skiter liksom en hel hög i henne liksom han skiter i allt som inte har med framtidens baseballspelare att göra.

Det blir hur som helst en liten roadtrip av det hela, en sista chans för far och dotter att närma sig varandra, en anledning för dottern att tänka igenom sitt arbetsliv och sin (brist på) relationeroch det är där Johnny (Justin Timberlake) kommer in i bilden.

Trouble with the curve är inte regisserad av Clint Eastwood men det märks knappt alls. Filmens regissör Robert Lorentz har nämligen varit Clint Eastwoods högra hand ända sedan Broarna i Madison County-tiden och det är som om han lagt ett kalkeringspapper över Clintans repertoar. Det finns ingenting personligt i hans regi och jag som gillar Clintan mycket mer som regissör än skådespelare har inget emot det alls.

Det jag gillar absolut bäst med den här filmen är Amy Adams och Justin Timberlake. Scenerna dom gör tillsammans är sitter fast på näthinnan och var för sig visar dom att dom är framtidsskådespelare att räkna med, båda två. Clint Eastwood känns skrämmande gammal. Han närmar sig sin 83:e födelsedag och det syns och märks. Ibland känns han mer som en fågelskrämma än man och själva agerandet är det väldigt si och så med.

För att vara en baseballfilm är den knappt godkänd, för att vara en eventuell oscarsnackis är den superbeige men jag tycker ändå den är sevärd på sitt eget lilla vis.

Tre om en: Det luktar Hallmark lång väg

ÖGONBLICKET FÖRE TYSTNADEN (1999)

Jag gillar filmer regisserade av Clint Eastwood mycket mer än jag gillar honom som skådis. Tyvärr – ibland – tycker han om sig själv aningens för mycket som skådespelare och det händer att han i sitt arbete som regissör rollbesätter sig själv som huvudkaraktär i en film han är hundraprocentigt fel för.

I Ögonblicket före tystnaden spelar Clintan Steve Everett, en cynisk journalist som blivit ertappad med att sätta på chefens fru och därför får göra vad som verkar anses som ”skitgörat”, det vill säga åka till fängelset och göra den sista intervjun med den Frank Beachum (Isaiah Washington), en svart man som samma dag ska avrättas med giftinjektion.

Så långt kan man säga att allting är gott, i alla fall om man komprimerar filmens handling till en enda mening. Visst, Clintan kan definitivt spela journalist, inga frågetecken alls gällande detta, men resten, herrgud, resten.

Att han vid 69-års-ålder och rynkor som vittnar om kanske ännu fler år på nacken skulle funka som nån slags bargigolo, alltså nej, jag köper inte det. I en scen sitter han i en bar och pratar med en ung kvinna som jag först tror är hans dotter men när han börjar flirta och komma med oanständiga förslag som nån jävla snuskgubbe och dom precis har pratat om hennes ålder (23) då blir jag faktiskt lite illa berörd. Det smakar gammal femkrona i munnen och jag vill inte se honom slicka sig om munnen åt nästan femtio år yngre tjejer och jag vill definitivt inte tro att denna söta tjej (och ja, det är fler i filmen, dock inte riktigt lika unga) är så sugen på honom tillbaka som hon ska verka.

Det som gör att filmen inte bara luktar Hallmark utan STINKER billig TV-produktion är sättet det är filmat på. Det är Sunset Beach fast mörkare, det andas kulisser, malmedel och realisation, det känns som återanvänd och överdrivet kletig  filmmusik (bortsett från ett par scener där Clint Eastwoods egna omisskänneliga pianospel gör sig påmind) a la Glamour-klassiker och flera gånger beter sig ljud och ljus i filmen som att det liksom avslutar/tonar ner inför reklamavbrott.

Nämennej usch vilket nedköp det här var. En svag svag tvåa för Clintan som a ladies man. Rob Schneider är mer trovärdig som kvinnokarl banne mig.

Här finns filmen.

 

 

RESTING PLACE (1986)

En ung svart officer dör i strid och får inte begravas där föräldrarna önskar för samhällets invånare. Han är – var – ju svart och får således inte dela mylla med dom vita. Föräldrarna kämpar stenhårt för sonens rätt att begravas och major Kendall Laird (John Lithgow) försöker göra det han kan för att hjälpa dom sörjande. Att han börjar ana ugglor i mossen gällande hur, var och varför officeren dog gör inte saken bättre.

Det som gör den här (på riktigt!) Hallmarkfilmen till en någotsånär okej upplevelse är dels John Lithgows blotta uppenbarelse, plus Morgan Freeman och den fenomenala CC Pounder som den döde officerens föräldrar. Visst andas produktionen lågbudget och visst är det sedvanlig ”hallmarks” ljussättning men trots detta är det inte sååå pjåkigt. Historien är lika viktig som den är allmängiltig och hur mycket jag än skrattade åt förtexternas typsnitt så kunde jag hålla mig från garv senare. Rasism är helt enkelt för jävla hemskt.

Här finns filmen.

 

 

 

THE LIMEY (1999)

När Wilson (Terence Stamp) kommer ut ur finkan beger han sig direkt till Los Angeles för att försöka få klarhet i din dotters död. ”Bilolyckan” hon dog i känns inte riktigt rumsren och han bestämmer sig för att hitta slemtorsken Tony Valentine (Peter Fonda) som han misstänker ligger bakom detta brott.

I Priscilla – Öknens drottning spelar Terence Stamp transan Bernadette och här lyckas han med konststycket att göra sin karaktär Wilson, den hårda tuffa åldrade mannen, mer feminin än Bernadette i full drag. Han vickar på höfterna mer än Christer Lindarw i pumps och jag skrattar mig halvt fördärvad. Detta och detta allena är filmens enda förtjänst. Allt annat andas konstfilm a la Hallmark. Usel ljussättning, en klippning som är hysterisk konstig, en medioker – nästintill banal – historia och skådespelare som ser ut att skämmas ögonen ur sig för sitt yrkesval. Att filmen är regisserad av Steven Soderberg förvånar mig inte, han har verkligen visat att han kan kombinera riktiga superfilmer med bottennapp i plaskdammar.

Den här filmen luktar inte bara Hallmark lång väg, den andas kvarglömd soppåse med gammal lax i hallen.

 

 

 

 

Här finns filmen.

Veckans klassiker: FÖR NÅGRA FÅ DOLLAR MER

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag blir lite trött på mig själv ibland.

Efter att ha sett närmare 4000 filmer har jag ganska bra koll på min egen filmsmak. Jag vet vad jag på förhand borde gilla, jag vet vilka genres som jag ser som underhållande, vilka jag tycker mindre bra om och vilka som har otroligt svårt att charma mig hur bra dom än anses vara. Att jag ger mig i kast med spagettiwesterns är ungefär lika smart som om jag skulle gå in på en restaurang fullsmockad med gulvarta Black Army-snubbar och ställa mig på bardisken och skrika ”Söööööderbrööööööder glööööööder”. Det är dömt att misslyckas. Jag får stryk. Så är det.

I valet mellan att se Den onde den gode och den fule eller För några få dollar mer föll valet på den sistnämnda enbart på grund av att några personer i min närhet – som gillar westernfilmer – sa att den var bättre. Med facit i hand bevisar detta min teori om att Den onde den gode och den fule är en film jag aldrig kommer att se.

Clint Eastwood är den hårdaste av dom hårda, han är mannen utan namn och han klär inte i poncho. Sergio Leone har regisserat och han gör det bra, att ge regi till en samtligt trästubbar med pistol kan inte vara enkelt. Ennio Morricone har gjort musiken och det är det enda som gör filmen tittbar för mig. Fantastisk fin musik som passar utmärkt till sandiga vyer, bruna hästar och skäggiga män.

Filmen i sig är långsammare än långsammast. Jag vet inte om det är tänkt att det ska vara spännande eller inte, jag uppfattar inte spänning i vilket fall, jag har bara väldigt svårt att hålla mig vaken. I ärlighetens namn knoppade jag in några gånger bara för att märka att scenen som börjat precis när jag somnade inte är slut när jag vaknade och att ingenting av värde faktiskt hänt.

Nej, det här är inte min pryl, inte nånstans och det kanske ses som orättvist att jag ens betygssätter filmen med den vetskapen i bakhuvudet men min blogg är min blogg, min åsikt är min och en skittråkig film är en skittråkig film. Punkt.

Här finns filmen.

J.EDGAR

John Edgar Hoover var chef för FBI i 48 år, från 1924 till 1972. Det är sånt som liksom inte händer. En president i USA får sitta vid makten i max åtta år men Hoover lyckades överleva inte mindre än åtta presidenter i sin position. Hur man gör det? Genom att gräva fram en hel massa jobbigt skvaller såklart. Varenda högt uppsatt politiker hade en hemlig Hoover-file och att få sitt privata skräp offentligt uthängt kan skrämma den mest hårdnackade till tystnad och lojalitet.

Hoover i Clint Eastwoods tappning gestaltas av Leonardo DiCaprio. Jim Henson har tillverkat muppar som ser mänskligare ut. Allt det eventuella intresse jag hade för filmen dog redan strax efter förtexterna när DiCaprio med tillgjord röst försöker härma Hoover. Det funkar liksom inte.

Såna här filmer tjänar på att ha en mindre känd skådis i huvudrollen, alternativt Meryl Streep om jag ska jämföra med en annan film i samma genre. Jag tänkte hela tiden ”där är Leonardo DiCaprio i smink”, ”där är Leonardo DiCaprio i mycket smink”, ”där är Leonardo DiCaprio i centimetertjock foundation och påklistrade leverfläckar”. Som Jan Söderqvist skriver i Svenska Dagbladet: ”… när gubbarna Hoover och Tolson återvänder till galoppbanan, ser de ut som två skabbiga muppar”.

Clint Eastwood lyckas återigen inpränta sin alldeles speciella Eastwoodkänsla i en film, den som han är så duktig på. Fint så. Tyvärr räcker det inte den här gången. Jag vet inte vad det är för historia han vill berätta, det blir så många infallsvinklar och ingen röd tråd. Det klipps och hoppas frenetiskt mellan årtiondena och ibland lyckas jag bli totalt bortkollrad. Det finns en scen i hela filmen som berör mig och den innefattar handgemäng och mycket undantryckta känslor av kärlek och åtrå.

Jag vet i ärlighetens namn inte vad jag hade förväntat mig av filmen men eftersom mina förväntningar låg på badhusbotten och skvalpade kunde det här mycket väl ha blivit en liten flipp. Det blev det inte. Det blev en flopp. En muppflopp.

BROARNA I MADISON COUNTY

Det var på Bali vi först fick kontakt, jag, Francesca och Robert Kincaid.

Jag hittade ett tummat ex av Robert James Wallers bok kvarglömd på ett litet bord i hotellfoajén och den slank ner i min strandväska då jag inte hade nåt vettigt att läsa den dagen under solen. Det var dag tre av fjorton och jag hade redan bränt mig och då skugga inte är vardagsmat på Bali passade en liten bok mer än perfekt, i alla fall för att skyla mitt svidande kräftröda fejs.

Förmiddagen går, det är lunch med salt omelett och nypressad mangojuice och när eftermiddagen går mot kväll är boken utläst. Tårarna rinner som små aggressiva  floder längst kinderna och sved det inte där innan så gör det det nu. Hur kunde jag bli så berörd av en simpel überromantisk liten bok? Den kändes som vilken Harlequinpocket som helst i min hand och det är inget som brukar intressera mig nämnvärt, än mindre rocka min värld men nu ligger jag där på stranden på andra sidan jorden och tycker att livet är ganska så orättvist, i alla fall sett ur romanfigurernas synvinkel. Mitt eget liv har jag inget emot just nu, inte alls.

Två veckor senare landar jag i Australiens västra storstad Perth och bor på ett motell som ligger väldigt nära en biograf (samma biograf som visade Nätet). Sista kvällen innan avfärd mot Alice Springs ser jag att dom byter filmaffischer vid entrén. The Bridges of Madison County. Min bok, min lilla ledsna bok har blivit film! Meryl Streep som Francesca! Clint Eastwood som Robert Kincaid? Okej att jag varit borta från civilisationen ett tag och inte hållt mig filmiskt uppdaterad men det här hade jag missat helt. Självklart köper jag biljett till premiärföreställningen och där och då satte Clint Eastwood en ny standard för vad en romantisk film är för mig.

Broarna i Madison County är en film som får mig att tro på evig kärlek trots att realisten i mig säger att den inte finns. Broarna i Madison County är en film som fick mig att fota broar under hela min månad i Australien och när jag kom hem och skulle visa mina reseminnen för kompisarna satt dom som fågelholkar och undrade vad som var så speciellt med till exempel stenbron Batman Bridge?

Broarna i Madison County får mig att känna att ingenting är för sent, att det är inte så farligt att åldras, att det kan finnas kärlekspusselbitar där man minst anar det och att det är väldigt dumt att vara rädd.

När jag sitter där i filmmörkret minns jag att jag tänker att Clint Eastwood är väldigt gammal och kanske snart ska dö. Det var 1995, sexton år sedan och han lever och frodas alldeles utmärkt fortfarande men för en 23-åring som jag kändes han väldigt gammal. Jag vet att jag kände mig extra ledsen för att tiden liksom runnit ifrån honom, han hade inte tid att vänta på Francesca, han skulle ju snart dö och varför fattar hon inte det? Varför följer honom inte bara med honom och lyssnar på sitt hjärta? Varför är hon så jävla….lojal? Det är ingen som tackar henne för att hon lever resten av sitt liv alldeles olycklig och suktandes efter någon hon kunde få men valde bort.

För mig är det här den ultimata kärleksfilmen och jag har svårt att tänka mig att jag någonsin mer kommer reagera lika starkt för en romantiskt drama. Den spelar på alla mina känslosammaste strängar, olycklig kärlek, aldrig-mer-prylen, passion, död, längtan, ja allt det där som är jobbigt och fint på en och samma gång.

Kärlek är inte mer innerligt än såhär. Det här är på riktigt. Köksscenen är alldeles underbar hjärtklapprande filmhistoria och hårdingarnas hårding Clintan visar att en man med kevlarhud faktiskt kan ha varm chokladfudge på insidan. Sen har vi ju musiken med, det fina soundtracket som Clintan både skrivit och spelar själv. Lyssna, njut och gråt en skvätt, sen känns det bättre – jag lovar.

Det tog mig två år av vånda att skriva den här recensionen men nu är det gjort, nu kan jag släppa Broarna i Madison County. Nu hoppas jag på att någon som inte sett filmen läser det här och ser den och kanske får en filmupplevelse utöver det vanliga precis som jag fick.