PIXELS

Att TV-spel kan göra dom som spelar helt inne i sin egen värld kan väl alla som någon gång provat skriva under på. För egen del har jag inte varit fast i ett spel sen Rummel & Rabalder i början på 2000-talet men jag minns när jag var liten, längtan efter ett eget Donkey Kong, tjatet som aldrig fick fäste hos mina tröga föräldrar.

ALLA spelade verkligen Donkey Kong – utom jag. ALLA. Och nu överdriver jag inte. Det var på gränsen till barnmisshandel att inte ge sin avkomma ett Donkey Kong i början på 80-talet. Jag tyckte det då – och SA det då, högt och ljudligt tusen gånger om dagen – och jag tycker det fortfarande. Som förälder får man liksom välja striderna, man behöver inte nödvändigtvis dra ”vem har sagt att du måste vara som alla andra”-kortet HELA TIDEN, om ALLT! Så. Med det sagt. Hade Donkey Kong funnits nu hade mina barn haft varsitt. Punkt. Nu går vi vidare.

Brenner (Adam Sandler) var en jäkel på dataspel när han var ung. Inte bäst, NÄST bäst. Den bäste var Eddie (Peter Dinklage), dryg och jävlig med nordamerikas fulaste hockeyfrilla. Brenners bäste polare Cooper (Kevin James) var inte alls lika bra/intresserad av att spela men han var en trogen sidekick och det gick bra för honom ändå i livet. Han blev USA´s president och nu är det hans ansvar att få ordning på grejerna när dataspelsfigurer modell jättestora regnar ner från himlen. Och inte är dom godhjärtade myspysfigurer inte. Nej, dom är MORDISKA. Och vilka är bäst lämpade att använda sig av för att kriga tillbaka: militären eller ettan och tvåan i TV-spels-VM, Brenner och Eddie?

Pixel är – såklart – en dum film. Korkad och ytlig och keff. Samtidigt, charmig och bitvis rätt finurlig. Men också ful. Den enda riktiga känsla jag känner i filmen är glädjen över att se Donkey Kong ond.

Mamma kanske hade rätt?

Fan också.

[Peter Dinklage är UNDERBAR som Eddie. Bäst i hela filmen!]

TAMMY

Det tog bara tjugo minuter sen var jag kär. Okej, ser man historiskt har det ibland gått fortare, men det har också hänt att det tagit betydligt längre tid än så. Oavsett hur det går till är det en sak som är säker: det är en HIMLA skön känsla!

Målet var verkligen mödan värd. Äh, det var inte ens någon möda, det var ren och skär njutning att stifta bekantskap med Tammy i Melissa McCarthys gestaltning OCH med pärlbandet av fina birollsskådespelare som dyker upp i filmen. Mitt förslag är att du inte ens kollar upp vilka som är med, dra på filmen bara och låt dig svepas med Tammy på hennes bravader iklädd full svennebananmundering med ingångna foppatofflor som grädde på moset.

När vi kommer in i filmen är livet är inte direkt kompis med henne. Hon jobbar på en hamburgerrestaurang från vilken hon får sparken eftersom hon kommer för sent och anledningen till detta är att hon kört på en hjort. Hon tar sig hem med den krockskadade bilen bara för att möta sin man som sitter med en annan kvinna vid middagsbordet.  I ett huj bestämmer hon sig för att fly, hon springer till sina föräldrars hus några meter bort och ett par minuter senare har Tammys mormor (Susan Sarandon) rymt i en bil tillsammans med Tammy, ja, dom båda har rymt från livet kan man säga.

Filmens manus är skrivet av Melissa McCarthy och hennes man Ben Falcone (som också regisserat filmen) och varenda ord känns verkligen på pricken rätt, dialogen flyter utan minsta gruskorn i motorrummet och på nåt sätt känns det som att Melissa McCarthy ÄR Tammy. Som att Tammy är en figur som funnits inuti henne i många år, lite som en over-the-top-maskot, lite som om hennes kanske-inte-skitnajsa egenskaper mixats i en blender och sen tryckts in och formats i en 3D-skrivare.

Jag inser att vad jag än skriver om filmen så kan jag inte riktigt göra den rättvisa. Jag vill skriva om ALLT som händer men det är ju superdumt, jag vill namedroppa alla finfina skådespelare som är med samtidigt som jag vill att det ska bli en överraskning, jag vill klättra upp på ett berg och genom sång, dans, jojk eller bara simpelt fulskrik försöka uttrycka hur BRA jag tycker filmen är men….det går ju inte. Hur skulle det se ut? Vem skulle förstå sambandet mellan fulskrik i falsett och en komedi som Tammy? Ingen – mer än jag då.

Det enda lilla jag har att klaga på med filmen är att Susan Sarandon känns felcastad. Jag tycker inte hon är trovärdig som mormor till Tammy, varken i utseende eller ålder. Sarandon är 24 år äldre än McCarthy och bara 13 år äldre än skådespelaren som spelar Tammys mamma. Och den där grå peruken mormorn har filmen igenom känns inte heller helt kosher. Lockarna beter sig spraylimmade, dom rör sig inte en millimeter hur mycket hon än skakar på huvudet.

Om jag fick bestämma hade Susan Sarandon bytt plats med skådespelaren som spelar hennes kusin, den lesbiska Leonore. DET hade varit nåt det! Då hade betyget troligen jackats upp ett snäpp. Bortsett från detta så hade jag helt otroligt mysiga och fnissiga 97 minuter. Tammy är en må-bra-komedi när den är som allra allra bäst!

Tips! Filmen finns på rea på Discshop nu OCH den finns på Netflix!

MITT LIV MED LIBERACE

För det första: Matt Damon – du är underbar!

För det andra: Michael Douglas – du får aldrig dö!

För det tredje: Steven Soderbergh – vad härligt, äntligen, du KAN ju!

För det fjärde: FY FAN VAD JAG ÄLSKAR FILM!

Jag sätter mig i en relativt stor biosalong, det är eftermiddag och kanske tolv sålda biljetter, filmen börjar och det tar tio sekunder för mig att känna att det här blir en upplevelse jag sent ska glömma.

Det är 1977, Matt Damon spelar den unga bisexuella djurskötaren Scott med nacklångt tjockt hår, baby-len hy och byxor uppdragna till strax under armhålorna. På en gaybar träffar han Bobby (Scott Bakula) som bjuder honom på dejt till Las Vegas för att se Liberace spela. Och där – DÄR – skapas filmhistoria mitt framför mina ögon.

Michael Douglas förvandling till guld-glitter-och-glamour-pianisten – och tillika smygbögen – Liberace är alldeles ____________ (<—- fyll i valfritt superlativ). Jag får tunghäfta, skrivkramp, afasi, anemi, kikhosta, glädjefnatt. När en skådespelare jag högaktar i normalfall gör en roll som är så bortom allt jag tidigare sett honom i räcker orden liksom inte till. Jag känner dock att det är okej. Man får vara tyst också, man får sitta och le och låta sig imponeras och man får strunta i att ordbajsa med tangentbordet och helt enkelt lita på att du som läser förstår vad jag menar.

Jag hoppas få se Michael Douglas och Matt Damon som paret Liberace och Scott Thorson i något annat sammanhang. Som prisutdelare på Oscarsgalan. Som inbjudna middagsgäster till ryska ambassaden. I någon talkshow. Som vinnare på Oscarsgalan. Nånstans bara, var spelar mindre roll. Sen slår det mig att Mitt liv med Liberace ”bara” är en TV-film, en HBO-produktion. Det är inte så ”bara” men det är konstigt, filmen är så påkostad och välgjord. Det är ändå tacksamt att den visas på bio och att jag fick ett ryck och gick dit. Jag ska skriva ett tacktal till mig själv och läsa upp det i spegeln för det är när jag ser filmer som denna och hjärtat blir alldeles varmt som jag förstår varför jag ser så mycket skitdålig film – också.

Det är för att hamna här. Det är för att hitta pärlorna. Det är för att bli överraskad och förälskad och alldeles hoppetossigt glad. Det är för vetskapen om att tillräckligt många grodor leder fram till en prins. Matt Damon och Michael Douglas är mina prinsar just nu, tillsammans med Rob Lowe som spelar supersliskig plastikkirurg och regissören Steven Soderbergh som jag hoppas i och med denna film inte lagt regissörsyrket på hyllan. Han har ju hotat med det. Det är dumt att hota Steven. Fortsätt göra såna här filmer istället så blir allting bra.

Fan. Jag blir på riktigt helt jävla överlycklig av den här filmen! Gå och se den, se den på bio om du kan. Kan du inte se den på bio, hyr den på DVD när den kommer. Gör vad tusan du vill bara du inte låter den passera obemärkt. Den är värd så mycket mer än .

RIVALERNA

I brist på annat kan man göra mycket.

Man kan kolla kylskåpet, trycka pormaskar, telefonklottra, välja ut en random bok ur bokhyllan och läsa sidan 15. Bara sidan 15. Man kan fundera över hur många kvalster som bor i huvudkudden, man kan vattna en blomma av plast, man kan undra varför tops finns om man inte får använda dom i hörselgången. Man kan måla en teckning med ”fel” hand, man kan dagdrömma, ringa en vän, spela Fia med knuff med sig själv för att garanterat få känna sig som en vinnare för en stund. Man kan försöka få ord som ”swag” att låta naturligt i munnen, man kan torka ur besticklådan, dricka ett glas mjölk och få panik i magen över bara tanken på att bli laktosintolerant. Man kan lukta på glögg och njuta av krocken mellan jul och vetskapen om försommar i näsan. Man kan försöka få en geting att flyga ner i toan av sig själv, man kan sminka sig som en mangafigur, bygga en barkbåt eller prova gummistövlar man aldrig kommer att använda.

Eller så kan man titta på en amerikansk politikerkomedi. Det funkar. Det med.

 

Veckans klassiker: THE BLUES BROTHERS

Vissa människor gör vad som helst för pengar, speciellt när det är pengar som ska samlas in för nåt behjärtansvärt projekt. Bröderna Blues är inga undantag.

Jake Blues (John Belushi) har precis blivit utsläppt från fängelset, hans bror Elwood (Dan Aykroyd) hämtar upp honom och dom bestämmer sig för att besöka barnhemmet där dom växte upp. Barnhemmet drivs nu liksom då av nunnor och kyrkan har dragit in bidragen som behövs för att hålla igång hemmet. Det tänker bröderna Blues ändra på. Dom har elva dagar på sig att få in tillräckligt med stålar så att fastighetsskatten kan betalas, först då är problemet löst. Jake och Elwood har inte någon Plan B, dom kör på Plan A, den enda dom kan och känner till. Dom drar ihop sitt gamla band och river av lite sköna blueslåtar.

Jag såg The Blues Brothers för  första gången för länge sedan. Alltså nu snackar vi läääänge sedan. Jag tror att det var i samma veva som jag högaktade Indochine, det franska 80-tals-bandet alltså, inte filmen. C’est a Canary Bay Ouh! Ouh! Des filles qui vivaient en secret C’est a Canary Bay Ouh! Ouh!, det Indochine. Hur som helst så gillade jag inte filmen speciellt mycket då och varje gång jag öppnar munnen och säger det i samma rum som en man så säger mannen (oavsett vem det är): Lägg aaaaav! Det är ju en skitskön film. Brorsorna är ju vääääldens COOLASTE och vilken MUSIK sen! Och tugget fortsätter och jag tröttnar och blir ännu mer anti till både Jack och Elwood än jag var från början och så har det bara fortsatt. År ut och år in. Tills nu.

Nu tänkte jag nämligen se filmen helt allena och jag tänkte försöka göra det utan att tänka på att jag redan sett den. Det var lättare än jag trodde för jag mindes ingenting av filmen, inget mer än solglasögonen, kostymerna och dom för korta byxbenen vilket jag antar är det ALLA som sett filmen minns. För visst är The Blues Brothers en klassiker i det fallet, det är en trendsättarfilm, en snackis men det är banne mig ingen bra film.

Det där charmen så många beskriver med filmen den känner jag inte alls. Den där sköna överdrivna humorn märker jag inte av och den där fantastiska musiken är i mina öron inte speciellt fantastisk. Jag lyssnar fortfarande hellre på L´aventurier än James Brown och Aretha Franklin imponerar inte på mig. Visst kan jag se filmen och nej jag somnar inte men det räcker fint nu, det blir inte ett tredje försök.

När jag såg filmen för lääääänge sedan:

När jag såg filmen nu:

 

FILMSPANARTEMA: PÅ VÄG

På väg. Det går att säga det drömskt, leende och med en blick som fastnar i  fjärran. Jag är på väääg. Det går att säga det torrt och krasst. Jag är på väg, jahapp, så är det. Det går att säga det tonårsirriterat till en sur förälder. JAG ÄÄÄÄ PÅ VÄÄÄÄÄÄG!!

På väg. Månadens filmspanartema är just det, två ord som kan kopplas till filmer som handlar om allt mellan himmel och jord. Bilfilmer som Herbie, Bilar, Duellen och Driven. Roadtripfilmer som Easy Rider och Thelma & Louise och andra random filmer med fordon på väg i fokus: Death Proof, Mad Max, Death Race 2000.

Men för mig betyder på väg inte i första hand att forslas fram på mer eller mindre asfalterade ytor, för mig handlar på väg om att drömma, om att vilja ta sig vidare, om att bestämma sig för ett mål och ge sig fan på att nå dit.

På nyårsafton 1989 samlades fyra tjejer från en mellansvensk gymnasieklass för att gemensamt fira in det nya decenniet. Det skrevs en lista på drömmar, förväntningar, sånt som skulle fixas, dissas, väljas, ratas dom närmaste tio åren. Alla dessa fyra tjejer kände på sig att åren mellan 1990 och 2000 skulle bli åren som satte standarden för resten av livet, speciellt med bara en termin kvar på gymnasiet. Vi var på väg.

Jag har tänkt på den där listan många gånger, på var den tog vägen och på om livet blev som vi trodde för oss fyra. Jag är inte så säker på att det blev det men jag är heller inte säker på att livet blev sämre, bara kanske….annorlunda.

I efterdyningarna av mina minnen från den kvällen har jag valt min temafilm. En djup, svår, klurig film som kräver full koncentration och en vaken hjärna. Wikipedia beskriver handlingen i min utvalda film i en riktigt klämmig mening. ”Tre barndomskompisar som med en okänd kille bilar genom USA och hittar varandra och sig själva”. Min tanke om på väg som en mental resa verkar gå att kombinera med en roadmovie. Jippi!

Åååå guuuud, vad har jag gjort? är min första tanke när jag stoppar filmen i spelaren. Åguuudåguuudåguuuud vad är det här för form av självförrakt jag uppvisar, varför utsätter jag mig gång på gång för dessa skitfilmer?

Jag tänker alltså detta sju minuter in i filmen när det enda som hänt är att tre småflickor  – en blondin, en brunett och en svarthårig (glömt den rödhåriga?) – gräver ner en låda i skogen som dom gemensamt ska gräva upp när dom tar examen från High School typ tio år senare. Vänner för livet, en för alla alla för en liksom.

Jag blundar och tänker att om jag var blind och var med på ett frågeprogram på TV som hette ”Gissa filmen” och får höra trettio sekunder från Crossroads första scener så hade jag gissat på Alvin and the chipmunks. Det är så många gälla röster samtidigt att Jamie Lynn Spears (som spelar den unga Lucy Wagner) inte ens sticker ut. Värre blir det sen när liten blir stor och Britney Spears tar över rodret som Lucy.

När filmen kom ut var Britney stor, alltså STOR som i betydelsen HUMONGOUS. Skivorna sålde som smör, folk hade fortfarande Baby one more time-videon (och hennes fjårtistofsar) i färskt minne och hon dejtade N Syncs frontfigur Justin Timberlake. Det känns som att Shonda Rhimes manus till Crossroads är skriven enkom för att passa Britney, för att få in så många scener som möjligt där hon visar naveln och så många av hennes låtar som möjligt i soundtracket och – självklart – även ha den obligatoriska glada-tjejer-mot-nya-äventyr-fulsjönger-högt-i-öppen-bil-scenen då dom självklart sjunger Bye, bye, bye med….N Sync!

Om det går att klämma ur stålars ur en hundbajspåse, varför inte klämma? Ja, varför inte. Det intressanta för mig blir att den uppenbara bajspåsen faktiskt inte innehöll enbart bajs. Filmen visade sig nämligen vara ganska…okej.

Crossroads är begåvad med ett gäng biroller som faktiskt är riktigt smart tillsatta. Justin Long är Lucys labbkompis och den hon – enligt honom – borde förlora oskulden till. Dan Aykroyd spelar Lucys överbeskyddande pappa, Kim Cattrall hennes mamma, Taryn Manning den tonårsgravida Mimi och Zoe Saldana är Kit, kompisen som aldrig kan bli för smal eller för vacker. Alla dessa tillför något till filmen som KAN beskrivas som godkänd arbetsinsats. Det är dom som gör att Crossroads känns som en film och inte som nittio minuter reklamfilm för Britney herself, vilket jag var rädd för till en början.

Om jag ska jämföra Crossroads med till exempel Burlesque (ungefär samma grundhandling) så är Crossroads fesljummen minimjölk och Burlesque kall mellanmjölk men ändå – ÄNDÅ – blir jag förvånad över att jag tittade klart på filmen och egentligen aldrig hade tråkigt.

 

 

Lucy Wagner är på väg. Hennes vänner är på väg. Britney själv verkar alltid vara på väg. Jag själv är på väg och idag är samtliga mina filmspanarvänner också just det – på väg. Klicka vidare in på deras bloggar och läs deras vinkling av temat. Addepladde, Except FearFilmitch, Filmparadiset, Flmr FilmbloggFripps filmrevyer, Har du inte sett den?Jojjenito, Mode + Film, Moving Landscapes, Rörliga bilder och tryckta ord och The Velvet Café.

DRIVING MISS DAISY

Det är nåt med Morgan Freeman som får vuxna män att få nåt saltvattenaktigt i ögonvrån. Det är nåt med Morgan Freeman som får vuxna män att le sådär så det känns ända ner i bröstkorgen både på den leende och på den som sitter bredvid och beskådar delfinen. Det är nåt med Morgan Freeman som gör att vilken film som helst med honom i rollistan är tittbar för dom allra flesta snubbar. Exakt vad det är vet jag inte, jag vet bara att det är sant.

Driving Miss Daisy är ett lågmält drama, en snuttig bagatell som kopplat in både hjärtat, hjärnan och Hans Zimmers puttriga klarinett till respiratorn och som vann många människors kärlek och fyra Oscars när det begav sig. Den vann bland annat priset för bästa film i stark konkurrens med Född den fjärde juli, Döda poeters sällskap, Drömmarnas fält och Min vänstra fot och jag kan inte för mitt liv begripa hur det gick till. Inte så att jag tycker filmen är dålig men den klickar inte för mig. Den rullar framåt i samma tempo som Miss Daisys gamla bil och den rätt ocharmiga tanten förblir ocharmig aningens för länge. Orka, liksom! Orka tassa runt henne, orka vara henne till lags, orka låta henne vara universums nav, nej fy fan, jag önskar att både sonen (Dan Aykroyd) och chauffören (Freeman) skulle slå näven i bordet och klämma i med basrösterna i ett unisont VI TAR INGEN SKIT, för gamla mammor med skev självbild och näpsiga slavdrivare borde världen fått nog av för länge sedan.

Jag vet, jag överdriver nu. Filmen är ingen sån film. Filmen är en såndär sköööön hollywoodvariant när allt blir bra till slut och the good guys always wins och alla blir snälla och kloka och det borde gruppkramas och oscarsjuryn tvångsäter dyra snittar i ren eufori (åldringsfokus OCH  rasfrågor i samma film – JUBEL OCH JACKPOTT!) och jag är precis sådär ironisk som hela min generation alltid är men som nya generationer inte riktigt förstår att man kan vara.

Nåja.

Som sagt, dåligt är det inte men heller ingen oscarsvinnare, inte i mina ögon. Jag menar, den här filmen kom samma år som Tango & Cash och var tog den vägen på Oscarsgalan, jag bara frågar?

Här finns filmen.

Tre om en: Filmer med James McAvoy

STARTER FOR 10 (2002)

Brian (James McAvoy) är en intelligent arbetarklasskille som med en smula övertalning lyckas få en plats på universitetet i Bristol. Han är uppväxt med att titta på frågesportprogram på TV och hans mål i livet är att kunna svara rätt på alla frågor, något som hans föräldrar inte är i närheten av att klara av.

Som universitetsstuderande – och smart – lyckas han knipa en plats i skollaget som ska vara med i nämnda TV-program och lyckan är total när blondinen och studiekamraten Alice (Alice Eve) också ska med.

Brunetten, den fula ankungen Rebecca (Rebecca Hall) kämpar på barrikaderna för en bättre värld och trots idogt flirtande med Brian lyckas hon inte få honom att se henne som en kvinna, inte med superpinglan Alice i närheten.

David Nicholls, mannen bakom succéromanen One day, har skrivit manus till filmen med sin egen roman som förlaga. Det ger mig vissa förväntningar och det är förväntningar som faktiskt infrias. Det här är en smart liten komedi. Det är ingen film som har eller får en plats i 1001 filmer du måste se innan du dör-boken men det är en sevärd film, underhållande i all sin enkelhet.

Bra skådespelare, en klurig handling som inte är helt självklar och då filmen utspelar sig i 80-talets England är det självklart en hel drös sköna 80-talshits på soundtracket. Jag gillade det här. Den ger mig inte svallningar eller förstorat hjärta men den ger mig nittio minuters underhållning och ett litet leende på läpparna.

Här finns filmen.

 

 

 

THE CONSPIRATOR – MORDET PÅ ABRAHAM LINCOLN (2010)

Robert Redford goes Hallmark, det är min första tanke när filmen drar igång.

Det här är en sann berättelse om mordet på president Abraham Lincoln med en HORD av amerikanska skådishögdljur i rollistan: Justin Long, Kevin Kline, Robin Wright, Evan Rachel Wood, James MvAvoy, Tom Wilkinson och en handfull skådisar till vars kända ansikten glimrar förbi. Redfords tanke är alldeles säkert god då detta känns som en del av den amerikanska historien som inte berättats sönder direkt – men vad tusan hjälper det när det bara känns hypermossigt?

Jag tror inte att någonting jag skriver kommer att få dig att vilja se filmen om du inte velat det redan innan. Jag tror heller inte att någonting jag skriver kommer få dig att undvika filmen om den finns på din ska-se-lista. Jag fattar inte riktigt varför jag såg den själv och den vetskapen räcker liksom.

Robert Redford goes Hallmark var inte en heeeelt fel tanke.

 

 

BRIGHT YOUNG THINGS (2003)

Adam Symes (Stephen Campbell Moore) är en kille med författarambitioner. Han drömmer om att bli erkänd, ökänd, känd (whatever) och att gifta sig med fästmön Nina (Emily Mortimer). Nina känns inte så trevlig.

Filmen rör sig i Londons aristokrati. Den starka adeln är inte så stark längre sen Hitler höjde armen och invaderade Polen. Adam försörjer sig på skvaller och Nina är knepig och Dan Aykroyd har ätit alldeles för mycket julmat och Stockard Channing är inte riktigt samma Stockard Channing som i Grease.

Jag hyrde Bright Young Things en eftermiddag när jag led av svår X-men: First Class-abstinens. Det var ganska dumt. James McAvoys anlete hjälper varken upp filmen till oanade höjder eller botar min klåda. Det enda filmen ger mig är sårig hårbotten.

Jag kliar mig i huvudet som en kanin med skabb för den är så hattig och så ologisk och så totalt i avsaknad av röd tråd, samtidigt är den snyggt filmad och har en skön känsla. Knepigt, jag vet. Fråga min hårbotten.

Det här är absolut ingen film jag rekommenderar annat om du ska på engelsk blåblodig maskerad och vill ha klädtips. En ganska onödig film helt enkelt men James McAvoy är bra, precis som alltid.

Här finns filmen

TRASSEL I NATTEN

Trassel i natten. Smaka på orden. Trassel i natten. En film som görs idag som heter Into the night i original skulle aldrig översättas till Trassel i natten. Trassel är ett redigt 80-talsord , liksom natten.

Det känns som det kryllar av 80-talsfilmer med natten i titeln, Härom natten (About last night),  En natt i New York (After hours) och för att inte tala om Jack Killian och hans TV-serie En röst i natten (Midnight caller). Nu är det alltså Trassel i natten, riktigt toktrassel till och med, i alla fall om man heter Ed Okin (Jeff Goldblum), lider av sömnsvårigheter, just har kommit på sin fru med att vara otrogen, gjort bort sig på jobbet och nu på småtimmarna helt enkelt rymt hemifrån.

Han kör runt lite planlöst i sin beiga Toyota och är så trött att ögonen lever sitt eget liv. Han har inte sovit en hel god natt sen sommaren 1980 så jag kan förstå att kroppen börjar säga ifrån. När han svänger ner i flygplatsgaraget kan det vara för att komma bort från allt en stund och/eller kanske sova nån timme, vem vet? Han hinner i vilket fall inget av det för det kommer en springande kvinna med blå leggings och Peter Pan-stövlar som skriker ”Hjälp mig!” och vad gör Ed, jo, hjälper henne.

Diana (Michelle Pfeiffer) sitter riktigt i skiten, kan inte gå till polisen och måste hålla sig borta från skummisarna som precis mördat en kille i garaget. Tillsammans tar dom sig igenom Los Angeles-natten ackompanjerade av såndär helskön elekro-och-kanske-lite-saxofon-musik-med-givna-trummaskiner som bara kunde göras på riktigt på 80-talet (jämför med dom instrumentala delarna av soundtracken till Top Gun, Footloose, Flashdance och Snuten i Hollywood).

Det här är en film som gärna ska ses nattetid, gärna i ensamhet, gärna när man suktar efter en utlandsresa och helst när man skulle behöva sova men inte kan. Det här är ascharmiga nattliga vyer över ett sömnigt L.A, Jeff Goldblum med stora trötta vattniga ögon, Michelle Pfeiffer i stuprörsjeans och röd Michael Jackson-jacka och en birollslista som är ett sånt knasigt hopkok att det nästan inte går att tro att den är sann. Kolla bara: Dan Aykroyd, David Cronenberg, Richard Farnsworth, Lawrence Kasdan, Paul Mazursky, Amy Heckerling, David Bowie, Jonathan Demme, Bruce McGill, Carl Perkins  och regissören John Landis himself.

Det här är en helskön film. Helskön verkligen.