BAYWATCH

Hahahaha, ja jösses! Dwayne Johnson är verkligen som en stor jävla tatuerad hypertränad nallebjörnsstämpel när det gäller god kvalitet på film. I alla fall när det gäller den typ av filmer han gör, som han är bra på, kanske till och med bäst? Komisk tajming som första klassens ståuppare, en bjussighet vad gäller egna tillkortakommanden som man sällan ser män ge av på film och som kanske slås endast av hans skådespelarkompanjon i dagens film: Zac Efron.

Efron blir kallad både det ena och det andra (nedlåtande) som syftar tills hans High School Musical-era och hela den här filmens manus är FULLPROPPAD med blinkningar och retningar gällande alla skådespelare och filmerna dom varit med om. Och det skojas en hel del om Baywatch-bruttornas minimala badkläder, om alla dessa slowmotion-löpningar, om David Hasselhoff, om Pamela Anderson, om kiss, bajs, sex och ALLT kul man kan tänka sig.

Jag hade riktigt roligt åt och med den här filmen, betydligt roligare än jag hade kunnat tro (även om trailern var väldans underhållande). Betygsmässigt står filmen och väger mot en fyra. Kanske snäppar jag upp filmen vid en omtitt för DET kan jag lova, jag kommer se om den.

KUNG FURY

Svissch säger det. Filmen börjar och som i ett trollslag åker jag tillbaka till 1985. Att filmen i sig utspelar sig detta år hjälper självklart till men det balla är att hela jag hamnar där igen.

David Sandbergs Karate Kid-lika superpolis Kung Fury får i uppdrag att resa tillbaka i tiden, närmare bestämt till nazityskland för att döda en man som heter Adolf Hitler aka Kung Führer. Till sin hjälp har han The Hackerman som ”med rätt algoritmer kan hacka sig tillbaka i tiden”. Och han lyckas. Han lyckas kanske lite FÖR bra för Kung Fury kommer lite för långt tillbaka i tiden. Men inte mig emot.

Under den här halvtimmen får man nämligen träffa på idel sköna typer och hela manuset är så utflippad och nästintill vansinnigt att jag ler som en full jazzdansare i soffan. Charmigt som fan är det! Och musiken är som Idomin på ett varande skavsår för en synthnisse som jag. Magnus Betnér och Björn Gustafsson har en riktigt rolig mustaschscen och David Hasselhoff bjussar på sig själv i musikvideon till filmens ledmotiv True Survivor

Jag kan inte låta bli att jämföra Kung Fury med en annan svensk film som också kryllade av 80-tals-referenser: Dyke Hard. Men där Dyke Hard siktade mot stjärnorna och ramlade på första bästa trottoarkant och slog ut framtänderna där lyckas Kung Fury med det mesta. Imponerande knasigt och fnissigt är det och när filmen är slut vill jag se mer. Mycket mer.

Blir det en långfilm? Det blir det väl? Va? Ja? Hurra!

Filmen finns att se på SvtPlay till den 24 november 2015.