I AM YOUR FATHER

David Prowse är mannen bakom Darth Vaders mask i dom första tre Star Wars-filmerna. Han gick omkring där, lång och bastant, i dom karakteristiska kläderna och hjälmen som täckte allt vad hud heter. I en enda scen i dessa filmer får man se hans ansikte, i slutet av Jedins återkomst. Det var Davids chans till sina femton sekunder i rampljuset men då tog filmteamet in en annan snubbe som fick bli Vaders fejs – utan att säga något till David. Han såg det först på filmens premiär. Det är 35 år sedan och det sveket sitter fortfarande kvar i Davids stora kropp.

Är han bara en långsint jävel? Är han filmhistoriens största vita kränkta man? Har han blivit överkörd och helt felaktigt behandlad? Var han en sladdertacka som pratade bredvid munnen till pressen så fort nåt inte passade? Tycker jag synd om honom eller blir jag irriterad? Frågorna hopar sig och när jag sett Marcos Cabotá och Toni Besterds dokumentärfilm som behandlar alla dessa frågor sitter jag i soffan och en mening har bitit sig fast. Den när David Prowses fru beskriver vad hon tycker om alltihop. För mig beskriver hennes synpunkt allt och nej, jag tänker inte spoila hennes åsikt ifatt du tänkt se filmen, det jag undrar är bara hur många maskförsedda skådespelare har det funnits i världshistorien och är det ett stort problem att dom spelat roller med mask och därmed inte fått visa upp sig ”på riktigt”?

Det är fullt möjligt att andra ser mer plus i den här dokumentären än jag men för mig blev det bara ett enda stort ”booo-hooooo” åt en man som tillåtit sig att slösa energi på något han inte kan påverka i över trettio år. Det säger mer om honom än om George Lucas, även om filmen försöker säga en hel del även om den sistnämnde mannen och hans anhang.

Filmen finns på Netflix.

Veckans klassiker: A CLOCKWORK ORANGE

Ojoj, allt detta snack om ultravåld och Beethoven. Nu är det dags att gräva sig in i Stanley Kubricks A clockwork orange och dess förlovade land.

Ultravåld, vad är det egentligen? När den här filmen kom 1971 var ultravåld detsamma som att slå ner och våldta oskyldiga människor, nu ser vi sånt i tidningar och på nyheterna varje dag. Ultravåld då är vardagsvåld nu och på så sätt känns filmen ganska daterad. Men är det verkligen så filmen ska beskådas? Ska jag inte bara släppa taget och inmundiga detta smörgåsbord av filmiska frågetecken utan att analysera och tänka så mycket? Jag vet inte. Går det ens att göra? A clockwork orange är nämligen ingen enkel film att se vare sig jag väljer att analyserar den eller inte.

Alex (Malcolm McDowell) gillar mjölk och Ludvig van. Beethoven alltså. Alex och hans homies har en egen utarbetad stil, likadana kläder (vita overaller, svarta kängor, vita hängslen,  hudfärgade suspensoarer och svarta plommonstop) och dom pratar ett eget språk som kallas Nadsat vilket verkar vara en blandning av engelsk slang, Shakespeare och ryska. Killarna slår och våldtar med samma frenesi och hela tiden med den klassiska musiken som bakgrund.

Att se A clockwork orange är som ett mentalt heltidsarbete. Det snurrar i huvudet konstant. Är dom vita kvinnoskulpturerna som gänget vilar sina kängbeklädda fötter på synonymt med kvinnoförakt eller bara snygg scenografiestetisk? Att Alex fullständiga namn är Alexander DeLarge, har det nåt med Alexander den store att göra? Är Alex orm nån form av biblisk symbol eller bara en simpel jävla orm? Måste jag läsa boken för att förstå filmen till fullo? Skulle det ens hjälpa?

A clockwork orange är en konstfilm i ordets största betydelse. Ingenting är lämnat åt slumpen, varenda vinkel, varenda pryl, vartenda ord och klipp är minutiöst uträknad och på det sättet är filmen absolut ett mästerverk. Sen är det inte alltid jag orkar se denna typ av film, eller ta den till mig som jag borde. När jag såg filmen som tonåring var den spännande i all sin galenskap, den var on the egde och det var lite äckligt med den där ögonöppnarmojängen. Nu är egentligen alla delar av filmen lite mer ”vardagsmat”, vilket i sig är rätt skadat, men jag hade också ett mycket större tålamod för ”svår” kultur då än jag har nu. Jag hade lite mer ork att gå in på djupet och navelskåda, jag hade lite mer fritid kan man säga.

Jag ger filmen exakt samma betyg som jag gav den sist jag såg den men kanske av en lite annan anledning. Att det var en klassiker struntade jag i då, då tyckte jag bara det var en intressant film. Nu förstår jag att det är en klassiker just för att intresset för filmen alltid kommer att finnas kvar. Den här filmen går att analysera till döddagar men det jobbet lämnar jag till andra. För mig räcker det att bara se filmen, det räcker bra långt.

JEDINS ÅTERKOMST

Det är något alldeles speciellt med filmer jag sett som barn.

Det är som om nostalgins skimmer liksom gör dom oantastliga, det är som om minnet i sig är förgyllt i guld och inte ens ett stämjärn, en hammare och världens starkaste man kan göra så mycket som ett hack i ytan.

Jedins återkomst var den första ”storfilmen” jag såg på bio, storfilm i betydelsen påkostad-snackis-från-Hollywood OCH icke-ren-barnfilm. Jag var elva år och gick med min pappa som även han faktiskt ville se den. Det hörde inte till vanligheterna, varken att han gick på bio eller att han sa ja till nåt överhuvudtaget så det var en stor dag för lilla mig.

Jag hade inte sett Stjärnornas krig, ej heller Rymdimperiet slår tillbaka och egentligen visste jag inte mycket om Luke Skywalker, Darth Vader, Han Solo, Leia, R2-D2 och dom andra i rymdgänget men jösses, vad spelade det för roll? Det tog bara ett par sekunder av den sneda gula förtexten sen vad jag fast. Vad spännande det var och vilken äcklig figur den där Jabba de Hutt! Jag satt som på nålar och när ewokerna tittade fram, åååå så söta dom var och den där histnande åkturen på flygmotorcyklarna, det bara kittlade i magen på ett sätt som det aldrig gjorde när jag gick på bio och såg Lucky Luke eller Magnus Härenstam i Tuppen.

Helgen efter mitt oförglömliga biobesök fick jag mamma att skjutsa mig till närmsta stora stad för att köpa en rosa collegetröja med Jedins återkomst-tryck som jag visste fanns (men HUR jag visste att den fanns har jag ingen aning om, jag bara visste, det var ju inte så att det gick att googla på den tiden).  Jag bodde i den där tröjan i veckor och jag blev gravt retad för den i skolan då den sågs som en ”killtröja”, speciellt av killarna. Men det var det inte alls. Vad fan visste dom? Tröjan var rosa och ingenting med Jedins återkomst var vigt åt enbart det manliga släktet så jag sket fullkomligt i vad klasskamraterna sa, jag älskade filmen, jag älskade tröjan och jag hade fått en biominne för livet.

Det där var 1983. Nu är det 2011. Jag kan säga att det flutit en hel del vatten under Jedins återkomst-broarna sedan dess. Dom där effektfulla figurerna, dom saxofonspelande rymdvarelserna, alla dom ser ut som något handgjort i cernitlera från en tjeckisk dockteater och Jabbas fräsande lilla kattliknande polare skulle kunna vara Rummel och Rabalders okammade kusin från landet. Ändå lägger jag huvudet lite på sned, säger ååååååå och blir alldeles glad i magen åt att se dom. För jag blir elva igen rent mentalt och fast ingen film kan beröra en 39-åring på samma sätt som den kan göra med en tonåring så lever jag gärna på minnena även om betygssättningen i nutid är aningens mer….krass.

När jag såg filmen 1983:

När jag såg filmen 2011: