SAVAGE GRACE

Filmen fick namnet Utan nåd på svenska men jag undrar om någon på jorden känner igen filmen med den titeln? Jag frångår därför min självpåtvingade princip och använder mig av originaltiteln i hela recensionen.

Stockholms Filmfestival må vara slut för den här gången men det hindrar inte mig från att återse en film som jag knappt mindes nånting av, annat än att den är urtypen av en festivalfilm. Den innehåller en hel del naket, homosexualitet, mord, psykisk sjukdom, självmord och som grädde på moset i detta fall även incest. Mums filibabba alltså för alla oss som från tid till annan gillar att gegga ner oss i såna här visserligen små filmer MEN med stora skådespelarprestationer.

Barbara Daly Baekeland (Julianne Moore) gifte sig för att pengar lockade mer än mannen ifråga och hennes make Brooks var, som barnbarn till uppfinnaren av bakelit, otrooooligt rik. Äktenskapet känns otroligt omysigt, det är bara ytan som räknas, kläder, prylar, det vackra boendet och att vara Den Perfekta Mamman OCH lyckas med konststycket att amma sonen Tony och utstråla knullvänlighet samtidigt. Barbara lyckas med det – ett tag i alla fall.

Tony (Eddie Redmayne) växer upp och blir tonåring med allt vad det innebär av sexuell utforskning och eskapader och maken Brooks är otrogen, han har en affär med Tonys jämgamla tjejkompis. Barbara blir vansinnig på maken och frustrerad på sonen, baaaah, homosexuell, vad är det för bjäfs? Den perfekte sonen ska väl inte vara bög heller? Barbara smider planer och försöker omvända honom på det enda sätt hon förmår: genom att själv förföra honom.

Det är väldigt mycket i den här filmen som är rent äckligt och kanske är det äckligaste det faktum att hela historien faktiskt är sann. Familjetragedin är liksom inte enbart det som händer sista kvarten, det här är kolsvart rätt igenom. Stackars människor som är så rätt igenom sjuka. Hur kan det bli såhär illa?

Filmen i sig är kanske inget att hänga i julgranen men Julianne Moore och Eddie Redmayne lyckas båda spela sina rollfigurer med bravur, något som inte kan ha varit det enklaste. Å andra sidan är båda dessa skådespelare kända för att inte backa för knepiga roller men här fick dom nåt redigt att bita i. Nåt med en hemsk bismak. Som ett ruttet hundben ungefär.

I avsnitt 64 av Snacka om film pratar jag lite mer om denna film.

Tre om en: Grattis Patricia Clarkson!

Idag fyller Patricia Clarkson 53 år.

Jag tycker hon är en extraordinär skådespelare och en kvinna som får alldeles för lite uppmärksamhet för sitt arbete och det vill jag råda lite bot på nu.

Jag har förutom dom tre filmer jag skriver om idag skrivit om en hel radda andra filmer med denna fantastiska kvinna i rollistan. Klicka på filmtiteln om du vill läsa mer. En dag, Friends with benefits, Vicky Cristina Barcelona, Kärlek på menyn, Main Street, Easy A, Lars and the real girl, Shutter IslandLöftet, Den gröna milen och Blind Date.

CAIRO TIME (2009)

Juliette (Patricia Clarkson) reser till Kairo för att semestra med sin make Mark som redan är på plats. Han jobbar för FN (?) och har av nån anledning blivit försenad men Marks bästa vän (och fd kollega?) Tareq håller frugan Juliette sällskap under tiden. På dagarna upptäcker dom den gigantiska staden, på kvällarna upptäcker dom varandra.

Hur fint filmat det än är, hur många pyramider i motljus jag än får se, hur bra Patricia Clarkson än är å är denna ”passionerade kärlekshistoria” sjukt icketrovärdig och jag gäspar värre än Trötter i soffan trots att jag är pigg som en mört. Jag har varit i Kairo två gånger och ingen av dessa gånger har jag upplevt staden som något som gör sig på bild i resekataloger men här är det så vackert och så städat och så icke-kaotiskt att jag nästan – men bara nästan – blir förbannad.

Kairo är en av dom mest ocharmiga städer jag varit i. Det är skitigt, otäckt, stenhårt, fullkomligt galet, det luktar illa och verkar skötas lika dåligt som det luktar. Det är ingen stad jag skulle åka till på kärlekssemester till. Kanske är det mina åsikter som lägger sordin för det filmiska här eller så är filmen helt enkelt bara trist. Jag vet inte. Jag vet bara att Patricia Clarkson är en lysande stjärna på filmhimlen och att jag tycker om henne.

THE STATION AGENT (2003)

Finn (Peter Dinklage) är dvärg och älskar tåg. Olivia (Patricia Clarkson) sörjer sin skilsmässa och sin döde son. Joe (Bobby Cannavale) är ensam och säljer kaffe.

Ensamma och lite trasiga människor som gör saker tillsammans är precis lika intressanta i verkligheten som på film. Jag älskar att se dokumentärer om folk som många etiketterar som ”knasbollar” men som egentligen bara samlar på kissmyror eller gillar att sova i tält. När människor som är vana att vid ensamhet hamnar i ett sammanhang så händer nåt. Gruppdynamiken funkar inte som brukligt, det blir spännande att titta och det känns nästan lite fult.

The Station Agent är som ett tittskåp. Jag som åskådare ser och begrundar, känner med och känner för och i vissa fall känner jag ingenting. Till en början blir jag rätt irriterad på Finn som bara är liten och svår och jag måste säga att både Olivia och Joe ska ha cred för att dom orkar tjata sig in i hans liv. Många hade gett upp långt tidigare och frågan är hur många chanser en människa bör få i sitt liv innan han/hon gjort sig oförtjänt av nya vänner.

Filmen börjar torftigt och kanske lite segt men det tar sig, den tuffar liksom på (häpp!). Det är en fin film med fina skådespelarinsatser och jag blir varm i magen.

MARRIAGE / MARRIED LIFE (2007)

Det fanns – och finns kanske? – sammanhang där en skilsmässa är det mest förödmjukande som kan hända en familj. För Harry Allen (Chris Cooper) och hans fru Pat (Patricia Clarkson) är det så.

Harry har efter många års äktenskap fått nog av Pats oförmåga att visa andra känslor än dom sexuella, han vill helt enkelt ha ut mer av en relation, komma närmare kvinnan han lever med. När han träffar den mycket yngre superblondinen Kay (Rachel McAdams) upplever han en närhet han inte kan eller vill leva utan. Men han kan inte skilja sig, Pat skulle inte fixa det. Så vad gör Harry mer än att prata med sin bästa polare Richard (Pierce Brosnan)? Jo. Han planerar giftmord.

Marriage utspelar sig i USA på 40-talet med allt vad det innebär av floskler, lagda lockar och perfekt målade röda läppar och det kan ju vara gulligt – eller ganska tråkigt. Jag tycker det här blir rätt segt trots att Pierce Brosnan används som berättarröst.

Almodovar-helg: THE SKIN I LIVE IN

”The skin I live in är i princip Pedro Almodovars chica version av The human centipede. Jag föredrar Dieter Laser framför Antonio Banderas”.

Det där är inte mina ord, det är American Psycho-författaren Brett Easton Ellis som Twittrat om denna film men oj vilket kul litet twitter. Mina redan innan höga förväntningar blev inte mindre direkt.

Det är 21 år sedan Banderas och Almodovar arbetade tillsammans sist och det är nästan trettio år sedan dom lärde känna varandra. Båda dessa delar märks otroligt väl i den här filmen.

Robert (Banderas) är en plastikkirurg som blivit änkling efter att hans fru varit med i en bilbrand, blivit extremt brännskadad och sedemera tagit sitt liv mitt framför ögonen på dottern. Han försöker ge dottern Norma (Blanca Suárez) ett så normalt liv som han bara kan vilket inte är lätt då Normas känsloliv skadats rätt hårt av allt hon varit med om som barn. Behandlingar och medicin är vardagsmat för henne och hon lider svårt av sociofobi men hon växer upp och blir en söt och fungerande tonåring ända tills den dagen då hennes liv ställs på sin spets – igen.

Mer än detta tänker jag inte berätta om filmen. Ju mindre du vet om den ju bättre är det, i alla fall om det är en film du tänkt se. Att jämföra den här filmen med Human centipede är rent korkat och att det är en ”spansk rysare” (som jag sett att det stått i en del beskrivningar av filmen) är också helt fel. The skin I live in är inte läskig på något sätt, den är inte blodig, inte geggig, det är ingen rysare, ingen skräckfilm, ingenting sånt alls. The skin I live in är mycket mer än så.

Pedro Almodovar har lyckats göra en film som är hundraprocentigt Almodovar men samtidigt så totalt annorlunda mot ALLT han tidigare gjort. Borta är hans fokusering på färgstarka och excentriska kvinnor, den enda starka kvinnan i den här filmen är Vera (Elena Anaya) men hon är allt för komplex för att jämföras med någon av hans ”gamla” filmdonnor. Antonio Banderas gör sin bästa rollprestation sedan Desperado och han känns så lugn och så tillfreds med att vara ”hemma” igen att det fullkomligt lyser om honom.

En film av Almodovar tål inte, går inte, att jämföras med några andra filmer och det gör betygssättningen tämligen enkel i detta fallet, i alla fall för mig. Mitt biosällskap sov som en klubbad säl genom halva filmen och den andra halvan satt han och skruvade på sig, suckade och hade nog gärna velat rymma från salongen. ”En klockren 1:a!” var hans dom när vi kom ut från salongen, tätt följt av ”vad fan var det där för skit?”. Själv klappade jag händerna sådär med små klapp fast jättejättefort och jag stampade med fötterna som om jag tänkte göra raketen. Flera timmar senare satt jag fortfarande med ett leende på läpparna.

– Vad är det som är så bra med filmen? frågade mitt sällskap. Jag förstår inte men jag är nyfiken på vad du ser som jag missar.

Den enkla sanningen är att han missade ingenting. Ingenting alls. Antingen klickar det eller så gör det det inte, det är det som är så magiskt med film. Jag fick en kalaskänsla för filmen redan i inledningen, det liksom pirrade innanför huden på armarna, hjärtat slog lite fortare, jag försvann bort i Almodovars värld alldeles totalt och skulle bara vilja pussa honom på handen om jag träffade honom. Det här är enastående, briljant, magnifikt och udda som satan – såklart. Det är ju Pedro Almodovar jag pratar om.

The skin I live in är höjdpunkten i hans karriär som jag ser det, i alla fall såhär långt.