MARY POPPINS RETURNS

Alla som gillade Mary Poppins, originalet alltså, från 1964, borde ge uppföljaren en chans. Alla andra kan låta bli.

Mary Poppins kommer tillbaka är nämligen en uppföljare som – förutom att Julie Andrews är utbytt mot Emily Blunt – är en karbonkopia av originalet. Det går inte att se att den är producerad 2018 och detta menar jag både på gott och ont.

Jag ser denna film ombord på ett flygplan. Jag bestämmer mig för den bland Emirates 1500 filmer och klickar på play. Minuten efter bestämmer sig kvinnan till höger om mig att hon vill se original-Mary Poppins och även hon klickar på play. Det blev ett flipperspel av guds nåde för mina stackars ögon kan jag säga. Jag försökte koncentrera mig på min film men ögonen drogs till hennes. Och det är så det känns med facit i hand, Marry Poppins kommer tillbaka är säkerligen en på alla sätt BRA film men den är inte originalet.

Emily Blunt visar återigen vilken storartad skådespelare hon är, att hon behärskar precis ALLA genres. Det är hon som gör filmen så pass sevärd som den ändå är i mina ögon. Hon är underbar. Barnskådespelarna i denna film, not so much.

A QUIET PLACE

Det är söndag eftermiddag när jag skriver den här texten. Ungefär ett dygn har gått sen jag satt på Filmstaden Sergel ihop med mina filmspanarvänner (och en i princip helt fullsatt salong) och eftermiddagstittade på skräckfilmen A quiet place.

Det här är John Krasinskis andra film som regissör men långtifrån den sista hoppas jag. Jag har nämligen ont. Jag har träningsvärk i överarmarna, jag har ont i axlarna och käkarna. Jag satt så nedsjunken i fåtöljen, spände kroppen som en såndär madrassfjäder i en gammal säng, en sån som ibland får för sig att släppa taget och låta ”pjjåååång” och lät ”nejnejneeeeej nämen NEEEEEEJ” under stora delar av filmen. Det var länge sedan, väldigt länge sedan som jag var lika rädd i en biosalong. Kan det ha varit Sinister? Ja, kanske.

A quiet place är något så ovanligt som en skräckfilm som lyckats med alla sina premisser. Grundhistorien, en postapokalypisk värld där dom överlevande av någon anledning måste vara tysta, är intressant. Familjekonstellationen består av en mamma (Emily Blunt), en pappa (John Krasinski), en storasyster (Millicent Simmonds), en mellanbror (Noah Jupe) och en lillebror (Cade Woodward) och jag bryr mig om hur det går för dom alla. Sen är det skräckelementet. Hotet. Det uppenbarligen vidriga. Ja jag erkänner utan omsvep att den grejen skrämmer SKITEN ur mig. CGI eller inte, det funkar på mig. Som FAN funkar det!

Familjen måste alltså av en viss anledning minimera alla typer av ljud. Dom vandrar runt barfota, försöker lösa vardagsbestyren med så lite inblandning av hårda prylar och biljud som möjligt och dom pratar med hjälp av teckenspråk, något som kommer naturligt då dottern i familjen är döv (och hon är det inte bara i filmen, skådespelaren Millicent Simmonds är döv i verkligheten också). Tillsammans försöker dom leva ett så pass vanligt liv som det är praktiskt möjligt men att leva under detta hot är ingen lek och det är något som känns ända ut till mig som tittar.

Hudlösheten, skräcken, ligger som en blöt filt över allt dom gör och allt jag ser. Filten blir som ett tungt metallock som lägger sig över min bröstkorg och under en viss scen får jag svårt att andas. Jag kan garantera att alla kvinnor som någon gång varit gravida och fått krystvärkar vet exakt vilket scen jag pratar om men jag känner mig säker på att den scenen når fram rätt bra även till alla som inte varit med om det i verkligheten. Man behöver vara likstel inombords för att inte känna med Emily Blunts karaktär just där. OHMYFUCKINGGOD alltså!

Emily Blunts ansikte är som klippt och skuren för dialogfattiga filmer och kärleken mellan henne och John Krasinski känns så naturlig som den bara kan göra mellan ett par som varit tillsammans länge (tio år i deras fall). Barnskådespelarna är jättebra och effekterna är inget annat än absurt perfekta precis som Marco Beltramis musik. Att filmen känns som en kreativ mix av The Road, Maggie, Inside och 10 Cloverfield Lane gör såklart att alla som känner till min filmsmak det minsta inser att det här är BULLS EYE för ett högt betyg.

Som i alla filmer går det att hitta brister och ibland – när filmen inte funkar för en – kan man nitpicka in absurdum. Men när filmen tar sig innanför huden och jag andfådd, småsvettig och leende ser eftertexterna rulla struntar jag gladeligen i alla former av skavanker. Det här är den bästa skräckfilm jag sett på år och dar och betygsmässigt står den verkligen och väger mot en femma. Den står och väger så starkt att jag ger efter, jag gör en Nike-logga helt enkelt. JUST DO IT! Jag ger A quiet place en full femma. 4,5 för filmen och den sista halvan för att jag blir så rättigenom LYCKLIG av att se filmer som vill presentera något nytt och som gör det med både själ, hjärta och begåvning.

 

 

.

A quiet place är månadens filmspanarfilm och jag såg den tillsammans med Sofia, Cecilia och Jojje. Klicka på deras namn för att komma till recensionerna.

JANE AUSTEN BOOK CLUB

Jag hade en alldeles tom och ledig kväll härom veckan och ville verkligen inte slösa bort den på skit. Så med Apple-TV-kontrollen i ena handen och inte den minsta aning om vilken film jag ville se bestämde jag mig för att införa en treminutersregel. Filmen jag klickar igång får tre minuter på sig att fånga mitt intresse, händer ingenting är det byebye, klick, stopp och på´t igen med nästa film som verkar det minsta intressant.

Fyra filmer fick se sig bortklickade innan jag hamnade på Jane Austen Book Club, en film som jag fram tills nu egentligen aldrig trott ”var nåt för mig”. Såhär efteråt kan jag känna….”varför inte då då?” Varför skulle jag inte tycka om en charmig och smart film som handlar om helt vanliga kvinnor, deras vanliga problem (med män) och Jane Austens böcker?

Nej precis, varför skulle jag inte gilla den här filmen? Hur kan man INTE gilla den? Sex Jane Austen-böcker skall diskuteras i en bokklubb som är skapad för att ett gäng ledsna, ensamma och mer eller mindre dysfunktionella kvinnor ska få något vettigt att prata om tillsammans. Den enda mannen i sällskapet, den alltid cyklande Grigg (Hugh Dancy) jämförde Fanny Price och Edmund i Mansfield Park med Luke och Leia i Rymdimperiet slår tillbaka och det var kanske det mest krääääjsy som hände i filmen, i alla fall om man ska mäta ögonglobernas storlek på kvinnorna i rummet.

Maria Bello, Amy Brenneman, Kathy Baker, Emily Blunt och Maggie Grace är perfekt castade som bokklubbsgänget och jag skulle gärna hänga med dom längre än filmens speltid. Det var jättetrevligt.

KVINNAN PÅ TÅGET

Jag vet inte var jag hade fått det ifrån men jag trodde det här var en remake av en Hitchcock-film. Det krockade lite i huvudet när jag sen insåg att så inte var fallet, att Kvinnan på tåget är en roman skriven av Paula Hawkins och som utgavs så sent som 2015. Kanske kan jag förklara det hela med att det är en Hitchcock-aktig aura över filmen, att det är en indirekt suggestiv spänning som ligger som en blöt filt över historien, att det är en smart skriven historia och en snyggt filmad film.

Boken utspelar sig i London men filmen i New York. Rachel (Emily Blunt) tågpendlar in till stan och roar sig med att studera omgivningarna genom tågfönstret. Och memorera människorna hon ser.

Alltså, den här kvinnan mår inte bra, hon mår verkligen INTE bra. Hon är extremt olycklig och i det närmaste besatt av sin ex-man Tom (Justin Theroux) som startat en ny familj med frun Anna (Rebecca Ferguson) och en liten dotter. Hon dricker för mycket, får minnesluckor och sköter sig så pass dåligt att hon börjar bli en tärande inneboende för tjejen hon bor med.

Tom och Anna har en barnflicka, Megan (Haley Bennett), en sexuellt frigjord ung kvinna som bor i grannhuset. När Megan sedan försvinner spårlöst får Rachel använda sina grå nåt oerhört. Hon har minnesluckor och minns inget mer än att hon varit kalaspackad och det hon ser i spegeln: att hon blivit misshandlad och är alldeles nedblodad.

Regissören Tate Taylor har tidigare gjort feelgoodpralinen Niceville (men som hade motsatt verkan på mig), Pretty Ugly People (med Missy Pyle!!) och biopic:en om James Brown, Get on Up. Lägg därtill Kvinnan på tåget och du får en salig och spännande genremix!

Jag själv sögs in historien från första stund och sen satt jag som på nålar. Emily Blunt är fantastisk!

Veckans varulv: THE WOLFMAN

Okej, varulvsfilmer är en tacksam genre på många sätt. Det går att göra rätt okej filmer i denna genre med bra idéer och sparsam budget OCH det går att göra formidabel smörja även om man har ett sydamerikanskt lands BNP att sätta sprätt på.

När dagens film skulle göras dammade man av en klassisk berättelse som är byggd på filmen Wolf man från 1941, den med Lon Chaney Jr i huvudrollen. Curt Sidomaks originalmanus återanvändes endast med viss bearbetning av David Self och Andrew Kevin Walker (nä, inte den fotbollsspelande Idol-vinnaren). Huvudrollerna i dagens film spelas av Benicio del Toro och Anthony Hopkins som är far och son och befinner sig i ett maffigt slott i brittiska staden Blackmoore år 1891.

Anthony Hopkins bjussar på ett magnifikt gråvitt skägg och han ser sjukt mys-farbror:ig ut. Benicio del Toro gör allt som står i hans makt för att få fason på sin del av den här sörjan och Emily Blunt skrider omkring i klänning och gör väl inte direkt bort sig men jag tror heller inte hon är speciellt stolt över filmen.

Eftersom jag nyligen sett En amerikansk varulv i London som gjordes nästan exakt trettio år före The Wolfman kan jag inte låta bli att jämföra just förvandlingsscenerna och dom är jäkligt lika. Det zoomas in på exakt samma saker, fötter som växer, tänder, käkar, händer och det är inte ett dugg bättre här än det var i John Landis film från 1981 och det säger mer om Landis film än om The Wolfman.

Summa summarum så är det här ungefär lika intressant som att kolla på när någon annan spelar TV-spel. Det känns som att ALLT är gjort i en dator, som att ingenting är på riktigt. Och då blir man inte rädd. Ju.

SUNSHINE CLEANING

Emily Blunt och Amy Adams spelar systrarna Norah och Rose, Rose som har en son, ett KK-förhållande med en gift man som aldrig lär lämna sin fru vad han än säger till henne (Steve Zahn) och hon driver ett städföretag och Norah som fortfarande bor hemma hos pappa (Alan Arkin) men hjälper Rose när hon behöver.

När sonen blir relegerad från skolan och Rose behöver få in honom på en privatskola räcker pengarna inte till och hon tvingas tänka om och nytt. Hon utvecklar städföretaget till att bli en ”biohazard removal crime scene clean-up service” och kan därmed få betydligt bättre betalt av kunderna som vill få sina hem rengjorda efter att nån skjutit huvudet av sig. Till exempel.

Det här är urtypen av en liten indiefilm som inte gör en fluga förnär när man ser den men som jag märker att jag tänker på efteråt. Adams och Blunt gör båda ett utmärkt jobb med sina roller, jag förstår dom, jag köper det dom gör och allt som händer. Hade inte dom funkat hade filmen sannolikt havererat men som sagt, det gör den inte nu. Inte alls.



Det här är en del av temat jag hade tidigare i år, temat som hette Veckans filmtips från Moya. Moya har nämligen fortsatt ge mig toppenfina filmtips och jag kommer fylla på listan av  tack-vare-henne-sedda filmer här.

Fredagsfemman #227

5. Kan man se vilken film som helst ensam på bio?

Jag är en typ av människa som tycker om att gå på bio själv. Jag tycker det är både skönt och mysigt och har inga som helst problem med vad ”andra ska säga” för att man smyger in där helt solo. Jag känner mig alltså inte ”forever alone” när jag ser film själv, tvärtom. MEN, att se vissa  skräckfilmer ensam på bio, där nånstans kan jag känna ett motstånd, i alla fall när det gäller skräckfilm som jag på förhand anar faktiskt kommer göra mig riktigt jävla rädd. Som Conjuring 2. Som går på bio nu. Som jag inte har sett. Än.

.

.

.


4. Grabbkultur och blåsta skattepengar

Gudarna ska veta att jag inte alltid håller med Hannes Holm, i alla fall inte när han ger sig på mig och mitt skrivande. MEN, vår beef är passé och nu följer jag med spänning debatten som pågår angående Hannes Holms modiga outande av SF Studios och hur det går till med filmfinansiering och vart pengarna faktiskt tar vägen (länk till text i DN här). Personligen tycker jag hela frågan är ytterst beklaglig. Det handlar till mångt och mycket om hur våra skattepengar används och det konstiga är att det inte finns lagar och regler kring vad det statliga filmstödet ska gå till. SF Studios är ett vinstdrivande företag och har egentligen inte gjort något olagligt, dock känns deras beteende vansinnigt omoraliskt – men det är en annan femma. Men upp med skiten på ytan nu, lös problemet! Att 30% av produktionspengarna går direkt ner i fickan på SF Studios är långt mycket värre än att det görs för få filmer med kvinnliga regissörer. Tycker jag då.

.

.

.

3. Nicolas Winding Refn

Han gjorde Drive, denna fantastiska film. Sen gjorde han Only God Forgives och jämfört med Drive blev den ett enda stort frågetecken. Idag har hans nya film The Neon Demon biopremiär och jag är väldans nyfiken på den. Kanske vinner den på att förväntningarna på honom sänkts en aning? Hur som helst, det är en film som SKA ses. Frågan är bara….när?

.

.

.

2. Behöver världen en ny Mary Poppins?

Rob Marshall, mannen som regisserat två av filmvärldens sämsta musikaler (Chicago och Into the woods) ska nu alltså regissera Mary Poppins 2 eller Mary Poppins Returns som är filmens egentliga titel. 2018 kommer vi kunna få se Emily Blunt som den sjungande och dansande damen med paraplyet och frågan är: är detta verkligen en nödvändig film? Har världens samlade befolkning saknat en uppföljare? Och Rob Marshall? Whyyyyyy….

.

.

.

1. FOTBOLLS-EM börjar idag!

Precis så är det. EM börjar idag och därmed börjar även VM i logistik för Europas fotbollsintresserade förvärvsarbetare (som inte tagit fyra veckors semester). Hur ska man få ihop allt? På plussidan ligger matchtiderna, nattsömnen blir inte lidande MEN ändå, det finns ju andra grejer som bör hinnas med. Nåja. Jag tar en dag i taget och kommer se så många matcher som det bara är möjligt. Och Sverige ger sig in i mästerskapet på måndag. MÅNDAG. Anteckna!!

.

.

.

Fredagsfemman #189

5. Danskjävlar

Alltså, dom ÄR grymma på att göra TV-serier, danskarna. Jag har – sist på bollen – tuggat mig igenom första säsongen av Arvingarna och det var inte särdeles energikrävande. En liten familjs öden och vedermödor efter att matriarken, den stora konstnärinnan, gått och dött kanske känns oengagerande på pappret men skådespelarna gör hela jobbet, det är imponerande bra! Nu längtar jag efter säsong två som snart landar på mitt hallgolv OCH säsong tre som tydligen är på väg att spelas in.

.

.

.

4. Emily Blunt

Här har vi en skådis som är alldeles briljant i allt hon gör MEN som man ändå inte riktigt tänker på. Det är spännande tycker jag. Hon smyger liksom in från sidan och tar över showen på ett sätt som känns väldigt modernt, väldigt mycket…NU. Och idag går det att se henne på bio som FBI-agenten Kate Macer i Sicario.

.

.

.

3….och jag har sett om Ett päron till farsa…

…och den var LIKA BRA ANDRA GÅNGEN! Så strunta i alla sågningar du läst, gå och se filmen NU. Om ETT gott skratt förlänger livet så lär jag bli 150 år nu.

.

.

.

2. Andra avsnittet av Snacka om film!

Då var det andra avsnittet av Steffos och min podcast Snacka om film ute för allmän lyssning. Den här veckan avhandlar vi bland annat Sicario, betygssättningen av Jag är Ingrid, den gamla godingen De vilda gässen och så ska förra veckans uppdrag förhoppningsvis redovisas. Podden finns på Acast, Itunes, hemsidan eller för nedladdning/rss här.

.

.

.

1. Denis Villeneuve

Vilken otrolig begåvning han besitter, den kanadensiske regissören Denis Villeneuve! Idag har hans nya film Sicario biopremiär och även om jag inte tror den kommer bli en lika stor publikmässig framgång som Prisoners så hoppas jag att massor med människor kilar iväg till biograferna och ser den här filmen. För den är bra. Mycket bra. Och Denis Villeneuve visar än en gång att han är en av dom allra bästa!

SICARIO

Det är riktigt ordentligt och snyggt spacklade gipsväggar för att vara i en trashig fattig förort i Arizona hann jag tänka några minuter in i filmen.

Det är nog den första gången i mitt filmtittarliv som underarbetet gör mig tveksam. Konstiga val av tapeter, javisst, det händer, men att någon varit för ordentlig med spacklingen för att jag ska köpa det, DET har aldrig hänt.

Men för att ta det från början.

Sicario var den enda av filmerna som visades på Malmö Filmdagar som jag på förhand var superpepp på. Jag hade inte sett trailern, inte läst så värst mycket om den men i min värld räcker det att Denis Villeneuve är regissör så går jag liksom ner i split (eller ja… så mycket det nu går innan nånting krasas sönder och jag behöver assistans för att komma upp på fötter igen). Det sköna var att mina höga förväntningar till trots så var jag inte orolig när filmen började. Jag var helt lugn. Ett enda litet böööööööööööööö [tänk monotont ödesmättat bakgrundsljud] och jag var hemma. Det där ljudet alltså, eller ”musiken” eller vad man nu ska kalla det, det låg som en stickig otäck filt över hela filmen och JÄVLAR vad den är mitt i prick!

Emily Blunt är FBI-agenten Kate Macer som är filmens nav. Runt henne ”dansar” diverse CIA-män av lite olika anledningar men Josh Brolin (iklädd strandtofflor) och Benicio Del Toro har dom största rollerna. Mexicos undre värld spelar också en viktig roll – och knark. Och dom där spacklade väggarna spelar en annan roll än min arbetsskadade hjärna först trodde. På ett bra sätt. Jag behövde inte bli arg på scenografer med dålig koll för är det nånting Denis Villenuve och hans crew har så är det JÄRNKOLL. På allt. Jag behöver inte oroa mig för att bli lurad eller besviken för den här mannen kan göra film!

Jag vill inte skriva mer om handlingen och kanske inte heller om skådespelarnas prestationer men det jag VILL är att se om filmen i ett tillstånd av utsövdhet och full med energismoothies och gott kaffe för jag lyckades tyvärr sona ut några minuter under filmens mest spännande del och det stör mig som fan. Jag kan ärligt skylla på att detta var den nionde av tio biofilmer jag såg på tre dagar men det hindrar mig inte från att känna mig både förvirrad och förtvivlad. Sätter jag rätt betyg? Filmen var bra som fan men är den en fyra eller en femma?

Jag gör såhär. Jag sätter en fyra nu för det var så det kändes direkt efter visningen. En fyra med guldstjärna. Sen återkommer jag när jag sett om filmen. Det kommer inte dröja.

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med några filmspanarvänner. Här är deras recensioner (klickbara länkar när texterna är publicerade).
Fripps filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord och Jojjenito.

Är du nyfiken på Denis Villeneuves tidigare filmer, klicka här för att komma till mina recensioner.
Maelström
Un 32 août sur terre
Polytechnique
Nawals hemlighet
Enemy
Prisoners

Vill du höra mig prata mer om Sicario (eller….ja….så himla mycket mer kanske jag inte säger egentligen)? Men, ja, okejdå, om du ändå vill höra, klicka in dig på sofpodden.se och lyssna på avsnitt 2.

INTO THE WOODS

Jag tycker om musikaler. Normalt sett.

Jag tycker om Anna Kendrick. Alltid.

Jag hyser mer och mer respekt för Emily Blunt ju fler filmer jag ser henne i.

Chris Pine. Hahaha. Chris Pine.

Johnny Depp borde pensionera sig. Typ igår.

Och Meryl Streep. Meryl Streep! MERYL STREEP? Mitt förtroende för oscarsjuryn är numera noll och ingenting efter att dom nominerat Meryl Streep för Bästa kvinnliga biroll för just den här filmen.

Allt detta sammantaget gör Into the woods till en helt enkelt episk skitfilm.

[Okej, jag inser att det kan finnas nån läsare som undrar lite mer ingående varför filmen inte riktigt föll mig i smaken. I en bra musikal, i dom flesta musikaler, finns en eller ett par ”låtar” som återkommer i historien, toner som får mig som tittar i rätt stämning. Into the woods bjuder på noll och ingenting av detta. Långa långa låååånga musikaliska sjok av samma urtråkiga toner, ingenting som berör annat än att jag blir förbannad av dess uselhet. Lägg till att det är en synnerligen blek berättelse som är otroligt trist filmad, herregud, det finns inga förmildrande omständigheter när det kommer till betyget. Inga alls.]

Movies-Noir har också sett filmen. Måtte han för filmens skull ha mer tålamod än jag. Läs här får du se.

Filmitch tyckte ungefär som jag.

EDGE OF TOMORROW

Hur kan en film som fått till väääärldens bästa tagline INTE välja den som titel? LiveDieRepeat skulle vara en fenomenal titel på denna film, hästlängder bättre än Edge of tomorrow som känns väldigt mycket havregrynsgrötfrukost i mina öron. Såndär gröt som är kokad i micro med för mycket vatten och utan salt.

Juni månads filmspanarfilm valdes av mig och valet stod mellan denna veckas två biopremiärer, den kubanska filmen En natt i Havanna som är regisserad av Lucy Mulloy och handlar om en ”pojkaktig” tonårstjej som bor i Havanna och som inte tycker hon passar in med landets rigida könsroller och tillsammans med sin bror och en vän planerar hon att fly till Miami på en flotte (info från sf.se) och Tom Cruise-blockbuster-actionstänkaren Edge of tomorrow.

Det politiskt korrekta och kanske det mest givande i längden hade varit att välja Havanna-rullen men jag kände inte för det, jag kände för en Tom Cruise-blockbuster-actionstänkare. Gör man inte alltid det förresten? Är han inte en av världens mest stabila skådisar? Kan han misslyckas med en film? Är Tom the-best-name-to-have om man ska lyckas bigtajm i Hollywood? Jag menar, det finns ju hur många som helst. Hanks. Hardy. Hiddleston. Å Cruise då.

Trailern till filmen kändes sådäääär tycker jag men….vadå….hur tradigt kan det bli med Tompa, science fiction och exoskelett? Han åkte motorcykel utan hjälm i trailern. Motorcykel utan hjälm, bara en sån sak! Hur länge har man längtat efter att se det igen på film? Sen 1986?

Hur var då filmen?

1. Bra.

2. Rolig.

3. Lite för lång.

4. Den skulle ha slutat vid scenen vid Louvren (utan att spoila)

5. Tom Cruise levererade över min förväntan.

6. Emily Blunt var helt okej.

7. Min radar uppfattade noll på romantik-kemi-mätaren mellan Cruise och Blunt.

8. Jag är inte säker på att nummer 7 spelar någon som helst roll.

9. Jag älskade scenen – och ljudet – när en viss person blir överkörd.

10. 3D:n tillförde ingenting.

11. Sergel 1 är en jättebra biosalong.

12. Plusstolarna är värda sin extrakostnad.

13. Dragomir Mrsic var tyst, tuff och effektiv.

14. Härligt att filmen utspelade sig till stora delar i London.

15. Hade den här filmen haft premiär i Sverige på nittiotalet hade den hetat ”Oblivion hela veckan”.

16. Nummer 16 hade bara varit sant om Oblivion haft premiär samma år som Måndag hela veckan, dvs 1993, och att denna film kom året efter.

17. Skulle dom där fladdriga bläckfisk-av-metall-monstren vara otäcka?

18. Skulle filmen ha varit ännu ballare med 15-årsgräns? Mörkare? Läskigare? Blodigare? Eller var allt helt okej nu?

19. Tydligen visste dom inte hur filmen skulle sluta när dom började filma, manuset var inte klart. Det förklarar ett och annat.

20. Sommarn är här nu!

 

 

 

Vad tyckte filmspanarkompisarna om filmen? Är dom nöjda med mitt val eller vill dom leka LiveDieRepeat med mig efter det här? Här är länkarna till dom som sett filmen: Fripps filmrevyer, The Nerd Bird, Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ord, Movies-Noir, Har du inte sett den-podden, Fredrik on film, Filmparadiset, The Velvet Café och Har du inte sett den-bloggen.

YOUR SISTER´S SISTER

Bortsett från på mingelpartyn så är jag fan allergisk mot folk som pratar bara för att prata.  Öppna munnen om du har nåt att säga, annars håll truten.

Om människorna bakom denna film tyckt som jag hade det blivit en stumfilm. Nu är det nån form av improviserat elände.

THE FIVE-YEAR ENGAGEMENT

Violet (Emily Blunt) och Tom (Jason Segel) är tokkära och förlovar sig. Dom planerar för bröllop men tvingas skjuta upp det. Dom bor i San Fransisco och trivs med det men när Violet får ett drömjobb i Michigan av alla ställen på jorden bestämmer dom sig för att flytta. Det är ju bara ett par år. Tom ger upp sitt arbetsliv, säger upp sig från sitt toppen-kock-jobb och hamnar bland snabbmat och knepiga kollegor. Han vantrivs. Violet trivs. Det krockar. Ordentligt.

Joråsåatteh.

Det är kul att kolla på film nästan jämt. Oftast är det bara kul men ibland, nångång emellanåt blir det mer terapi än hobby och ännu mer sällan är det kanske vettigt att bara låta filmen vara på och hacka i sig jämförelserna med sitt eget liv. Att känna igen sig, att uppleva samhörighet är sällan av ondo även om den här filmen bara är en nötflisa på en två kvadratmeter stor toscakaka (om nu kakan symboliserar dom senaste veckorna i mitt liv).

Nåja. Nu är jag inte Emily Blunt och Jason Segel är definitivt inte mitt ex även om han spelar kock och även om filmen handlar om kärlekstrassel mellan ett förlovat par. Verkligheten är långt mer intressant, tusen gånger mer twistad och har inte alls samma slutkläm. I verkligheten lever kvinnan lycklig i alla sina dagar utan snubben.

LOOPER

Det känns som att jag är sist i hela filmbloggosfären med att se Rian Johnson´s hitmantidsresa Looper. Det fenomenet i sig stör mig inte nämnvärt, det som stör mig är alla hyllningar jag läst om filmen.

Jag har inte tänkt tanken att jag skulle låta bli, att jag skulle vänta med att läsa för att mina förväntningar inte skulle bli onaturligt höga. Jag har liksom inte tänkt alls och det av en enda anledning: jag hade inga förväntningar – alls  – på filmen. Jag trodde inte att recensioner i någon riktning skulle kunna förändra min syn på filmen eftersom jag inte hade nån syn på filmen.

Kanske var det rätt, kanske var det fel. Jag vet inte. Jag vet bara att nu är filmen sedd och jag har absolut inget vettigt att skriva om den. Jag gillade den inte, inte alls faktiskt och hänvisar istället till mina bloggande vänner som uttryckt sin kärlek för filmen på många olika sätt. Klicka vidare till Fripps filmrevyer, Har du inte sett den, The Velvet Café, film4fucksake, Another Bughunt och Movies-Noir för att läsa om Looper för här sitter jag och känner mig som en deltagare i Gester med gester som ska försöka gestalta ett likgiltigt ”jaså”. Det funkar liksom inte. Jag kan inte. Den är inte dålig nog för att motorsågen ska tas fram. Filmen är bara ett tämligen trist jaså.

MUPPARNA

Jag minns det som om det vore igår.

Jag var sex år, kanske sju eller fem och det var lördagskväll i villan där jag bodde. Vardagsrummet med TV och stickig multirutig tygsoffa låg innanför hallen och hallen vette åt tre andra håll: kök, trappa till övervåningen och dörr till källaren i vilken extrafrysen fanns. Extrafrys = glassfrys  och ovanpå vår bodde en långbent spindel = jag vågade aldrig smygsno en 88:a men när jag väl vågade så smakade glassen desto godare.

På lördagskvällar var det The Muppet Show på TV. Mupparna, tygdjur med personlighet så det bara svämmade ut genom TV:n. Kermit, Miss Piggy, Gonzo, Rowlf, den svenske kocken, Fozzie, Animal var alla som små kompisar till mig men det fanns ett aber, en liten gnista av jobbighet som tändes vid vartenda program och denna gnista var anledningen till att jag satt där i soffan, kliade mig på låren och sneglade ut i hallen. Gnistan hette Robin.

Robin var det sötaste jag visste. Hans blick tände nåt hos mig som skulle ha kunde stavas till sentimentalitet men i fem-sex-årsåldern kan man inte hantera sentimentalitet, än mindre fatta vad det betyder. När man i fem-sex-årsåldern känner som jag gjorde finns bara en lösning – jag smög ut i hallen, tog min lilla pall och drog in den ända in till väggen bakom mammas och pappas jackor och där satt jag alldeles gömd och grät. Ingen såg mig och det var jag glad för. Hur skulle det ha sett ut? En liten unge som sitter och grinar åt en söt liten groda som heter Robin, NÅN jäkla hejd på tönterierna måste det väl ändå finnas? Tyckte jag. Och snorade i mammas vadderade armveck och hoppades att hon inte skulle märka nåt.

Jag tror inte att någon någonsin märkte något. Jag tror att jag hade den inverkan inom många områden när jag var liten. Jag bara var. Jag flöt omkring i mitt långa ljusblonda välkammade hår och var snäll, tyst, duktig och lite ledsen mest hela tiden. Sentimental liksom. En liten flicka med en ledsen klump i magen, en klump som det tog många många år att arbeta bort och den där lille Robin gjorde inte saker å ting lättare direkt.

Skådespelaren Jason Segel växte också upp med Mupparna men han är en aningens mer….fanatisk….fan till dessa figurer än jag någonsin varit men efter att ha läst en del intervjuer känns det som att den där gråtprylen är något som vi definitivt har gemensamt. I Huffpost Celebrity läser jag hans reaktion när han för första gången hörde Kermit läsa manus.

It wasn’t like a burst-out kind of crying; it was much more embarrassing than that. It was like the slow cry where you’re trying super hard not to let anyone know you’re about to cry so you’re pursing your lips but they’re quivering, and next thing I knew there were tears streaming down my face and there was nothing I could do to hide it.

Jason Segel 2012 versus Fiffi 1978, känns som tiebreak på nåt vis där. Mupparna lockar fram nåt slags primalgråt och jag undrar vad det beror på, intressant är det hur som helst.

Att se denna nya version av Mupparna är som vispgrädde för själen. Jason Segel har själv skrivit manus och jag tror på riktigt att han lagt ner hela sitt jag i denna produktion. Han har dessutom fått med ett skönt gäng skådespelare på resan: Amy Adams, Rashida Jones, Emily Blunt och Chris Cooper som rappar (!) i ett skönt musikaliskt nummer. Musikaldelarna av filmen fungerar riktigt bra över lag. Texterna är finurliga och musiken trallvänlig utan att bli blajig. Det sjungs, steppas, dansas och har sig och mina fötter klapprar mot golvet för det här gör mig bara så jäkla glad och inte bara mig ska jag tillägga, ungarna gillade filmen fast dom inte har nån direkt relation med någon annan mupp än jag.

Filmen finns på Voddler.