VINCENT VAN GOGH – VID EVIGHETENS PORT

Jag har sedan unga dagar varit väldigt fascinerad av Vincent van Gogh. På bokrean 1986 hittade jag en biografi om honom som jag lusläste (inte bara en gång) och sedan dess har jag försökt hänga med i svängarna och se filmerna som produceras om honom. Jag har antagligen missat flera då hans öden och äventyr känns som en tacksam historia att skildra på film men nu är det dags för en av dom större i konstnärer-som-skär-av-sig-örat-genren.

At Eternity´s Gate (eller Vincent van Gogh – Vid evighetens port, som den heter på svenska) blev en snackis när priser och nomineringar började hagla över Willem Dafoe och hans gestaltning av den rödskäggige konstnären. När till och med Oscarsjuryn gav honom en nominering för Bästa Manliga Huvudroll var lyckan total, det här är ju annars en ganska ”liten” film, en film som tveklöst är en ”utmärkt film” som förtjänar att strykas över med en rosa överstrykningspenna på den gamla goda Smultronstället-a-la-SF-tiden.

Det här är en enastående vacker film. Hela min färgfascistoida sida går ner i split av glädje när jag ser färgerna, tavlorna, omgivningarna, SOLROSORNA. Det är så fint och samtidigt så torftigt och eländigt, han mådde verkligen inte bra den gode Vincent och Willem Dafoe är utomordentligt duktig på att skildra just detta i små små ansiktsryckningar, i blinkningar, i tystnaden.

Oscar Issac tittar också förbi, han spelar Paul Gauguin och Rupert Friend är Vincents bror Theo. Förutom dom ser vi Emmanuelle Seigner, Mads Mikkelsen och Niels Arestrup. Samtliga gör bra ifrån sig även om det här är Willem Dafoe och fotografen Benoît Delhommes film. Benoît Delhomme är fransmannen som fotat Lawless, Pojken i randig pyjamas och The theory of everything till exempel. Väldigt begåvad man och tror du mig inte, kolla in dagens film. Det här är konst för ögat på flera nivåer.

FRANTIC

Jag kan inte låta bli, jag fortsätter tjata om det fantastiska filmåret 1988.

Frantic var en fullständig fullpoängare för mig när jag såg den på bio. Jag var som hypnotiserad, jag tyckte den var spännande nästintill bristningsgränsen. Så väldigt otäckt med en fru som bara försvinner i en stad där han inte ens förstår språket, så tänkte jag då. Nu tänker jag vilket sammanträffande att den här filmen ligger i brevlådan samma dag som vi diskuterat Emmanuelle Seigner på jobbet och hur usel hon är i Bitter Moon.

Bitter Moon ja, den andra filmen av Roman Polanski med Emmanuelle Seigner i en av huvudollerna. Frantic var den första och hon är lika dålig här men jag misstänker starkt att Polanski såg andra grejer i Seigner som jag inte ser och jag är säker på att jag har rätt eftersom dom gifte sig året efter. Dom är fortfarande gifta och har två barn ihop, Morgane och Elvis Polanski. Är inte det sistnämnda ett riktigt artistnamn då vet jag inte vad som är det, jag har i alla fall inte hört nåt bättre sen Robinson-Buba var i farten.

Frantic var det ja. Thrillern som var så spännande 1988 och som känns så blek 2012. Alla planteringar jag inte såg då skriver mig på näsan nu, Harrison Ford som var så fantastisk då tycker jag mest bara är…hemtrevlig. Frugan ser ut att vara trettio år äldre än honom och Emmauelle Seigner är såklart med för att vara sääääxxy men hon funkar inte på mig. Om hon dansade styltigt i Bitter Moon så är det ingenting mot hur hon dansar här.

Jag känner hur hornen växer ut i pannan men jag känner också att jag är en smula orättvis nu. Frantic är på inget sätt en dålig film, den är bara sämre än jag mindes den. Roman Polanski är en intressant regissör men kanske ännu mer intressant som människa. Vilket liv han levt, vilken bra film det kommer bli när han inte finns längre. Han är blott 165 cm lång men han är ändå en av dom största, på sitt sätt.

Filmen när jag såg den 1988:

Filmen när jag såg den 2012:

LA VIE EN ROSE – Berättelsen om Edith Piaf

Film är underhållande, visst är det så. Ändå står jag här och fucking morrar.

Efter att ha sett och njutit av Järnladyn har jag liksom fastnat i nåt form av sug efter biografier. Jag vill se mer av livsöden, jag vill gotta mig, grotta mig, lära mig mer och förstå. I väntan på rätt dag att se filmen om Marilyn Monroe dök La vie en rose ner i brevlådan och jag blev så glad så glad – skulle det visa sig – alldeles i onödan.

Om den här filmen är gjord för att ge ett mänskligt skimmer åt ikonen Edith Piaf så har filmen misslyckats kapitalt.

Jag känner det som att hela filmen i enad trupp står med ett kvastskaft och hytter mot mig som vore jag en skabbig lösdrivande utekatt. Det känns som att jag står bakom en vägg i glasbetong och kisar som en galning för att försöka se vad som händer där bakom, jag vet att det är något viktigt, jag vet att det är något jag borde förstå men jag ser inte, jag fattar inte, jag når inte fram.

Jag blir förbannad faktiskt. Det känns så tramsigt, så skitdumt rent utsagt att filmen sjabblar bort sig själv genom att vara distanserad och ”svår”. Herregud, det handlar om ett liv, hur svårt kan det vara att berätta en historia OCH om det är så att Edith Piaf inte är mer intressant än såhär eller har delgett mer av sig sig genom åren så kanske det inte var värt att göra en film om just henne. Det känns som bortkastad tid och pengar.

Marion Cotillard är GIVETVIS perfekt i rollen som Piaf och det är vetskapen om att det är hon bakom det fula garnityret som gör att jag ser klart filmen – och ändå ger den ett svagt men tittbart betyg. Men jag varnar dig, filmen är trist så klockorna stannar. Jag är fantamej arg fortfarande. Nu vågar jag inte riktigt ge mig på My week with Marilyn. Den får vänta ett tag.

 

 

Tre om en: Det kunde ju ha blivit så bra

Giallo (2009)

Dario Argentos senaste film (i väntan på Dracula i 3D) tar oss till Turin. Adrien Brody spelar polisinspektör Enzo Avolfi som tar upp jakten efter en seriemördare som specialiserat sig på unga och hysteriskt vackra kvinnor.

Det kunde ju ha blivit så bra.

Adrien Brody i en skäggväxt som ser ut att vara bevattnad med växtnäring, Argento själv som i sina bästa stunder fått till riktiga mästerverk (såsom denna), Emmanuelle Seigner som kan vara en riktig habil skådespelerska när hon sätter den sidan till (men vilken sida hon visar här vetefan). Filmen har dessutom fått en av världens snyggaste affischer.

Slutresultatet blev dock inte bra, inte bra alls faktiskt. Det bästa med filmen är att jag använde postern som inbjudningskort till en fest i somras, dock något omgjord. Festen blev bra mycket mer lyckad än filmen.

 

 

The walker (2007)

Woody Harrelson är Carter Page III. Han är en manlig eskort, en ”walker”, som gör rika och bortskämda höjdarfruars dagar en smula roligare. En av dessa fisförnäma fruar (Kristin Scott Thomas)  hamnar rejält i klistret och som den godhjärtade man Carter är försöker han skydda henne men hamnar själv rätt långt ner i skiten.

Det kunde ju ha blivit så bra.

Woody Harrelson är en skådespelare som går från klarhet till klarhet och som är som allra bäst i udda filmer som inte många verkar se. Regissören och manusförfattaren Paul Schrader har skrivit både Taxi Driver och Tjuren från Bronx och är liksom…stor… men det är ingenting jag märker av här. Slätstruket och tråkigt som fan är det.

Woody verkar ha en vanlig dag på jobbet, han gör det han ska och han är även i sina sämre stunder bättre än många andra på sitt yrke och Kristin Scott Thomas är långt ifrån nån favorit för mig. Jag bara gäspar och hoppas att filmjäveln ska ta slut.

 

 

Niceville (2011)

Det är tidigt 60-tal i USA. Svarta och vita lever vitt skilda liv och svarta kvinnor är ofta hushållerskor i vita överklassfamiljer. Unga Skeeter (Emma Stone) drömmer om att bli författare och ger sig in i ett skrivprojekt som vänder upp och ner på många människors liv då hon tänker skriva en bok om dessa färgade kvinnor och deras liv – med sina egna ord.

På pappret känns Niceville som en mix av Purpurfärgen och Stekta gröna tomater och det kan jag bli både upprymd och humörstyngd av. Det är ju liksom jämförelser som förpliktigar även om jämförelserna inte finns någon annanstans än i mitt huvud.

Filmaffischen ser ut som en sponsrad skylt från Löfbergs Lila Arena, nåt som den värmländska hittipå-inredningbutiken Niceville har fått pröjsa många tusenlappar för att få uppsatt och jag kan inte säga att den lockar mig alls. Nej-ooo-nej, inte alls, ty ”tjejfilmer”, ”kvinnofilmer” som denna får mig oftare att sparka bakut än att lägga huvudet på sned och säga ååååå, hur goda intentioner filmmakarna än har.

Det kunde ju ha blivit så bra.

Emma Stone som ÄR så bra är totalkass här. Ofokuserad och konstig och hon ser rent dum ut i 60-tals-mundering. Jag får inte in rätta känslan för någon av karaktärerna vilket gör att jag känner mig helt bakom. Både vänner, bekanta och andra filmbloggare verkar gilla filmen men inte jag. Jag gillar den inte alls.