Etikett: Ewa Fröling

Publicerat

EN ANDRA CHANS

Jag har alltid trott att jag är en såndär varghonemamma som skulle göra allt för mina barn, precis ALLT.

Men.

Sonen vill gå på bio och säger att han ”är trött på filmer som inte betyder nånting”. Han vill se Annie. Jahaja tänker jag och marken gungar till en aning. Annie. Remaken på den gamla goa musikalen, nu förlagd till New York och med Jamie Foxx i en av huvudrollerna. Den lockar 0,0% men vafan, det är klart jag följer med om det nu är den filmen han vill se (jag tänker på alla skräpfilmer jag tvingat med honom på).

Men.

Men. Det dök upp ett men, ett men som egentligen är två. Filmjäveln visas bara med svenskt tal (!!!) OCH den visas bara på Heron City!

Så vips, DÄR dök den upp, stupet. Det var dit men inte längre. Det visade sig att varghonemamman faktiskt hade en gräns där foten obönhörligen sattes ner. Nån jävla måtta får det väl ändå vara på föräldraskapet. Vaknätter och bajsblöjor och nedspydda sängar och dötrista föräldramöten, jag fixar rubbet utan gnäll men att gå på dubbad musikal på Heron, ALDRIG I MY FUCKING LIFE!

Sonen ifrågasatte inte ens mitt nej (han känner mig alltför bra) men fick fria händer att välja något annat. Han valde Susanne Biers nyaste film En andra chans och vi begav oss mot en av minisalongerna på Victoria, dom där salongerna som kan få en punkare att känna sig som en kulturtant.

Polisen Andreas (Nikolaj Coster-Waldau) bor med sin fru Anna (Marie Bonnevie) och nyfödda sonen Alexander vid ett jättevackert hus vid havet. Andreas verkar trivas med livet och har en trygg kollega i Simon (Ulrich Thomsen).

Dom får samtal om ett lägenhetsbråk och åker dit. Tristan (Nikolaj Lie Kaas), välkänd knarkare och kvinnomisshandlare, öppnar dörren och i lägenheten finns även hans sambo Sanne (May Andersen). Det är en misär av guds nåde därinne och när Andreas öppnar en garderob möts han av den mest sorgsamma syn man kan tänka sig, ett litet barn som ligger i en bananlåda, smutsig och nedbajsad från topp till tå.

Resten av handlingen överlåter jag till dig som vill se filmen att ta reda på. Jag hoppas dock att du gör det, att du ser den. Första halvan av filmen är 5/5 för mig, jag tänker att den ligger på medaljplats över dom bästa filmerna hittills i år. När filmen är slut har den halkat ner till topp fem men känslan är fortfarande otroligt stark. När jag kommer hem och kollar ImdB visar det sig att filmen är från 2014 och därmed inte kommer finnas med på årets lista överhuvudtaget. Så kan det gå.

Nikolaj Coster-Waldau är SÅ bra som Andreas, så jävla jävla bra. Nikolaj Lie Kaas är otroligt bra som Tristan även om man vill slå honom sönder och samman med en sten. Den enda som inte funkar i filmen är Maria Bonnevie. I alla filmer hon är med i pratar hon den där dramatensvenskan som funkar så bra på scen men så illa på film och i en dansk film blir detta ännu mer tydligt eftersom det svenska språket sticker ut i sig själv.

Jag inser att dom tre svenska skådespelarnas medverkan (Bonnevie, Peter Haber och Ewa Fröling) beror på att filmen delvis är finansierad av svenska pengar men jag tycker det är SÅ synd att dom är med. Jag hade så gärna velat se filmen som heldansk.

Mitt betyg:

Sonens betyg:

Publicerat

Svensk söndag: FANNY OCH ALEXANDER

.

.

.

Undrar hur många jular Ingmar Bergman förstört med filmen Fanny och Alexander? Undrar hur många hemmapiffare som känt sig underpresterande för att hemmet efter maximal julpyntande inte ser tillnärmelsevis lika jul-likt ut som det Ekdahlska huset gör i filmen? Och jag undrar hur många av alla som använder sig av uttrycket ”en Fanny och Alexander-jul” som faktiskt sett filmen?

Fanny och Alexander blev nominerad till sex Oscars när det begav sig men Ingmar Bergman själv vann ingen av dom två kategorier han nominerats i (Bästa regi samt Bästa manus). Däremot vann Anna Asp och Susanne Lingheim för Best Art Direction-Set Decoration och det säger så himla mycket om filmens styrka. Vilken jävla snygg film det är! Vilken scenografi! Det räcker att se fem sekunder från filmen så vet man vilken film det är samt att man skulle ge sin högra hand för ett jättehus med spröjsade fönster, broderade förkläden och välklädda härligt barrfyllda granar i varje gästrum. Jag får gåshud av detaljer såsom kulören på matsalsmöblemanget som matchar Emelie Ekdahls (Ewa Fröling) ljusblå klänning så till den milda grad att ögonen ropar hallelujah och börjar rulla runt som små bowlingklot i sina hålor.

När jag såg Fanny och Alexander på video nån gång i mitten på 80-talet var det en otroligt jobbig film att se för att jag identifierade mig med barnen, dom utsatta barnen, dom som inte hade något val. Nu i vuxen ålder ser jag dom äldre i filmen med helt andra ögon. Jag vet inte om förståelse är ett bättre ord men filmen blir i alla fall aningens mer förståelig nu – men jag tycker fortfarande den är väldigt bra.

Det pratas ofta om Börje Ahlstedts roll i filmen, eller Jan Malmsjö med läpparna som ser alldeles ny-Lypsylade ut hela tiden eller Jarl Kulles fysiska skrockande och självklart ska det pratas om dessa tre då som  gör väldigt mustiga och trovärdiga personporträtt alla tre. Men Allan Edwall då? Gunn Wållgren då? Den svagt svagt framåtböjda Harriet Andersson då? Men kanske är det fotografen Sven Nykvist som är filmens allra största stjärna som via sin kameralins kommer så nära alla ansikten utan att kännas för närgången? Sven Nykvist alltså. Vilket geni.

En intressant iakttagelse kan annars vara att ingen av filmens båda huvudpersoner, Pernilla Allwin (Fanny) och Bertil Guve (Alexander) fastnade inom filmen. Pernilla var med i en TV-film samma år som denna film gjordes (1982) och Bertil var med i en TV-film 1984 men sen var det slut med skådespeleriet. Pernilla arbetar nu (enligt Wikipedia) på ett analysföretag och Bertil är chef för Centrum för teknik och hälsa.

Fanny och Alexander är en film som gör ont. Den är jobbig att se och vart trettionde år känns alldeles lagom. Men att se filmen på Blu-ray är som att få en fin present, det är värt vartenda krona att ha den filmen i samlingen. Vilka färger, vilken lyster! Jag kan inte göra annat än att säga att OM du har en ledig eftermiddag och OM du känner för att se en svensk klassiker och OM du vill komma i julstämning nästa år och samtidigt få något verkligt att tänka på så är Fanny och Alexander det perfekta valet. På Blu-ray.

Det här är den sista filmen i temat Svensk söndag. Sista! Otroligt! Ett helt år har gått!

Här kan du se listan på temats alla filmer. Femtiotvå söndagar, femtiotvå filmer blev det och detta var den klart bästa filmen för att symbolisera övergången till 2015-års första tema som kör igång måndagen den 5:e januari. Det nya temat är minst lika kul – tycker jag – men det kommer inte pågå under fullt lika lång tid. Hoppas du följer med på färden även nästa år.

Publicerat

BACK TO THE 80´S: FILMEN G (1983)

Kim, Robban och Alexander, fanns det tre coolare killar 1983?

Kim (Niclas Wahlgren), den snygga blonda killen som var ihop med coola Mia (Ulrika Örn) som körde lätt motorcykel och hade stora vita plastörhängen. Robban (Joakim Schröder), flumdrutten som hoppat av skolan, driver omkring, röker hasch, drömmer om ett interrail-kort och vägrar ta ansvar för sitt liv. Alexander (Sebastian Håkansson) är sångare i bandet BARN som spelar på fritidsgården i Bredäng och drömmer om ett skivkontrakt.

När jag såg den här filmen på bio var jag 10,5 år och så galet mottaglig för allt filmen stod för. Musiken, Stockholm som den häftiga ouppnåeliga storstaden, ungdomsproblematiken, alla relationer, kärlek, en sur mamma (fast nu ser jag inte Ewa Fröling som sur, mer som normal). Filmens huvudkaraktärer är 16 år men kändes så himla vuxna när jag såg dom då och nu när jag ser filmen som vuxen tycker jag faktiskt precis detsamma. Kim, Robban, Alexander och Mia är i samma ålder som mina barn är nu – bara en sån sak – men dom känns betydligt äldre än dom 16-åringar jag känner.

Det är otroligt svårt att titta på den här filmen objektivt. Jag får såna flashbacks och känner nostalgimys i hela kroppen när jag ser filmen att jag bara vill limma fast mina kids i soffan och tvinga dom att titta, försöka få dom att förstå storheten i Filmen G. Inget av detta kommer hända. För mig och min generation är Filmen G en milstolpe, en anledning att tapetsera väggarna med Okej-planscher och att ha texterna till Nattens dockor, Tre tusen meter och Sexhets i ryggmärgen. För alla andra är det här troligen bara trams eller möjligen ett intressant tidsdokument.

Regissören Staffan Hildebrand gjorde tre av det svenska 80-talets ungdomsklassiker, denna, Ingen kan älska som vi och Stockholmsnatt men det är bara G som funkade på mig och SOM den funkade! Soundtracket på LP-skiva spelades repig och jag läste allt jag kom över om skådespelarna. När jag flyttade till Stockholm och började gå på 80-talsklubbar på Kolingsborg trillade poletten ner. Det var DÄR på DEN scenen som Nürnberg 47 gjorde entré och spelade Hundarna brinner! Hade jag vetat som tioåring att jag skulle vara en del av Stockholms uteliv nåt decennium senare hade jag antagligen svimmat.

Jag tycker Filmen G håller förvånansvärt bra fortfarande. Den visar en ungdomskultur som fortfarande finns, dock i andra kläder och med andra prylar men frågeställningarna blir knappast omoderna. Visst är min åsikt färgad av nostalgitrippen men den varken kan eller vill jag sudda ut. Det här är min barndoms första stora ungdomsfilmsupplevelse och en sådan sitter alltid kvar, lite som ett ärr som inte kliar. Lite som ett minne över vem man var då.

När jag såg filmen 1983:

När jag såg filmen 2014:

Den här filmen är en del i temat Back to the 80´s. Nästa tisdag hoppas det rätt in i 1984.

 

Publicerat

MEDICINEN

Filmens Johanna (Helena Bergström) är 45 år, skild sedan några år, ensamstående tvåbarnsmamma med stressigt och rätt krävande jobb, komage, gäddhäng och taxöron – ”rena Kolmården” som hon uttrycker det själv. Bortsett från en minus på några år så skulle hon på pappret kunna vara jag.

Med lite tur borde alltså Medicinen kunna vara en film för mig. Jag borde kunna känna igen mig, visserligen kanske skruva lite på mig i biofåtöljen men samtidigt skratta gott åt dråpligheter jag både omedvetet och medvetet har gjort själv och situationer där våra liv krockat. Som dom gör. Om man lever liknande liv. Och är ungefär lika gamla. Och bor i samma stad. Och går på samma gator. Och har barn i samma åldrar. Men nä. Nä nä nä nä nä.

Filmer som Medicinen, Heartbreak Hotel och Eat Pray Love (för att nämna tre exempel men det finns hundratals), filmer som handlar om personlig utveckling, om att hitta sig själv, blomma ut, sluta vara rädd och istället våga chansa, såna filmer funkar hela vägen om det finns krokar av igenkänning att haka fast sig vid och upp sig på. Saknas detta faller filmen tämligen platt.

Visst, det kan finnas ett värde i att se filmen ändå, har man en faiblesse för medelålders blondiner är Medicinen en ypperlig film. Är man svintrött på manliga filmkaraktärer och vill se en film med 99% kvinnor i rollistan, sure, kolla på den men sänk för bövelen kraven på att kvinnorna ska ha nåt vettigt att säga och göra under filmens gång. Medicinen är en solklart A-märkt film men sällan har A-märkningen varit mer av ett icke-bevis för kvalitetsfilm än här.

Jag inser att det finns 40-plussare som inte är som jag, ganska många dessutom. Jag förstår att det finns jämngamla kvinnor ”där ute” som faktiskt känner igen sig i Johanna och som kanske till och med kan lära sig nåt av henne och få en spark i baken. Det jag däremot har väldigt svårt att förstå är varför just Colin Nutley skulle regissera denna film.

Daniel Réhn och Edward af Sillén har skrivit ett manus som jag tror var både kul och smart i själva grundutförandet. När det sen hamnar i Colin Nutleys händer läggs det till minuter på minuter på minuter av långrandig, onödig, konstig improvisation, scener som i dom allra flesta fall faller pladask på grund av skådespelarnas oduglighet vad gäller just improvisation. Det är fan inte lätt att improvisera men det är heller inte rätt av en regissör att fortsätta köra sitt race även om skådespelarna uppenbarligen inte behärskar tekniken. Det är rent av taskigt. Filmen hade tjänat på ett tajt skrivet manus i 90-minutersklassen, inte denna flummiga, luddiga, hattiga tvåtimmarsuppvisning i misslyckad teatersport som jag blev vittne till nu.

Trots en medioker filmupplevelse är det värsta av allt John Farnham. Att lägga in John Farnsham´s hit You´re the voice inte mindre än TVÅ gånger i filmen är för mig totalt obegripligt. Den var rutten redan 1987 och känns inte direkt hypermodern idag.

Det här var den fjärde filmen jag såg på Malmö Filmdagar. Colin Nutley och Helena Bergström var på plats för att presentera filmen och det kändes som att Colin slog huvudet på spiken när han sa att han hoppades att vi skulle gilla filmen men att vi precis lika gärna kan avsky den. Precis så är det ju alltid med film.

Jag såg filmen tillsammans med ett gäng filmbloggare och här är deras syn på filmen: Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ord och Fripps filmrevyer.

 

Publicerat

TOMMY

Jag tror att dom allra flesta människor kan kategoriseras i något av dessa fack:

1. Dom som är pro perfektionism och som alltid avslutar ett påbörjat projekt även om det är onödigt eller supertråkigt

eller

2. Dom som hellre gör fort men fel, som gärna drar igång sånt som känns kul för stunden men som ofta tröttnar halvvägs och sen låter idén rinna ut i sanden – dock utan tillstymmelse till skuldkänslor, nästa balla idé är ju redan på G.

Det är klart att det finns grader i dessa kategoriseringar och att många kan känna igen sig både i 1 och 2 men jag tror att dom allra flesta ändå som människotyp i grunden är antingen det ena eller det andra. Jag vet vilken kategori jag är, jag vet också vilken jag tror att merparten av människorna bakom filmen Tommy är  – och nej, det är inte samma.

Om folket bakom denna film enbart hade tillhört kategori 1 hade manuset varit oklanderligt skrivet, eventuellt logiska luckor hade varit igentäppta med finess, klippningen hade skötts smart och effektivt, det hade gått att känna sympati för någon av huvudkaraktärerna och handlingen hade varit förståelig utan att för den skull vara banal.

Men nu tror jag inte att Tommy-folket tillhör kategori 1, jag tror dom är 2:or. Jag tror dom har velat göra en film nåt så ininordens mycket, jag tror att det har varit tjofaderittan-svinkul-på-jobbet, jag tror dom varit tillräckligt nöjda med manuset, fått ihop tillräckligt med pengar, känt sig mer än nöjda med skådespelarna och litat på att dom sköter sina jobb och lyckas fylla i det som saknas i manus och jag tror att det var superkul att dra igång projektet, jag tror att slutprodukten lockade nåt grymt och jag tror att dom är medvetna om att det saknas en hel del parametrar däremellan men att det inte spelar nån större roll om hundra år.

Tommy var mars månads filmspanarfilm. Jimmy valde den och jag tycker det var ett bra val både innan och nu när filmen är sedd. Jag gillar att Filmspanarna ser svensk film ibland, det händer inte så ofta, Tommy är vår andra svenska film på två år. Det som är lite synd är att Tommy inte var någon jättebra film och att svensk-film-motståndarna får vatten på sin kvarn. Tommy är dock inte en svag film på dom sedvanliga svensk-film-sätten (stolpig dialog, teatraliskt överspel) utan på ett nytt sätt: den är liksom inte klar.

Filmen känns helt ofullständig. Jag förstår inte riktigt att den släppts igenom, att den blivit ”godkänd” av dom som bestämmer. Den är som en stor bit torskfilé som kokats flera minuter för kort tid men som ändå serveras till middag. Det funkar ju inte. Det är inte gott. Visst, det är ätbart, man blir inte sjuk men det stockar sig i halsen när man ser det råa innanmätet och det retar en att den inte fått koka klart, det hade ju bara tagit en liiiten stund till och då – faktiskt – kunnat bli en riktigt god måltid.

Det jag gillar med filmen är Moa Gammel och Lykke Li Zachrissons närvaro, Ola Rapace rädda ögon fast han spelar tuffis, spisscenen samt musiken. Ja, det var väl i stort sett allt.

 

.

.

Vad tyckte mina filmspanarkompisar om filmen? Klicka dig in hos dom så får du se. Sofia, Johan, Jimmy, Henke och Har du inte sett den-Markus featuring Henke.

Publicerat

BÄST FÖRE

I söndags eftermiddag, i ett försök att mentalt få vila en stund i en biosalong bestämde jag mig för att bjuda mina barn och min mamma på en film som inte borde kunna göra en fluga förnär. Det var liksom kravet, det måste vara en mellanmjölksfilm så menlös att inga känslor sattes på prov och den nya svenska filmen Bäst före kändes som det perfekta alternativet bland dom aktuella biofilmerna.

Ska sanningen fram var tanken att vi skulle gå redan i lördags men då samtliga salonger i lagom närhet var fullbokade väntade vi en dag till. Jag blev faktiskt förvånad när jag skulle boka för det här är en film jag inte hört ett dyft om innan den hux flux dök upp på repertoaren men när vi gick in i den fullsatta salongen förstod jag att det var många 60-plussare som hade bra mycket bättre koll än jag på detta pensionärsromcomdrama.

Bosse (Brasse Brännström) är teckningslärare och precis nybliven pensionär. Han blir lämnad av sin fru sedan typ trettio år (Anki Lidén) som helst sonika kastar ett skilsmässopapper framför näsan på honom. Hans förtidspensionerade och otäckt snåle polare Anders (Göran Ragnerstam) drömmer om att ta fram ett nytt frågesportformat för TV som ska göra honom rik och den notoriskt otrogne rektorn  Lennart (Kjell Bergqvist) får en allvarlig sjukdom. Dom tre vännerna vinner en liten sudd på travet och bestämmer sig för att ta en tur med Silja Galaxy för att festa loss och leva loppan i 24-timmar. Det går sådär.

Alltså, det ÄR ganska mysigt att höra människorna omkring mig skratta så hjärtligt och gott åt dråpligheterna i filmen. Dom oooooar på rätt ställen, jag hör till och med en och annan snyftning och jag känner mig varm till sinnes av att det finns filmer som denna, filmer som ingen med all vilja i världen kan säga är ett mästerverk men som helt klart hittar fram till sin publik.

Om Bäst före hade förhalats alternativt tidigarelagts och hamnat mer i rätt tid för guldbaggenomineringar så hade Brasse Brännström utan minsta tvekan nominerats för en Guldbagge för Bästa manliga huvudroll OCH med all säkerhet vunnit. Jag håller tummen för att han inte glöms bort när det blir dags för 2013-års filmer att premieras för hans porträtt av Bosse är minst lika hjärtskärande som Michael Segerströms Bernard i Darling eller Sven-Bertil Taubes George i En enkel till Antibes.

Betygen från oss fyra biobesökare blev som följer:

14-årig son:

15-årig dotter:

40-årig moi:

66-årig mormor: