FILMÅRET 1973

Förra veckan la mina filmbloggarkompisar ut sina listor med favoritfilmerna från 1973 men jag hamnade lite på efterkälken och hann inte klart. Men nu, bättre sent än aldrig, kommer min lista från ett filmår som kanske inte var hyperstarkt som helhet MEN som bjussar på några finfina klassiker som håller mer än väl fortfarande.

Enjoy.

10. Fellini Amarcord
(Amarcord, Regi: Frederico Fellini)

Italienska statens turistbyrå borde jubla åt en film som denna för Amarcord är full av fördomar hur italienare är och beter sig, hur italienskor är och beter sig och hur Italien ser ut och detta är skildrat med sådan värme och charm att fast jag förstår att det är överdrivet så nickar jag bara och ler. Bakom varje fördom finns ett uns av sanning och Fellinis sanning köper jag utan att ifrågasätta.

.

.

9. Våra bästa år
(The way we were, Regi: Sydney Pollack)

Jag är väldigt förtjust i Barbra Streisand som skådespelare. Med facit i hand tycker jag hon har gjort alldeles för få filmer i sin karriär. Den här filmen är en ”film-film”, en såndär ”riktig film”, en sån där allt stämmer och det inte finns någonting att klaga på även om den inte är 5/5. Sevärd alltså. Och Barbras näsa, I fucking LOVE it!

.

.

8. Papillon
(Regi: Franklin J. Schaffner)

Det är självklart att det här är en BRA film, en film som förtjänar en plats på en årsbästalista MEN det är också en film jag inte gärna ser om. Jag tycker den är lite jobbig att se, den är även väldans lång. Men Dustin Hoffman i vuxen-Harry-Potter-look-långt-innan-Harry-Potter-var-påtänkt är alltid sevärd.

.

.

7. Övergreppet
(The Offence, regi: Sidney Lumet)

Långsam, tyst, brittisk ”skitig”. Det är mycket hårt material överallt, betongväggar, tegel, sten. Brunt och grått i olika nyanser. En polisstation under renovering som känns smått klaustrofobisk i mina ögon och en Sean Connery som har nerverna utanpå kroppen även om han som alltid är proper, ståtlig och utstrålar värme. Och han har en fin mustasch!

.

.

6. Coffy
(Regi: Jack Hill)

För vänner av naturliga bröst är Coffy rena rama julafton. För fans av tuffa-kvinnor-som-inte-tar-skit är det också toppen. Hon är bra jäkla cool, Pam Grier! Att själva historien inte är den mest engagerande får ses som en bisak. Det är Pam Grier man vill se, Pam Grier som skjuter onda män sönder och samman!

.

.

5. Sista natten med gänget
(American Graffiti, Regi: George Lucas)

En film med Richard Dreyfuss innan Hajen, med Harrison Ford innan Han Solo, med Ron Howard före regissörsklappor och blöjbyte på Bryce Dallas och av George Lucas innan Star Wars. Bra film. Mysig film. Det får räcka så.

.

.

4. Serpico
(Regi: Sidney Lumet)

Al Pacino i mössa. Behöver jag säga mer?

.

.

3. Turkisk konfekt
(Turkish Delight, Regi: Paul Verhoeven)

Filmen börjar med att Rutger Hauer filmas ur scrotumperspektiv. Han ligger naken på rygg och bresar i sin sunkiga säng med hela paketet i kamerafokus. Det är en ganska ovanlig syn och en ganska annorlunda början på en film vilket får mig att undra vad tusan som ska komma sen – och det är en befogad undran.

.

.

2. Robin Hood
(Regi: Wolfgang Reitherman)

Den korkade vakten – ”Hon är säkrad gamla Bettan”– den tumsugande kungen, Sir Väs i vaggan, den helt perfekt tecknade stenfasaden som Robin klättrar över, Marion, broder Tuck, ”Mooooot Sherwooodskoooogen!” och oodelally oodelally hoppsan vilken dag.

.

.

1. Exorsisten
(The Exorcist, Regi: William Friedkin)

Alltså, det är få filmer som får mig att på riktigt hålla andan så länge att jag nästan ser ut som en smurf i ansiktet. Det här är rysligt spännande, det är gåshud, det är äckelpäckel, det är ondska, svordomar, krypande läskigheter och det är en filmklassiker utöver det vanliga.

.

Då ska vi se vad mina filmbloggande vänner har att säga/skriva om detta filmår. Klicka på namnen för att komma till listorna.
Henke
Johan
Christian
Jimmy
Steffo
Jojje