BLACK PANTHER

Säga vad man vill om Stan Lee och Jack Kirby, männen som skapade dom flesta av Marvels riktigt stora superhjältar, när det gäller vissa saker var dom verkligen MYCKET före sin tid. Som Black Panther till exempel, den första svarta seriefigurssuperhjälten. Redan 1966 sågs han i tidningen första gången och är det inte själva FAN att det ska ta 52 år innan han får sin första egna film?

Hur som helst, NU är den första Marvel-filmen här med idel ädel supercoola svarta skådespelare! Att filmen dessutom har en intressant historia som inbegriper ett pärlband av karaktärer som alla är grundade och välskrivna OCH att det är en stand-alone-film utan drösvis av andra Marvel-hjältar är enbart plus. Jag känner mig lite mätt på CGI-fester a la Avengers-hopkok och det här är verkligen ingenting sånt. Det här är en film som berättar historien om T’Challa, han som blev Black Panther och kung i Wakanda (Chadwick Boseman) men den berättar även historien om hans antagonist Erik Killmonger (Michael B. Jordan).

Oavsett om det gäller hjälten eller skurken så är en backstory i princip alltid av godo. Jag gillar att förstå varför någon är ”god” eller ”ond” och det får man göra i den här filmen. Man får dessutom lära känna ett trio stentuffa kvinnor, Nakia (Lupita Nyong´o), Shuri (Letitia Wright) och Okoye (Danai Gurira) och det har väl knappast hänt sen blaxploitationeran på 70-talet?

Det härliga med kvinnorollerna är att dom inte bara är vackra/söta, dom är stentuffa också OCH smarta OCH roliga! Jag gillar den grejen med filmen till tusen! Men nåt som jag gillar nästan ännu mer är den screentime som mannen med Hollywoods skönaste röst får. Andy Serkis är mysig rejäl skurk och jag unnar honom verkligen att få ”riktiga” roller också, inte ”bara” vara röst åt animerade figurer, CGI:ad apa eller Gollum.

Det finns väldigt mycket att tycka om med filmen men det finns även en del som drar ner betyget en smula. Jag tycker filmen är lite för lång, jag tycker (som vanligt) att det är en alldeles för utdragen sista fajt och jag tycker att det är problematiskt att den skådespelare med svagaste auran innehar huvudrollen. Chadwick Boseman är inte dålig, han är bara tunn jämfört med det explosiva kollegiala gänget han har runt omkring sig.

Några sista ord om manusförfattaren och regissören Ryan Coogler. Det här är hans tredje långfilm. Fruitvale Station var den första och Creed den andra och han har samarbetat med två killar i alla tre filmerna: skådespelaren Michael B. Jordan och Ludwig Göransson från Linköping som komponerat musiken. Det verkar dock kunna bli en fjärde film i och med Wrong Answer.

En sista slutfundering. Att se Black Panther i en fullsatt salong 1 på Filmstaden Sergel kl 21.00 på en fredag då jag var både äldst och vitast i salongen, det var härligt! Applåderna under eftertexterna ville aldrig ta slut. Filmen måste ha gjort rätt på SÅ många sätt, sätt som kanske inte nådde in i mitt hjärta men väl i andras, och dom behövde kanske den puffen bättre än jag? Black Panther-figurerna kommer vara idoler för MÅNGA, lång lång tid framöver.

 

 

 

Det här blev en ny variant av filmspanarfilm eftersom vi inte såg den tillsammans. Men det hindrar oss inte från att skriva om den samtidigt. Här är mina bloggkollegors tankar om den svarte pantern:
Sofia
Mackan
Jojje
Henke
Steffo

ROGUE ONE: A STAR WARS STORY

Star Wars är en filmfranchise som varit väldigt viktig och stor för mig. Jedins återkomst var filmen som redan 1983 fick igång mitt filmintresse på riktigt och sen dess har jag hängt i den där galaxen far far away ohyggligt många timmar sammanlagt. Med detta sagt, min grundinställning är att jag tycker om Star Wars-världen men utan att nuförtiden ha sjukt höga förväntningar på filmerna. Det är rätt skönt och kanske till och med lite sunt.

Rogue One är alltså en fristående Star Wars-film, en historia som utspelar sig i en del av galaxen som inte har med Luke Skywalker och Han Solo att göra.  Här är det istället Jyn Erso (Felicity Jones) som är huvudperson. Redan i filmens Inglorious Basterds-inspirerade första scen får vi se hur hennes mamma dödas och hennes pappa Galen (Mads Mikkelsen) förs bort och hur hon själv som liten flicka lyckas gömma sig från Orson Krennic (Ben Mendelsohn) och hans mannar.

Denne Krennic känns verkligen som en Hans Landa-Christoph Waltz-karaktär tycker jag och precis som Waltz verkar ha fastnat lite i evil man-facket så lär det inte vara sista gången vi ser Ben Mendelsohn i en sånhär iskall roll framöver. Han är nämligen riktigt bra här och riktigt stilig i sin vita cape.

Diego Luna har en stor roll som Cassian Andor, Riz Ahmed är Bodhi Rook, Forest Whitaker är Saw Gerrara och Fares Fares skymtar förbi lite snabbt men resten av manuset tänker jag faktiskt inte skriva om. Däremot skulle jag vilja skriva några rader om hur härligt det är att titta på den här filmen och känna i kroppen att det är 1983 igen. Rogue One känns nämligen som en riktig retro-Star-Wars i allt från skitighet till klippning till knasiga rymdfigurer till ljudeffekter, AT-AT:arna och musiken, trots att det inte är John Williams som är huvudkompositör längre utan Michael Giacchino.

Jag hittar inte något alls att klaga på med filmen, inte det allra minsta faktiskt, men varför rockar den inte min värld? Varför bryr jag mig så lite? Varför känns den inte spännande? Asch, alltså, jag blir trött på mig själv.

Felicity Jones är fullständigt klockren i sin roll, en modern actionkaraktär, nån som småtjejer kan se upp till. Härligt ju. Det gör mig glad. Filmens ljud gör mig också glad. Vi satt på bakersta raden (på en 2D-visning givetvis) och hade en högtalare precis ovanför oss, det var lite extra-allt måste jag säga. Jävlar vad det mullrade och small och exploderade. Urskönt.

Betygsmässigt då, var hamnar filmen? Egentligen, om jag enbart ska sätta betyg med hjälp av magkänslan (så som jag alltid gör) så kommer filmen inte upp i mer än en trea. MEN, jag tänker plussa på magkänslan med mitt intellekt den här gången för intellektet säger ”Fiffi förihelvete skärp dig nu, filmen har så många plus, skit i magkänslan och var lite smart för en gångs skull” och jag vill faktiskt vara smart. Också. Inte bara en känslomänniska. Det är jobbigt att vara det, man bölar så jäkla mycket hela tiden. Samtidigt är film inte matematik. Det finns inga rätt eller fel. Rogue One har alla rätt men är ändå fel.

Orkar jag bege mig in i den här vinkelvolten nu? Nä jag gör inte det, inte nu. Så jag säger bra jobbat till Gareth Edwards och bjussar på en sista fundering: Var inte Forest Whitaker hårlös i trailern?

I avsnitt 68 av Snacka om film pratar jag, Steffo och vår gäst Frippe jättemycket mer om den här filmen.

ARRIVAL

Det enda vi alla med säkerhet vet är att vi alla ska dö.

Jobbig tanke? Ja, som fan, men oavsett hur ångestframkallande den kunskapen är så är den sann. På ett sätt gör det oss alla till läsare av framtiden, vi vet EN sak som definitivt kommer hända och den vetskapen gör att vi tvingas förhålla oss till den i allt vi gör.

Är det värt att gå nio år i grundskolan, jag ska ändå dö? Plugga vidare, låna pengar av CSN? Är det nån idé att bli kär, både hen och jag ska ju ändå dö? Och barn, vad är det som gör att vi sätter barn till världen när både vi OCH barnen (hemska tanke!) kommer försvinna från jordelivet?

Vi tar beslut utifrån vad vi vet och när vi egentligen bara vet att vi är födda och därför en dag också kommer dö, ja, vad annat kan vi göra än så gott vi kan? Och skulle vi agera annorlunda om vi visste mer? Vad tror du?

När jag sätter mig i bilen efter att ha sett Arrival med Jojje och Joel i en näst intill fullsatt Rigoletto 1 kan jag inte sitta still. Det är som om filmen landat i mig, i kroppen, i sinnet. Jag drar på Håkan jättejättehögt på bilstereon och jag känner en sån jävla lycka i kroppen över att finnas till. Jag ser bilder fast ögonen är öppna, tussilagon, världens kanske vackraste blomma, jag ser skrattande blå ögon, jag ser bra saker och hur det känns i bröstkorgen när man gör såna, jag ser solnedgång,  min enorma längtan efter att bo precis vid ett vattenbryn, jag ser barn som somnar på min arm och bubbelpool med toppluva, jag ser alla dom där magiska ögonblicken liksom uppträdda som smultron på ett strå och jag tänker att det är värt det, det är så jävla värt att leva fast jag vet att jag ska dö.

När jag gick till biografen sträckte sig min tankebana till rädslan för att mina förväntningar på filmen skulle vara för höga. Regissören Denis Villeneuve är min favvis, han har hittills aldrig gjort mig besviken och jag känner ett sting av oro att det här gången kan bli den första. Men så händer samma sak som när jag såg Sicario. Musiken! Ljuden! Brölen! Jag känner mig hemma och kan slappna av. Två timmar senare kommer jag ut ur hypnosen och jag är nöjd, jag är jättenöjd.

Att filmen inte får högsta betyg av mig beror på två saker: jag förutsåg ”slutklämmen” redan i början av filmen (och hoppades att jag skulle ha fel men det hade jag inte) OCH den nådde inte ända fram, inte ända in i hjärtat.

Samtidigt, när jag sitter i bilen och fulsjunger allt vad jag har ”Stig till toppen av världen, där änglar leker, res dig efter varje smäll, du har en ängel på din axel, din tid kommer, din tid koo-mm-eeeeer” så känner jag att filmen nog tog sig dit ändå om än på en liten kringelikrokväg. En omtitt så är den hemma.

.

Undrar du vad Pepp-märkningen är för nåt så kan du läsa om den här. Undrar du varför Jojjenito bytt header på bloggen så kan du läsa förklaringen här. Undrar du var Fripps filmrevyer och Movies-Noir tyckte, klicka på deras namn för att komma till recensionerna.

TAKEN 3

Är det inte finemangs egentligen att gå och se en film på bio som jag tror är bajs? Jo, det är faktiskt inte dumt alls.

När Jojjenito skulle välja lördagens filmspanarfilm och det blev Taken 3 kunde jag välja mellan att: 1. Vägra gå (skulle i och för sig aldrig hända men det är ändå ett val) 2. Skölja skallen med lut och vägra minnas vad jag tyckte om Taken och Taken 2 (vars sammanlagda betyg är 1,5/5) och helt enkelt se fram emot en mysig biostund med gänget.

Jag valde tvåan. Såklart. Allt kändes bra. Rigoletto 1 är en schysst biograf, filmspanarvännerna exemplariska att se film tillsammans med, att vara bortkopplad från världen i 100 minuter är lyxigt meeeeeeeen det är fanimej inte lätt att tänka positivt när det som visas på vita duken är så rätt igenom heldumt. Jag ska ge några några exempel.

* Det finns ett lik. Liket är dött. Bryan Mills (Liam Neeson) är i chock, en såndär liten kontrollerad chock, en sån som liksom inte syns utanpå. Men liket är dött och Bryan är en handlingens man, han försöker givetvis få liv i hen men hur gör han? Hjärt-och-lung-räddning? Mun-mot-mun-metoden? Hahaha, neeeeeej. Han SLÅR HEN PÅ HANDLEDEN några gånger.

* Liket är fortfarande dött och finns nu på bårhuset. Bryan smyger omkring, han är sneaky deaky som en vandrande vålnad och verkar inte behöva bry sig om varken låsta dörrar, gravitation, sprängmedel eller logik men han tar sig in på bårhuset för att ta DNA från liket (ett DNA-prov som han mig veterligen inte använder till nåt). Hur gör han? Jo! Han drar ut båren från kylen, lyfter bort lakanet, tar upp ett litet glasprovrör ur fickan och drar det under håret på liket fram och tillbaka några gånger. När provröret zoomas in innehåller det lite vitt pulver på botten. Spännande, tänker jag. Och kaxigt att ha så mycket mjäll!

* Att återigen göra the bad guys till ryssar är inte bara dumt, det är rent tröttsamt. Den värsta apskallen heter Oleg (haha, really?) Malenkov och förutom dom klassiska svinfula och karakteristiska (såklart) handtatueringarna ser han ut som en mix mellan Jan Rippe, Boris Becker och nån av Ron Weasleys äldre kusiner från landet som kommit upp sig i smöret men ändå fortsätter gå i urtvättade landstingskalsonger. Behöver jag ens tillägga att vi får se Oleg i en jacuzzi med två brudar? Nej, jag tänkte väl det.

Ojojojojoj, det finns så mycket dumheter i den här filmen att jag skulle kunna skriva den längsta recensionen i bloggens historia men det tänker jag inte göra, det får räcka här. Det finns nämligen en grej som gör Taken 3 till en något bättre filmupplevelse än dess föregångare. Jag såg denna film på bio, jag såg dom andra två filmerna på TV, det är enda skillnaden men det är också anledningen till att Taken 3 får ett betyg den inte hade förtjänat vid en hemmatittning. Det här är beviset för att film ÄR bäst på bio.

 

.

.

Är mina filmspanarvänner lika snälla som jag, tycker dom rent av om filmen eller kan man känna lukten av motorsåg ända hit?

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

The Nerd Bird

Har du inte sett den (pod)

 

THE LAST STAND

Hö-hö. Eller kanske he-he. Så känns det när jag ser postern för The Last Stand, fördomarna liksom bara kommer till mig, som syner från framtiden för en spåkvinna.

Postern är ett collage som tillsammans blir symbolen för en redig hardass snubbefilm. En affisch som luktar folköl och chips med smak av sourcream and onion. Fötter med smutsiga tubsockor som vilar på det rökfärgade soffbordet. Den mongoliska ökenråttan Vinnie Jones springer omkring i en bur som städades sist när Clinton var president. Det rapas. Det fjärtas. Det skrockas. Lyckan är fullständig när det vankas snabba bilar, actionfest, ett manus med noll IQ och en stenhård Arnold i huvudrollen.

Jag tycker inte så mycket om öl. Jag äter hellre ostbågar än chips. Jag äger inga tubsockor och skulle jag ha en råtta skulle den heta Cesc Fàbregas. Och snubbefilm eller ej, en redig actionrökare tackar jag sällan nej till, inte när Arnold Schwarzenegger kravlat sig ut ur solduschen och försöker visa sig från sin allra fräschaste sida. Efter hans inhopp i Expendables 2 trodde jag hoppet var helt ute med honom, han var rent HEMSK där, pinsam nästan.

I The Last Stand är han inte pinsam. Det är som om tiden stått still eller som att vara en del av Tillbaka till framtiden. Det funkar! Filmen är alldeles lagom hjärndöd, den känns påkostad och den sydkoreanske regissören Jee-woon Kim (som mig veterligen främst gjort skräckfilmer förut) har fått till en störtskön känsla filmen igenom.

Fragment från andra filmer dyker upp i huvudet. Men in black (öknen), A history of violence (restaurangen), Mina jag och Irene (i början när Arnie får bilnycklar och förväntas vara ”snäll”), lite Fast and the furious, en hel del Clintan från dom senaste åren (rynkig äldre man) men främst känns The Last Stand som ett hopkok från rätt BRA actionfilmer från 80-talet.

Jag är helt enkelt nöjd. Och glad. Och mätt.

*raaap*

Flmr, Fripps filmrevyer och Movies-Noir har också sett filmen.

Veckans Berenger: PLUTONEN

När jag tänker på Plutonen så dyker två minnesbilder upp starkare än alla andra: Tom Berengers ärriga ansikte och introt till datorspelet med samma namn som brorsan hade till sin Amiga (tror jag det var). Spelet hakade oftast upp sig och jag lyssnade på introljudet i timmar (kändes det som).

När jag ser om filmen såhär många år senare slår det mig att det fortfarande är Tom Berengers ärriga ansikte som gör mest intryck på mig. Hans karaktär Sgt Barnes är av det mer vidriga slaget medans Willem Dafoe´s Sgt Elias är motsatsen. Snällisen. Han som inte får prinsessan och halva kungariket på slutet.

Chris (Charlie Sheen i en av sina bättre roller) är en ganska naiv yngling som frivilligt inställt sig som soldat i Vietnam. Hans aningen glorifierade syn på krig grusas snabbt och han inser att det inte enbart är Viet Cong som är fienden utan hans och hans soldatkollegors psyken.

När Oliver Stone regisserar är det sällan tråkigt men heller aldrig riktigt hundra. Plutonen var en medeltrea när jag såg den i mitten på åttiotalet, nu ser jag den aningens annorlunda. Krigsscenerna är bra men framförallt visar den klaustrofobi, utsatthet, misär, psykisk ohälsa och att krig ÄR bajs. Vetskapen om att filmen är baserad på Stones egna erfarenheter gör den mer intressant än ”vanliga” krigsfilmer men då det här är en genre jag har svårt att ta till mig så kommer den aldrig upp på några skyhöga höjder. Har man däremot fokus inställd på Herr Berenger så kan man inte bli annat än nöjd.

Kan det här vara hans bästa rollprestation ever?

 

Fiffis filmtajm jämför: Det tyska och det amerikanska experimentet

Fjorton frivilliga män blir utvalda att vara med på ett experiment. Dom har alla svarat på en annons i en tidning  där dom blivit erbjudna 4000 mark för att vara försökskaniner i ett socialpsykologiskt test, i verkligheten kallad Standfordexperimentet efter universitetet där detta genomfördes 1971 under ledning av forskaren Philip Zimbardo (du kanske minns honom från när han besökte Skavlan, annars kan du alltid kolla in detta intressanta klipp om du vill veta vad han är för figur.)

Experimentet utspelar sig i ett fiktivt fängelse. Sju av männen blir slumpvis utvalda att vara fångvaktare, sju blir interner och tillsammans kommer dom att befinna sig där – och bara där – i fjorton dagar, övervakade dygnet runt. Tanken var att studera hur människan fungerar, instinktivt, i olika roller. Hur fort ställer en Elvis-imitatör om och blir en sadistisk plit? En taxichaufför, en starkströmselektriker, en pilot, hur fort acklimatiserar dom sig till ett liv på sex kvadratmeter utan medborgerliga rättigheter?

I den tyska filmen Das Experiment (från 2001) är det regissören Oliver Hirschbiegel som tar med mig ner i katakomber av stål och psykisk instabilitet. Fånge nr 77, taxichauffören Tarek (Moritz Bleibtreu) har lite av en huvudroll eller filmas åtminstone som spindeln i nätet. Med specialtillverkade filmkameraglasögon dokumenterar han allt som händer för att kunna skriva ihop en artikel om testet och sedan sälja det dyrt.

Filmen börjar nästan lite Gröna-milen-mysigt med ystiga grabbar som på tjommigt vis närmar sig varandra och för att försöka bli vänner. Det är ju bara en lek, det är bara pengar som ska intjänas och våld får absolut inte brukas, det här experimentet kan väl inte vara så farligt? Dom tyska männen ser verkligen tyska ut (jag försöker filmen igenom att förstå exakt vari det ”tyska” sitter men jag kan inte riktigt sätta fingret på det) och det är befriande att jag inte känner igen så värst många skådespelande ansikten.

Ljussättningen och färgsättningen är exemplarisk. Det är svinkallt filmat men i stort sett varje scen har en färgklick (en lampa, en post-it-lapp, en fläkt, en målad vägg, ett kylskåp, en stol osv) som gör att jag som tittar förstår att det inte är en episod av Prison Break jag tittar på och det är dessa färger som gör allt så himla läskigt. Färgtonerna får mig att fatta att experimentet – fängelset – inte är verkligt, ändå beter sig dessa män som djur och förändringen sker visserligen gradvis men graderna ökar i ett jävla tempo.

I den amerikanska versionen The Experiment (från 2010) är det regissören Paul Scheuring som sköter spakarna och han har vanan inne från  fängelsemiljöer eftersom han faktiskt skrev en del manus för den just nämnda TV-serien Prison Break.

Adrien Brody spelar Travis, fånge 77 dvs den amerikanska Tarek, som inte är taxuchaufför utan precis har fått sparken från sitt jobb på ett äldreboende. Forrest Whitaker blev fångvaktare, Clifton Collins Jr den hemlighetsfulle och lite otäcke fången (piloten i den tyska versionen) och Cam Gigandet är den där översittarjäveln till vakt, den som jag inbillar mig alltid finns.

I den här versionen är det 26 frivilliga som delas upp i två lag om tretton. Förberedelserna inför inlåsningen som i den tyska versionen tog nästan fyrtio minuter tog här sjutton. Det är ingen rast, ingen ro och jag som trodde det var tyskarna som var dom snabba och effektiva av dessa två nationaliteter, men icke, inte när det gäller den här historien. Amerikanerna är dock lika ”rå-amerikanska” i den här versionen som dom tyska är übertyska i sin. Sen är The Experiment filmad mer som en ”ordinär fängelseaction” än Das Experiment är och det är kanske där filmen tappar mig. För mig är detta ingen actionfilm, det är studie i mänskligt förfall.

Den amerikanska versionen en knapp halvtimme kortare än den tyska och det märks, det gör en hel del för känslan av det hela. Jag kommer aldrig in i experimentet, jag bryr mig inte. Sen är det så att ingen av filmerna är sann. Båda är ”inspirerade” av Zimbardos experiment men ingen av filmerna visar det som verkligen hände. I det här fallet var verkligheten kanske inte skruvad och otäck nog?

Den tyska versionen är så utflippad mot slutet att den starka fyra som jag bra länge hade i beredskap för filmen sakta sjönk i värde och stannade på en ganska medioker trea. Den amerikanska filmen däremot, den börjar på en tvåa och håller sig kvar där trots Adrien Brodys stjärnglans och det faktum att det amerikanska slutet är hästlängder bättre än det tyska.

Här kan du läsa Doktor Zimbardos egna ord om experimentet, om vad som hände och varför  dom där dagarna 1971.

Das Experiment (2001)

The Experiment (2010)