Etikett: Fucking Åmål

Publicerat

FILMÅRET 1998

I jämförelse med andra filmår känns 1998 tämligen ljummet tycker jag. Jag hittade med lätthet min topp-tre, plats fyra och fem var också ganska givna men sen, plats sex till tio, där kan det nog ändras framöver både upp och ner, fram och tillbaka.

10. DU HAR MAIL
(You´ve got mail, Regi: Nora Ephron)

Meg Ryan och Tom Hanks är ett av filmvärldens mest självklara par. Lika lätta som dom är att tycka om lika sugen blir jag att klippa av mig håret så fort jag ser Meg Ryans svinsnygga korta frisyr i bild. Det har hittills hänt två gånger i mitt liv, båda gångerna undrade jag hur fan jag tänkte och tryckte i mig B-vitamin för att få håret att växa rekordsnabbt.

.

.

.

9. DEEP IMPACT
(Regi: Mimi Leder)

Jag gillar katastroffilmer. Jag gillar katastroffilmer så mycket att jag ibland fastnar i vinkelvolten och tycker väldigt mycket om filmer som har tämligen solklara brister. Jag kan se att Deep Impact är för mycket på många sätt, jag kan titta på filmen med kritiska ögon men sen kommer slutet – s l u t e t – och då är jag rökt. Varenda gång samma visa, jag sitter och bölar och gräver ner mig i det här med frånvarande fäder och att det kommer en dag då allt är för sent. När det är över. När alla ord man tänkte säga är bortkastade. Uääääääääääk.

.

.

.

8. MÖT JOE BLACK
(Meet Joe Black, Regi: Martin Brest)

Möt Joe Black är en film som jag hittills bara sett en gång. Jag vet inte ens om en förtjänar en plats på den här listan men jag tror det. Hjärtat säger så. Den fick 5/5 av mig den där gången, jag var helt knockad, jag satt och skakade när filmen vad slut. Sen köpte jag filmen och den har stått i hyllan sen dess. Någon gång kommer jag se om den men fram tills dess lever jag på minnena, att det är en alldeles utsökt film.

.

.

.

7. ROUNDERS – SISTA SPELET
(Rounders, Regi: John Dahl)

Det här är en FILM i ordets verkliga betydelse. Ett gott hantverk, det finns ingenting att gnälla på. En bra story, fina skådespelarprestationer och i kategorin ”mysig söndagsfilm” är den perfekt.

.

.

.

6. THE TRUMAN SHOW
(Regi: Peter Weir)

Det här är en film som egentligen hade förtjänat en topplacering. Jag tycker den är otroligt bra, en fullpoängare på alla sätt, smart, tänkvärd och den var före sin tid. Men just precis NU när jag skriver listan får jag inte ”den” magkänslan jag behöver. Imorgon kanske jag känner annorlunda för Jim Carrey, Laura Linney, Ed Harris och den där supergenomtänkta dokusåpan.

.

.

.

5. FESTEN
(Regi: Thomas Vinterberg)

Har man sett Thomas Vinterbergs Festen glömmer man den inte. Den svider, den kliar och den gör ont.

.

.

.

4. SEX LEKTIONER I KÄRLEK
(Playing by Heart, Regi: Willard Carroll)

Det här är en liten pärla, en film som får oförtjänt lite uppmärksamhet. Jag tycker jättemycket om den och tänker inte skriva mer än så.  Jo, att Ryan Philippe har blått hår kan jag skriva som ren information om någon läsare skulle ha färgdefekt seende. Annars tycker jag mest att alla ska se den, kanske inte hela tiden men i alla fall nån gång ibland.

.

.

.

3. HAPPINESS
(Regi: Todd Solondz)

Om Festen skavde och sved så är det peanuts jämfört med Happiness. Den här filmen är så extremt jobbig att se att jag mentalt måste förbereda mig i dagar för att orka. Samtidigt sitter jag i soffan ungefär en gång om året och ser Philip Seymour Hoffmans ångest drypa över TV:n, jag ser Dylan Bakers peddosvettiga ansikte, jag ser Camryn Manheim nästan krypa ur sitt skinn för att slippa vara ensam och jag ser Jon Lovitz vara mer obehaglig än någonsin förr. Och slutet. Pust och stön. Skönt att det är över och eftersmaken är både god och besk. Som nypressad grapefruktjuice ungefär.

.

.

.

2. THE WEDDING SINGER
(Regi: Frank Coraci)

Jag tänker att jag kanske inte är riktigt klok som väljer The Wedding Singer framför Happiness på årsbästalistan, sen tänker jag att jag visst är klok. Jag föredrar supermysig 80-talsromantik med Culture Club och Dead or Alive-soundtrack framför den visserligen enastående men ändå könsdoftsstinkande ontimagenrullen på plats 3 alla dagar i veckan. Adam Sandler och Drew Barrymore är a match made in heaven som Robbie och Julia (konstigt nog funkar det inte lika bra i dom andra filmerna där dom spelar mot varandra, dom är inte Tom Hanks och Meg Ryan direkt) och den här filmen fick mig att ta av mig vanten och be att få en stor tomatsåsindränkt köttbulle serverad i handen från en matvagn en gång. Det var inte lika gott som det såg ut i filmen.

.

.

.

1. FUCKING ÅMÅL
(Regi: Lukas Moodysson)

Det som händer nu hände även 2012 och 2013, en svensk film toppar min årsbästalista. Och vilken film sen! Lukas Moodyssons långfilmsdebut som handlar om Agnes och Elin i den lilla hålan Åmål är en film jag önskar jag hade sett minst tio år tidigare. Ja, att den hade funnits när jag var 12-13-14 år alltså. Det gjorde den inte, jag fick nöja mig med Filmen G. Men alla som är uppväxta med Fucking Åmål som en del av deras tonårsperiod måste ha en sånt jävla försprång gentemot alla andra. Det här är en film att bli klok av, att känna gemenskap med, att helt enkelt älska. Jag gör det i alla fall. Förbehållslöst.

.

.

Bubblare: Enemy of the state, Spring Lola, Sphere-Farkosten, Sliding doors, American History X, Livet är underbart, Blade, Arkiv X: Fight the future,

Intressanta filmer jag ännu inte sett: Savior, Velvet Goldmine, Pianisten, Dark City.

.

Det är fler filmbloggare än jag som skriver om favoritfilmerna från 1998 idag. Klicka in dig på deras bloggar för att få fler filmtips.

Filmitch

Flmr

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och tryckta ord

Spel och film

 

Publicerat

Fiffis filmtajm funderar på A-märkning och Bechdeltest

Det pratas mycket om A-märkning nu, stämpeln som filmer som klarar Bechdeltestet kommer att få.

Enligt A-märkningens sajt är detta en form av konsumentupplysning. För att en film ska bli A-märkt (”A” som i approved = godkänd) ska den klara Bechdeltestet, det vill säga  innehålla minst två namngivna kvinnliga karaktärer som någon gång under filmen samtalar med varandra om något annat än män.

Alison Bechdel tecknade serien Dykes to Watch Out For och 1985 publicerades serieavsnittet The Rule som ligger bakom den svenska namngivningen av detta test. På engelska heter den Mo Movie Measure efter seriens huvudperson Mo.

Ända sedan jag började blogga har detta test mer eller mindre figurerat som en ”snackis”. Första gången jag hörde talas om det var på Sara Bergmark Elfgrens nu tyvärr insomnade blogg Glory Box och jag erkänner att jag inte fattade grejen, inte alls faktiskt. Spelar det någon roll om det finns två namngivna kvinnliga karaktärer med i en film? Om ja, spelar det någon roll vad dom pratar om? Är det väsentligt för filmens kvalité? Har det nåt med jämställdhet att göra? Skulle jag avstå från att se en film som inte klarar testet? Skulle jag välja att se en film enbart för att den klarar testet? Då hade jag svarat nej, nej, nej, nej, nej och nej på samtliga dessa frågor och det intressanta är att jag även idag skulle svara precis samma sak. Jag tycker nämligen inte att Bechdeltestet är det minsta bevis för någonting alls och jag ska försöka förklara vad jag menar.

Jag tycker att det finns för få starka kvinnoroller på film. Jag tycker att det finns för få kvinnliga regissörer. Jag tycker att det finns för många kvinnliga totalt meningslösa våp-roller och jag tycker det är synd att det fortfarande satsas så mycket pengar på filmer där kvinnor är mer eller mindre statister (läs: hajmat i bikini). Det finns mängder av historier att berätta där kvinnor spelar stora roller, viktiga filmer där kvinnor har en framträdande plats men som inte skulle bli godkända av detta Bechdeltest. Winter´s Bone är ett exempel. Spring Lola ett annat. Starka kvinnor, kvinnor som tar plats, kvinnor som löser problem men som i Winter´s Bone-fallet inte pratar om nåt annat än män och i Spring Lola-fallet inte har tillräckligt många namngivna kvinnor representerade för att klara testet. Iron Man 3 däremot, det är en film som skulle få en A-stämpel och detta trots att det enbart är män i fokus och att Pepper Potts i mångas ögon fortfarande ses som en bimbo men hon pratar med Maya (Rebecca Hall) om dennes jobb under en scen i filmen och det räcker för att klara testet.

Vad skulle A-märkningen ha för mervärde för filmer som Iron Man 3?  Skulle A-märkningen få fler tjejer att se filmen? Skulle A-märkningen få fler killar att se filmen? Skulle A-märkningen bevisa nånting mer än att filmen i ett par sekunder klarar ett test som inte spelar någon roll? Spelar det inte en större roll ur jämställdhetssynpunkt  (i Iron Man 3) att det är Pepper som räddar Tony Stark i en scen än att hon är kapabel att prata jobb med Maya?

Hur jag än vrider och vänder på den här frågan hamnar jag på samma ståndpunkt: A-märkningen är inte relevant. Baktanken med märkningen, att medvetandegöra, synliggöra och uppmuntra till att öka kvinnors representation i film är jättebra men det har ingenting med Bechdeltestet att göra. En ”godkänd” sekund eller två i en för övrigt mansdominerad film (säkerligen även regisserad av en man) gör absolut ingen nytta alls ur jämställdhetssynpunkt.

Om något hade jag velat se en DOER-märkning på film. Kvinnor som tar tag i sina liv, som gör nytta, som själva ser till att det blir en förändring om det är en förändring dom söker, som oavsett om dom pratar om män eller inte, oavsett om dom pratar med någon annan namngiven kvinna eller inte lever självständiga liv. Jag tycker detta är viktigt. Viktigare. Viktigare än om det är en film med många kvinnor i rollistan, viktigare än könet på regissören. Och det viktigaste av allt är att det finns filmer för tjejer och kvinnor att identifiera sig med, filmer som kan inspirera till utveckling, till förändring, till stordåd.

Fucking Åmål, Thelma & Louise, Tjenare Kungen, Blommor av stål, Hungerspelen, Terminator, Pippi Långstrump, Stekta gröna tomater, Modig, Kick-ass, Timmarna,  Bitchkram, Vera Drake, Alien, Så vit som en snö, Milleniumfilmerna, Kill Bill. Det finns drösvis med filmer med starka kvinnor i fokus, filmer som förändrat (och förändrar) kvinnors självförtroende till det bättre i decennier. Samtliga mina exempelfilmer är regisserade av män och inte alla skulle klara Bechdeltestet. En A-märkning är alltså lika lite en kvalitetsstämpel som avsaknaden av en bevisar att nånting är ”fel” ur kvinnlighets- eller jämställdhetssynpunkt. Jag har således bestämt mig för att A-märkning inte är något jag kommer ägna mig åt på bloggen.

Det finns massor att läsa om A-märkning och Bechdeltest på nätet, det är bara att googla loss.

Publicerat

BITCHKRAM

Två gånger i vuxen ålder har jag önskat att jag var tonåring igen. Första gången var en novembereftermiddag 1998 och andra gången var tisdagen den 28:e augusti 2012, kl 11:50.

Första gången var när jag precis hade sett Fucking Åmål och satt och både svor över och önskade att jag hade sett filmen när jag var fjorton, så mycket enklare allt hade varit då. Min tonårstids storfilmer, Filmen G, Ingen kan älska som vi och PS Sista sommaren kändes som fossiler i jämförelse. Vilken WOW-grej det här var, fan, jag vill va ung igen!

Strax efter frukost den 28:e augusti satt jag i biosalongen på Malmö Filmdagar och skulle precis börja titta på filmen Bitchkram. Dagen innan var jag med på ett seminarium där filmens regissör Andreas Öhman också var med och vi hann prata lite om filmen, om att det alltid är svårt att göra en uppföljare till en film som blivit omtyckt och om att Andreas själv var väldigt nöjd med slutresultatet. Så jag satt där i salongen och var lite rädd. Tänk om jag skulle tycka att filmen var apdålig? Tänk om jag skulle behöva ta fram motorsågen. Ja. Tänk om. Tänk om det var som en bal på slottet då? Tänk om filmen var bra, kanske lika bra som I rymden finns inga känslor till och med? Ja, som sagt, tänk om.

Kl 11:50 är filmen slut. Jag vänder mig mot Julia som sitter bredvid och säger: ”Jag måste hitta Andreas innan jag åker hem”. Hon tittar på mig och svarar:”Vill du ha en näsduk?”

Att vara tonåring och se Bitchkram måste vara som att få en stor kram av Beppe Wolgers, att bli bjuden på den perfekta jättekoppen varm choklad, att ha på sig en randig onepiece när det är 30 grader kallt ute, rimfrost på rutorna och ha en osedd TV-serie-box som ligger och väntar. Att vara tonåring och se Bitchkram måste vara som att få ett mentalt jätteplåster som är indränkt i ångestdämpande medicin, Red Bull och Coca Cola, att få en stor jävla hästspruta med självförtroende, framtidstro och pirr-i-magen injicerad rätt in i solar plexus. Bitchkram lyckades få mig att säga orden som jag säger så sällan och egentligen inte vill: ”Tänk om jag var 16 år igen. Vad lycklig jag skulle vara då.”

Fast jag ÄR ju lycklig. Fyrtio år och svinlycklig. Jag är toklycklig över att vara vuxen och kunna ta till mig den här filmen på detta sätt. Jag är lycklig över att tårarna rinner ikapp med snoret och att Andreas stod vid den där lyktstolpen utanför bion och att jag faktiskt sa till honom precis vad jag tänkte: Du är fan bäst i hela jävla världen!

Andreas Öhman har med Bitchkram lyckats göra något som känts som en omöjlighet i svensk film: få till en helt igenom supernaturlig dialog. Jag har inte varit med om det (heller) sedan Fucking Åmål. Det är så mycket som är bra med den här filmen. Musiken används helt perfekt, klippning, typsnitt, scenografi är klockrent, skådespelarna är rätt igenom helt grymma och det är med stor glädje jag ser Fanny Ketter, min favorit från TV-serien Bron, i en av huvudrollerna. Den andra huvudrollen görs av Linda Molin från Apflickorna men till skillnad mot i den filmen har hon ett kanonmanus att jobba med här. 

Filmen är annorlunda, rolig, tokig, galen, känslosam, igenkännande, snygg och sorglig samtidigt. Alla ingredienserna är varsamt nedhällda i en fin gammal soppskål, en soppskål som jag likt Emil i Lönneberga vill trä över huvudet för att kunna slicka i mig dom sista dropparna. Jag gick från bion med en längtan efter att se filmen igen, att samla ihop alla jag känner och vallfärda till biografen för en gemensam stund av filmeufori. För det här är eeeuufooooooooria för mig. Svensk film när den är som allra allra bäst.

Bitchkram har biopremiär 19 oktober.