Återtitten: THE LOBSTER

Jag visste det! Jag VISSTE det! Jag har vetat det hela tiden. Jag VAR för snål när jag betygssatte The Lobster förra gången.

När jag skrev om The Lobster i juli 2016 var jag i det närmaste i chock efter att ha sett en 1. engelskspråkig film av 2. Dogtooth-regissören Yorgos Lanthimos som jag 3. gillade. Jag fattade helt enkelt ingenting, inte av VAD det var i den här knepiga filmen som tilltalade mig eller hur det kom sig ATT den gjorde det.

Efter att ha sett The Favourite bestämde jag mig för att se om The Lobster och då kanske främst för Olivia Colmans skull. Hennes roll i filmen mindes jag inte alls, jag hade fullt sjå att hänga med i Colin Farrells och Rachel Weisz förehavanden.

Jag roade mig med att leta upp lite andra röster om den här filmen i den svenska filmrecensionsdjungeln nu när jag äntligen vet vad jag själv tycker och det som slår mig är alla krumbukter som skribenterna använder sig av för att beskriva filmen. Som om det är nåt slags VM i svåra ord att skriva om film.

Nöjesguiden:
”….klart är att Lanthimos simmar i lika surrealistiska vatten när han nu lämnat Grekland för den stjärnspäckade, paneuropeiska samproduktionen The Lobster vars premiss bär spår av Luis Buñuels ronder med borgerligheten i filmer som Den utrotande ängeln såväl som av kafkaeska byråkratier och metamorfoser.”

Expressen:
”Nyanländ på det bedagade lyxhotell där man förväntas hitta sin nya partner framstår han mest som en viljelös deg med kulmage på. Men han deltar i de krystade aktiviteterna: Föreläsningar om singelskapets faror och obekväma danstillställningar. — Som satir över dagens parfixerade samhälle är det fullkomligt briljant, och genreglidningen mellan skräck, komedi och ”Hunger games”-lek är galet kreativ på ett fullkomligt unikt sätt. Det går nästan inte att förklara. Man måste faktiskt titta.”

Norran:
”The lobster” ger också rysningar på grund av att den fungerar som en ögonblicksskildring av ett homogent samhällsbygge där inga avvikelser accepteras – lite som en kommentar till ett protektionistiskt Europa som vurmar efter trygghet bland likasinnade.”Pingviner och vargar går inte ihop”, varnar relationsklinikens föreståndare (Olivia Colman) inför Davids beslut. Efter det väljer han hummern, ett djur som visserligen blir mer fertilt med åldern, men samtidigt föredrar att leva i ensamhet. En bättre protest mot tvåsamhetsnormen är svår att föreställa sig.”

Jag nöjer mig med detta. Jag konstaterar att det här är en SKITUDDA film, tokigt egen och kanske lite svår att få grepp om till en början men häng kvar, fortsätt titta och du kommer få vara med om en helt otrolig resa in i en värld du sen inte kan släppa. The Lobster finns dessutom på Netflix om du blir nyfiken!

När jag såg den 2016:

När jag såg den 2019:

THE KILLING OF A SACRED DEER

Jag avskydde Dogtooth. Jag avstod Alper. Jag gav The Lobster ett alldeles för snålt betyg, jag gillar den skarpt.

Det där är mina samlade tankar kring greken Yorgos Lanthimos tidigare filmer. Lite hitan och ditan alltså, men egentligen inte alls ”min bag”. Ändå valde jag att se hans nya film The killing of a sacred deer på Malmö Filmdagar och detta var ett enkelt val. Jag var helt enkelt nyfiken. Jag är ofta det och lika ofta till synes utan genomtänkt anledning.

I The killing of a sacred deer får vi se Colin Farrell igen (han spelade huvudrollen även i The Lobster) och denna gång spelar han Steven, en snyggt skäggig kirurg. Gift med Anna (Nicole Kidman), pappa till Kim (Raffey Cassidy) och Bob (Sunny Suljic) och ganska fyrkantig i sitt sätt att vara. Eller ”ganska” förresten, han är VÄLDIGT fyrkantig. Strikt, stel, fåordig och han, precis som övriga rollfigurer, har ett ganska onaturligt sätt att prata på. Känslolöst, korthugget, effektivt. Inte ett ord för mycket. Detta är något jag kan tänka mig kan reta många som ser filmen men för mig funkade det bra, det kändes som ett med filmen på nåt vis.

Filmen som helhet är nämligen också väldigt kall. Nästintill klinisk. Mina tankar far iväg till en kombination av Stanley Kubricks filmer och ljudet av broskbitar mot metallskål, eller njursten och sånt där kiss-bäcken. Typ. Vissa likheter med Michael Hanekes Funny games kan jag också hitta men likheterna stannar vid oresonligheten, vid det där otäcka i gränslösa personligheter, människor som helt saknar sociala koder och som tar sig innanför huden.

2011 kom det en film som heter Sleeping Beauty. En udda historia, suggestiv, kall, svår, jobbig och den satte sig som en tagg i mig, jag tänker på den väldigt ofta och jag blir inte riktigt klok på varför. The killing of a sacred deer kommer göra Sleeping Beauty sällskap nu, dom kommer häfta sig fast i mig och gäcka mig till död-dagar. Fantastiskt egentligen med såna filmer, speciellt med tanke på hur MÅNGA filmer jag faktiskt ser. Dessa filmer blir verkligen som diamanter i filmminnet och hur otäcka och skakande dom än är så vill jag inte vara utan upplevelsen. För jag kan lova att det ÄR en resa att se The killing of a sacred deer. Du har troligtvis inte sett nåt liknande och du har definitivt inte sett någon obehagligare ”vanlig” kille på film än Barry Keoghan, inte sen Arno Frisch och Frank Giering tog på sig äggplockarhandskarna 1997.

För mig är detta Yorgos Lanthimos tveklöst bästa film, betyget är betydligt närmare en femma än en trea och det är en jättebra anledning till att fortsätta att aldrig säga aldrig till filmer man kanske inte tror på ”på pappret”. Plötsligt händer det!

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar, det gjorde även Jojje. Christian har också sett den.

DOGTOOTH

Det är inte ofta en grekisk film går upp på svenska biografer. Jag vet inte om jag någonsin varit med om det faktiskt, inte i ”modern tid” i alla fall. Vad det beror på har jag ingen aning om men jag vägrar tro att grekerna är sämre än andra på att göra film.

Dogtooth fick en Oscarsnominering i år för Bästa utländska film, den nominerades för samma pris förra året när det var dags att dela British Independent Film Awards och även London Critics Circle Film Awards röstade fram den som en av årets bästa filmer. Stockholms Filmfestival ville inte vara sämre och gav den Bronshästen för Bästa film. DÄR har du svaret på varför grekiska Dogtooth nu går upp på svenska biografer: den är omtalad, har nosat på och fått fina priser men OOOOOIIIIIII nu svartnar det för ögonen för OUÄÄÄÄÄK, det spelar ingen roll för den är faaantamej inte bra! Inte bra alls är det!

Dogtooth är ett häpnadsväckande familjedrama som kammat hem priser i bland annat Cannes och fått recensenterna att droppa referenser som David Lynch, Wes Anderson och Michael Haneke. I en förrädiskt vacker villa hålls tre halvvuxna barn fångna. Med en blandning av desperat omtanke, lågmäld tyranni och bisarr experimentlusta har föräldrarna skapat en excentrisk värld där allt från språkbruk till sexualmoral har formats om till något eget. Helt avskärmade från omvärlden upplever barnen sin tillvaro som naturlig, men när en utomstående kommer in i deras hem rubbas balansen. Den skyddande bubbla som omger deras liv hotas plötsligt av total kollaps.

Texten ovan i kursiv stil är filmens synopsis, den text som skickas ut till pressen inför en filmlansering. Den tackar jag allra ödmjukast för. Jag förstår nämligen inte filmen alls. När jag googlar på filmen är denna text i princip det enda jag hittar på alla filmsajter vilket bara bevisar en sak: jag är inte ensam.

Manusförfattaren och regissören Giorgos Lanthimos må ha sneglat åt Wes Anderson men inte ställt in skärpan. Han må ha tittat åt David Lynch med missat något som Lynch aldrig fuskar med och det är att använda sig av skådespelare som man faktiskt VILL lägga ögonen på och har han vänt huvudet åt Haneke så har han möjligtvis bligat och kaskaddregglat – och gett sig fan på att göra ett abrupt filmslut som ingen jävel förstår sig på – men mer än så är det fan inte.

För att en sånhär pass underlig film ska kamma hem priser och få uppmärksamhet överhuvudtaget så behövs TVÅ beståndsdelar: ett enkelriktat fokus på manlig sexualitet och väldigt mycket naket. Lanthimos har fattat grejen och han har lyckats. Han har gjort en grekisk variant på The tree of life, nåt som är så överjävla konstigt och dåligt att man behöver sitta och intellektuellt dra sig i pipskägget, suga på en Bic-penna och titta med döda fiskögon i fjärran samtidigt som man citerar Platon och Demokritos för att hålla skenet uppe och verka smart.

Jag orkar inte med det.
Jag fattar inte filmen.
Punkt.

Filmen har biopremiär på fredag.