GARP OCH HANS VÄRLD

 

 

Det här var en riktig höjdare, förr, då när jag såg film på VHS och kanske inte hade så många. Jag älskade John Irvings böcker och Garp lite speciellt, att se honom förkroppsligad i Robin Williams skådespeleri var otroligt fint. Då. Men nu? Håller filmen i nutid?

Berättelsen om T.S Garp (Williams) som blev till genom att hans mor, sjuksköterskan Jenny (Glenn Close) våldtar en krigspilot med konstant stånd bara minuter innan han dör. Jenny ville bli mamma men hon ville vara ensam, ville ICKE ha en man. Hade Jenny levt nu hade hon gått i bräschen för Krossa Patriarkatet-kampen, hon avskydde verkligen män på alla de sätt.

Att som manshatare uppfostra en son kanske inte var helt lätt för Garp växte upp till en man som inte riktigt var som alla andra. Vilket vi får se i filmen. Och läsa i boken. Oj vad bra den är, boken. Så. Jävla. Bra. Men filmen då? Jorå, den är helt okej – fortfarande.

THE WIFE

Ja, ni, alla män, ni som aldrig någonsin kommer hitta till min blogg och än mindre läsa texten. Ni män som i generationer tillbaka har kunnat förlita er på att en god hustru är den bästa huvudkudden. Ni män som kunnat glida er genom livet med era mediokra intellekt, era vardagsglömska huvuden, era ljumna hjärtan och era stora egon, ni män som har kunnat göra det för att det funnits kvinnor som satt er på piedestal och låtit er sitta där.

Alla ni män som uppskattat att få hjälp med att matcha vardagsklädseln, som utan att skämmas låtit er bättre hälft klippa tånaglar, bestämma vad ni ska äta (och varför) och ta fullt VD-ansvar för familjen, ni som sömlöst sett flickvännen bli fru bli mamma till er och inte tänkt efter två gånger utan förnöjsamt hängt med. Ni som inte ens funderat på att missklädsamt beteende, aggressioner, fysiskt övertag och beroendesjukdomar inte är en självklarhet för någon annan på-sidan-om-stående människa att behöva stå ut med. Ni män, ni jävla män, ni finns snart inte längre. Er tid är förbi.

Den Genialiske Mannen som står över alla formar av lagar, sociala regler och allmän hyfs är inom en snar framtid helt utdöd. En mycket snar framtid till och med. Det slår mig när jag sitter på biografen och ser The Wife. Den utspelar sig 1992, blott en generation tillbaka men det känns redan som en svunnen tid.

Den Store Författaren Joseph Castleman (Jonathan Pryce) har precis fått samtalet att han tilldelats Nobelpriset i litteratur (även detta känns av naturliga orsaker som forntid) och bredvid sig har han den evigt stöttande frun Joan (Glenn Close). Men allt är inte så rosaskimrande som det till en början ser ut att vara. Ett liv tillsammans sätter alltid sina spår och kanske speciellt mellan Joseph och Joan.

Så ni män, ni dinosaurier, ni lättkränkta varelser som aldrig behöver bli äldre än tretton mentalt, ni som aldrig behöver tänka efter innan ni pratar eller känna efter innan ni agerar, ni män, ni behöver inte se den här filmen. Ni kommer nämligen inte fatta ett dugg. Det ni behöver göra är att vänta på döden och sen kan mänskligheten knäppa händerna och leva vidare.

Ni kvinnor, ni äldre kvinnor som eventuellt läser det här, är det dags att sätta ner foten nu? Är det dags att på sluttampen av livet börja leva era egna liv, fulla liv, hela liv, inte genom en mans ögon och godkännande?

Ni kvinnor, ni som är där nånstans i mitten, ni som är som jag, är det inte skönt att se en film som The Wife och få nånstans bekräftelse för att det ni gör och tänker är bra? Att vi är på rätt spår? Att vi bryter ny mark och låter oss själva vara drottningar på tronen som är våran egen historia?

Ni unga kvinnor, ni tjejer, ni som jag skulle kunna vara mamma till, ser ni The Wife kommer ni inte fatta ett skit. Ingenting. Ni är garanten för att detta mansbeteende är på utdöende. Ni hade sträckt upp långfingret åt vilken äkta man som helst och sagt ”ät skit och dö gubb-j!”, ja, även om det var er egen.

Du spelar alltid huvudrollen i din egen film. Du kan försöka se till att både andra stora roller och små biroller går till personer du själv väljer ut men huvudrollen är din, bara din. Om någon försöker få dig att tro annat, sträck upp långfingret och vänd på klacken. Detta gäller klackar på både dam och herrskor.

Det här är en film som är regisserad av svenske Björn Runge, som utspelar sig bland annat i Stockholm i lucia- och Nobeltid (passande för premiärdatumet) och som troligtvis kommer ge Glenn Close en Oscarsnominering.
Jag såg The Wife på Malmö Filmdagar tillsammans med Sofia, Cecilia, Jojje och Henke. När deras recensioner är publicerade kan du klicka på namnen för att läsa.

FATHER FIGURES

För någon som är piss-less på män så är det här helt fel film att se. Det kanske inte är en film enbart FÖR män men det är definitivt en film OM män. Helen (Glenn Close) ska gifta sig (igen) på äldre dar och hennes tvillingsöner Peter (Ed Helms) och Kyle (Owen Wilson) sluter lojalt och glatt upp vid hennes sida.

Kyle lever livets glada dagar som en tämligen frimodig och hippie-aktig ladies man som nu funnit kärleken på Hawaii. Peter är mer stram och tillbakadragen, skild sedan många år men någon ny har aldrig funnits på tapeten. Relationen med lille sonen är ingen höjdare heller, han verkar i ärlighetens namn mest ha fokus på att hitta sin egen pappa.

När det visar sig att mamma Helen kanske inte varit superärlig mot sönerna om vem deras pappa är börjar en roadtrip där Peter och Kyle ska försöka hitta honom men kanske också sig själva? Brukar det inte vara så på roadtrips? Har man någonsin mer tid och möjlighet att tänka tankar klara än mil efter mil i bil?

Första tredjedelen av den här filmen var det världsklass på tycker jag. Ed Helms har växt till en av mina stora komiska favoriter och han gör mig inte besviken här heller. Owen Wilson är också alltid stabil. Det är en mycket likeable duo. Under andra halvan sjunker tempot en liten aning och under tredje flippar manuset ur en del men sammanfattningsvis tycker jag det är en sevärd film om det här med fäder. Om svårigheten att förstå sig på dom, om utmaningen i att ordna till sitt liv med en frånvarande fader som en aldrig försvinnande skugga och om att försöka bli en bättre förälder än den man själv fick.

WHAT HAPPENED TO MONDAY

I en framtidsvärld som våran där vi förstört miljön, där det saknas mat, bostäder och pengar där har presidenten (?) Nicolette Cayman (Glenn Close) tvingats till drastiska åtgärder. Varje familj får hel enkelt bara skaffa ETT barn. Syskon får inte existera och skulle det mot förmodan födas sådana kommer dom tillfångatas och försättas i kryosömn tills världen blir och är en bättre plats.

Hur gör man då om man får inte bara ett barn, inte tvillingar och heller inte trillingar utan SJU barn på en gång? Terrence Settman (Willem Dafoe) tvingas tänka kreativt när barnens mamma dör vid förlossningen och han står ensam ansvarig för sju döttrar. Han ger sig FAN på att se tjejerna växa upp och ja, det gör dom. Monday, Thuesday, Wednesday, Thursday, Friday, Saturday och Sunday lever sitt liv med Terrence i lägenheten och dom må se likadana ut men dom har alla sina olika personligheter och begåvningar.

Sisådär trettio födelsedagar senare ställs dock livet på sin spets ordentligt för dom sju systrarna Settman och det är där VI kommer in i bilden. Nu får vi alla möjligheten att tänka frågan: Vad hände egentligen med Monday?

Noomi Rapace får verkligen göra skäl för brödfödan i denna film eftersom hon spelar ALLA systrarna och jag tycker hon gör det jättebra. Den duktige norske regissören Tommy Wirkola lyckas dessutom filma alla dessa scener när hon spelar mot sig själv så väldigt snyggt. Här snackar vi ju inte bara en mot en (som med David/Walter i Alien: Covenant eller Jeremy Irons tvillingbröder i Dead Ringers), här är det ofta fem, sex eller alla sju i samma scen!

Tommy Wirkola ja, killen som gjorde Död Snö och Död Snö 2 (han gjorde Hansel & Gretel: Witch Hunters också men den var så obeskrivligt kass så jag vill inte gärna räkna med den) och nu gör han denna sci-fi-thrillern på ett riktigt stabilt och snyggt sätt. Jag är riktigt imponerad av filmen, den är smart och bra på alla sätt. Det är väl bara Noomis accent som stör lite. Ja. Lite.

Vi pratar mer om denna film i avsnitt 126 av Snacka om film.

SKILSMÄSSA PÅ FRANSKA

Från mitten på 80-talet och tio år framöver kan man jämföra filmskaparduon Merchant/Ivory med åttiotalets brittiska musiktproducenttrio Stock, Aitken & Waterman. Man visste att lägstanivån var väldigt hög, man visste vad man fick,  att det sålde som smör OCH att det fanns ett bäst-före-datum för all liknande populärkultur. Till slut skulle det inte vara fullt lika intressant och ”inne”. Och hur bra jag än tycker att ”Never gonna give you up”, ”I should be so lucky” och ”They say it´s gonna rain” är – fortfarande – så är det en brutal musikalisk tidsmarkör för en tid som flytt.

Merchant/Ivorys bästa filmer håller precis lika bra som S,A&W:s bästa låtar, jag menar, vem med ett hjärta i kroppen kan göra annat än älska Återstoden av dagen? Howard´s End, Ett rum med utsikt och Maurice är också filmer som överlevt tidens tand på ett fint sätt, kanske för att man kan kalla dom…tidlösa? Men idag ska vi alltså hoppa fram en bit i tiden, till 2003 och till filmen som i original heter Le Divorce och som är producerad av Ismail Merchant och regisserad av James Ivory. Det är dock en Merchant/Ivory-film som inte liknar någon annan av deras filmer (som jag sett) då det i mångt och mycket är en Woody Allen-film, fast utan en Woody-karaktär.

Isabel (Kate Hudson) har åkt till Paris för att besöka sin gravida syster Roxy (Naomi Watts). Roxy är gift med en fransman, Charles-Henri (Melvil Poupaud), som på sedvanligt fördomsfullt fransmannasätt även har en annan relation och han bestämmer sig för att lämna Roxy och dottern Gennie som snart ska bli storasyster för en ny kärlek. När Charles-Henri rymmer som en ryggradslös mes från det gemensamma hemmet kommer Isabel med taxin och dom möts för ett par sekunder.

Roxy tappar fotfästet samtidigt som Charles-Henri framställs som en man inte ens en desperat lergölspadda borde kunna falla för, Isabel klipper page (nähäää? When i Paris….) och blir älskarinna åt en gift äldre man samtidigt som hon ligger med en konstnär som ser ut som han gått sex mil i motvind med två kilo torrchampo i sitt mörka hår. Det röks Gauloise i skumpiga tågvagnar, det lunchas i överklassmiljöer och hux flux hamnar en värdefull tavla i centrum.

Det känns som att filmen genomgår en total genre-morfos under sina knappa två timmars speltid och visst hänger jag med men jag tycker inte om det. Så som filmen började, så trodde och hoppades jag att filmen skulle fortskrida. Django Reinhardt-gitarrer fast på franska, skämt om sparris, baguetter och annan fransk mat, två blonda skådespelare som jag vanligtvis tycker jättemycket om men som här fullständigt försvinner i totalt icke trovärdiga karikatyrkaraktärer.

Även om filmen har fjorton år på nacken så är James Ivory född 1928 och var kanske lite trött på arbetslivet redan 2003? Han har visserligen gjort två filmer till efter denna, Den ryska grevinnan (2005) och The city of your final destination (2009) och på något sadomasochistiskt sätt blir jag sugen på att se dom också. Kassa/konstiga/skumma filmer har ofta den impacten på mig. Eller så kan jag ju alltid se om Återstoden av dagen. En fullpoängare är en fullpoängare är en fullpoängare. Alltid!

THE GIRL WITH ALL THE GIFTS

Nångång här och där dyker det upp en film som redan under första fem minuterna tar med mig in i en värld jag inte vill lämna. The girl with all the gifts är en sån film. Barn i orangea overaller, fastspända i rullstolar i nån form av fängelse/skyddsrum, ställda i numrerade parkeringsrutor och en lärare som ska försöka idka nån form av undervisning framför dessa kids. Vad är det som händer? Vad är det som är så speciellt med dessa barn i allmänhet och med flickan Melanie (Sennia Nanua) i synnerhet?

Det här är en film som tjänar på att ses så ospoilad som möjligt för det här är en så smart berättad historia och så snyggt filmat och så spännande och härligt att den inte ska besudlas med nåt alls, vare sig att kolla in trailers eller lyssna på vad andra säger (och inte säger). Så sluta läs nu och boka en biobiljett.

Och tror du mig inte vill jag bara säga att kvartetten Glenn Close, Paddy Considine, Gemma Arterton och Sennia Nanua kan vara den bäst castade i mannaminne.

Så. Boka nu.

Utan att säga för mycket så VET jag att det här var en favoritfilm för många som var på Malmö Filmdagar. Läs gärna mina filmspanarkompisars recensioner om du vill ha mer kött på benen än vad jag gav. Eller läs efteråt, när du sett filmen.
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Jojjenito

 

5 TO 7

En film kan bygga upp nästan vilken värld den vill och jag köper den så länge den är konsekvent inom dess egna ramar.

Låter det flummigt? Ja, kanske, men jag tror att du förstår. Om inte, låt mig förklara.

I den här filmen spelar Anton Yelchin Brian. I filmens inledande minuter presenteras Brian av en berättarröst – hans egen – som förklarar att Brian är en enstöring, en ung man som föredrar sitt eget sällskap framför vänner, som egentligen är ointresserad av allt bortom böckernas och skrivandets värld. Han drömmer om att bli publicerad i en tidning, skickar in texter, blir ständigt refuserad men ger inte upp. Däremot har han frivilligt gett upp ett socialt liv med allt vad det innebär då han är helt dedikerad tills sitt ”kall” och i det stora hela endast håller sig inom hemmets fyra väggar.

Allt är fine så långt. Jag förstår vem Brian är, inga problem.

Men en dag är Brian ute och går. På andra sidan gatan ser han den vackraste kvinna han någonsin sett. Brian själv är ingen skönhet och knappast någon van flirtare men han går i alla fall över gatan och ställer sig bredvid den rökande mörka kvinnan och vips halar han fram en cigarett ur jackfickan och röker den som om han aldrig gjort annat.

Berättarrösten förklarar att kvinnans cigarett doftar av ett spanskt eller franskt märke och eftersom han inte kan spanska så tilltalar han kvinnan på franska. SOM OM HAN ALDRIG GJORT ANNAT. Och kvinnan svarar. Och flirtar tillbaka. Åmar sig och kråmar sig och ser man till personkemin så känns Brian som en tonåring och kvinnan Arielle (Bérénice Marlohe) som en världsvan och mogen dam, ändå klickar det – tydligen – och Brian känns helt….lugn. SOM OM HAN ALDRIG GJORT ANNAT.

Själv sitter jag i soffan med en pinne i röven och väser app-app-aaaaaapppp! ALDRIG I LIVET att jag köper det här!! Hela historien står och faller med att den värld filmen utgav sig för att vara inte är konsekvent. Det är helt olika vintergator här. Jag köper inte kärlekshistorien för fem öre, eller vad det nu är, för dom pratar mest, det är inte så väldans mycket action, inte framför kameran i alla fall.

E.T är mer trovärdig som film än denna.

GUARDIANS OF THE GALAXY

Det osade lite mellanstadiedisco på Saga 1 igår när klockan närmade sig 21.15 och det var premiärkväll för Guardians of the Galaxy. Det var ett glatt sorl i salongen, fnissiga förväntningar i luften, det var inget slammer med klantiga 3D-glasögon och det var varmt som satan.

När SF-tjejen presenterade filmen, bad alla stänga av mobilerna samt sa att det var okej för alla som satt långt upp att byta plats till tomma stolar längre ner för det kunde bli olidligt varmt däruppe så hände något förunderligt. Folk stängde av mobilerna OCH började flytta runt. Det blev liksom ÄNNU mer uppsluppen stämning och när filmen började var det som att publiken bara väntade på att spiltan skulle öppnas och att kosläppet äntligen skulle vara ett faktum.

Det som överraskade mig positivt var att inte en enda i salongen bjussade på en lysande mobilskärm på hela filmen och jag hörde inga som kacklade för att störa. Det jag hörde var genuina skratt, spontana applåder under filmens gång samt en jätteapplåd när eftertexterna började rulla. Otroligt härligt måste jag säga! Sen är det en väldigt härlig film också. Bitvis. Och ganska seg också. Bitvis. Jag har stött och blött mina åsikter med mig själv hela natten för att komma fram till vad jag egentligen tycker om filmen och det är banne mig inte lätt, det hjälpte inte ens att klappa händerna fram på småtimmarna.

Chris Pratt är den perfekta svennebananhunken i rollen som Peter Quill/Star-Lord. Han ser precis lagom vanlig ut och han är väldans charmig men han har ett litet problem som just i denna film blir ett ganska stort: han är inte helt hundra när han ska spela mot figurer som inte finns.

När jag var på Harry Potter-museet utanför London berättades det att studion byggde upp fullskaliga modeller av alla påhittade djur som Hogwartsbarnen skulle spela mot för ingen kunde begära av en 10-11-12-åring att dom skulle veta var dom skulle titta och var händerna skulle vara om dom enbart agerade mot ingenting framför en greenscreen. Kanske hade Guardians of the Galaxy-regissören James Dunn tjänat på att tänka likadant för även 35-åringar kan ha uppenbara svårigheter med att låtsas bära runt på en liten tvättbjörn vid namn Rocket eller titta på rätt ställe när han ska prata med en vandrande trädstam som heter Groot.

Rocket och Groot är annars filmens stora behållningar tycker jag. Tvättbjörnen med Bradley Coopers röst är en riktig comic relief och att Vin Diesel gör rösten till Groot är kanske inte så viktigt även om han gör det jättbra. Det bästa med Groot är att han är för denna film vad Hodor är för Game of Thrones: en stor personlighet på sitt relativt enstaviga vis.

Filmens kvinnliga fägring Gamora spelas av Zoe Saldana och hon är filmens tveklöst svagaste kort. Hon har noll kemi med Chris Pratt och hon är alldeles för opersonlig överlag för att fylla den kostym Gamora kräver. Jag satt och tänkte under filmens gång vilka tjejer jag hellre hade sett i den rollen och det var inte svårt att hitta flera. Emma Stone såklart, hon är given och hade varit perfekt och till och med Jada Pinkett Smith hade funkat bättre än Saldana. Men den jag satt och fnulade mest på var Anna Faris, det hade varit spännande att se henne i en sånhär stenhård actionroll. Att hon dessutom är gift med Chris Pratt borde ha fått filmens PR-byrå att göra snigelspår över hela Hollywood Boulevard.

Nåja. Kanske är det dumt att klaga på EN skådespelare när alla dom andra är så bra, det känns bara så typiskt att det är tjejen som inte levererar. Det är så synd. Men när ett animerat träd visar mer äkta känslor än den kvinnliga huvudrollen då måste jag åtminstone reagera liiite.

Men det finns många scener i den här filmen som är uppe och sniffar på riktigt höga betyg, en handfull kanske ända upp på toppbetyget, fast det hjälper inte. Bråk-skrik-slåss-scenerna är för många och för långa och blir här rent TV-spelsaktiga när det så uppenbart inte finns en mänsklig gen i bild så många minuter i stöten. Samtidigt blandas det in en hel drös populärkulturella referenser, vilket är sånt som jag själv verkligen uppskattar, men jag märker att publiken delas upp i två läger här. Ett som har åldern inne och vet vad Footloose, Kevin Bacon, blandband och Jackson Pollock är och ett läger som helt enkelt är för unga.

Extrascenen, den som kommer efter den maratonlånga eftertexten, är ett ypperligt bevis för just detta. Jag vill inte spoila nåt så jag säger bara: sitt kvar, titta på den. Lägger du huvudet på sned och säger ”ååååååååå” eller säger du ”har jag väntat en kvart på DET HÄR LILLA?”. Den som fattar  fattar, så är det och så är det med hela filmen. Jag själv fattade den, jag tyckte om den men den berör mig inte. Det finns NOLL stakes här. Ingenting står på spel. Alla med puls inser att det kommer att komma en Guardians of the Galaxy 2 och att alla huvudkaraktärer är så balla att ingen kan försakas. Det är inte Game of Thrones det här tyvärr, trots ”I am Groot”.

ANYTHING ELSE

I ett förhållande är det alltid den ena parten som bär det tunga lasset. Så står det på filmaffischen, då känner jag att det måste vara sant. För det kan väl inte vara sant av den andra anledningen, den att jag är 40 år gammal och VET det av egen erfarenhet? Klart det inte kan vara så. Det här är en film och film är inte samma sak som verkligheten, inte ens i en Woody Allen-film.

Woody Allen har i stort sett alltid varit – och är – på pricken rätt vad gäller tillsättande av rätt skådespelare i rätt roller.  Jag vet dock inte vad för svampar han åt 2003 för Anything Else är inte rätt på en fläck. Jason Biggs har precis filmat den tredje American Pie-filmen och är kanske jättespännande i Woodys ögon och visst är han perfekt som den osäkre pinsamme Jim Levenstein med en äppelpaj runt könet men han är långt ifrån någon snabbsnackande beige-kavaj-klädd-Woody-Allen-wannabe-författaryngling och definitivt inte någon som klarar av att hålla en hel film på sina axlar. Han klarar inte av att ha sin egen flickvän på axlarna. Han har knappt axlar.

Jerry Falk (Biggs) är så dum, korkad och upp-över-öronen kär att det faktiskt inte handlar om att dra ett tungt lass i förhållandet, det handlar om att öppna ögonen och se att han blir behandlad som skit av en egocentrisk och notoriskt otrogen tjej med rådjursögon. Detta rådjur Amanda i Christina Riccis gestaltning kan vara hur söt som helst men hon är fullständigt vidrig. Och hennes mamma (Stockard Channing) som tvångsinflyttar sig i lägenheten och snortar kokain med one night stands är inte ett dugg bättre. Och Woody Allen själv spelar David Dobel, en 60-årig författare och en riktigt skjutglad nöthjärna, ganska långt ifrån dom roller han vanligtvis skriver till sig själv. Han pratar dock som vanligt, energiskt och utan att stanna upp vid komiska oneliners. Jason Biggs försöker sig på att prata likadant och det funkar inte alls. Han är makalöst felcastad här, en snällare omskrivning för apdålig.

Den här filmen är konstig. Det finns egentligen ingenting jag gillar med filmen annat än att det är en Woody Allen-film. Musiken, stämningen, ett skönt flow, värmen som sprider sig i bröstkorgen bara av att se typsnittet på förtexterna, jag blir liksom lugn även om filmen i sig är allt annat än bra. Men även en icke-bra Woody Allen-film är sevärd i mina ögon, så underligt fungerar min hjärna och även om jag skulle vilja lägga filmen i en jutevävspåse och tjonga den över axeln för en snabb promenad till återvinningsstationen så kan jag inte riktigt göra det. En dålig Woody Allen är nämligen bättre än en ganska bra nånting-annat. Fast godkänd kan det aldrig någonsin bli.

NIO LIV

Sandra (Elpidia Carrillo) har suttit i fängelse i över fyra månader när hon äntligen ska få träffa sin lilla dotter. I ett snabbköp möter den höggravida Diana (Robin Wright Penn) sin ungdoms stora kärlek och det river upp känslor hon inte riktigt var beredd på.

Holly (LisaGay Hamilton) har ett komplicerat förhållande till sin styvfar och försöker komma över det. Sonia (Holly Hunter) är sambo med en kantig man hon tror sig känna men chockas när han berättar en hemlighet.

Tonåriga Samantha (Amanda Seyfried) lever i en icke-fungerande familj och fungerar som nån obetald  medlare mellan sina föräldrar. Lorna (Amy Brenneman) ska på begravning men hamnar i en konstig situatuion med sitt döve ex. Ruth (Sissy Spacek) planerar en otrohet i ett motellrum, Camille (Kathy Baker) är arg på livet och ska opereras mot sin vilja och Maggie (Glen Close) besöker en kyrkogård tillsammans med lilla Maria.

Nio liv. Nio kvinnor. Nio nedslag i en verklighet som skulle kunna vara din, min eller vår. Det handlar om det som kanske anses vara ”inget speciellt” men som är det mest speciella av allt: ögonblick i livet som gör skillnad, på ett eller annat sätt. Vi växer av alla erfarenheter och även små nedslag i andras liv kan hjälpa en själv framåt. Och ibland kanske inte bara framåt utan up-up-and-awaaaaaay.

Superfin film. Jag tycker om den jättemycket.

 

EVENING

Efter att jag sett Anna Karenina har jag fått nån konstig craving efter lågmälda filmer, gärna där skådespelarnas namn är skrivna med vita små versaler mot svart bakgrund i förtexterna och det är snäll plinketiplonkmusik i bakgrunden. Jag vet inte riktigt var jag fått det ifrån, det är inte riktigt ”likt mig”, men å andra sidan är det alltid spännande att upptäcka nya sidor hos sig själv. Som att denna craving fick mig att nästan hyra Försoning igen, men bara nästan.

Istället klickade jag på Evening, en film jag inte visste ett dugg om. Jag såg Claire Danes namn i rollistan, jag fick en ”Lasse Hallströmsk-känsla” för postern och jag inbillade mig en i sammanhanget perfekt förtext, ibland behövs inte mer än så. Några dagar senare dök filmen ner i lådan och det visade sig att jag hade rätt, den var precis så som jag hade hoppats. Den var välspelad, långsam, mysig och vita små versaler talade om att filmen var fullsmockad med stora namn ända in i minsta biroll.

Ann (Vanessa Redgrave) är gammal och väntar på att dö. Vid sin sida har hon sina två döttrar Nina (Toni Collette) och Constance (Natasha Richardson). I något som döttrarna tror sig vara drömmar berättar Ann om Harris, en man som var hennes ”första misstag” och att hon och Harris dödat någon vid namn Buddy. Döttrarna börjar såklart undra vad det är frågan om och som tittare får jag se just det. Jag får se den unga Ann (Claire Danes) och vad som egentligen hände när hon skulle vara brudtärna på sin bästa väns bröllop. Lila (Mamie Gummer) vill egentligen inte gifta sig, hon är hemligt förälskad i Harris (Patrick Wilson) och hon berättar det för Ann. Förvecklingar uppstår, kärleken spirar, känslorna bubblar över åt alla håll och jag sitter i soffan och bara myser. Sen är det ett stort plus och ett smart drag att ge Meryl Streep rollen som den åldrande Lila. Det blir väldigt träffande och trovärdigt eftersom det är hennes riktiga dotter som spelar den yngre förlagan och dom är lika som två kloner.

Evening är som en försommarkväll när det är perfekt temperatur, varken varmt eller kallt. Det blåser inte, det är inga regnmoln som spökar, det är liksom inget i vägen. Det är ingen film som upprör mig, ingen film som engagerar, den gör mig inte ledsen men heller inte glad, den är enkom mysig och just precis idag var det EXAKT det jag behövde.

Inför Oscarsgalan: Bästa kvinnliga huvudroll

Glenn Close är en skådespelare som alltid levererar, alldeles oavsett film egentligen. Hon kan koka kaniner (i Farlig förbindelse), hon kan vara polischef (i The Shield), hon kan dra in magen och gå i korsett (i Farligt begär), hon kan vara elak kärring bland en massa hundar (i 101 dalmatiner) och nu spelar hon kanske det svåraste av allt: man.

Filmen heter Albert Nobbs och hade hon inte haft en solklar vinnare mot sig i startfältet så skulle hon definitivt kunna vara en vinnare, jag unnar henne det efter sex nomineringar, men jag är rätt säker på att årets pris kommer gå till en kvinna som redan 1986 var uppe i samma antal som Glenn Close är nu.

 

Viola Davis , hade hon ens en huvudoll i The Help (Niceville)? Jag är tveksam, jag är tveksam till alltihop. Till henne som skådespelare, till om hon är bra nog att få en nominering, till filmen OCH till om hon är placerad i rätt kategori.

Jag har inte mer att säga till att jag hoppas – och tror – ungefär noll procent att hon vinner.

 

 

 

 

Rooney Mara kom från ingenstans och knep rollen som ”alla” ville ha. Lisbeth Salander är en tjej som ur hollywoodsynpunkt sett är rätt ovanlig men sedd genom mina synthklubbsögon så är hon inte så tokudda. Jag har träffat på ganska många som ser ut som hon och det innan Stieg Larsson tog stilen och gav den ett namn.

Nåja. Rooney Mara gör det hon ska i  The Girl with the Dragon Tattoo men jag kan ändå inte låta bli att känna att hon är en kopia, att Noomi Rapace är originalet. Det finns inte en chans i världen att hon kan vinna men för filmens skull är det ju alltid bra med PR.

 

 

Meryl Streep, vilket jäkla unikum hon är! Finns det någon roll hon INTE kan spela övertygande? 17 oscarsnomineringar (varav två vinster) senare är hon nu nominerad för något som kan vara hennes liv roll.

Att spela en verklig människa måste vara bland det svåraste en skådespelare kan åta sig att göra. Att plagiera manér, röstläge, rörelsemönster, att sminkas nästintill oigenkännlighet och ändå kunna agera med känslighet. Meryl Streep klarar allt detta till perfektion i sitt porträtt av Margaret Thatcher, järnladyn.

Jag hoppas och tror rätt bombsäkert på att Meryl Streep får sin tredje Oscarsstatyett på söndag natt och hon är SÅ VÄL VÄRD DEN.

 

Michelle Williams har en lika svår nöt att knäcka som Meryl Streep här ovan eftersom även hon spelar en person som faktiskt funnits på riktigt: Marilyn Monroe.

Det här är Michelles tredje nominering, förra året fick hon en för Blue Valentine och 2006 för sin roll som Alma i Brokeback mountain.

Vilket år som helst hade hon kunnat vara en lågoddsare som vinnare men inte i år. Meryl är en på tok för hård nöt att knäcka

Mitt vinnartips är alltså (om du missat det): Meryl Streep

Tre om en: Jeff Goldblum (som fyller år idag, hurra!)

Det här är Jeffrey Lynn Goldblum. Idag fyller han 59 år.

Jag tycker det här är en rätt trevlig snubbe och han förtjänar både goda tårtor och kärleksfulla blogginlägg på sin födelsedag. Därför tänker jag dagen till ära bjussa på tre recensioner av riktigt bra filmer som han är med i.

Han började sin skådespelarbana med filmen Death Wish 1974 (som jag skrev om häromveckan). Då var han en gänglig och ganska ful ung man med en hel del drag som påminner som Freddie Mercury. Nu har han liksom ”växt i” sitt fejs och ser rätt trevlig ut på nåt egendomligt och ganska snällt vis.

Han har en imponerande skådis-cv och har varit med i många av dom allra största filmer världen skådat. Det är lätt att glömma det ibland.

 

MÄNNISKOR EMELLAN  (The big chill, 1983)

Jag bara undrar, en film vars förtexter drar igång till Marvin Gaye´s  ”I´ve heard ut through the grapevine”, går det att få annat än goda vajbs av en sådan?

Det är en sån jäkla smart början, så mitt-i-prick att jag blir alldeles lycklig. När sedan namnen på några av dom alla största skådespelarna från 80-talet dyker upp i sedvanligt lite-överdimensionerat-80-tals-typsnitt då är det inte utan att det dyker upp en handklapp eller två.

Clenn Close, Kevin Kline, Tom Berenger (i mustasch, och nu är det inte bara händerna som klappar här), Meg Tilly, William Hurt och Jeff Goldblum i stora glasögon av plast som jag vill minnas var väldigt populära på den tiden – fast på kvinnor.

Det gamla kompisgänget samlas åter fast denna gång under dystra omständigheter. Vännen Alex har tagit sitt liv och begravningen måste klaras av. Det är glädje av återseende, det är sorg, det är nostalgi, det är tankar om hur livet blev och inte blev, det är avslutade relationer, nya konstellationer och några av vännerna vill helt enkelt bara ligga med alla, dock av olika orsaker.

Det här är en sjukt mysig film med ett exceptionellt bra soundtrack. Jag missade den helt när den kom, jag var väl aningens för ung antar jag och sen har det liksom inte blivit av – förrän nu. Bättre sent än aldrig, helt klart.

 

 

ADAM RESURRECTED (2008)

Adam Klein var cirkusdirektör, clown och jude i Tyskland på 40-talet. Han hade en fru och två döttrar och levde ett rätt bra liv. Nu bor Adam på ett slags mentalsjukhus/behandlingshem i Israel, ett hem för dom som överlevde förintelsen och han försöker på sitt eget vis leva med minnena och stå ut i vardagen. Hur han gör det? Jo, med humor, självdistans, ömhet, galenskap och en osviklig förmåga att få kvinnorna han vill ha att ligga med honom.

Det som händer i nutid får vi se i färg, återblickarna i svart-vitt och bristen på färg i scenerna från fånglägret gör kontrasterna så stora att det blir fysiskt jobbigt att se. Adam blev nämligen bokstavligt talat en knähund till Kommendant Klein (Willem Dafoe), en sadistisk nazijävel som tvingade Adam att sova på golvet, gnaga på köttben och leka en mänsklig hund genom att krypa omkring på alla fyra samtidigt som hans fru och barn mötte döden i gaskamrarna.

På behandlingshemmet träffar Adam på en ung pojke som även han blivit behandlad som en ”hund” och dom hittar varandra där, får nån slags kontakt och försöker indirekt hjälpa varandra att läka sina sår.

Regissören Paul Schrader (annars mest känd som manusförfattare till Taxi Driver) har hittat helt rätt här, både i valet av Jeff Goldblum som huvudrollsinnehavare och i filmspråket. Det är knasigt, hattigt och annorlunda filmat och det gäller att vara vid sina sinnens fula bruk för att orka ta till sig och hänga med i filmen. Det är suggestivt som en målning av Salvador Dali, det är vackert, det är svart humor ibland, det är bara svart ibland och ibland är det fnissigt roligt men det filmen är precis hela tiden är ANNORLUNDA. Det här är som ingenting jag sett förut och jag undrar om jag någonsin sett Jeff Goldblum briljera så stjärnklart som här. Jag tror inte det.

 

 

FLUGAN (1986)

När David Cronenberg bestämde sig för att göra en remake på filmen Flugan från 1958 tror jag inte han räknade med att det skulle bli en succé, men det blev det. Science fiction var superinne i mitten på 80-talet, maskiner som blinkade, blippade och lät var pulshöjande. Bara tanken på att kunna teleportera sig var tokspännande, i alla fall för mig som just då var lite av en fysiknörd.

Regissören David Cronenberg var redan 1986 en stor idol för mig. Han hade skrämt skiten ur mig med The dead zone (jag kan fortfarande inte titta på scenen med saxen) och fått mig att ”tänka utanför lådan” med filmen Videodrome och nu kom han alltså med en film som var precis mitt i prick sett till vad jag älskade att titta på vid den tiden.

Jeff Goldblum spelar Seth Brundle, vetenskapsmannen som uppfunnit teleportören, maskinen som kan få honom att förflyttas får en plats till en annan. Geena Davis spelar Veronica, journalisten som ska dokumentera hans framsteg. Det är slående hur enormt lika dom två är utseendemässigt, dom har ett uppenbart äktenskapstycke vilket dom själva kan skriva under på eftersom dom gifte sig strax efter inspelningen. Att dom skilde sig redan 1990 är en annan historia.

När Seth lyckas teleportera en apa med hundraprocentigt resultat beslutar han sig för att testa på sig själv. Han hoppar in i maskinen och vips så har en liten anspråkslös fluga letat sig in i maskinen och teleporteras samtidigt som Seth själv. Den där kemiska och biologiska reaktionen ger Seth egenskaper han kanske inte längtat jättemycket efter.

Det här är en klassiker! Det här är tjohoooooo-hopp-och-skutt-jättebra och skitäckligt och ingen kan på samma sätt som Jeff ge en spyfluga ett ansikte.

[Om du känner att du vill ha mer av den här mannen, här hittar du fler av hans filmer som jag recenserat.]

 

FARLIGT BEGÄR

Det är Frankrike. Det är 1780-talet.

Det är Markisinnan de Merteuil (Glenn Close) som slår vad med sin före detta älskare, den store casanovan Valmont (John Malkovich). Hon vill att han ska förföra den blott 16-åriga Cecile de Volanges (Uma Thurman) och hennes ondsinta plan är att hämnas sin fd älskare Gercourt som är den unga Ceciles blivande äkta man som tror sig gifta sig med en oskuld. Men där markisinnan kan sätta käppar i hjul sätter hon käppar i hjul och med ett elakt flin på dom tunna läpparna dessutom.

Valmont själv tycker att vadet är busenkelt, på tok under hans värdighet egentligen, men tackar ändå ja. Han bestämmer sig för att simultant hitta en något svårare nöt att knäcka. Den gifta, hypermoraliska, vackra och svala madame de Tourvel (Michelle Pfeiffer) blir det perfekta offret. Det han dock inte kalkyrerat med var sina egna känslor. Tänk om Valmont himself kunde bli förälskad? Det är något markisinnan de Merteuil inte hade räknat med heller och känslor hon inte är van vid kommer upp till ytan: svartsjuka.

Alltså, det här är så grymt begåvat skrivet. Den franske författaren Choderlos de Laclos skrev boken som är filmens förlaga redan 1782 och det är en historia som aldrig någonsin blir inaktuell. Kärlek, passion, svartsjuka, fula baktankar, bultande hjärtan, manipulation, här finns hela spektrat och det är så ytterst välspelat. Det är in i minsta detalj ren perfektion.

Det är inte ett felsteg, inte en liten vrickning, inte ens en otajmad blinkning. Det är vackra kläder på vackra människor i vackra miljöer och Valmont uttalar en av filmhistoriens allra bästa och mest användbara oneliners:
It´s beyond my control.