Etikett: Guldbaggegalan 2014

Publicerat

Guldbaggegalan 2014

Nu är Guldbaggegalan 2014 slut. Femtioåringen klarade sig igenom födelsedagskalaset med äran i behåll tycker jag. Vad gäller vinnarna så var det inte min smak som stod i fokus det är ett som är säkert.

2013 var ett väldigt starkt år för svensk film men det var inte många av mina personliga favoriter som premierades idag. Tyvärr. Hotell fick bara ett pris men borde ha haft i princip samtliga och Matias Varela borde ha vunnit över ännu en alkoholiserad äldre man på vita duken. Men det finns ingen rättvisa i världen, inte ens i filmvärlden och så länge smaken är som baken kan alla aldrig bli nöjda. Nu ser vi istället fram emot filmåret 2014 och hoppas att det blir ännu ett strå vassare än 2013!

BÄSTA FILM

Känn ingen sorg

Monica Z

Återträffen VINNARE!

Jag hejar på Känn ingen sorg. Helt fel vinnare tycker jag. Återträffen är ingen film det är ett väl genomfört projekt.

 

BÄSTA REGI

Per Fly för Monica Z VINNARE!

Måns Mårlind och Björn Stein för Känn ingen sorg

Anna Odell för Återträffen

Jag hejar på Björn och Måns men tror tyvärr inte dom har en chans mot Anna Odell. Jaha. Lite gäsp. Per Fly.

 

BÄSTA KVINNLIGA HUVUDROLL

Edda Magnason för rollen som Monica Zetterlund i Monica Z VINNARE!

Anna Odell för rollen som Anna i Återträffen

Gunilla Röör för rollen som Maria i En gång om året

Eftersom Alicia Vikander inte är nominerad är denna kategori helt ospännande. Edda kommer att vinna, jordskredsseger, men Alicia skulle ha varit med här. Ju mer jag tänker på det ju mer fucking OBEGRIPLIGT är det att Alicia inte är nominerad. Grattis Edda!

 

BÄSTA MANLIGA HUVUDROLL

Robert Gustafsson för rollen som Allan i Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Mikael Persbrandt för rollen som Hasse i Mig äger ingen VINNARE!

Matias Varela för rollen som Jorge i Snabba cash – Livet deluxe

Robert kan mycket väl vinna, Adam Lundgren (Känn ingen sorg) borde ha varit nominerad istället för Persbrandt och Matias Varela är fenomenal. HEJA JORGE-MATIAS! Det måste vara din tur nu! Attans. Persbrandt vann. Tråkigt tycker jag.

 

BÄSTA KVINNLIGA BIROLL

Anna Bjelkerud för rollen som Pernilla i Hotell VINNARE!

Mira Eklund för rollen som Ann-Sofie i Hotell

Josefin Neldén för rollen som Lena i Känn ingen sorg

Heja Anna eller Mira, extraordinära insatser båda två! Anna, en sån OTROLIGT värdig vinnare!!

 

BÄSTA MANLIGA BIROLL

Kjell Bergqvist för rollen som Bengt i Monica Z

David Dencik för rollen som Rikard i Hotell

Sverrir Gudnason för rollen som Sture Åkerberg i Monica Z VINNARE!

Jag sätter alla pengar jag har på David Dencik. Vinner han inte är det en domarskandal och jag tänker skrika högre än jag någonsin gjort på Söderstadion eller Tele2 Arena – sammantaget. MENFÖRHELVETEVADÄRDETFÖRFELPÅJURYN?????? *kommer inte kunna prata imorgon, är alldeles hes*

 

BÄSTA MANUS

Cilla Jackert –  Känn ingen sorg

Lisa Langseth –  Hotell

Anna Odell – Återträffen VINNARE!

Mendetvarvälsjälvafaaaaaaan också. Lisa, du är en vinnare för mig! <3

 

BÄSTA FOTO

Eric Kress – Monica Z

Petrus Sjövik – Ömheten VINNARE!

Erik Sohlström – Känn ingen sorg

Känn ingen sorg!

 

BÄSTA KLIPP

Mia Engberg – Belleville Baby

Theis Schmidt –  Snabba cash – Livet deluxe

Håkan Wärn – Känn ingen sorg VINNARE!

 

BÄSTA KOSTYM

Kicki Ilander – Monica Z VINNARE!

Moa Li Lemhagen Schalin – Vi är bäst!

Ulrika Sjölin – Känn ingen sorg

 

BÄSTA LJUD/LJUDDESIGN

Mattias Eklund – Känn ingen sorg VINNARE!

Petter Fladeby, Andreas Franck och Jens Johansson – Snabba cash – Livet deluxe

Hans Møller – Monica Z Det borde bli en Snabba Cash-vinst här.

 

BÄSTA MASK/SMINK

Eva von Bahr – Monica Z

Eva von Bahr och Love Larson – Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Lisa Mustafa – Vi är bäst! VINNARE!

Hundraåringen!

 

BÄSTA ORIGINALMUSIK

Matti Bye – Faro VINNARE!

Matti Bye – Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Peter Nordahl – Monica Z

Med tanke på att Matti Bye har 66% chans att vinna tror jag på honom.

 

BÄSTA SCENOGRAFI

Paola Holmér och Linda Janson –Vi är bäst! VINNARE!

Wilda Wiholm – Känn ingen sorg

Josefin Åsberg – Monica Z

 

BÄSTA KORTFILM

Me Seal, Baby av Joanna Rytel

On Suffocation av Jenifer Malmqvist VINNARE! ’

Äta lunch av Sanna Lenken  

 

BÄSTA DOKUMENTÄRFILM

Belleville Baby av Mia Engberg VINNARE!

De dansande andarnas skog av Linda Västrik

Frihet bakom galler av Nima Sarvestani  

 

BÄSTA UTLÄNDSKA FILM

12 Years a Slave Regi: Steve McQueen

Blå är den varmaste färgen Regi: Abdellatif Kechiche VINNARE!

Turinhästen Regi: Béla Tarr

Snälla Turinhästen, vinn inte. Jag ids inte se en film om nån som skalar potatis i tre timmar (läs gärna intressant recension här) och jag tycker det är helt fel att en film från 2011 kan bli nominerad. Det finns ju hur många KANONBRA filmer från 2013 som helst att välja på. Obegripligt är ordet, sa Bull. 7

 

BIOPUBLIKENS PRIS

Hundraåringen VINNARE!

Monica Z

Sune på bilsemester

Rent logiskt borde det bli Hundraåringen. Över en miljon biobesökare på tre veckor kan inte ha fel.

Publicerat

Guldbaggenomineringarna 2014

Tidigare idag offentliggjordes vilka skådespelare, filmer och andra filmarbetare som blivit nominerade för Guldbaggen 2014.

Jag hade tänkt lägga upp detta inlägg för flera timmar sedan men var så jävla förbannad att jag inte iddes. Axlarna satt uppe vid hårbotten och jag tuggade på ett tuggummi som inte fanns. Dregglade kanske lite till och med. Morrade. Kände mig helt enkelt rätt sur.

Visserligen var 2013 ett starkt svenskt filmår och ingen skugga bör egentligen falla på filmerna som nominerats MEN att Lisa Langseth inte blivit nominerad för Bästa regi (för Hotell), att Hotell inte är nominerad för Bästa film och FRAMFÖRALLT att Alicia Vikander inte är nominerad för Bästa kvinnliga huvudroll (för Hotell) är helt freakin´galet. Jag får afasi när jag tänker på det, SÅ illa är det. Orden vill inte komma till mig, frustrationen tar liksom över. Det känns bara så…orättvist.

Måndagen den 20 januari vet vi vilka som vinner och här är listan på nominerade.

 

BÄSTA FILM

Känn ingen sorg

Monica Z

Återträffen

Jag hejar på Känn ingen sorg.

 

BÄSTA REGI

Per Fly för Monica Z

Måns Mårlind och Björn Stein för Känn ingen sorg

Anna Odell för Återträffen

Jag hejar på Björn och Måns.

 

BÄSTA KVINNLIGA HUVUDROLL

Edda Magnason för rollen som Monica Zetterlund i Monica Z

Anna Odell för rollen som Anna i Återträffen

Gunilla Röör för rollen som Maria i En gång om året

Eftersom Alicia Vikander inte är nominerad är denna kategori helt ospännande. Edda kommer att vinna, jordskredseger.


BÄSTA MANLIGA HUVUDROLL

Robert Gustafsson för rollen som Allan i Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Mikael Persbrandt för rollen som Hasse i Mig äger ingen

Matias Varela för rollen som Jorge i Snabba cash – Livet deluxe

Robert kan mycket väl vinna, Adam Lundgren (Känn ingen sorg) borde ha varit nominerad istället för Persbrandt och Matias Varela är fenomenal. HEJA JORGE! Det måste vara din tur nu!


BÄSTA KVINNLIGA BIROLL

Anna Bjelkerud för rollen som Pernilla i Hotell

Mira Eklund för rollen som Ann-Sofie i Hotell

Josefin Neldén för rollen som Lena i Känn ingen sorg

Anna eller Mira, extraordinära insatser båda två!

 

BÄSTA MANLIGA BIROLL

Kjell Bergqvist för rollen som Bengt i Monica Z

David Dencik för rollen som Rikard i Hotell

Sverrir Gudnason för rollen som Sture Åkerberg i Monica Z

Jag sätter min barrande julgran på David Dencik. Har är alltid bra men har han någonsin varit bättre än i Hotell?

 

BÄSTA MANUS

Cilla Jackert –  Känn ingen sorg

Lisa Langseth –  Hotell

Anna Odell – Återträffen

KOM IGEN LISA!

 

BÄSTA FOTO

Eric Kress – Monica Z

Petrus Sjövik – Ömheten

Erik Sohlström – Känn ingen sorg

Känn ingen sorg!

 

BÄSTA KLIPP

Mia Engberg – Belleville Baby

Theis Schmidt –  Snabba cash – Livet deluxe

Håkan Wärn – Känn ingen sorg

 


BÄSTA KOSTYM

Kicki Ilander – Monica Z

Moa Li Lemhagen Schalin – Vi är bäst!

Ulrika Sjölin – Känn ingen sorg

 

BÄSTA LJUD/LJUDDESIGN

Mattias Eklund – Känn ingen sorg

Petter Fladeby, Andreas Franck och Jens Johansson – Snabba cash – Livet deluxe

Hans Møller – Monica Z

 

BÄSTA MASK/SMINK

Eva von Bahr – Monica Z

Eva von Bahr och Love Larson – Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Lisa Mustafa – Vi är bäst!


BÄSTA ORIGINALMUSIK

Matti Bye – Faro

Matti Bye – Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Peter Nordahl – Monica Z

 

BÄSTA SCENOGRAFI

Paola Holmér och Linda Janson –Vi är bäst!

Wilda Wiholm – Känn ingen sorg

Josefin Åsberg – Monica Z


BÄSTA KORTFILM

Me Seal, Baby av Joanna Rytel

On Suffocation av Jenifer Malmqvist

Äta lunch av Sanna Lenken

 

BÄSTA DOKUMENTÄRFILM

Belleville Baby av Mia Engberg

De dansande andarnas skog av Linda Västrik

Frihet bakom galler av Nima Sarvestani

 

BÄSTA UTLÄNDSKA FILM

12 Years a Slave Regi: Steve McQueen

Blå är den varmaste färgen Regi: Abdellatif Kechiche

Turinhästen Regi: Béla Tarr

 

Publicerat

HUNDRAÅRINGEN SOM KLEV UT GENOM FÖNSTRET OCH FÖRSVANN

Jag vet inte hur mycket jag ska fokusera på känslan av att vara lurad. Jag vet inte ens om det är en väsentlig känsla i sammanhanget men likväl är det så jag känner mig just nu.

Normalt sett när jag ser en filmatisering av en bok jag tycker mycket om kan lurad-känslan handla om att mina visioner, mina fantasier inte stämmer med filmens bilder, att jag helt enkelt inte känner igen mig.  När jag ser Hundraåringen fascineras jag av hur exakt Felix Herngren lyckats få till stämningen, hur jag mentalt lyckas hamna inuti boken fast jag sitter på en biograf och det är kanske därför jag känner mig lurad. Handlingen i boken utspelar sig nämligen i mina hemtrakter men filmen gör det inte.

Min morfar har legat på ett ålderdomshem i Malmköping, kanske till och med samma hem där Allan Karlsson (Robert Gustafsson) på sin hundraårsdag bestämmer sig för att strunta i den specialbeställda prinsesstårtan och istället öppna fönstret, klättra upp, kliva ut och bege sig iväg på en tur som börjar med tofflorna i penséerabatten och slutar på andra sidan jorden.

Det var speciellt att läsa boken, jag kunde följa Allan på dom sörmländska vägarna, känna lukten av dom gröna bussarna med visserligen rena säten men tyget såg ut som inspydda heltäckningsmattor från Ålandsbåten och jag hör den där gnälliga dialekten som ger mig nostalgiska men ganska kalla kårar. Jag kände lukten av mandelkubb och gamla människor i pyjamas mellan raderna, jag mindes känslan av att inte veta hur pass dålig morfar egentligen var och jag såg Malmköpings busstation lika klart framför mig som om det var igår jag var där – vilket det inte var. Men i filmen är Malmköping Munkedal. Tågstationen i Munkedal är pimpad med en fejkskylt som det står Malmköping på och jag känner bara nejnej, det här är felfelfel. Det gör nästan lite…ont. Larvigt kan tyckas och jag kan hålla med, samtidigt är känslan av att känna sig lurad inget man bråkar med.

Men det är klart som korvspad utan svartpepparkorn och lagerblad att Hundraåringen kommer bli en flipp på bio. Den kommer spela in sjuka mängder pengar, den kommer få folk att vallfärda till biograferna och den kommer få folk att må ganska så bra där dom sitter i biofåtöljerna och njuter av Robert Gustafsson som gör Allan Karlsson precis så bra som Allan Karlsson förtjänar att göras. Att det knappt går att höra vad han säger när han som berättarröst tar oss genom sin livshistoria kunde ju ha gått att lösa med undertexter men det är som vanligt en dröm att stilla bedja om när det gäller svensk film på bio.

Annars är filmens stora tillgång alla okända ansikten som både i talroller och som statister får denna saga att på nåt sätt kännas verklig. När Johan Rheborg dyker upp i en liten roll som Tage Erlander vill jag bara att scenen ska vara över även om han gör det bra. Jag vill helt enkelt inte påminnas om att det är skådisar som jobbar tror jag. Så på det sättet är även Mia Skäringer, Jens Hultén och Iwar Wiklander lite för kända ansikten för filmens bästa. Samtidigt gör dom sina karaktärer rättvisa så varför klagar jag? Det känns onödigt på nåt vis.

Filmen har en liten balkaninfluerad trudilutt som jag gillar och jag ser i eftertexterna att det är Matti Bye som skrivit musiken. Annars är effekterna och ljudet två av filmens andra stora tillgångar. Kanonljud genom hela filmen, det exploderar både högt och maffigt och jag hoppar till några gånger av pur överraskning.

Hundraåringen som film gör mig inte besviken, jag känner mig som sagt bara lurad på vad jag trodde skulle bli en liten egen resa på stor duk tillbaka till igenkänningens jaktmarker. Men trots denna sordin vet jag att den inte påverkar min syn på filmens kvalitéer. Det är en BRA film. Den är underhållande, charmig, knasig och annorlunda för att vara en svensk familjefilm. Jag tror väldigt få biobesökare kommer känna sig besvikna när dom går ut från biografen, snarare precis tvärtom. Kanske kommer någon till och med att våga öppna ett eget fönster och kliva ut? Vem vet vad som väntar bakom nästa krök? Kan Allan Karlsson så kan väl jag, eller du?

Jojjenito har också sett filmen.

Publicerat

ÅTERTRÄFFEN

Namnet Anna Odell kanske mest känns igen som konstfackseleven som irrade runt på Liljeholmsbron en januarikväll 2009, iscensatte ett självmordsförsök, blev hjälpt av polis, omhändertagen av psykvården och som dokumenterade det hela för att visa hur det går till i vården – inifrån. Det slutade med examensarbetet ”Okänd kvinna 2009-349701” och kilometervis massmedialt utrymme.

Nu har det gått fyra år och Anna Odell har återigen satt sig själv i fokus men denna gång i en film. Återträffen som idé kom till när hon inte blev bjuden på sin egen klassåterträff. I denna film precis som i examensarbetet är hon själv i strålkastarljuset, hon spelar sig själv, men det hon belyser är allmängiltigt, det kan hända – och händer – många andra. Psykisk ohälsa, mobbing och kanske även vuxenmobbing, det är inga lättsamma ämnen hon sätter tänderna i.

Jag sitter i biosalongen och känner mig som en tonåring. Utan att överdriva så drar jag ner medelåldern med en sisådär tjugo år och jag frågar mig hur det kommer sig. Varför är det så många äldre i salongen? Är det för denna målgrupp filmen är gjord? Är det tanter och farbröder som läser tidningar och ser alla superhöga betyg som filmen fått (kolla här) som vallfärdar till biografen eller är det för att filmen fått SF´s smultronställetmärkning och då per automatik är en bra film? Jag vet inte varför alla pensionärerna är där men jag vet varför jag är där. Jag är nyfiken på filmen för den kommer bli – och är – en snackis.

I filmen blir Anna Odell bjuden på klassåterträffen. Det var tjugo år sedan dom slutade nionde klass i Enskede skola och nu var det dags för paaaartääääääääyy och alla var där. Anna bestämmer sig för att en gång för alla göra upp med sina barndoms mobbare och ställer sig upp och håller ett tal som svider rätt rejält på många håll. Det är ett modigt tal och om man kan ta ut det ur sitt sammanhang så borde det ha räckt med det. Men, Anna vill såklart testa gränser och filmen går ut på vad hon tror att hennes fd klasskamrater tror skulle ha hänt om hon blivit bjuden.

Återträffen bör inte jämföras med andra filmer, inte ens med Thomas Vinterbergs Festen som jag hört att vissa gjort. Jag tycker inte Återträffen bör ses som en film i vanlig mening alls. Återträffen är ett projekt och filmen är ett sätt för Anna Odell att dokumentera detta. Ett smart sätt tycker jag, det är betydligt lättare att nå ut till många med en film än med en uppsats och projektet i sig är intressant, frågan jag ställer mig är bara: varför?

Det där varför gäckar mig precis som en del andra saker med filmen. Scenerna inifrån skolan till exempel, jag skulle kunna svära på att det var Sofia skola, inte Enskede. Jag har färgsatt delar av Enskede skola och kände inte igen mig alls. En sån dum liten fråga kan jag fastna i, så onödigt men det blir så ibland. Fick Anna inte filma inuti rätt skola? Varför i såna fall? Ville hon filma i en skola som såg ut som hon mindes skolan då, inte i en med nymålade korridorer? En skitgrej i det stora hela men fastnar man så fastnar man.

Sen undrar jag hur Anna tänker för sin egen del. Mår hon bättre i själen nu när filmen är gjord och belackarnas namn är framdragna ur mörkret? Är det alltid viktigt att kräva ett avslut, att få svar på frågor? Det finns en preskriptionstid på brott men kränkningar, preskriberas dessa först när offret säger att allt är okej? Är det vettigt att göra sig till ett offer år ut och år in, att fastna i sånt som hände i sin barndom? När får man liksom bara sopa av sig smutsen från snickarbyxorna, acceptera det som varit, gå vidare och bli herre över sitt eget liv?

I en scen i filmen säger Anna till en av sina värsta mobbare: ”Vad skulle du göra om din dotter blev mobbad?”. Han skrattar rått och säger: ”Det skulle hon aldrig kunna bli. Hon är alldeles för stark för det.” ”Men vad skulle hon göra då?”, frågar Anna och mobbaren tittar på henne och säger: ”Slå tillbaka. Ge igen.”

Är det det Anna gjort nu? Har hon gett igen?

Publicerat

HOTELL

Det är nåt med den här filmen som är helt fel.

När jag frågade en ny bekantskap på Malmö Filmdagar om han sett filmen fick jag till svar: ”Är det den där filmen om den psyksjuka teatergruppen?” När en man som försörjer sig som filmkritiker hörde vår diskussion kom han fram till mig och sa: ”Svensk klyschig ångest har man fått nog av. Den där filmen har jag sett massor med gånger förut. Jag kommer absolut inte att se den”.

Båda dessa reaktioner är intressanta och de bevisar min tes om att nåt är fel. Hade jag inte sett filmen hade jag nämligen skrivit under på alltihop och det enbart av att ha sett trailern och läst en kort synopsis. Filmen är nämligen inte lik trailern på en fläck och är inte i närheten av så ångestdrypande och tung som filmförklaringen säger. Jag är rädd att många biobesökare kommer tveka inför att se Hotell då vanligt icke-filmnördigt-fölk kanske inte tror att den är sevärd/underhållande nog för en random filmkväll och det är såååå synd. Det är så väldigtmycketjättesynd.

Det är nämligen mycket med den här filmen som är så himla rätt. Ja, det mesta faktiskt.

Äsch. Vad tusan håller jag inne på känslorna för? Efter filmen ville jag ju bara samla alla mina homies och dansa jenka genom hela Malmö med fjäderboa, gummistövlar och tokploinkande i mungiga, alternativt våldsamt blåsande i hockeytuta. Jag ÄLSKAR den här filmen. Hade jag varit högt uppsatt politiker och förespråkare för tvång hade jag klubbat igenom en lag som sa att Hotell var en del av den svenska filmallmänbildningen, på samma sätt som Sällskapsresan och Fanny och Alexander.

Lisa Langseth har skrivit manus och regisserat filmen och med sig har hon Alicia Vikander (som långfilmsdebuterade i Langseths förra film Till det som är vackert) i en extremt välskriven och svårspelad huvudroll. Hon spelar Erika, en högravid inredningsarkitekt som tillsammans med sin sambo Oskar (Simon J Berger) ser fram emot att bli föräldrar för första gången. Men allt går inte enligt planerna, förlossningen blir ett trauma på många sätt och Erika hamnar i en djup depression.

Hade Hotell varit en ”vanlig svensk film” hade Erika blivit deprimerad, utstött nåt brunstvrål och sen satt sig i en pulka, åkt nedför misärberget ända in i nån brun självmordssörja där hon fastnat till tonerna av undergångsmusik och själv hade man velat tvätta sig med mix av galltvål och T-röd för att inte känna sig smutsig på väg hem från bion. Men nu är inte Hotell en vanlig film, den är inte vanlig nånstans. Hotell har nämligen ett utmärkt manus med både huvud- och bikaraktärer som utvecklas under filmens gång och en grundhistoria som verkligen berör. Jag vet inte när jag såg detta sist på bio? Bitchkram? Hotell lyckas även med något så ovanligt som att gasa igång många känslor samtidigt. Igenkänning till viss mån, medkänsla (i alla fall om man är förälder själv), irritation, frustration, ilska och sen den känsla som gör filmen komplett: glädje.

Hotell är en dråplig film, en fnissig film, en film som gör att du ibland kommer slingra dig som en elektrisk ål i biofåtöljen. Kanske kommer du – som jag – att skratta dig tårögd, kanske kommer du ”bara” le stort i smyg, kanske fastnar skrattet i halsen, kanske kommer du vara med om helt andra kroppsliga reaktioner än jag men det jag kan lova är att du får en filmupplevelse utöver det vanliga när alla pratar svenska.

Att Alicia Vikander kommer att nomineras till en guldbagge för sin roll som Erika är jag bombsäker på, lika säker som att David Dencik kommer få en för sin tolkning av Rikard, mannen som härmed ger mayaindianernas fanclub ett ansikte. Sen hoppas jag att Lisa Langseth får en guldbagge för bästa originalmanus. Det är hon värd. Att Roxettes Pretty woman-låt It must have been love används i en scen som är så väldigt fin och känslosam gör mig glad. Nu kan jag associera låten till Hotell istället för den där andra filmen.

Det är helt enkelt världsklass på den här filmen! Pallra dig iväg och se den, det finns inget att skylla på. Seså. App-app-app. Heja heja, ploink ploink.

Litar du inte helt och fullt på min filmsmak och vill ha en second opinion, här finns en hel liten drös recensioner: Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito,  Fripps filmrevyer, Flmr och Har du inte sett den (pod).

Publicerat

MONICA Z

”Enkel, vacker, öm är min vals melodi
min vals fantasi. En sång i en dröm. Sakta morgon ljus strömmar över vårt fönster, ritar ett mönster på alla hus. Just den dag, den vackra dag jag lärde mig säga vi kom den till världen, min vals melodi.”

När Beppe Wolgers översatte Bill Evans Waltz for Debby skrev han den direkt till Monica Zetterlund. Den fick heta Monicas vals. Låten är så på pricken ”hon” att den känns som en andra hud, som om hon kom till jorden enkom för att sjunga precis just den lilla sången.

När rollen som Monica Z skulle tillsättas provfilmades över åttio tjejer trots att producenten Lena Rehnberg och regissören Per Fly redan hade hittat rätt. Edda Magnason var den perfekta Monica, lika perfekt som Beppes översatta vals och den här filmens undertitel – Ett lingonris i cocktailglas – hade lika gärna kunnat bytas ut mot Eddas film. För det här ÄR Eddas film.

Om Edda Magnason aldrig gör nånting mer av filmiskt värde i sitt liv så har hon porträtterat Monica Zetterlund med en sådan perfektion och glöd att ingen som sett filmen kommer glömma henne. Hon äger varenda scen hon är med i. Det är som att klockorna stannar när hon syns i närbild, hon är så vacker, så ljuvlig, så bedårande, så full av känslor och hon har lyckats kopiera Monica Zetterlunds manér, dialekter och sångstil in i minsta detalj. Så långt är allting gott, jättegott faktiskt men det hjälper inte. Filmen heter nämligen inte Eddas film.

Filmen handlar om några år i Monicas liv, löst och sammansatt berättat i ett manus skrivet av Peter Birro. Den handlar om hur Monica egentligen utan att fråga lämnar sin dotter Eva-Lena att bo hos mormor och morfar (Cecilia Ljung och Kjell Bergqvist) i Hagfors för att självförverkligandet i Stockholm lockar mer än föräldraskapet. Hon hittar en framgångsrik man i regissören Vilgot Sjöman, köper sig ett hus och hämtar tillbaka dottern. Sen följer ett pärlband av dåliga beslut, drinkar, män, jobb, bekräftelsebehov, ännu sämre beslut, mer drinkar, ännu mer bekräftelsebehov, ännu mer jobb – och givetvis hårda partaj med dåtidens kändiselit: Beppe, Hasse, Tage och Povel.

Det här med att skildra framgångens uppgång och fall har gjorts miljontals gånger på film, så även beskrivningar av alkoholproblem. Kanske är det där skon klämmer för mig, jag tycker nämligen att filmen känns alldeles på tok för grund. Det är som att bada fötterna i en uppblåsbar barnpool på en radhusaltan när man egentligen skulle vilja simma med delfiner utanför Palermos kust.

Jag hade velat se Monica under ett större spann av år, helst hela vägen fram till slutet. Det enda som vittnar om det hemska sätt hon dog på är en kort scen när hon i fyllan ligger ner och röker. Ja, redan då gjorde hon det, i alla fall enligt Peter Birros manus och troligtvis var det sängrökning som satte igång branden i hennes lägenhet den 12:e maj 2005.

Monica Zetterlund begravdes den 13 oktober 2005 på kyrkogården i Hagfors och efter att ha sett filmen är det för mig helt obegripligt. Det visades väldigt tydligt i filmen att hon aldrig ville aldrig sätta sin fot i Hagfors igen och nu ligger hon där för evigt. Mycket märkligt tycker jag. Lika märkligt som att filmen försvann ur mitt medvetande som en fis i motvind efter att eftertexterna rullat klart. Inte ens snackisen – telefonscenen – berörde mig.

Betyget jag ger filmen förvånar mig men jag kan inte göra annat. Edda Magnason däremot, hon får 5/5 och en solklar Guldbaggenominering nästa år.

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med Jojjenito, Sofia och Henke och här pratar Har du inte sett den? om filmen (med mera). Klicka på namnet för att komma till respektive tankar om filmen (Psssst! Jag tror inte alla tycker dom jag)

Publicerat

SNABBA CASH – LIVET DELUXE

Att återigen och en sista gång få se JW och Jorge på film, alltså, det går att ha sämre fredagkvällar. Många med mig måste ha tyckt detsamma för den stora salongen var fylld till bredden av förväntansfulla biobesökare.

Första filmen kom 2010, andra 2012. Jag har sett båda men gick och såg filmen med en kille som inte sett någon av föregångarna. Det kändes vanskligt men det visade sig vara lugnt. Det blev desto värre för mig.

Filmen börjar med en snabb ”förklaring” av karaktärerna, kanske för att friska upp minnet på såna som jag eller bjussa på nån form av bakgrund till dom som inte har nån aning om vilka alla är. Tanken är god, genomförandet hafsigt. Det är så mycket text att inte ens en snabbläsare som jag hinner med allt, kanske för att texten ibland är högerställd, ibland vänsterställd OCH att det används olika typsnitt OCH att det samtidigt visas bilder som man känner att man borde titta på – samtidigt. Rörigt värre alltså.

Men förtexterna visade sig bara vara början av nåt som i mina ögon är bland det rörigaste och sämst klippta jag någonsin sett på bio. För det första så är grundhistorien spretig. Flera olika historier ska vävas samman, det klipps in scener från föregående filmer, det hoppas i tid och flera gånger hänger jag inte med. Det blir luckor som kanske egentligen inte är ologiska men som på grund av illa klippning blir just det. Sen är det rent av klantigt att presentera den nya karaktären Martin (Martin Wallström) som just Martin i flera scener och sen hux flux referera till honom som Hägerström. Har man inte läst boken eller sett trailern vet man inte vem som åsyftas och frågetecknen duggar tätt i salongen.

Filmen kryllar av barnsjukdomar, sånt som helt enkelt inte får finnas i denna typ av film. Under en rån-scen (viss spoilervarning utärdas här!) ser Jorge till att två män ligger ner på golvet genom att trycka till dom i ryggen med ett vapen. Männen ligger då mitt i lokalen. I scenen efter står samma män längst bort i lokalen, lutade mot ett trappräcke av metall och det är väldigt oklart hur dom kom dit. Jorge skulle ju skjuta dom om dom rörde sig, inte fan reser man på sig självmant  i det läget – mitt under ett rån – och ställer sig en bit bort?

Det är väldigt många bitar jag inte får ihop, det är många gånger jag tänker ”meeeeh lägg aaaaav, försök lura nån annan”, det är helt enkelt en film som i mina ögon inte är ett värdigt avslut på denna trilogi. Den enda som gör filmen sevärd är Matias Varela. Han gör Jorge till en mänsklig snubbe, så väldigt lätt att tycka om att jag orkar bry mig ända till slutet. Den stencoola trumslagarmusiken som matas på i dom spännande scenerna hjälper till att få upp pulsen från komatos till vaken men det är banne mig inte mer än så. Inte ens mitt favvo-balkan-husband Andra Generationen som gjorde ett inhopp som Radovans inhyrda liveband gjorde mig genuint glad, vilket dom alltid lyckas med annars.

Sen är det det här med språket. Mycket av dialogen är på spanska. Detta är textat på svenska. Jag kan ingen spanska alls, ändå tyckte jag mig förstå betydligt mer av den spanska dialogen än jag gjorde med den svenska. Jag satt alltså i mitten på rad tre, det var väldigt hög volym och jag har i princip perfekt syn (med glasögon). Jag såg bra, jag hörde ljudet högt och tydligt och jag kunde läsa på läpparna, ändå gick det inte att höra mycket av det som sas – på svenska. Kom igen, texta hela filmen. Ge folk en chans att höra vad som sägs! Det är svårt nog att hänga med i filmen som det är, sluddrig artikulering är som lök på laxen.

Jag är helt enkelt besviken, jag är tom och jag är lite betuttad i Matias Varela. Det är själva essensen av detta inlägg OCH ungefär detsamma som jag hörde många muttra om på vägen ut från salongen. ”Den var ju inte alls sådär bra”, hörde jag en tjej säga och pekade på den upphaussade tidningsannonsen med mängder av plus, getingar och andra betygsgrunkor. Jag håller med. Den är inte alls sådär bra. Egentligen är den inte bra alls.

Publicerat

KÄNN INGEN SORG

Som av en händelse befinner sig jag och mina barn i Göteborg när Känn ingen sorg har premiär. Vi köper biljett till första visningen för dagen och promenerar till Bergakungens stora salong 1 (otroligt fin biograf för övrigt) i gassande solsken. Vi är lagom pepp alla tre fast av olika anledningar. Sonen för att det alltid är kul att gå på bio, jag för att jag gillar Håkan Hellströms musik OCH tycker det är en spännande idé att göra film på det här sättet och dottern för att Adam Lundgren är så jäääääääla snygg.

Min son är – vad jag kan se – ensam av manligt kön i salongen. Nu är det inte fullsatt på något sätt men det är slående att det bara är unga/ganska unga tjejer i publiken. Fler som tycker Adam Lundgren är snygg eller är dom Håkan-fans? Jag behöver inte fundera så länge. Filmen börjar och jag kan konstatera att KOMBINATIONEN Lundgren&Hellström är helt klockren. Tjejerna skrattar högt åt ALLT denne Adam säger – eller Pål som han heter i filmen. Dom skrattar även när det inte är tänkt att vara roligt. Det är ett sånt där enerverande skratt som tjejer (ja, oftast tjejer) tar till för att ”imponera” på killar dom vill ”imponera på” genom att få dom att tro att dom har en skön humor som tjejen i fråga förstår genom att skratta lite för högt på helt fel ställen. Står man bredvid och lyssnar känner man mest för att skaka på huvudet för killen är oftast torr som fnöske och fattar inte alls att tjejen bara vill ligga, inte skratta åt hans ”skämt”. Precis så känns det att sitta i salongen, som att bevittna nån form av masspsykotiskt wannabe-ragg. Några gånger vänder jag mig mot dottern för att se om hon skrattar hon med (och om det är jag som bara inte fattar komiken) men det är alldeles tyst. Det kanske är göteborgshumorn jag inte greppar? Jag vet inte. Jag vet bara att filmen är väldigt lite komisk i mina ögon.

Vad är då filmen? Mmmmmm. Första halvan av filmen är en studie i scenografi och poser. Det är ett sammelsurium av prylar, kläder, bostäder, situationer som ger mig hintar från väldigt många tidsepoker, så många hintar att jag kollrar bort mig själv. Är det ens nödvändigt att tidsbestämma filmen? Kanske inte, men i mitt huvud är det det. Kläderna känns 20-30-40-tal men dottern säger att det ”ju bara är vanliga hipsterkläder”. Kan så vara att hon har rätt. Pål bor hos sin farfar (Tomas von Brömssen) i en lägenhet som andas Söderkåkar, med tidningspapper på väggarna och utedass. Påls bästa kompis Johnny (Jonathan Andersson) bor i en flådig våning som utstrålar nån form av påkostad, hemtrevlig cirkusinredning. Påls andra bästis Lena (Josefin Neldén) boxas men träningslokalen känns mer som nåt ur Rocky/Million Dollar Baby än atletmodern a-la-SATS.

Men den underligaste karaktären är ändå Eva (Disa Ostrand) som skrider omkring som en Ava Gardner med obeskrivligt höga byxor och knallröd putmun. Mig veterligen finns det inte en hipster i världen som klär sig så, men jag kan ha fel. Pål har en mobiltelefon, en gammal Nokia (typ), som får mig att tänka att det är början på 2000-talet men så hissar Eva upp en Iphone som hon filmar med i en scen och då är jag borta igen.

Sånt tänker jag på hela första timmen. Jag tänker att scenografen måste ha haft julafton och att regissörerna Måns Mårlind och Björn Stein har skapat en hittipåkänsla i filmen som är rätt skön. Underlig – men skön. Sonen skruvar på sig, han har tråkigt det känns lång väg och ja, jag håller med honom, det är snyggt men segt. Jag säger som indianerna: fyra posörer gör ingen film.

Men, sen kommer det ett men. Det kommer ett ganska stort men. Ett MEN helt enkelt. Det händer en grej i filmen, en scen på ett tåg och med ens får filmen en nerv, en puls, en personlighet och jag känner att jag ler. Jävlar alltså, nu börjar filmen, NU fattar jag grejen. Dom skrattande tjejerna skrattar inte längre, jag hör snor rinna, det hulkas, det låter både det ena och det andra och jag tycker om Håkan Hellström kanske mer än jag nånsin gjort. Jag känner värmen i bröstet, den där goa filmiska värmen och jag får svälja både en och två gånger för att faktiskt inte gråta.

Trots en svag början är eftersmaken god så nej, jag känner ingen sorg, inte för filmen, inte för Håkan Hellström och absolut inte för Göteborg.

Mitt betyg:

Sonens betyg:

Dotterns betyg: