TED – FÖR KÄRLEKENS SKULL

Hej Hannes,

Minns du mig?

Vi hade en liten beef för ett par år sedan, strax efter dina framgångar med Ove… eller…du hade i alla fall en beef med mig. Du mejlade mig för jag tyckte inte om dina filmer. Mina recensioner innehöll ”utstuderade elakheter” och det kändes inte bra för dig när folk googlade ”Sune i Grekland eller på bilsemester” och klickade sig in på mina texter. Jag var ”en mobbare” skrev du. Du kände igen såna som jag från din skoltid, skrev du. Såna som ”rackade ner på dom som försökte”. Du skrev att ”det är lättare att vara elak och raljerande än uppskattande. Det är en väg som de obegåvade ofta väljer – eller de lata”.

Jag svarade dig. Förklarade mig. Jag är ingen mobbare, skrev jag. Jag ser inte mig själv som obegåvad och jag är definitivt inte lat. Jag tycker bara inte jättemycket om alla dina filmer. Du läste mitt svar och du svarade tillbaka, ett långt mejl. Jag uppskattade det, du var inte riktigt lika arg i tonen längre och du avslutade med – som jag uppfattade det – att sträcka fram handen litegrann. ”Så låt oss avsluta nu med att säga att vi hatar varann men ändå inte kan vara utan varann…”.

Vet du Hannes? Jag hatar inte dig men jag anser att smaken är som baken, att varje människa har rätt att uttrycka sin åsikt och att alla filmer förtjänar en chans. Alla som följt min blogg vet att jag är i det närmaste dumdristig i mina filmval ibland, jag ger regissörer och skådespelare jag avskyr chans på chans på chans för jag anser att varje film är unik och man kan aldrig någonsin på förhand veta vad man kommer tycka och känna när man går ut från en biograf. Jag gav Dogtooth 1/5 och The killing of a sacred deer 4/5. Samma grekiska regissör. Att se Terrence Maliks filmer är för mig detsamma som att fejsplanta rätt in i en grovteglad vägg och höra ticke-ticke-tickljudet när tänderna från överkäken landar på parketten – men hindrar det mig från att fortsätta ge honom chanser? Nej. Kanske är det därför slutklämmen i ditt första mejl har satt sig som en tagg i min bröstkorg. Du skrev:

”Men jag har en tanke. Sluta upp att titta på mina filmer. Jag kommer fortsätta göra filmer i exakt samma stil som innan och eftersom du så tydligt och klart skriver att du inte gillar dom så blir det ju ganska korkat av dig att skriva samma strunt varje gång. Då slipper du uppröras och folk som tycker om det jag gör slipper hamna på din hånfulla sida när de googlar mina titlar. Kan det vara en vädjan som blir till verklighet? En ganska logisk konsekvens. Ska vi säga lagom till det nya året? För så dum är du väl inte att du vill fortsätta plåga dig eller är det just i hånen som du finner sånt nöje i?”

Jag såg Ted på premiärdagen. Din nya film. Jag såg den i en fullsatt och charmig förortsbiograf. Du vet Hannes, jag älskar biografer. Jag älskar att åka runt och se film på nya ställen, i andra städer, i andra länder och jag gör det för att jag älskar film. Jag kommer aldrig sluta med det, precis lika lite som du kommer sluta göra dom. Och jag tänker att jag är glad att jag inte lyssnade på dig för det råd du gav mig kan vara det sämsta någonsin, till och med sämre än när skolsköterskan på mellanstadiet sa att jag skulle få bort min ungdomsacne genom att smörja in matolja i hårbotten, Alsolsprit i ansiktet och bara tvätta håret var tredje dag.

Jag såg Ted och jag såg Adam Pålsson transformeras till Ted Gärdestad inför mina ögon. Jag skrattade och fnissade (”Men Stikkan stavas med två k!!”) och tårarna rann. Jag njöt av musiken, av det tidsdokument som filmen är. Jonas Karlssons Stikkan Andersson-truckermusche, Happy Jankell som Lotta Ramel och det hjärtskärande fina att se Lotta Ramel själv spela sin mamma Susanna. Dan Johansson som Povel Ramel, sitta och jamma med Ted vid pianot, Niklas Strömstedt som spelar sin far Bo och hur fingertoppskänsligt Ted förvandlas utseendemässigt ju sämre han mår psykiskt. Sminket är alldeles utsökt där. Och Göran Hallbergs magnifika foto. Och Peter Viitanen som brodern Kenneth. Vilket bra val av skådespelare!

Det finns ingenting med Ted som hade kunnat göras bättre. Det är så jag ser det och det är din förtjänst Hannes. Manus och regi: Hannes Holm. Det är du. Ju.

Så jo. Jag kommer fortsätta se dina filmer och jag kommer fortsätta skriva precis vad jag tycker på min blogg. För det är det jag SKA göra. ”Du ska fortsätta vara uppkäftig och oregerlig. Det är din uppgift” skrev du och ja, jag kan vara både och när andan faller på. Men jag kan också – definitivt och med lätthet – vara uppskattande när jag ser en film som uppfyller hela min varelse och som får mig att känna det där magiska pirret som bara en riktigt bra film kan framkalla. Jag tycker nämligen att det är bra mycket svårare att vara elak än snäll, även i skrift.

Dina sista ord till mig var ”Må kraften vara med dig”. Jag kontrar med dessa:

Jag kan sitta på min måne och göra vad jag vill
Där stannar jag tills allting ordnat sig.

/Fiffi

Fredagsfemman #277 – Svenskar att ha koll på inför biosommaren

5. Ahlström, Endre och Granath i Kingsman: The Golden Circle

Okej, det är kantboll på denna för 22 september klassas väl egentligen som höst men då har i alla fall Kingsman: The Golden Circle biopremiär. Hanna Ahlström repriserar sin roll som prinsessan Tilde och Lena Endre och Björn Granath (RIP) spelar hennes föräldrar, alltså den svenska kungaparet. Jag ser fram emot den här filmen så SJUKT mycket och jag kommer se om första filmen innan det är dags. Min recension av Kingsman: The Secret Service finns här.

.

.

.

4. Bill Skarsgård i IT

Att få rollen som Pennywise i nyinspelningen av Stephen Kings bok IT (Det, på svenska) kommer göra Bill Skarsgård odödlig. Skräckfilmsfigurer har en förmåga att överleva vidare generation efter generation nästan oberoende av filmens kvalitéer i övrigt. 8 september får vi se den otäcka clownen på bio. Håll ut!

.

.

.

3. Bill Skarsgård i Atomic Blonde

Vad kan man säga annat än att 2017 verkar bli Bill Skarsgårds år? 28 juli får vi nämligen se honom spela mot Charlize Theron, Sofia Boutella, James McAvoy, John Goodman, Toby Jones och Eddie Marsan i actionthrillern Atomic Blonde. Kan bli nåt va?

.

.

.

2. Fares Fares i The Nile Hilton Incident

Nu är det höst igen men äsch…vi får hoppas på sommarvärme september ut helt enkelt. 29 september har  Tarik Salehs The Nile Hilton Incident biopremiär och nånting säger mig att det är en extraordinär Fares Fares vi får se i huvudrollen. Håll ögonen öppna!

.

.

.

1. Alicia Vikander i Tulpanfeber

2008 gjorde Justin Chadwick en riktig härlig kostymfilm vars titel var Den andra systern Boleyn. Nu är det dags igen när Deborah Moggachs roman Tulpanfeber ska bli film (hon har även skrivit romanen som ligger till grund för filmen The Marigold Hotel). Vi har väl aldrig någonsin skådat en svensk skådespelare förr som klär i och bär upp en kostymfilmsroll så fantastiskt bra som Alicia Vikander? 14 juli är det biopremiär och Vikander matchas av Dane DeHaan, Cara Delevigne, Christoph Waltz, Zach Galifianakis och Jack O´Connell.