HAPPY END

Den filmen jag var mest säker på att jag ville se på hela Stockholm Filmdagar var Michael Hanekes nya film Happy End. Säga vad man vill om gubben Haneke, alla hans filmer är kanske inte superbra men dom är alltid intressanta.

Han har liksom en baktanke med allt han gör även om jag ärligt talat kan säga att jag inte alltid förstår vad han vill berätta. Filmer som Funny Games, Bennys video, Dolt hot, Amour, Det vita bandet, Den sjunde kontinenten, Vargens tid och Pianisten skojar man inte bort även om dom betygsmässigt fyller ut hela skalan från 1 till 5.

Nåja.

Happy End var det ja.

Här återanvänder Haneke en av sina favoritskådespelare, bäckengångaren* Isabelle Huppert (Pianisten, Amour och Vargens tid) och blandar in 87-årige Jean-Louis Trintignant (från Amour) i leken ihop med en drös andra skådespelare av diverse nationaliteter. Toby Jones till exempel. Han har inte ett korrekt doserat skallben direkt. Fy fan för mig som retar upp mig på småsaker som denna när det egentligen ska skrivas om filmen men TOBY JONES HUVUD ÄR INGEN SMÅSAK! Det är en STOR SAK.

Det finns så mycket som irriterar mig med Happy End att jag knappt vet var jag ska börja. Kanske med att jag blev innehavare av det svenska rekordet i snabbsömn på bio när jag såg filmen. Den otroooligt sega inledningen ihop med att jag för första gången på 1,5 månad satt ner på dagtid i en skön fåtölj med avstängd mobil, mätt, nöjd och avslappnad gjorde att jag somnade blixtsnabbt – och skönt var det också! När jag vaknade trodde jag att jag hade sovit bort halva filmen men till min förvåning – och förbannelse – kan det inte ha varit mer än en kvart. Det var SÅ mycket skitfilm kvar, den tog liksom aldrig slut.

Folk vred på sig i salongen, några gick, andra fipplade med mobilerna, blundade och suckade så går jag efter den samlade känslan i rummet var det fler än jag som hade brutalt tråkigt under visningen. Det stora problemet med Happy End är nämligen att den är så satans spretig. Det är så många trådar och samtliga trådar berättas extremt sakta i väldigt fula scener med jobbigt kameraarbete. Att titta när farfar Georges (Trintignant) ska hasa sig fram i rullstol på en trottoar och han rullar längst bak i bild med en trafikerad gata mellan honom och kameran, alltså det känns urtypiskt Haneke men det är SÅ IRRITERANDE att beskåda minut efter minut efter minut. Och det är MÅNGA och LÅNGA såna scener i filmen. Obegripligheter. Och jag orkade liksom inte med denna psykiska misär-flum-men-samtidigt-diskbänksrealistiska-men-i-överklassmiljö. Jag orkade inte. Jag orkade inte då och jag orkar inte nu.

Filmen är piss MEN inte helt rätt igenom. Det finns vissa scener som glänser upp detta tragiska mörker och som gör att filmen klarar sig från det allra lägsta betyget men oj oj oooooj det är nära.

Jojjenito har också skrivit om den här filmen. Och Sofia.

(* ordet bäckengångare kanske behöver en förklaring? Det finns passgångare, diagonalgångare och bäckengångare. Bäckengångare går precis som ordet säger, med bäckenet först. Den mest kända bäckengångaren är just Isabelle Huppert. Kanske är hon även ensam om detta? Jag har i alla fall inte uppmärksammat fler. Kommer du på någon mer? Mejla ditt förslag till bäckengångare@fiffisfilmtajm.se)

HAPPY END

En liten man som kompenserar sin bristande självkänsla med knytnävsslag och psykisk misshandel mot sin flickvän. En medelålders änka och bilskolärare som via livets hårda skola blivit en icke känslostyrd ”doer”. En ung man som återigen försökt ta sitt liv. En man som förlorat sin fru och försöker döva sorgen med sprit. En ung tjej som gör sitt yttersta för att hålla sig flytande både ekonomiskt och relationsmässigt men som hamnar i en ohållbar situation.

Vid första anblicken känns storyn som vilken svensk film som helst (*blink*). Vid andra anblicken är den mer än så. Happy End är en film utan egentligt lyckligt slut, jag vete tusan om det är så mycket som en lycklig minut i hela filmen egentligen. Lite hopp kanske men ingen lycka.

Aset Asker som Johan Widerberg spelar är en personlighetstyp jag avskyr ända in i benmärgen. Jag får ont i hela magen av scenerna med honom och killar som han, patetiska små jävla svin, förtjänar varken kärlek, respekt eller uppmärksamhet över huvud taget. Ann Petrén är som vanligt alldeles lysande och hennes bilskollärarkvinna gör mig schizofren. Jag förstår henne samtidigt som jag inte gör det men det är okej, jag behöver inte förstå mig på allt och alla så jag släpper taget.

Happy End är en film som får mig att tänka på bungy-jump. Filmen är som att hoppa bungy-jump från en bro på Nya Zeeland och känna att gummibandet går av vid nedslaget, att jag slår i den steniga botten med huvudet, sådär mitt på ansiktet så näsan frasas sönder med ett flopps och kindbenen spräcks men när jag flyter upp och ser ut som en hudpåse köttstuvning kommer en inföding i kanot och plockar upp mig.

När allt är som svartast dör jag inte, jag överlever med en hel massa otäcka ärr, men jag överlever. Precis detsamma gäller samtliga inblandade i Happy End. Även om livet är beyond svart så fortsätter det, det går vidare och regissören Björn Runge har på ett mycket fint sätt visat det med den här filmen. Tyvärr tar den sig inte in tillräckligt i mitt hjärta för ett högre betyg men en sevärd film är det absolut.

Guldbaggenomineringarna 2012

Den 23 januari är det årets Guldbaggegala. Dom bästa svenska filmprestationerna ska premieras och det är en kväll som oftast brukar pendla mellan hopp och förtvivlan hos oss som tittar.

 

Här är samtliga nominerade. Är din favorit med på listan?

Bästa film:
Apflickorna
Play
Simon och ekarna

Bästa regi:
Lisa Aschan – Apflickorna
Lisa Ohlin – Simon och ekarna
Ruben Östlund – Play

Bästa manliga huvudroll:
Mikael Persbrandt – Stockholm Östra
Sven-Bertil Taube – En enkel till Antibes (JAAAJAAAA!!!!)
Kevin Vaz – Play

Bästa kvinnliga huvudroll:
Ann Petrén – Happy End
Magdalena Poplawalska – Between 2 fires (JAAA!!)
Helen Sjöholm – Simon och ekarna

Bästa manliga biroll:
Peter Andersson – Happy End
Jan Josef Liefers – Simon och ekarna
Johan Widerberg – Happy End

Bästa kvinnliga biroll:                                                                                                                                                                                                  Helena Bergström – Någon annanstans i Sverige
Liv Mjönes – Kyss mig
Cecilia Nilsson – Simon och ekarna

Bästa manus:                                                                                                                                                                                                         Josefine Adolfsson och Lisa Aschan – Apfickorna
Pernilla Oljelund – Stockholm Östra
Ruben Östlund – Play

Bästa foto:
Marius Dybward Brandrud – Play
Per Källberg – Stockholm Östra
Dan Lausten – Simon och ekarna

Bästa klipp:
Jacob Schulsinge – Play
Michal Leszczylowski och Kasper Leick – Simon och ekarna
Hanna Lejonqvist och Göran Hugo Olsson – The Black Power mixtape 1967-1975

Bästa kostym:
Moa Li Lemhagen Schalin – Kronjuvelerna
Pia Aleborg – Play
Katja Watkins – Simon och ekarna

Bästa ljud:
Andreas Franck – Apflickorna
Per Hallberg och Daniel Saxlid – Försvunnen
Jason Luke – Simon och ekarna

Bästa mask/smink:
Anna-Lena Melin – Gränsen
Sara Klänge – Kronjuvelerna
Linda Boije af Gennäs –  Simon och ekarna

Bästa musik:
Fredrik Emilson – Kronjuvelerna
Annette Focks – Simon och ekarna
Ahmir Questlove Thompson och Om’Mas Keith – The Black Power mixtape 1967-1975

Bästa scenografi:
Roger Rosenberg – Kronjuvelerna
Anders Engelbrecht, Lena Selander och Folke Strömbäck – Simon och ekarna
Cian Bornebusch – The Stig-Helmer story

Bästa visuella effekter:
Johan Harnesk – Gränsen
Håkan Blomdahl och Tor-Björn Olsson – Kronjuvelerna
Marcus B Brodersen och Lars-Eric Hansen – Simon och ekarna

Bästa kortfilm:
Las Palmas
No sex just understand
Utan snö

Bästa dokumentärfilm:
At night I fly
Stora scenen
The Black Power mixtape 1967-1975

Bästa utländska film:
Dogtooth (NEEEEEEJ!!!)
Nader och Simin – en separation
Winter’s Bone