MAGGIE

Jag tror att dom allra flesta föräldrar kan skriva under på en sak: samma sekund som man ser sitt lilla barn för första gången slås det på nån form av relä i kroppen som innebär att man blir rädd för typ allt. Rädd för att barnet ska dö, rädd för att man själv ska dö, rädd för att nånting ska hända barnet som man själv inte kan lösa.

Förutom denna grundrädsla tillkommer andra former av nojjor, till exempel den ibland smarta och ibland fullständigt onödiga förmågan att i alla lägen se fyra steg längre fram och fantisera fram fasor som sannolikt aldrig kommer hända. Det kan gälla liten-knodd-på-trehjuling-som-åker-på-trottoaren (tänk OM hen plötsligt styr ut i vägen, tänk OM det kommer en bil, tänk OM den som kör bilen sitter och twittrar) OCH det kan gälla hittipågrejer som vad gör jag när zombieapokalypsen bryter ut? Precis. Inte OM utan NÄR.

Den här inneboende rädslan jag har som förälder tror jag är den stora förklaringen till vilka ord som kommer skrivas i resten av min recension av Maggie. Jag har nämligen precis gråtit i över en timme. Alltså nu snackar vi inte några söta salta små rinnande tårar nedför kinderna, nej jag har BÖLAT. Snoret har runnit, jag har vridit mig som en daggmask av sorgsen ångest och varje uns av ”vattenfast” mascara (baaah!) sitter utspritt någon annanstans. På tröjärmen, på händerna, på den lilla näsduken jag lyckades gräva fram i panik. Jag har ont i huvudet. Jag känner mig fullständigt urvriden. Samtidigt jublar jag i bröstkorgen. Vilken SJUKT BRA film jag sett! Årets hittills – och med råge – bästa film!

Maggie ÄR en zombiefilm men om du gillar till exempel Dawn of the dead och tror att det är nåt i den stilen du ska få se lär du bli besviken. Maggie är en film som handlar om zombies – men zombies i det lilla. Baksidan av en zombieinvasion kanske man kan säga. Vad händer den lilla familjen när zombiesmittan utbrett sig och ett barn blir bitet och borde sitta i karantän? När barnet bara har några dagar kvar att leva och det finns ingen medicin, inget att göra? Hur reagerar man som förälder? Hur reagerar syskonen? Styvmamman? Kompisarna? Han som var en pojkvän i vardande innan denna skit kom emellan?

Maggie är en jättesnygg film, otroligt stämningsfull och lugn och den här filmen är för Arnold Schwarzenegger vad Joe var för Nicolas Cage. Arnold är nedtonad, trygg och skäggig och går runt i flanellskjorta utan att prata speciellt mycket. Han behöver inte prata, hans ögon och kroppsspråk säger allt man behöver veta. Abigail Breslin är dottern Maggie och hon är precis sådär ”vanlig tonåring” som rollen kräver för att jag ska tro på henne. Effekterna när hon sakta förvandlas är sparsmakade, utsökta, perfekta skulle jag vilja säga.

Utan att överdriva skulle jag säga att hela filmen är det – perfekt – och jag ger med glädje ut bloggens högsta betyg till denna fina lilla film!

Flmr-Steffo har också sett filmen och här är hans tankar om den.

[Som en liten parentes och ett lustigt sammanträffande, just precis idag för 18 år sedan fick jag uppleva den där nya rädslan för första gången. Jag blev mamma till världens sötaste tjej och idag blir samma söta tjej myndig! Jag kan inte säga att rädslorna blir varken färre eller lindrigare med åren men man lär sig hantera dom. Tills det kommer filmer som Maggie, då får jag panikångest och dammarna svämmar över. Vad skulle jag göra om hon blev zombie? VADFAAAAN SKULLE JAG GÖÖÖÖRA???]