PHARMACY ROAD

För ganska exakt två år sedan dök det upp en liten film på HBO som hette 7 days in hell. Det var en mockumentär om två tennisspelare regisserad av Jake Szymanski med bland annat Filip Hammar i en liten roll (kanske var det just därför den blev lite av en snackis i Sverige, eller i alla fall bland oss som följer Filip och Fredriks framfart?).

Nu är det alltså dags igen. Nu har Jake Szymanski gjort en film som handlar om fem sönderdopade tävlingscyklister och den speciella världen som kretsar kring cykling i allmänhet och Tour de France i synnerhet.

Orlando Bloom, John Cena, Andy Samberg, Daveed Diggs och Freddie Highmore spelar dom fem unga cyklisterna och vilka som spelar de äldre versionerna av samma kvintett låter jag vara osagt. Det kan få komma som en överraskning. MEN låt mig säga som såhär, en kvinnlig skådespelare spelar en av dom äldre rollerna och det var så fint att se henne igen. Jag tyckte hon var alldeles lysande när hon var som störst i mitten på 90-talet.

Det här är en 37 minuter lång film som har en skyhög skratt/minut-ratio, jag hade riktigt riktigt roligt och extra kul tycker jag det är när verkliga människor spelar sig själva och bjussar på sina tillkortakommanden. Det är stort på nåt vis.

Jag gav 7 Days in hell 4/5 i betyg men den här filmen är bättre, roligare och sjukare på ALLA plan. Underhållande som tusan!

STAR TREK INTO DARKNESS

Förutsättningarna var dessa:
Jag har alltid varit 0,0% sugen på att se den här filmen och detta TROTS att Benedict Cumberbatch har en av dom största rollerna. Det säger egentligen allt. Att mina förväntningar på filmen fått sig en rejäl kryobehandling och ligger på tok-minus efter gårdagens titt på Star Trek hjälper inte heller till. Det här ÄR en film jag känner ett våldsamt motstånd till att se, ändå ska det göras – och det NU.

Anledningen till titt:
Den stora – och enda – anledningen är fortfarande att jag vill se Sabotage-scenen i Star Trek Beyond med kött på benen. För att kunna göra just detta krävs det att jag har 127 mintuter Star Trek OCH 132 minuter Star Trek Into Darkness i min filmiska ryggsäck. Fan vad jag är idog när nöden kräver!

Tankar under filmens gång:
Redan i filmens röda inledningsscen är jag mer investerad än jag var under hela förra filmen. Sen dyker Benedict upp med sina isblå ögon och säger ”I can save her” och då dör jag lite. Kanske behöver det inte bli så pjåkigt det här?

Leransiktet Karl Urban är givetvis med igen (Obs! Stelnad lera, inte geggig) och resten av besättningen från förra Star Trek-filmen. Anton Yelchin fortsätter att kombinera underprestation med överspel och Chris ”prettyboy” Pine fortsätter vara söt på det där aurafattiga sättet att han blir mer som en skyltdocka än en man med puls. Men…Simon Pegg verkar agera i en helt annan film… Vad pysslar han med??? Det känns dock som att regissören J. J Abrams hittat stilen i den här filmen för den är långt mycket snyggare än den förra.

Summering när filmen är slut:
Det finns ingenting att gnälla på när det gäller scenografi, färger och rymdmys. Filmen är helt klart visuellt läcker, det känns som att den utspelar sig i en helt annan filmisk galax än förra filmen. Vad gäller manuset så fattar jag inte ett skit. Jag minns när jag skickade in min son på bion för att se den här filmen medans jag såg Baksmällan 3 med mina jobbkollegor och när han kom ut sa han att det var ”förbjudet med barnaga i Sverige” (han hade redan sett Baksmälle-filmen annars hade han självklart fått gå med. SÅ elak är jag inte.) Han var skitförbannad för han fattade inte ett jota och NU förstår jag honom. Jag ids helt enkelt inte bry mig MEN ögonen blir rätt glada ändå över allt det snygga. Benedict till exempel. Han lyckas skänka lite mänskligt liv åt karaktären Khan och DET kan inte vara det lättaste.

Så summeringen måste bli att det är ett steg framåt jämfört med Star Trek men det är fortfarande inte en BRA film även om den är cool och bitvis rätt  underhållande. På´t igen då, nu väntar Star Trek Beyond. See you tomorrow.

STAR TREK

Förutsättningarna var dessa:
Jag har aldrig sett ett enda avsnitt av TV-serien Star Trek. Jag har hört talas om namnen Spock och Kirk och ordet klingon men det är ungefär så långt som mina Star Trek-kunskaper sträcker sig. Jo, det är nåt med fingrarna också, man ska dra isär dom två och två som nån form av….hälsning? Äsch. Jag vetefan. Jag tänker inte gubbgissa på sånt jag har noll koll på.

Anledning till titt:
Jag har hört så himla många prata om ”en viss scen” i Star Trek Beyond där Beastie Boys låt Sabotage används och det är tydligen en scen som är ”out of this world”. Star Trek Beyond är dessutom regisserad av Justin Lin och han känns som en regissör som kan förvåna – positivt. Dagens film är inte Star Trek Beyond – jag veeeeeet – men jag kände att jag borde se dom tidigare filmerna för att kunna se den nyaste och ge den en ärlig chans. Dessutom, dagens film är regisserad av J.J Abrams, jag menar, hur illa kan det bli?

Tankar under filmens gång:
Det är förunderligt hur man kan få så många skådespelare att underprestera samtidigt. Den vanligtvis så stabile Anton Yelchin (RIP) skulle inte kunna övertyga en blind om sina skådiskvalitéer här. Chris Pine är ingen personlig favorit men han brukar inte reta upp mig och det gör han inte här heller, han är bara…blek. Men så har vi Karl Urban, världens kanske nu levande sämste skådis och här slår han ännu en spik i DEN brädan. Och Simon Pegg som så många klagar på när han agerar comic relief i Mission Impossible-filmerna…. Kom igen, HÄR DÅ??? VAD GÖR HAN HÄR??? Varför är han ens med??? Att jag inte riktigt förstår själva manuset orkar jag inte ens bry mig om för filmen är tråkig så jag smäller av. Båååååårrriiiiiiing.

Summering när filmen är slut:
Jag måste ge mig själv en klapp på axeln för den här gången hade mina icke-förväntningar verkligen rätt. Jag har medvetet undvikit den här filmen (fram till nu…) och jag var smart som gjorde det för det här klickade verkligen inte med mig alls.

Tjohooooo, det här var ju lajbans! Nu blire Star Trek Into Darkness!! Mer om den imorgon.

STAR WARS: THE FORCE AWAKENS (IMAX 3D)

Ont och gott. Svart och vitt. Kärlek och hat. Darth Vader och Luke Skywalker. Är det inte otroligt vad den här filmserien handlar om ytterligheter egentligen, både filmiska sådana och upplevelsemässiga. Hela jag är som en bubblande gryta av känslor just nu, jag är rubbet kan man säga. Det snurrar i huvudet och jag vet inte riktigt var jag ska börja men jag kör väl igång med det mest väsentliga i en text som denna: filmen.

Min pepp för den sjunde Star Wars-filmen gick från iskall till lite puttrig till – efter att ha sett om dom tidigare filmerna – superduper. Jag var alldeles fladdrig i magen när jag åkte till biografen, var så pirrig att jag inte kunde äta lunch, det kändes liksom så…..stort. Det är trots allt inte varje dag en ny Star Wars-film kommer till byn.

När filmen drog igång fick jag ståpäls bara jag såg Lucasfilm-loggan, för att inte tala om musiken och dom sneda gula bokstäverna. Jag läste…. Luke är försvunnen och måste hittas. En tämligen enkel och handfast grundstory som var alldeles tillräcklig hela vägen in i mål. Visst pratades det om politik på olika sätt men inte alls i samma mängd som i vissa av föregångarna. Här hade det tagits fasta på äventyret och det passar mig som handen i handsken. Ett ”oglättigt” äventyr filmat i dova färger som varken hade tuttinuttiga kärleksscener (a la Episod 5) eller onödiga barnsligheter (a la Episod 1).

Regissör J.J Abrams ska ha en stor eloge för att han med respekt för dom äldsta tre filmerna försökt göra oss ”oldies” glada och nöjda. Att han bakat in alla i det äldre gardet i filmen kan man inte göra annan än att applådera. Harrison Ford som Han Solo, Carrie Fisher som Leia och Mark Hamill som Luke, härliga ansikten att se igen! Att han lyckats bra med resten av casten är extra roligt tycker jag.

Daisy Ridley passar som handen i handsken att spela Rey, den unga tjejen som är är både stentuff, känslig och jättecool. Utseendemässigt är hon lik Kiera Knightley men som tur är stannar likheterna där. Oscar Isaac är bra (som alltid) och Gwendoline Christie är magnifik som Kapten Phasma där hon ser ut som en mix av en svartrockande stormtrooper och Judge Dredd. Domhnall Gleeson är filmens svagaste kort vilket inte är särskilt förvånande eftersom han oftast är det i alla filmer han är med i. Han får lite för stora kostymer att fylla helt enkelt.

Men den bästa rollprestationen i hela filmen står Adam Driver för. HELVETE var rätt han är i sin roll! Vem kunde ana detta på förhand, va? Inte jag i alla fall.

Så långt om filmen. Jag är mycket nöjd med den, inget snack om den saken. Men det finns ett men. Självklart finns det ett men. Biobesöket.

Jag såg filmen i onsdags på Filmstaden Scandinavia i Solna, Sveriges enda IMAX-salong. Det är ingen nyhet för dig som följer bloggen att jag älskar att se film på IMAX. Jag gör det med stora bokstäver till och med. Jag ÄLSKAR IMAX och jag har längtat som en tok efter att kunna se film på detta sätt på hemmaplan. Men säg den glädje som varar för evigt… Efter att ha sett Star Wars i denna IMAX-salong känner jag nämligen att det behövs ett tillägg. Jag älskar IMAX – men inte i Solna!

3D:n var så jävla underlig att jag i perioder var tvungen att blunda för att den begynnande huvudvärken skulle ge med sig. Att försöka läsa texten var bara att glömma, den levde sitt eget liv, otydlig, hoppande och suddig. När rollfigurerna var långt fram i bild betedde sig bakgrunden som om den var ditlagd efteråt, den var genomskinlig och konturlös med noll skärpa. Den stämde liksom inte in. Det är ett problem jag aldrig förut sett under en 3D-visning.

För att vara en person som egentligen avskyr 3D så har jag alltid tyckt att IMAX 3D är något extra ordinärt jättehäftigt. Alla filmer jag sett i IMAX 3D utomlands har varit OTROOOOOLIGT bra med knivskarp bild. Jag har liksom ”förstått grejen” med 3D under dessa biobesök. Men nu….nu jävlar är jag så förbannad på detta 3D-helvete att jag vill spy. Jag känner mig jättearg samtidigt som jag är jätteledsen eftersom jag hoppats så mycket på denna IMAX-salong och nu är den bara en…halvmesyr.

Jag och min son satt på rad 4 i mitten, lite för långt fram för att vara optimalt i en IMAX-salong (jag vet) MEN om det beror på avståndet till duken att 3D:n är i princip otittbar då får dom fanimej sänka priset på dessa biljetter sådär som dom gör på teatrar när man hamnar på en plats med skymd sikt. Bredvid mig satt ett par som sa att dom hade blundat jättemånga och långa perioder för dom blev illamående av det suddiga och jag hörde ett grabbgäng som satt precis bakom oss klaga på precis samma sak och dom var glada att detta var andra gången dom såg filmen, hade det varit första hade dom varit rasande! Och det är nog precis det jag är – egentligen. Rasande och besviken.

Jag är rasande över detta skrytbygge som inte kan leverera när det gäller. För det är INTE OKEJ att ta 215 spänn för en film som inte går att se. Och kom inte och säg att det beror på mitt synfel, på vilken plats jag hade, på glasögon, linser eller andra fysiska fel. Är biografen inte bättre än såhär så kan jag inte längre hävda att film är bäst på bio. För det är den fanimej inte. Och jag kan heller inte säga att jag älskar IMAX längre för just nu känner jag precis tvärtom. Ytterligheter var det ja, all the way den här gången.

Filmen:

IMAX-visningen på Filmstaden Scandinavia:

SUPER 8

Hur tusan ska jag få ihop det här?

Jag tillbringar en fredagkväll på en biograf. Jag tittar på en film som dom första 45 minutrarna får mig att mentalt bli 12 år igen. Jag sitter med en tår i ögonvrån, funderar på om jag verkligen kan ge maxbetyg till tre filmer samma vecka, häpnar över fantastiska barnskådespelare, över charmig scenografi, njuter av återseendet av E.T-cyklar (för att inte tala om Amblin Entertainment-loggan innan förtexten) och undrar vad i hela friden det är som gömmer sig i tågvagnarna som exploderar mitt framför ögonen på dessa ungdomars hobbyfilmande nattetid.

Jag tillbringar en fredagkväll ihoptryckt mellan en snubbe jag känner väl och en ensamgående biografbesökare som inte bara konstantäter Plopp, han är även lättskrämd och överkänslig för höga ljud. Plopp-mannen är kanske i 50-årsåldern och sitter nästan i mitt knä när tåget kraschar och det tjoffar och krasar och dånar i salongen. Mysigt kan tyckas, själv tycker jag bara det blir trångt.

På filmen är det 1979. Joe (Joel Courtney) har precis förlorat sin mamma och relationen mellan honom och hans pappa (Kyle Chandler) är kylig. Dom sörjer svårt båda två men på olika sätt. Pappan gräver ner sig i jobbet som vicesheriff i staden, Joe håller hårt i berlocken mamman alltid hade runt halsen. Joe har ett gäng goda nära vänner, ett killgäng med Super 8-nörden Charles (Riley Griffiths) i spetsen. Tillsammans jobbar dom på att få ihop en zombiefilm och dom har höga ambitioner, inget lämnas åt slumpen. Den snyggaste tjejen i skolan, Ally (Elle Fanning) blir tillfrågad om att spela den kvinnliga huvudrollen och hon tackar ja till både Charles och Joes oförställda glädje.

Dom smyger ut en natt för att filma och blir då vittnen till världens jävla tågkrasch. En mystisk vit bil kör upp på spåret som för att stoppa tåget och nog stoppas det alltid. Både tåget och det som färdades i det.

Halva filmen ÄR suverän. Halva filmer är det inte. Som så många gånger förut går både luften och spänningen ur filmen när det ”läskiga” får ett ansikte men det är inte bara det som gör att mitt intresse för filmen svalnar en smula. Det blir liksom lite för många lösa trådar och lite för mycket larviga ”fel” (klipp som inte stämmer, en bil som är demolerad i en scen för att i nästa vara nyvaxad och körklar för att ta ett exempel men det finns många fler).

Om jag ska försöka mig på en lightvariant av analys så är första halvan en uppvisning av det bästa Lost-regissören J. J. Abrams kan frambringa och den andra halvan den kleggigaste och smetigaste biprodukten som producenten Steven Spielberg kunde hitta på. Och det är stråkar, herreguuuud vad det gnids på dessa jävla Spielberg-stråkar sista tjugo!

Elle Fanning var bra även i Sophia Coppolas Somewhere men här är hon mitt i prick, hon sätter varenda scen, vartenda ord perfekt och castingen av Joel Courtney som Joe är så klockren att jag är stum av beundran.  Hur hittade dom honom? VAR hittade dom honom? Det här är hans första film men definitivt inte den sista för barnskådespelare som spelar barn utan att spela över växer inte på träd.

Som helhet gillar jag filmen det gör jag, men jag känner mig samtidigt lite ledsen över att den fenomenala början havererade likt det där urspårade godståget. Filmen andas väldigt mycket Goonies med en liten del Jurassic Park så att Spielbergs hand vilar över hela produktionen är det nog ingen som säger emot.

Tyvärr är det slutets sura bismak som följer med ut från salongen. Det är ett alldeles för enkelt slut, det är att nedvärdera filmtittare i alla åldrar att sy ihop säcken på det där pekorala viset. Samtidigt vill jag bara strunta i det och tänka på första halvans adrenalinkick för den var riktigt häftig.

Som matiné är filmen perfekt men det är ingen film jag kommer se om och om igen. Ingen E.T alltså.