Etikett: Japan

Publicerat

Skräckfilmssöndag: THE COMPLEX (2013)

Ibland kan det vara ett otyg att i reklam för en film göra stort väsen av regissörens namn. Hideo Nakata är mannen bakom dagens film och det är klart att hans namn förpliktigar eftersom han gjort filmerna Ringu, Ringu 2 och Honogurai mizu no soko kara aka Dark Water. Kanske kan det låta knasigt eftersom jag inte gillade Ringu alls MEN den amerikanska versionen är jag jätteförtjust i. Han känns hur som helst som en regissör som har koll på det här med skräck även om det kanske inte alltid skrämmer just mig.

Och det är DÄR vi hamnar med The Complex. It doesn´t do it for me. Inte på en fläck. Jag tycker inte den är läskig, jag tycker inte den är intressant, inte ens välgjord. För mig blev det inte ens mer än ett satans neutrum av filmjäkeln och faktiskt, det förvånar mig. Vi pratar ändå om en film som inkluderar ett besatt hus, otäcka ögon, asiatiska barn och krafsande med naglar mot vägg.

Det är fullt möjligt att jag skulle gilla en amerikansk remake av den här filmen mer än jag gillade originalet men jag är inte jättesugen på en sådan. Inte världen heller vad det verkar eftersom den inte är gjord.

Än.

Här kan du se vilka andra skräckfilmer jag hittills skrivit om i mitt söndagstema.

Publicerat

AVSKED

Det är sällan man ser film som avspeglar ordet värdighet på ett lugnt och vackert sätt men nu har jag inom loppet av några veckor sett två filmer som på fina sätt tagit sig an detta ämne: Still Life och Avsked.

Den gemensamma nämnaren mellan brittiska Still Life och japanska Avsked är begravningssynvinkeln, annars finns det inte många likamedtecken filmerna emellan. Eller jo, det finns EN till – jag tycker väldigt mycket om dom båda.

Döden kan vara bland det vidrigaste, sorgligaste, hemskaste som finns, det är så dom flesta av oss tänker oss den och så dom flesta av oss känner när nån närstående (eller Philip Seymour Hoffman) går bort. Men döden kan också vara något stillsamt, rogivande och värdigt, allt beror liksom på sammanhanget.

Jag vet inte vad man skulle säga är det lägst stående yrke vi har i Sverige, om det finns vanliga arbeten att skämmas över, sånt man inte vill berätta om ens för sin närmaste familj.  I Japan är det liksvepare som har bottenrekord, det är så ”pinsamt” att Daigo Kobayashi (Masahiro Motoki) inte vill berätta om sitt nya jobb för sin fru Mika (Ryôko Hirosue) trots att hon vet att han fått sparken som cellist från symfoniorkestern och skulle behöva ett nytt arbete. Men han går till jobbet, han lär sig yrket från grunden som nån form av lärling och han blir väldigt duktig på sitt hantverk.

Jag blir glad när jag ser Daigo utföra sitt jobb. Jag fascineras av att se honom försiktigt tvätta dom döda, att med enkel elegans byta kläder, när han viker tyget strukturerat längs med kroppskonturerna, sminkar ansikten med varsam hand och allt han gör gör han med respekt för förlagan, den som varit, den som tills alldeles nyligen haft kroppen som sin egendom.

Den här filmen gör mig nästan lyrisk. Det är som att se poesi i filmform, men poesi jag förstår. Tempot är som en promenad genom en sommarvarm stad tillsammans med någon där samtalsämnena aldrig sinar men så ibland stannar man upp, tittar sig omkring i tystnad och liksom fastnar i stunden.

Jag såg filmen tillsammans med Henke och jag tror både han och jag var rädda för att jag skulle bryta ihop och tvingas dödsångestandas i en påse. Men det gick bra, filmkvällen blev som filmen vi såg, lugn och…värdig. Här är Henkes tankar om filmen.

Publicerat

NUIGULUMAR Z

Den andra filmen på filmspanarnas lördagshäng blev denna, filmen som kan beskrivas som en mix av Shaun of the dead, Powerpuffpinglorna, Ted och en alldeles för lång musikvideo. En fullt förståelig men ändå konstig beskrivning kan jag tycka trots att jag precis hittade på den själv.

Fruitvale Station är en bra titel på en film. Nu plötsligt heter den Last stop Fruitvale Station på svenska. Ain´t them bodies saints är en alldeles ypperlig titel och rätt enkel att uttala. Den heter A Texas love story i Sverige. Nuigulumar Z är en filmtitel som banne mig är omöjlig att uttala. Ändå heter den Nuigulumar Z, ändå, trots att den har världens coolaste undertitel: Lolita Gothic Battle Bear. Why?

.

Filmens första kvart sitter jag som förstenad i biofåtöljen med ett dum-smil på läpparna. Det är helt jävla ljuvligt galet! Färgerna, zombies, en pratande ceriserosa björn, japanska kvinnor som ser ut som småflickor med porslinshy, mangakänslan, ljudeffekterna, låtsasblodet och tempot. TEMPOT!

Wow! Kan nånting vara såhär fränt, tänkte jag och la till – i en hel film? Svaret är såklart nej. Jag visste det då och jag vet det nu, nånting som är såhär fräscht och vansinnigt till en början kommer snart att smaka otvättat apelsinskal. Jag kommer snart att få nog, känna mig mätt, jättemätt, spymätt, komatos, paltkoma, somna och jag hade så rätt. Det här hade kunnat bli väääärldens ballaste kortfilm. Första kvarten i kombination med sista fem hade varit tjugo minuter världsklassfilm att vara stolt över. Nu blev det istället en sockerchock jag aldrig riktigt hämtade mig ifrån.

Jag måste bara lägga till en sak. Det pratades efter filmen om det underliga i att dottern var så pass gammal och ändå blev genuint glad för en rosa nalle i födelsedagspresent. Jag tycker inte det är det minsta konstigt. Om jag så blir hundra år kommer jag uppskatta en smurf i present mer än en Louis Vitton-väska. Det har inte med ålder att göra, det har med smak.

Dom filmspanare som sett filmen och skrivit om den är Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito, Fripps filmrevyer, The Velvet Café och Har du inte sett den.

Publicerat

Skräckvecka: TOMIE – FLICKAN SOM VÄGRADE DÖ

Japanerna är duktiga på skräckfilm. Även om dom inte alltid får till filmer som gör att hjärtat gurglar sig upp och ner i halsen så är det oftast en kuslig stämning i filmerna, en stämning som känns väldigt typisk japansk.

Filmen om Tomie, flickan som vägrade dö, är inget undantag. Unga flickor med pudrad hy och stora läskiga ögon finns givetvis med, precis som klassfotoscenen. Det som är spännande och lite annorlunda med Tomie är att den känns ”gammal”, precis som när man tittar på första Halloween-filmen (till exempel) och konstaterar att det syns att den har några år på nacken. Tomie kom 1999 så SÅ hemskans gammal är den inte, men den känns betydligt mer retro än så.

Polisen utreder mordet på en student vid namn Tomie. En skolkamrat till henne har minnesförlust och ska via hypnos försöka minnas vad hon varit

med om samtidigt som det händer underliga grejer hos grannen. Han har nåt skumt som växer i lägenheten, en varelse, nåt omänskligt och en dag står det en figur i lägenheten som säger att hon heter Tomie.

Det här är en film som är filmad sakta med underliga vinklar och läskig musik och den är som gjord för att ses mitt i den kolsvarta natten. Jag gjorde inte det. Jag såg den mitt på dagen med solstrålar som knackade på fönstret och ville ta sig igenom dom nedfällda persiennerna. Det är ett sånt stort no-no att se skräckfilm på det sättet att jag skäms att erkänna det men yes, I did so och nu är det gjort.

Jag tror att jag hade tyckt att filmen var aningens läskigare om jag sett den ensam i sommarstugan en novembernatt men jag tror inte det hade gjort nån skillnad för betyget. Tomie är en fullt funktionell och skaplig rysarskräckis och jag kanske tar mig an uppföljarna vad det lider (Tomie – Replay från 2000 och Tomie – Re-birth från 2001).

Här hittar du skräckfilmen som Filmitch skrivit om idag.

Filmen finns att hyra eller streama på Lovefilm.