Etikett: Jennifer Aniston

Publicerat

MURDER MYSTERY

Adam Sandler och Jennifer Aniston teamar upp igen (sist var i den charmiga pärlan Min låtsasfru från 2011) och denna gång i en Netflix Original-film med ett manus skrivet av James Vanderbilt.

Vanderbilts förra manus var Independence Day: Återkomsten och det är ett plus, det innebär nämligen att mina förväntningar på filmen är noll och detta alldeles oavsett två huvudrollsinnehavare som jag verkligen gillar.

Audrey Spitz (Aniston) har varit gift med sin Nick (Sandler) i en herrans massa år. Han jobbar som polis, hon som hårfrisörska och i alla deras gifta år tillsammans har hon drömt om att han ska ta med henne till Europa. Varje årsdag blir hon dock lika besviken. Hennes mustaschprydde äkta man har inte haft denna resa på världskartan, han är aningens mer torrboll, krass och hemmakär.

Av lite olika ödens nycker hamnar dom i alla fall till slut på denna europaresa och detta öde spelar dom bra många spratt. Dels träffar Audrey på en mångmiljardär på flyget som bjuder dom till hans superlyxiga yacht och dels får dom vara med om ett MORD just på denna båt. Det blir upprinnelsen till denna mordhistoria i vilkens anda Agatha Christie kan skönjas, i alla fall på ytan.

Adam Sandler och Jennifer Aniston är riktigt bra här, deras kemi är toppen, nästan lika bra här som i Min låtsasfru. Mitt enda problem med filmen är att den känns så light och så snabbproducerad och trots att jag vet att det är Netflix Original-stämpeln på filmen som får mig känna så så känner jag det likväl. Netflix själva har med sitt ”kvantitet före kvalitet”-utprånglande av egenproducerad (i stora stycken) skit gjort att min Netflix-tröttma är rätt massiv. Det är i nuläget den streamingstjänst jag tittar absolut minst på. Jag orkar liksom inte, det är too much.

Med detta sagt, visst kan det blir orättvist mot filmer som Murder Mystery men det spelar i sanningens namn ingen roll. Folk och fä och alla där emellan kommer se filmen ändå. Själv hade jag en okej stund framför TV:n men inte mer än så. Sandlers musche är det enda bestående minnet jag har av filmen. Den var fin.

Publicerat

DUMPLIN’

Find out who you are and do it on purpose. 

Så står det på affischen.  Kan det vara som så att man får lite av en ”The greatest showman-vibb” här? Ja, den är inte helt tokig faktiskt. En tonårings-greatest-showman-this-is-me-känsla.

Willowdean, även kallad Dumplin´(Danielle Macdonald) är en plus-size-tonårstjej som kämpar med sin självbild. Hennes mamma Rosie (Jennifer Aniston) är supervacker och det är mamman som anmäler sin dotter till skönhetstävlingen Miss Teen Bluebonnet. Hon gör det inte för att hon tycker att dottern är urtypen av en ”skönhets- Miss”, hon gör det som en protest, för att visa att alla är fina som dom är. Detta startar en smärre revolution i den lilla Texas-staden då fler än Dumplin´bestämmer sig för att vara med.

Det här är en film som är så uramerikansk sockersöt att jag får kväljningar. Självklart är baktankarna goda och nånstans önskar man ju att alla verkligen är lika mycket värda och att alla känner sig vackra inifrån och ut MEN skönhetstävlingar som fenomen känns otroligt passé (tycker jag) och hela filmen hänger på att man tycker att dessa tävlingar är relevanta.

Dolly Parton står för en del av musiken, Jennifer Aniston fyllde på ditt botoxkonto och det finns säkert dom som ropar hallelujah åt alla dessa öppna dörrar som sparkas in. Själv vill jag mest spy faktiskt.

Publicerat

OFFICE CHRISTMAS PARTY

Ja jösses, vilken film. Vilken jävla OREDA dom skapar på det där gigantiska kontoret där årets julfest håller hus. Jag känner att jag blir stressad och nästan nervös där i soffan, jag börjar tänka på helvetet det måste vara att städa upp skiten, att BYGGA UPP allt igen. Pengarna det kostar att återställa allt. Jag kan inte bortse från det och det är både onödigt och jobbigt faktiskt plus att det tar bort fokus från filmen.

Med namn som Jason Bateman, Olivia Munn och Jennifer Aniston i rollistan måste jag ändå säga att det här är Kate McKinnons film. JAG. ÄLSKAR. KATE MCKINNON. En kvinna som får chansen att FISA på film – och SOM hon gör det – hallelujah va härlig hon är!

Som helhet tycker jag dock filmen är svajig. Den har en hel del roliga scener men samtidigt är storyn så krystad att det är svårt att känna nån riktig fascination för filmen. Så himla mycket julkänsla blir det inte heller. Tänk såhär, tänk julafton med barn motsvarande tre dagisavdelningar och mängden paket dessa får, högen av papper, snören och allmänt elände denna paketöppning ger upphov till, tänk att det är ditt jobb att rensa upp efteråt. Det är svårt att känna riktig julglädje då va? Ja, eller hur! Precis så känns det att titta på den här filmen.

Publicerat

STORKARNA

Jomenvisst är det STORKARNA som kommer med bebisar! Inte tusan är det nåt fysiskt inblandat med att man blir förälder? Åtminstone VAR det storkarna som levererade knoddarna tills dom kom på att det var mer lukrativt att leverera hemelektronik åt ett storföretag.

Storken Junior (Andy Samberg) blir befodrad och får som första uppdrag att sparka den enda människan som jobbar i stork-speditions-företaget, Tulip (Katie Crown). Tulip blev kvar där efter en incident då adressen till familjen hon skulle levereras till tappades bort.

Junior ska alltså sparka Tulip men det går såklart inge vidare. Istället lyckas dom dra igång den insomnade bebismaskinen som spottar ut en liten ensam flicka, en flicka som dom givetvis vill leverera till rätt föräldrar.

Det finns några scener i filmen som innefattar en grön liten fågel som är helt GALET roliga, alltså fem-plus-kul! Även om resten av filmen inte är en skrattfest så är den ändå betydligt mer sevärd än jag hade kunnat tro. Jag tror att filmmakarna vill säga något djupare med filmen, nåt som har med familj och gemenskap att göra, kanske det här som är så modernt på film nuförtiden att en familj inte behöver vara mamma-pappa-barn eller ens mamma-mamma-pappa-pappa-barn utan lika gärna en samling väldigt goda vänner som är en så stark sammanslutning att de kallar sig familj (typ Fast & Furious-gänget eller Guardians of the Galaxy).

Storkarna är en jättesnygg film men den är  inte alls lika smart som till exempel Insidan ut. Men å andra sidan, vilka filmer är det?

 

Publicerat

MOTHER´S DAY

Jag är mamma. Jag har varit en mamma i 19 år nu. Jag har träffat på ganska många mammor under dessa år och jag försöker snabbspola mig igenom alla dessa vänner, bekanta och avlägset-veta-om-existerar-personer när jag sitter i biosalongen och ser Mother´s Day och helt ärligt undrar jag om det finns NÅGON som känner igen sig?

Det är klart att det går att känna igen sig i Jennifer Anistons rollfigur Sandy, en frånskild tvåbarnsmamma. Samtidigt….nej. Hon bor kanonfint och arbetar med nåt som har med inredning att göra men i alla filmens scener (som hon är med i) – utom EN – jobbar hon inte. Hon har mest träningskläder på sig. Linnen. Såna som blottar perfekt skulpterade överarmar. Såna som inte rör sig även om hon skulle vinka glatt.

Sandys exmake (Timothy Olyphant) verkar inte bara vara sympatisk, han är snygg också – och jätterik OCH han är tillsammans med en fotomodell som är allt annat än den elaka styvmodern. Hon är typ tonåring, svinläcker och VETTIG. Går det att känna igen sig, kan nån vanlig biobesökare göra det? Nja. Föga troligt.

Sen är det Kate Hudson som spelar Jesse, okej, hon har superjobbiga halvrasseföräldrar som hon brutit kontakten med samtidigt….hon är gift med en indier, dom har en liten son och hon ljuger rätt bra för både maken och föräldrarna – om varandras existens. Och föräldrarna ÄR sviniga. Irriterande. Usch alltså. Men dom vänder på en femöring och blir trevliga såklart, det är ju ändå en Hollywoodfilm det här. Men hjälper det själva igenkänningsfaktorn? Näää, inte va.

Jag skulle kunna fortsätta såhär med alla inblandade karaktärer men se, det tänker jag inte göra för då berättar jag ju hela filmen och vad är meningen med DEN grejen kan man ju fråga sig. EN mening skulle ju i och för sig kunna vara att du inte slösade dina skattade pengar på en biobiljett, den här filmen går det nämligen alldeles utmärkt att skippa.

Det är SOLKLART att denna film säljs in som en feel-good-dito MEN jag tycker det är anmärkningsvärt att det går att göra filmer som denna som INTE lyckas spela på alla gråtmilda föräldrasträngar. Jag känner mig helt iskall när jag tittar. Filmen berör mig NADA. Jennifer Aniston, Jason Sudeikis och sköna bloopers under eftertexten håller filmen borta från bottenskrapbetyg men det är fanimej inte långt bort att filmen får det – ändå.

Jag tror problemet med filmen stavas Garry Marshall. Han har skrivit och regisserat filmen och inte för att vara åldersfascist MEN gubben är född 1934 och har en del knepigheter för sig när det kommer till kvinnosyn över lag och dessutom barns syn på mammor, pappors syn på mammor, mammors syn på barn och mammors syn på pappor. Ja….hela skiten känns unket helt enkelt. Det är även denna snubbe-gubbe som ligger bakom filmerna New Year’ s Eve (samma problem med den filmen….) och Valentines Day (samma sak här) och…haha…Pretty Woman! Jag får helt enkelt se Frankie & Johnny som en jättefjädern i hans hatt.

Hade du en tanke om att hylla din mamma med ett biobesök på lördag, ett tips: tänk om. Se inte den här filmen, se nåt annat istället. Nåt bra.

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia har också sett filmen och idag skriver hon om den. Med tanke på vilken veckodag det är, kan man tro på en fredagssågning?

Jag lägger ut texten lite mer om den här filmen i avsnitt 38 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

HORRIBLE BOSSES 2

Vissa filmer ska man helst inte se sittandes i ett flygplan. Filmer som frammanar ljud som passagerare runtomkring kanske inte helt uppskattar. Näää, jag tänker inte på ”vuxenfilm” nu, jag tänker på tokroliga komedier, något som Horrible Bosses 2 ändå måste klassas som.

Det är svårt att misslyckas helt med en film som har Jason Bateman, Jason Sudeikis, Charlie Day, Christoph Waltz, Chris Pine, Jamie Foxx, Kevin Spacey och Jennifer Aniston i rollistan. Klart det är många roliga scener, klart det är charmigt, klart skådisarna är avslappnade och sköna, det känns som dom improviserar ibland, speciellt när en del scener blir så sjukt långa att grundskämtet som säkert var kul känns heeeelt urvattnat.

Vid närmare eftertanke känns hela filmen som en tämligen blek kopia av första filmen. Den var roligare. Den här filmen har sina stunder men det var ganska långt mellan skratten. Jag undrar om flygplanspassagerarna i min närhet tyckte detsamma…

Publicerat

CAKE

Claire (Jennifer Aniston) har ont. Hon har ont nåt så inihelvete. Hon går i gruppterapi tillsammans med andra som lider av kronisk smärta men passar inte riktigt in där. Det är liksom ingen ordinär anledning som orsakar hennes fysiska onda, det är nåt annat. En olycka. En vidrig jävla olycka.

Det är svårt att skriva om handlingen i Cake utan att skriva för mycket så jag tänker inte göra det. Jag tänker istället koncentrera mig på det härliga i att se Jennifer Aniston i en roll som är nåt att bita i. Nåt REJÄLT att bita i. Hon spelar alltså en kvinna vars kropp inte fungerar och vars knopp inte heller verkar göra det. Hon är arg, elak, svår att tycka om och det är alldeles underbart.

Drottningen av romcoms får spela vidrig, hur najs är inte det? Och hur skönt är det inte att se att hon klarar det alldeles galant? För det gör hon. Jennifer Aniston klarar biffen och hon är väl värd den Golden Globe-nominering hon fick tidigare i år.

Det kan verka tråkigt att filmen ”bara” får en trea men det är faktiskt inte tråkigt alls. Det är helt enkelt en BRA film men inte en film som biter sig kvar. Det som stannar hos mig är en viss stolthet för Vänner-Rachel som nu äntligen har fått bli vuxen.

Publicerat

SHE´S FUNNY THAT WAY

En rollista bestående av Owen Wilson, Imogen Poots, Jennifer Aniston, Will Forte, Rhys Ifans och fantastiska Kathryn Hahn skämtar man inte bort i första taget.

En film som är skriven och regisserad av Peter Bogdanovich (som jag trodde var död men som bara visade sig vara väldigt gammal – född 1939) kastar man inte heller i soptunnan i en handvändning även om jag – när jag tänkt efter en stund – ifrågasätter mig själv på den punkten.

Bogdanovich har inte regisserat en långfilm sedan 2001 (Hollywoods hemlighet, nej ingen storfilm direkt), han har inte gjort en BRA film sedan Mask 1985 och inte en kritikerrosad film sedan Den sista föreställningen och det var 1971. 1971!! Och nu kommer alltså She´s funny that way, en farsartad dialogdriven komedi som påminner en hel del om Woody Allen, med den enda skillnaden att Woody Allens manus är genomarbetade och (oftast) mycket intelligenta. Bogdanovich manus till denna film är allt annat än det sistnämnda.

Utan dessa duktiga skådespelare hade den här filmen inte varit något alls. Jag tror inte ens den hade funnits om jag ska vara ärlig. Nu kommer filmen gå bra dels på grund av en mycket bra ihopklippt trailer OCH välkända omtyckta skådisar på filmaffischen, producenterna Wes Anderson och Noah Baumbach kommer kunna sova gott på nätterna och Bogdanovich kommer troligen inte göra någon mer film i sitt liv. Men det gör inget. Det finns så många unga filmmakare som har så mycket nytt, så mycket intressant, så mycket smart att säga att gamla regissörsstofiler som dagdrömmer – och skriver filmmanus – om heta callgirls som får sina trasiga flickliv förändrande av en godhjärtad gift torsk gärna kan få gå i pension på riktigt.

Det här är varken speciellt kul, speciellt bra eller speciellt speciellt på något sätt men det går att se utan att jag för den skull kan kalla filmen underhållande. Tidsfördriv. Bara. Så långt kan jag sträcka mig. Sköna skådisar som har ett skitmanus att jobba med, ballare än så är inte denna film. Jo. Sista scenen är ball. Riktigt ball.

Publicerat

LIFE OF CRIME

Jennifer Aniston mol allena kan fortfarande sälja in en film.

Japp. Så är det. Jag bläddrade förbi en film jag inte kände till på Itunes till sen såg jag Jennifer Anistons ansikte och en gul telefonlur, hey ho, två sekunder senare hade jag hyrt filmen.

Sen såg jag filmen och hey ho två sekunder senare var den borta. Hårddisken mellan öronen var raderad.

Jag minns att det var härligt att se Tim Robbins igen och en film som utspelar sig 1978 är aldrig fel. Många kul kläder och glada färger överallt. Historien var aldrig speciellt engagerande, jag kan tänka mig att manuset i sin linda kändes betydligt mer intressant för dom avlönade skådespelarna än den filmiska slutprodukten blev.

Nåja. Jag har sett sämre filmer. Och väldigt VÄLDIGT många bättre.

Publicerat

MANNEN I MITT LIV

Nina (Jennifer Aniston), en välutbildad kvinna med tveksam klädstil, extrem integritet och en uppenbar aversion mot tvåsamhet är tillsammans med välutbildad svinjobbig besserwisser med högt hårfäste och noll charm.

Välutbildad kvinna med tveksam klädstil, extrem integritet, uppenbar aversion mot tvåsamhet och noja att flytta ihop med sin pojkvän träffar den homosexuelle mannen George (Paul Rudd) på en fest och vänskap uppstår.

Den homosexuelle mannen George lever tillsammans med en annan man men blir osnyggt dumpad och behöver någonstans att bo. Den välutbildade kvinnan med tveksam klädstil, extrem integritet, uppenbar aversion mot tvåsamhet och noja att flytta ihop med sin pojkvän tycker det är en jättebra idé att ta in George som inneboende. Den svinjobbiga besserwissern som inte vill något annat än att flytta ihop med sin flickvän tar det hela bra, blir lite skönpolare med George och accepterar flickvännens samboskap utan alltför mycket gruff.

Sen blir den välutbildade kvinnan gravid och hon tar det med ro. Det är hennes beslut, hon allena tänker bestämma över sitt och barnets liv, besserwisserpappan får inte ens veta något, inte förrän lång tid gått och innan hon berättar för pappan har hon droppat den självklara planen för homosexuelle George: hon vill uppfostra barnet tillsammans med George och hon vill bo tillsammans med George, inte med besserwisserpappan.

Det Nina med egoistiska integritetspinnen uppkörd så långt upp i arslet att den skaver på gomseglet inte har räknat med är detta: att hon kommer bli kär i George. Och George vill inte ha denna välutbildade kvinna hur bra vän hon än är. George vill ha nåt Nina inte har. Han vill ha kuk.

MEN FÖR SATAN VAD DET HÄR ÄR UNKET! JAG VILL SPY!

Publicerat

Tre om en: Filmer av Nicole Holofcener

Filmen Enough Said kom, sågs och segrade nåt så in i vassen hos mig. Jag tycker den är en av dom riktiga fullpoängarna från 2013.

Manuset till Enough Said skrevs av Nicole Holofcener och hon regisserade även filmen och ända sedan jag såg den har jag känt ett massivt behov att grotta ner mig totalt i hennes andra filmer. En multitalang som Nicole kan och får liksom inte undgå min lupp.

Så nu har jag sett tre filmer till som är skrivna och regisserade av denna begåvade kvinna. Hon har sammanlagt gjort fem, således har jag bara en kvar (Walking and Talking från 1996) och den röda tråden genom alla dessa filmer är skådespelerskan Catherine Keener. Hon har en viktig roll i alla fem.

.

.

LOVELY & AMAZING (2001)

Det handlar om att duga, om att ha en plats, ta en plats och få en plats. Det handlar om att deala med sitt självförtroende när vågen visar för många kilon, när man ser sig som konstnär men ingen vill sälja ens alster, när skådespelarjobben tryter med sin frånvaro trots provspelningar. Det handlar också om en liten adopterad svart flicka som mitt i detta hav av missnöjda kvinnor (mamman och två vuxna systrar) känner sig annorlunda både till färg och form och ingen orkar riktigt bry sig om henne.

Lovely & Amazing är ett typexempel på film där ingen av personerna är riktigt trevlig. Ingen är heller rent igenom ond, galen, toksnål eller vidrig på andra sätt. Alla tjejerna är litegrann som folk är mest, dom befinner sig i gråskalan. Ibland förstår jag dom men oftast inte. Männen är likadana. Dom beter sig egoistiskt, konstigt, vardagstrött och dumt men också lite kärleksfullt ibland.

Catherine Keener, Blenda Blethyn, Emily Mortimer, Dermot Mulroney, Clark Gregg, James Le Gros och Jake Gyllenhaal är en fin samling skådisar i en fin liten film som om jag tog mig tid att fila på ytan är långt mycket smartare än vid första anblicken. En film att se om med andra ord.

 

 

RIKA VÄNNER (FRIENDS WITH MONEY, 2006)

Att vara den enda i ett kompisgäng bestående av gifta rikisar och varken ha hög inkomst eller man, hur kul kan det vara? Olivia (Jennifer Aniston) vet. Hon städar hemma hos folk samtidigt som en av vännerna donerar två miljoner dollar till en skola, just for the fun of it.

Det är liksom stora kontraster här. STORA. Till en början känns kontrasterna så icke trovärdiga att det förtar historien men efter ett tag släpper jag ner garden och låter mig svepas med. Karaktärerna är så välskrivna att det vore en skymf att inte ta dom på allvar och om det fanns en typ av A-märkning som faktiskt sa nåt om bra och vettiga kvinnoroller i bra och vettiga filmer så skulle den här filmen – precis som ALLA Nicole Holofceners filmer – få ett stort A rätt över fodralen.

Samtidigt är det här filmer även för män, det är definitivt filmer för män. Dom manliga rollkaraktärerna är inte i fokus men inte desto mindre viktiga. Dessutom är dom lika många som kvinnorna vilket kanske är svårt att förstå när man ser postern. Janes (Frances McDormand) man Aaron (Simon McBurney) till exempel, han är en av dom smartaste och mest komplexa manliga karaktärer jag sett på film och han är bara en av alla biroller. Ingenting är lämnat åt slumpen, ingenting alls.

Vardagsmelankolin som hela tiden står och svajar mellan klump-i-magen och svart humor är jättehärlig. Nicole Holofcener gör filmer som känns. Jag blir glad av det här, glad att hon finns.

 

 

PLEASE GIVE (2010)

Kate och Alex (Catherine Keener och Oliver Platt) är gifta och tillsammans har dom en vintagebutik för möbler inköpta av dödsbon. Dom bor i en fin lägenhet tillsammans med tonårsdottern Abby (Sarah Steele) och drömmen är att granntanten, den 90-åriga elaka kärringen Andra (Ann Morgan Guilbert) ska dö så att dom kan köpa även hennes lägenhet, slå ut väggen och göra ett stort master bedroom.

Andra har uppfostrat sina två barnbarn Rebecca (Rebecca Hall) och Mary (Amanda Peet) sen dom var relativt små då deras mamma dog. Rebecca som är en ansvarstagande ung kvinna tar hand om sin mormor trots att hon är allt annat än snäll medans superegot Mary skiter i vilket.

Precis som Enough Said så säger den här filmen kanske inte så mycket på pappret. Det känns inte heller som nån större mening att beskriva mer av handlingen, den ska nämligen inte läsas, den ska ses. För precis som med Enough Said har den här filmen mig i sitt grepp från den första lilla musikaliska strofen i förtexterna, tonerna som ljuder till bilderna av mammografibröst i närbild till den allra sista sekunden.

Jag älskar den här filmen! Jag tycker så mycket om att den inte är tillrättalagd eller svart/vit, att den inte ger några svar eller kanske inte ens ställer frågor. Den får mig att känna mig som en helt vanlig människa mitt i livet precis som jag kände efter att ha sett Enough Said.

Bra saker händer vanliga människor. Dåliga saker händer vanliga människor. Ibland händer det ingenting. Det är okej att känna sig nöjd, det är okej att vara nyfiken, det är okej att känna sig ledsen, att vilja men inte kunna eller att kunna men inte vilja och det är okej att vilja göra gott men att det ibland blir fel.

Jag undrar om det finns nån annan nu levande regissör och manusförfattare som så på pricken kan sätta fingret på vardaglig mysig dramatik som Nicole Holofcener? Woody Allen kanske, fast han gör det på ett mer intellektuellt sätt. Lena Dunham kanske, fast hon gör det inte från flera olika ålderssynvinklar. Noah Baumbach kanske, fast han är mer hipster. Jag kanske låter Nicole sitta där ensam på tronen helt enkelt. Jag tror jag gör det. Det känns fint.

Publicerat

FAMILJETRIPPEN

Jag börjar med en tungvrickande mening. Är Jason Sudeikis Ben Afflecks mammas bortadopterade son?

Jag har aldrig sett likheten mellan honom och Ben Affleck förut men här är den graverande, iögonenfallande. Vad beror det på? Att Sudeikis här tillåts att spela över? Ja, kanske. Jag vet inte. Jag vet bara att det irriterar mig en smula, jag brukar gilla Sudeikis.

Familjetrippen visades redan på Malmö Filmdagar och trots att jag inte hade en tanke på att trycka in den i det redan fullsmockade filmschemat så hade den nog varit ett skönt avbrott bland alla biopics. För det här är nämligen allt annat än en baserad-på-en-verklig-historia-historia, får man HOPPAS i alla fall.

En knarklangare har blivit bestulen på alla sina pengar, pengar som The Big Knarkboss skulle ha haft. För att kunna återbetala skulden får han i uppdrag att åka husbil ner till Mexico med en låtsasfamilj i släptåg för att köra över en massa knark över gränsen. David (Sudeikis) tar med sig sin strippande granne Rose (Jennifer Aniston), en ung tjej som är på rymmen (Emma Roberts) och en tonårskille (Will Poulter). Grabbens största kvalifikation är att han kan texten till TLC´s Waterfall som ett rinnande vatten.

Alla med EN fungerande hjärncell inser att det här inte är en film som förändrar någons liv. Ingen kan någonsin tro något annat än att filmen är gjord för att ytligt underhålla en stund och jorå, den går absolut att se som tidsfördriv men se till att göra något annat samtidigt. Sticka, virka, lös sudoko, laga mat, spela Candy Crush, dammsug, tryck pormaskar. Du kommer hänga med i filmen ändå utan problem och kanske känns inte tiden fullt lika bortkastad som om du enkom ser den rätt upp och ner.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: KVINNLIGHET

Förra månadens filmspanartema var manlighet och det solklara temat för denna månad blev således kvinnlighet.

Kvinnlighet på film är precis lika komplicerad och verklighetsfrånvänd som manlighet men oj vad det är kul att grotta i fördomar. Jag googlade även denna gång på temaordet och fick fram en hel del matnyttigt, som ett skitdumt kvinnlighetstest som jag givetvis inte kunde låta bli att göra. Manlighetstestet hittar du här och det testets första fråga är ”Brukar du oftast pissa stående?” till skillnad mot det kvinnliga testets första fråga ”Hur ofta sminkar du dig?”. Det hade varit roligt med exakt samma frågor.

Det finns ganska många kvinnliga stereotyper inom filmvärlden där kvinnlighetsfaktorn mest sitter i betraktarens ögon. Här kommer fem av dom, utan inbördes ordning.

 

5. Bambifjårtisar i flock

I väldigt många filmer ser vi tjejer som vid första anblicken skulle kunna vara tvillingar. Saken är bara den att dom är så många att vi snackar femlingar eller sexlingar här. Unga tjejer med smala ben, korta kjolar/klänningar, höga klackar, samma långa frisyrer men självklart är det en brunett, en svarthårig, en blondin, en rödhårig – och kanske nån gång ibland en korthårig stackare med glasögon som har fler hjärnceller än bambihorden tillsammans. Dom ska ju symbolisera (unga) killars fantasier, en för varje smak såklart och gruppen får därför gärna blandas upp med en tjej med avvikande etnicitet men fortfarande med samma längd, vikt, klädsel och frisyr.

Det här är den naturliga kvinnlighet unga tjejer jämför sig med och Sorority Row-gänget på bilden får ikläda sig rollen som exempel ty dom är värsta sorten. En teen-skräckis med enbart tjejer i huvudrollerna där likriktningen är det som är mest skrämmande. Alla lika, alla olika. Ja, kanske, men inte på film.

 

 

4. La Femme Française

Den franska kvinnan på film är nånstans en symbol för den intellektuella qvinnligheten och kanske även den köttiga, den syndiga, den nakna, den…..riktiga? Franska kvinnor på film har i princip alltid page, i princip alltid mörk page och i princip alltid lugg. Det är rött läppstift, det är kurvor, det är scarves, rött vin i stora glas och kyssar som låter.

Juliette Binoche, Béatrice Dalle, Audrey Tautou, Marion Cotillard, Amelie från Montmartre, Betty Blue, oavsett om det är skådespelare eller filmkaraktärer så är den franska kvinnan något alldeles extra, något lyxigt, något man inte sopar under mattan som vilken dammråtta som helst. Übervacker OCH mänsklig kvinnlighet.

 

 

3. Den galna och roliga tjockisen som alltid ska se fulare ut på film än hon egentligen är

En överviktig kvinna på film symboliserar oftast en rätt viktig del av kvinnligheten: humorn. Frågan är bara vilken sorts humor en kvinna tillåts ha på film. Oftast är denna typ av kvinna halvgalen, knepig, har fula kläder, är vulgär och sminkas aldrig någonsin snyggt. Rebel Wilson och Melissa McCarthy är dom mest aktuella kvinnorna i denna grupp och dom båda har liksom fastnat där, kanske för att dom gör det bra, med stil och faktiskt ÄR roliga på riktigt. Dom båda är dock betydligt vackrare i verkligheten än dom görs på film. (Snygg-Rebel, Snygg-Melissa).

 

 

2. Tuffa actionbrudar med bröst som inte rör sig när dom springer eller hänger det minsta när dom har vitt linne utan BH

Att springa och hoppa över stock och sten, hustak och gränder i jakten på bad guys iklädd denna BH-lösa outfit skulle för varje verklig kvinna med liknande kroppsform innebära att hon slog ut framtänderna på sig själv av bröstgunget. Angelina Jolie gör inte det. Ingen actionbrud gör det. Actionbrudar på film har kroppar som inte finns. Dom är vrålstarka i muskler som inte syns. Dom är vrålsmarta men tillåter sig bete sig som våp om situationen så kräver. Dom är aldrig hungriga, blir sällan lortiga bara blöta och blir dom blöta så är det bara på överkroppen och när dom har linne. Det vita.

Den här formen av filmisk kvinnlighet främjar inte joggande, inte motion över huvud taget. Alla kvinnor vet redan att det är kört. Det går inte att bli Angelina Jolie. Kvinnor som hon finns inte, eller gör dom?


1. The-girl-next-door, charmtrollet som som inte alls är nån granntjej

Dom kläms in i allt från romcoms till dramor och thrillers, dom ”vanliga” tjejerna, dom med jeans och tofs som skulle kunna vara din syster, kompis, arbetskamrat eller – granne. Det här är tjejerna som alltid drar till sig nån hunkpolis om dom är änkor och ensamma med flera små barn, inte nån vanlig svennebanankille som jobbar på nåt lager som det skulle ha varit i verkligheten. Det här är dom snälla killarnas tjej och den kvinnlighet hon utstrålar är den ofarliga.

Det är ingen fara att bjuda ut granntjejen på middag, ingenting jobbigt kan hända, inget värre än att hon tackar nej vilket hon sällan gör eftersom hon är så in i bängens positiv och spontan. Den här tjejen är nämligen helt vettigt fungerande, hon är schysst, hon kan ramla gulligt, hon kan skratta med hela kroppen, hon behöver inte borsta håret, bleka tänderna eller ha rena brallor, hon är fin ändå. Att den här typen av kvinna på film alltid spelas av asvackra skådespelare har vi liksom vant oss vid.

Vi kvinnor fattar att vi inte är några Sandra Bullocks eller Jennifer Anistons eller Zooey Deschanels, det är bara lättare att identifiera sig med denna typ av kvinnlighet än med actionhjältar med stenhårda tuttar och fjårtisar utan hjärnor. Kvinnlighet på film är alltså precis lika lurig som manlighet. Det är liksom maxat åt alla håll och kanter. Filmer om ”vanligt folk” växer inte i klasar på vintergröna träd och kanske är det tur det. Film är ju ändå film, inte verklighet.

Mina filmspanarvänner skriver också om kvinnlighet idag. Klicka in på deras bloggar och läs vettja. Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ord, Flmr, Har du inte sett den (pod), Fripps filmrevyer,  Filmitch och Except fear.

Publicerat

DERAILED

Det var många många veckor sedan jag såg den här filmen och jag har fortfarande inte skrivit om den. Det är inte likt mig. Oftast brukar texten ta sig från hjärtat via hjärnan till fingertopparna som ett rinnande vatten men här har det varit tji. Tomt, tyst, ingen inspiration, ingenting vettigt att varken skriva eller tycka. Det är synd tycker jag, jag tyckte den var helt okej, en vardagsfilm på nåt vis men som underlag för ett tjommig text är den lika inspirerande som bakplåtspapper.

Clive Owen, Jennifer Aniston, Vincent Cassel i en thriller regisserad av Mikael Håfström (som gjorde Ondskan).

Jaha. Det var väl det.

Publicerat

7 skådespelerskor jag verkligen gillar

Nu ska jag försöka mig på nåt som egentligen är en omöjlighet, jag ska försöka lista mina sju favoritskådespelerskor. Det finns så många att välja bland och så många jag verkligen högaktar men när jag gjorde mitt val utgick jag från en enda sak: skådespelerskor som enbart med sitt fejs på filmfodralet/affischen skulle få mig att hyra/se filmen.

Varför just sju? Jo, det bara blev så. Filmitch började med sina sju, Fripps filmrevyer och Rebecca tog efter och nu är det min tur. Sju är en bra siffra. Fem är för lite, tio för mycket, precis som att en chartervecka är för lite och två för mycket. Tio dagar skulle vara lagom.

Men nu är det dags för mina skådisfavvisar, superbegåvade kvinnor som jag gärna, mycket och ofta ser agera på vita duken. Listan är utan inbördes ordning. Nån måtta får det va.

7. Jennifer Aniston

Jo, jag går på det VARJE GÅNG. Jennifer Anistons plattångade frisyr på ett filmfodral och vips är jag där, nyper filmen, tittar och ler.

Ja, jag ler. Ibland skrattar jag, ibland suckar jag, ibland blir jag arg för att filmen i sig är kass men Jennifer är stabil som en gammal åsna. Jag vet liksom att vad som än händer, hur filmen än är så är det mysigt att se henne, att få umgås med Rachel en stund igen. Sen ser hon så satans fräsch ut. Och hon verkar klippa topparna typ varannan dag. Det är inget kluvet där inte. Och hon har en klockren komisk tajming, helt i klass med Kristen Wiig som jag tycker är den bästa av dom alla. Fast hon är inte med på listan. Inte den här gången.

 

6. Charlize Theron

En av världens vackraste människor och en av världens bästa skådisar, det är en kombination som väldigt sällan fungerar men här gör det det. Det blir Bulls-eye helt enkelt!

Charlize verkar även besitta en egenskap som är sjukt charmig i sammanhanget och det är att hon inte verkar bry sig om hur hon sitt ut, vilket såklart är nonsens, jag vill inte ens tänka på hur mycket tid och pengar hon lägger ner på att bibehålla sitt arbetsredskap men jag vill gärna tro att hon vaknar på morgonen och ser ut sådär. Fast…det gör hon ju. Men utan smink! Gode gud så snygg hon är!

Så tänker jag på hur hon såg ut i Monster och då blir jag ännu mer imponerad. Hon går in i rollen som vilken skådespelare som helst, gör det som krävs och fixar det bäst av alla.

 

5. Carey Mulligan

”Det” är något som är svårt att förklara. En del människor har ”det”, dom flesta har det inte. Carey Mulligan har ”det” som gör att hon når ut genom bioduken på ett sätt som få andra skådespelare gör, blicken dras till henne, hon syns och märks fast hon egentligen ser ganska vanlig ut och det är en riktigt vinnande kombo om man ska försörja sig som skådis.

Carey Mulligan kommer aldrig ha några som helst problem med det. Hon kommer få roller så länge hon själv vill och längre än så kan jag anta. Hur långt hon når, hur högt bland stjärnorna hon siktar, det vet bara hon. Det jag vet är att hon kan bli precis hur stor som helst. Hon är redan på god väg.

 

4. Juliette Binoche

Här är en skådespelerska jag följt med stort intresse sen jag såg Varats olidliga lätthet 1988. Då förstod jag nog inte hur bra hon var, jag vet inte om jag fortfarande har fattat det. Jag vet bara att varje gång jag ser henne tänker jag ”Satan så bra hon är!” och sen tänker jag inte på att det är hon nåt mer, hon blir karaktären alldeles oavsett om hon rullar egna chokladpraliner i Chocolat, ligger med Jeremy Irons i Begär, strippar för Robert Pattison i Cosmopolis, hjälper Kieslowski till stordåd i hans Trikoloren-filmer eller Michael Haneke för den delen. Hon levererar och hon är ALLTID intressant.

 

3. Sandra Bullock

Jag tror jag har varit kär i Sandra Bullock sen jag såg Speed för tusen år sedan. Jag tycker om henne som om hon vore min vän, lite som en låtsaskompis, som Alfons polare Mållgan. Hon är någon som jag unnar allt gott, all framgång som finns, alla pengar i världen, kärlek, mysipys, en bra fönsterputsare, sköna skor, doftsljus som luktar gott på riktigt inte bara stinker kemikalier. Alltså ALLT gott önskar jag henne. Snacka om att hennes girl-next-door-approach funkar.

Sen har jag förstått att det är lite mesigt att gilla Sandra Bullock, lite töntigt, lite ”fel”. Det struntar jag i, självklart gör jag det. Precis som jag skulle göra med en verklig vän så backar jag upp henne i vått och torrt. Hon är cool som fan tycker jag!

 

2. Emma Stone

Hade jag haft balkongdörren öppen när jag såg Easy A så hade Emma Stone blåst mig över balkongräcket. Nu var det bara vardagsrumsmattan jag lyfte ifrån och varje gång jag ser henne på film så minns jag den känslan. Hon är bara S Å bra!

Just nu finns det många unga tjejer som visar äldre skådespelarkollegor var skåpet ska stå och det gör mig jätteglad! Framtiden känns mer än säkrad. Personligen – och just nu – tycker jag Emma Stone är den bästa av dom alla och hon förtjänar verkligen en plats på den här listan.

 

 

1. Nicole Kidman

Den solklara ettan på min lista är Nicole Kidman. Om jag kunde avguda en annan människa, om jag var funtad på det sättet, då skulle jag avguda Nicole Kidman. Och vore jag kille och skitsnygg så skulle jag jaga henne till världens ände, tills hon föll över kanten och jag kunde rädda henne sådär modigt med min cape och mitt svärd.

Nämen nä, jag ska inte överdriva här men för att fortsätta och utan att göra just det jag inte skulle göra så tycker jag att Nicole Kidman har allt som krävs för att få kallas FILMSTJÄRNA. Hon är spännande, asvacker, känns lite knepig, väljer roller som om hon hade en inbyggd perfekt kompass som alltid pekade i rätt karriärsriktning, är äckligt snygg i såna där korsettklänningar som ger en midjediameter på fjorton centimeter och hon gör sitt jobb med perfektion.

Jag missar aldrig en Nicole Kidman-film. Dom jag ännu inte sett har jag sparat med flit. Jag får panik i magen när jag märker att jag snart måste börja om från början igen, se hennes gamla Lugnt vatten och Days of thunder, vilket i och för sig inte gör nånting men Billy Zane klarar jag mig mycket bra utan.

Det var min lista. Mina sju favvosar. Bubblare finns det såklart en hel drös av och jag kan inte strunta i dom. Ellen Page,  Vera Farmiga, Anna Kendrick,  Michelle Williams, Marion Cotillard, Julianne Moore, Diane Keaton, Kristen Wiig och Ellen Barkin, nästa gång jag gör en sånhär lista kanske det är er tur, eller så har ni blivit omsprungna av några nyfunna förmågor som golvat mig totalt. Vem vet?