Etikett: Jesse Eisenberg

Publicerat

LOUDER THAN BOMBS

Ibland kan tystnad göra mer skada än en redig smäll. Kanske till och med mer än chocken efter en detonerad bomb. Alltså, jag vet, det är både jättesvårt och superdumt att blanda in bomber in denna jämförelse men det är inte någon terroristbombning jag menar nu, jag menar smällen, ljudvolymen, paniken, vidrigheten av en bomb och allt det en bomb kan förstöra.

Tystnad kan också förstöra, det kan paja en hel del och den tystnad man kan hamna i när man är i sorg kan vara svår att ta sig ur. Fråga Conrad (Devin Druid). Han är en helt vanlig men ändå ovanlig tonårskille, en sån som känner sig lite utanför, som drömmer om den snygga tjejen i cheerleadingtruppen, som fuldansar till hiphopp i hemlighet, spelar datorspel på nätterna och som inte har den minsta lust att lyssna när pappan vill prata.

Pappan Gene (Gabriel Byrne) är orolig. Han når inte fram till Conrad. Conrad är tyst och vill inte prata om mammans död. Det vill kanske inte Gene heller egentligen men det är ofrånkomligt att hans älskade fru och krigsfotograf Isabelle  (Isabelle Huppert) inte längre finns. Bilolyckan visade sig dessutom vara självförvållad och självmord är inget man pratar om i onödan. Är det kanske bäst att Conrad inget vet?

Äldste sonen Jonah (Jesse Eisenberg) har precis doktorerat OCH blivit pappa fast han känner sig lite för ung och hänger inte riktigt med i svängarna som livet tar. Han och mamman Isabelle stod varandra väldigt nära och saknaden är stor.

Med Louder than bombs har den norske regissören Joachim Trier (som bor i Danmark) lyckats göra en liten film om stora frågor som engagerar mig från första bildrutan till den sista PLUS att den är väldigt snygg. Att filmen vann Bronshästen på Stockholms Filmfestival 2015 kan jag verkligen förstå. Det finns dock vissa element som stör mig, inte mycket men tillräckligt för att filmen inte ska falla över på en fyra, men egentligen är det petitesser för filmen är verkligen bra.

Men om du insisterar så kan jag erkänna vad det är som retar mig. Devin Druid. Devin Druid är en skådespelare vars nuna irriterar mig till vansinne och han är med rätt mycket i bild. Tyvärr. En annan sak som slog mig är att Isabelle Huppert GÅR på film lika ofta som Tom Cruise springer, det vill säga jämt och när Isabelle Huppert går så är det som att se ett bäcken med huvud. Det är väldigt mycket bäcken när hon går (alltså bäcken i betydelsen pelvis på latin). Förutom den iakttagelsen är hon givetvis lika bra här som hon alltid är – även om det sällan låter naturligt när hon pratar engelska.

Jesse Eisenberg går däremot från klarhet till klarhet och Gabriel Byrne har väl aldrig sett så kär ut som här? Så….app app….seså….kolla in Louder than bombs nu.

Filmen finns att se på C More. Vill du ha en gratismånad är det bara att klicka här.

Jag pratar med om filmen i svanitt 91 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

Fredagsfemman #272

5. Rian Johnson

Det här är snubben som kommer vara på allas läppar när julen börjar närma sig. Det är nämligen han som både har skrivit manus OCH regisserat nästa del i Star Wars-sagan: Star Wars: The Last Jedi som får svensk biopremiär 17 december. Med filmer som Brick, The Brothers Bloom och Looper i bagaget så kan jag inte säga att hans namn allena gör att min puls stiger i Star Wars-sammahang men just därför kanske det kan bli bra?

.

.

.

4. Bulken!

Min gudson kallar honom för det. Bulken. Asbra ord tycker jag. Passande. Coolt. Han är ju det. Bulkig. Och hulkig. Och bäst!

.

.

.

.

3. Hej då Hannah, Marnie, Jessa, Adam, Shoshanna, Ray och Elijah!

Nu är TV-serien Girls slut och jag måste säga att sista säsongen fick en vändning som känns lika överraskande som självklar som perfekt. Det är klart serien skulle sluta som den gjorde. Och jag måste säga att det är coolt att ha följt en serie där ingen av rollfigurerna egentligen är enkel att tycka om. Alla är udda och svåra och egocentriska och jag skulle inte klara av att ha en enda av dom som vän mer än max en vecka men det är den känslan som får mig att känna att jag faktiskt LÄRT MIG NÅT av att titta på serien. Det finns folk av alla sorter och alla är vi helt okej på nåt vis.

.

.

.

2. Förälskad i Rom

Ja precis Förälskad i Rom. I avdelningen huvudstadsromcoms måste ju denna film tjongas upp på listan. Betydligt mysigare film än jag mindes den som. Jesse Eisenberg är nästan lika bra här som han var i Café Society. Och Penelope Cruz är ju härlig. Och Ellen Page! Och Alec Baldwin är med (precis som förra veckan). Härlig stad det där, Rom.

.

.

.

1. Big Little Lies

Sådärja. Nu har även jag sett den, snackisserien på HBO, den där med Reese Witherspoon, Nicole Kidman, Shailene Woodley, Laura Dern, Alexander Skarsgård och Adam Scott. Bland annat. Den där som är regisserad av Jean-Marc Vallé, precis, höjdarregissören som gjorde Texas Buyers Club, Wild och Demolition. Och ja jävlar va bra den var. Vilken precis lagom lång serie också! Sju avsnitt a ca 50 minuter. Precis. Lagom. Lång. Och bra. Sa jag att den var BRA? Det gjorde jag va?

.

.

Publicerat

CAFÉ SOCIETY

Efter förra årets svidande magplask till filmjävel var mina förväntningar på årets Woody Allen-film kanske inte fullt lika höga som dom brukar vara. Och vad är det vi brukar säga om låga förväntningar? Ja precis. Låga förväntningar är för en film vad hunger är för en middag eller ett gott samvete för nattsömnen. Något som egentligen är ett minus blir hux flux ett plus.

I Café Society har Woody Allen valt Jesse Eisenberg i rollen som Bobby Dorfman, den neurotiske snabbpratande judiske unge mannen som i SÅ många filmer förut spelats av Woody själv. Ett genidrag kan jag tycka då allt detta känns som det kommer helt naturligt för Eisenberg i egentligen alla filmer han gör. Dessutom har han Hollywoods högsta midja och det gör honom om möjligt ännu mer lik Woody i kroppsspråk.

Bobby reser till Los Angeles från sitt barndomshem i New York för att försöka göra lyckan i Hollywood. På plats har han endast en bekant, morbrorn Phil Stern (Steve Carell) som är en höjdare inom filmbranschen men snart dyker det upp andra människor som blir viktiga för Bobby. Vonnie (Kristen Stewart) och Veronica (Blake Lively) till exempel.

Det är alldeles medvetet att jag väljer att inte berätta mer om handlingen nu, det är inte för att den är full med M. Night Shyamalan-twister eller oväntade dödsfall eller annat knas, det är för att jag tycker att du kan titta på filmen själv och detta med ett öppet sinne. Café Society förtjänar nämligen att bli sedd!

Jag tycker det här är en riktigt BRA Woody Allen-film och jag tycker den är bra för att den innehåller ALLA parametrar som gör att man älskar Woody Allen. Skön dialog, smarta scenlösningar (framförallt en, när Vonnie jobbar i garderoben och scenen ackompanjeras av en claves-spelande musiker som syns i dörrspringan i bakgrunden hela tiden), bra skådisar (jag retar mig inte ens på Kristen Stewart, sug på DEN!!!) och en mysig kärlekshistoria. Lägg därtill skön jazz, otroligt snygga miljöer och tidstypisk perfektion så är filmen helt hemma för mig.

Är du liksom jag så svårt nördig att till och med väldigt små ”fel” memoreras, tänk på att Kristen Stewart i en scen har klumpar i mascaran. Det har jag aldrig sett på film förut och jag är övertygad om att inte ens en sån liten petitess gjorts utan en baktanke.

Vad tycker mina filmspanarvänner om filmen? Klicka på namnen för att komma till recensionerna.
Sofia
Henke
Jojje

Publicerat

NOW YOU SEE ME 2

– Ska vi se om den? sa sonen direkt när eftertexterna till första Now you see me-filmen rullade.

Konstigt, han sa ingenting i närheten av det när vi gick från biografen i torsdags kväll efter att ha sett uppföljaren. Han sa faktiskt ingenting alls förrän jag frågade vad han tyckte.

– Jättebra, sa han.
– Vadå jättebra? Är det en fyra eller vad? sa jag.
– Ja. En fyra.
– Lika bra som första filmen alltså?
– Ja, helt klart.

Det där ”helt klart” håller jag inte med om. Inte alls. Jag tycker Now you see me 2 är en otroligt blek kopia av den första filmen. Den är som diskvatten, inte tillräckligt rent för att dricka, inte tillräckligt skitigt för att fungera som näring.

Visst finns det ett par spektakulära scener men manusmässigt är det korkat så jag smäller av. Första filmen var kanske inte heller helt solid men det var inte förrän i allra sista slutminuterna som det havererade totalt, dock utan att känslan av helheten pajjade helt. Men manuset till denna uppföljare har bara ETT för ögonen: att existera så att filmen kan vara möjlig att producera. En högre ambitionsnivå än så går inte att känna i den stappliga dialogen och historien i sig kunde inte gå att göra mer ihålig ens om man stod och sköt sig svettig med en k-pist på den.

Ingen skugga bör falla på någon av skådespelarna, herregud, dom kämpar på för brödfödan, visst gör dom det och det är tack vare deras samlade rutin som filmen ändå har nån form av grund-underhållningsvärde. För den ÄR snygg men den är också dum. En allt för vanlig kombo.

 

Publicerat

BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE

Sällan har jag varit mindre pepp på en superhjältefilm än på Batman V Superman.

Skyltdockan Henry Cavill var aurafattig redan i Man of steel och nu ska han alltså dela screentime med en skådespelare som – diplomatiskt sett – ligger ganska långt ner på min favvoskala. Dom trailers som pumpats ut kan dessutom få en likvaka att kännas som paaaaartttteeeeeyyyyy. Det är mörkt, det är dystert, det är gravallvarligt och filmen som helhet är precis likadan. Det här handlar nämligen om två superhjältar som inte kan stava till självdistans och ironi.

Zack Snyder är en filmskapare som älskar slowmotion. Han använder sig av slowmotionscener till och med mer än John Woo gör och han känns ändå nästan besatt av fenomenet. Zack Snyder är också en filmskapare som inte direkt är känd för sina filmiska kvinnoporträtt – och så även här. Det finns tre kvinnoroller i filmen, Lois Lane (Amy Adams) som skriker ”Claaaaark, Claaaaark!” i falsett hela tiden, Diana Prince/Wonder Woman (Gal Gadot) introduceras och pidestalquinnan, mamman, Martha Kent (Diane Lane).

Tänk att superhjältar var så himla beroende av sina kvinnor! Det kunde man inte tro. Mamma Marthas blotta förnamn lyckas ensam förena Batman och Superman så att dom slutar misshandla varann och istället blir såta vänner, Wonder Woman hjälper grabbarna genom att kicka ass (och CGI-troll) och Lois Lane är en omhändertagande kvarleva från 50-talet, en menlös karaktär som hade kunnat skrivas ut ur manus utan att nån hade saknat henne.

För övrigt var det härligt att se Jeremy Irons igen (som whiskydrickande Alfred) och Jesse Eisenberg spelar Lex Luthor men ändå inte. Han spelar egentligen ”bara” Jesse Eisenberg och det funkar inte här. Lägg till att filmen är en halvtimme för lång, att actionscenerna må vara snygga men dom är samtidigt sjukt utdragna och att filmen slutar exakt två sekunder för sent.

Nu låter det som att det bara KRYLLAR av minus i filmen och ja, jag ser mest bara minus faktiskt. MEN, det finns ett STORT plus och det är ett plus som gör mig jätteglad och superförvånad samtidigt. Plusset heter Ben Affleck! Han är perfekt som Batman! Helt perfekt!

Sammantaget är det här en fullständigt onödig film att se om man inte är ett fan av superhjältar. Det är mycket som är larvigt, mycket som är dumt och det blir problematiskt att göra en sånhär mörk film med 11-årsgräns. När folk (föräldrar) blir skjutna på mycket nära håll utan att det syns mer än att ett pärlhalsband går sönder (I SLOWMOTION!) samtidigt som Batman bultar folk till höger och vänster och det är inte direkt barnvänliga knytnävsslag det där. Det krockar lite för mig.

Jag hade hellre sett att dom gjort en fullt-ut-15-årsfilm av det hela, en allvarsam film med Deadpool-våld, blod och skit. I och med den här filmen har fler ”polare” i Justice League introducerats och nu är det väl bara att vänta på nästa film. För det är lika klart att det blir fler filmer som att jag kommer se även dessa. Oavsett betyg på den här.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: NATTEN

Om jag bara kunde förklara hur gärna jag hade velat dissekera Nightcrawler till det här temat. Jag hade velat se filmen fram och tillbaka med lupp, pausa, zooma in, läsa på fakta, gräva, fixa och dona – samt ta reda på om regissören och manusförfattaren Dan Gilroy skrev Nina Romina-karaktären med frugan Rene Russo i åtanke eller om det bara var en lycklig slump att hon fick rollen. Det var min plan A, jag hade höga ambitioner. Tyvärr fick jag inte ihop tillräckligt med fritid för att skriva inlägget så ingående nördigt som jag önskat och lägger det därför på is för nu och gräver istället fram Plan B ur backfickan.

Plan B är en film jag funderat på att se ett tag men inte fått tummen ur. Jag har sett två av regissörens tidigare fyra filmer, Wendy and Lucy samt Meek´s Cutoff och ingen av filmerna har fallit mig i smaken. Men skam den som ger sig och med min nyfunna betuttning i Jesse Eisenberg kanske det går bättre den här gången? Vem vet? Dagens film är skriven och regisserad av Kelly Reichardt och har den för temat perfekta titeln Night Moves.

Dena (Dakota Fanning) jobbar på ett spa där medelålders vita kvinnor går för att….bada? Det ser inte så värstans skönt och/eller mysigt ut, jag får mer känslan av kallvatten i poolerna men det gör säkert gott i behövande kroppar och är antagligen ett miljömedvetet, ekologiskt och energisparande spa på alla sätt och vis. Josh (Jesse Eisenberg) jobbar på en självförsörjande bondgård och känns nervös. Dena är inte heller helt lugn, hon kliar sig på armen när det blir lite för mycket, nån form av stresseksem kan jag tro.

Dena och Josh är miljöaktivister och får kontakt med Harmon (Peter Saarsgard) för att kunna genomföra ett attentat. Dom köper en båt – Night Moves (inget kvinnonamn här inte) – och sätter planerna i verket (planerna var redan igång när filmen börjar).

Precis som i Reichardts andra filmer är det inga flådiga, piffade och fixade skådespelare man får se, nej här är det så basic som-gud-skapade-oss att det känns som det stått stora skyltar med överstrukna schampooflaskor på inspelningsplatsen. Allt är filmat i neutralt beige-grå skala, musiken är långsam och lågmäld (precis som i Reichards andra filmer) och alla tre skådespelarna är egentligen helt perfekta i sina roller.

Hur funkar då filmen sett till temat? Bra skulle jag säga och det beror inte enbart på titeln. Ungefär halva filmen utspelar sig på natten och det är dom scenerna som är absolut bäst. Mörkret, den lite suggestiva plingplongmusiken i bakgrunden, stressade miljömedvetna terrorister med kluvna toppar, klädda i ekobomull. Och Jesse Eisenberg. Han är riktigt bra här.

Men det verkar inte spela någon större roll vad Kelly Reichardt bestämmer sig att göra film om, hundägande, western eller ekoterrorism, hon gör det på sitt sätt och det sättet klickar inte riiiiiktigt med mig. Night moves är dock den av filmerna som klickar bäst, den är faktiskt inte så dum alls. Dessutom fick musiken mig att påminnas om Cold in July och det är inte så pjåkigt. Riktigt bra musik! Efter lite efterforskning visade det sig dessutom att dessa båda filmer faktiskt har samma kompositör: Jeff Grace.

”Vi blir iakttagare, bakom ett lager av det andra livet som alltid pågår” skriver Hynek Pallas om filmen i SvD och ger den en 4:a och i DN skriver Kerstin Gezelius att Reichardt ”skapar en nästan outhärdlig spänning. På indie-vis, inte på genre-vis” och ger också filmen en 4:a.

Idag skriver resten av filmspanargänget också om NATTEN. Klicka på länkarna nedan för att läsa mer.

Rörliga bilder och tryckta ord

Flmr

Filmitch

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Absurd Cinema

Har du inte sett den (blogg)

Publicerat

THE DOUBLE

The Double är en ohyggligt svår film att förklara och en än värre film att bedöma.

Jag såg filmen i korta stötar, det var som om hjärnan inte kunde ta till sig allt på en gång. Jag såg en kvart, stängde av. Jag började om kvällen efter, såg tjugo minuter, somnade. Kvällen efter lyckades jag se trettiofem minuter innan det var gonatt. Sakta men säkert betade jag av den och vid sjunde tittningen tog jag mig från början till slut. Sen var jag det. Slut.

Jävlar alltså, det här är en film som både tar och tär och den ger inte så värst mycket tillbaka, helt ärligt. Jo, den ger en del att tänka på och den ger mig nånslags nyförälskelse i Jesse Eisenberg. Eisenberg har för mig mest varit en skådis som gör det han ska och samtidigt levererar sina monologer med ett jävla tempo. Här blir han nånting mer, här blir han större än sig själv, han blir en GIGANT.

Eisenberg gör så mycket med sin roll här att det känns som han står i ett vägskäl. Beroende på vad han väljer för film härnäst kan han gå från en indiekändis till en av dom allra största. Efter en glimt på IMDb känner jag en fnysning röra sig genom näsan. Han spelar alltså Lex Luthor i storfilmen Batman v Superman som kommer 2016 och det kan ju blir hur som helst. Det kan bli som pingvinrollen blev för Danny DeVito eller som Jokern blev för Heath Ledger. Hur det blir för Jesse, ja den som lever får se.

The Double är Jesse Eisenbergs film rätt igenom. Mia Wasikovska spelar den kvinnliga huvudrollen men det är bara en andrafiol med otvättat hår, inget mer än så. Är Mia Wasikovska den kvinnliga versionen av Paul Dano?

Genremässigt jämförs The Double med Enemy vilket känns rätt rimligt. Filmerna kom ungefär samtidigt och i den ena filmen spelar Eisenberg två personer och i den andra är det Jake Gyllehaal som spelar mot sig själv. Båda filmerna är mörka och kräver en del av oss som tittar och för egen del tilltalas jag av båda.

Enemy är ett mästerverk i mina ögon, The Double når inte upp till samma höjder men det är bara att kapitulera för det faktum att jag är våldsamt förtjust av denna typ av tvillingfilmer. Det finns nämligen en till film som platsar in i detta gäng, David Cronenbergs Dubbelgångare från 1988. Efter en snabb summering ser jag att mitt medelbetyg för dessa tre filmer är hela 4,7! Hör jag en synål falla nu?

Publicerat

NOW YOU SEE ME

Wohaaaaaaa! Så känns det i magen när jag ser den här filmen. Det känns som att jag har en liten glittersprakande cowboy i magen, en som sitter på en skenande vit häst som skrattar med stora guldtänder i hela munnen. Ja, hästen har guldtänder, inte cowboyen. Som jag ser det saknar cowboyen tänder, han låter helt enkelt tungan fladdra ut genom munnen som Toker när han dansar med Snövit.

Now you see me, en trollerifilm, en thriller, en heistfilm. Vad härligt det är med en film som är påkostad, häftig, mysig, superunderhållande och som samtidigt bjussar på kanonskådespelare och ett manus som är både smart och korkat på en och samma gång.

Några gånger suckar jag, som när huvudrollsinnehavarna hux flux hystar fram ficklampor ur fickorna fast dom inte visste att dom skulle behöva ficklampor (och folk tyckte jag var konstig som sprang omkring med en hylsnyckelsats i handväskan i tio år. Obs! Preskriberat). Men går det att bortse från uppenbara dumheter – och det går – så är Now you see me sommarens hittills mest underhållande film.

Jesse Eisenberg, Isla Fisher, Woody Harrelson och Dave Franco (James lillebror) som magikergänget The Horsemen, Michael Caine, Morgan Freeman, Mélanie Laurent och Mark Ruffalo i dom andra stora rollerna. Finns det nåt att klaga på? Nix, inte ett jota, faktiskt så pass lite att filmens första två tredjedelar är uppe och nafsar på toppbetyg och jag sitter i biosalongen och myser, pyser, jäser, njuter och ler.

– Ska vi se om den? säger sonen när eftertexterna rullar och jag nickar. Klart vi ska se om den.

Publicerat

FÖRÄLSKAD I ROM

”Tror du att alla som som är berömda förtjänar att vara det?”

Som vanligt droppar Woody Allen onliners som att det inte fanns en morgondag och som vanligt delar han ut dom till samtliga skådespelare, ingen nämnd ingen glömd. Men ärligt talat, citatet här ovan tål att tänkas på.

Förra året tog Woody med oss på en oförglömlig resa till Paris och i år bär det av till Rom. Fyra historier berättas sida vid sida och dom trasslar sig in väldigt lite i varandra förutom vad gäller filmens andemening, citatet. Kändisar spelar en roll som fenomen. Det är en stor arkitekt som den yngre arkitektstuderanden ser upp till, en pensionerad operakännare som han-som-sjunger-i-duschen kan få en skjuts av om man vill vågar och kan, det är en skådespelerska som nästlar sig in i ett förhållande och en manlig dito som gör detsamma i ett annat.

Woody spelar Jerry, det vill säga sig själv och han gör det kanske mer än någonsin. Neurotisk och härlig, rädd för att åldras, dö, glömmas bort och inte längre kunna vara yrkesaktiv. När jag ser honom agera tillsammans med Judy Davis (som hans fru) så känner jag instinktivt att jag aldrig mer vill gifta mig. Fy fan för att bli gammal med en gubbe som honom. Detta jävla duttande. Detta curlande, detta förstående, detta släta-över-agerandet. Usch alltså. Ja, nu finns det ju mängder med män som inte kommer bli som just Woody Allen bara för att dom passerar sjuttiofem men bara tanken på det får mig att längta efter en singlig ålderdom.

Vad gäller resten av ensemblen så är det en spretig och skön blandning av italienska (och för mig okända) skådespelare, av amerikanska stora namn och sen lite Penelope Cruz och Roberto Benigni som grädde på moset. Fast det kanske bästa i hela filmen är den lilla hyperitalienska musiksnutten som gör inhopp filmen igenom. Ett lysande val av score!

Jag har sagt det förr men det tål att upprepas: även en medioker Woody Allen-film är bättre än det mesta annat i sin genre och det gäller även Förälskad i Rom. Det här är ingenting som kommer i närheten av det bästa han gjort men det är 112 minuter film som inte bjussar på en enda dötråkig sekund. Tyvärr bjussar den inte på en enda sekund filmmagi heller, något som Midnatt i Paris hade så det räckte och blev över.

Publicerat

ZOMBIELAND

Columbus (Jesse Eisenberg) har kommit på dom perfekta sätten att överleva en zombieattack: ha bra flås (i alla fall bättre än zombien), dubbelskjuta dom, alltid titta i baksätet på en bil innan man kör iväg och ha på sig bilbältet. Bland annat. Det finns en hel radda. Vad annat ska en kille som Columbus göra som är fobiker, rädd för allt och ensam i en krigszon full med levande döda?

En dag träffar han på Tallahassee (Woody Harrelson) som väljer att möta sina köttätande motståndare på ett lite mer hårdnackat sätt. Han är en riktig bad-ass-vapen-snubbe och bryr sig egentligen bara om att överleva själv OCH leta efter Twinkies.

Tillsammans med systrarna Little Rock (Abigail Breslin) och Wichita (Emma Stone) blir dom en helt galen kvartett zombiejägare som är bland det roligaste jag sett (i denna genre) sen Shaun of the dead.

Nåja, inte mycket vettigt har gjorts i en denna zombie-komedi-genre sen just Shaun of the dead så det blir rätt oundvikligt att jämföra Zombieland med den brittiska supercharmiga kalasfilmen och ska man jämföra så är Zombieland råare, mörkare och självklart mycket mer amerikansk. Zombieland är även extremt pillimarisk smart, den är genomtänkt in i minsta detalj och det märks att manusförfattarna är ena riktiga filmnördar själva. Den är dessutom helt sjukt snyggt filmad.

Woody Harrelson går från klarhet till klarhet och nu hoppas jag på en uppföljare.