Fredagsfemman #322

5. Wild wild country

Bröderna Duplass har gjort en Netflix-dokumentär om en sekt långt ute i ingenstans, en sekt som var ganska så mycket speciell. Sekten hette Bhagwan-rörelsen och höll till i Oregon, USA och detta var på 80-talet. Det är en imponerande stycke berättad historia i sex delar. På Twitter är serien redan en riktig snackis (eller så är Mark Duplass bara mer än lovligt duktig att klicka på retweet-symbolen) och ja, det handlar alltså om precis samma sekt som Ted Gärdestad flyttade/flydde till när han bytte namn till Sangit Upasani, namnet han fick av sektledaren himself, Bhagwan Shree Rajneesh.

.

.

.

4. Hjälp! Är det värt eller inte?

Jag har läst en hel del hyllningar av HBO-dokumentären The Zen Diaries of Garry Shandling, Judd Apatows film om Garry Shandling. Jag har suttit med fingret på playknappen flera gånger under veckan som gått men nånting håller mig tillbaka. Nåt o-sug. Därför frågar jag här helt random: är det värt? Bör jag se detta? Och kanske följdfrågan….varför?

.

.

.

3. Ernest Cline

Han är man, han är född och uppvuxen på andra sidan jorden MEN han är blott ett halvår äldre än jag. Han är alltså – precis som jag – i perfekt ålder för att käka 80-talets alla populärkulturella referenser till både frukost, lunch och middag. Tänk att ha älskat Steven Spielbergs alla filmer som liten, att sen skriva en bok fullsmockad med 80-talsminnen som blir en bestseller som sen blir en film – regisserad av Steven Spielberg!! Det är en sån underbar sannsaga så jag blir helt lycklig! Jag fattar att Ernest Cline nypt sig i armen både en och två gånger det senaste året, det hade jag också gjort. #ingentingäromöjligt

.

.

.

2. Jessica Biel

Ärligt talat, det här trodde jag ALDRIG skulle hända. Jessica Biel, på MIN topplista! Men precis som Vince Vaughn imponerade sådär sjukt mycket på mig med Brawl in cell block 99 så har Jessica Biel knockat mig med sin insats i TV-serien The Sinner. Finns på SVTPlay. Jättebra är det. Jättebra är hon. Bill Pullman är också suverän men det gör mig inte lika förvånad som just Jessica Biel. Hon kan ju! WOW!

.

.

.

1. L o n d o n !

Man kan inte ha varit på semester i London utan att tjonga upp denna underbara stad på plats ett. Jag tröttnar aldrig, och jag menar ALDRIG, på att åka till London. Jag vet inte hur många gånger jag varit där nu men det känns verkligen som att komma både hem och bort – samtidigt. Jag ÄLSKAR denna stad och jag längtar redan tillbaka. [Självklart var jag på bio när jag var där. Recensionen av Ready Player One kommer imorgon].

.

.

A KIND OF MURDER

Patrick Wilson är en tacksam skådis att använda sig av om man ska göra en film som andas 60- eller 70-tal. Att leta upp romaner skrivna av Patricia Highsmith är också en toppenbra idé.

Highsmith har skapat böckerna om Tom Ripley varav fem filmatiserats men hon har även skrivit Främlingar på tåg som blev film 1951 i regi av Alfred Hitchcock samt Carol som Todd Haynes filmade 2015. Dagens film, A kind of murder, är baserad på romanen The Blunderer (svensk titel: När bussen stannar) som kom 1960 och jag tror inte jag är ensam om att tycka att bokens titel hade varit toppen även som filmtitel meeeeeeen nån tyckte tydligen annorlunda.

Det här är en ganska klassisk pusseldeckarthriller, en story som känns som den hade varit som hand i handsken för Alfred Hitchcock. Det är en småklurig twist, det är stiliga kläder, svala vackra damer och det är en manlig huvudroll som jag med fördel hade sett James Stewart eller Cary Grant i. Patrick Wilson får dock duga, han är ju ändå vid liv. Lättare att agera då.

Walter Stackhouse (Wilson) är en framgångsrik arkitekt med författardrömmar som är gift med Clara (Jessica Biel) som arbetar som mäklare och lider av psykisk ohälsa. Walter försöker och försöker och FÖRSÖKER få henne att gå och prata med en läkare men ingenting hjälper, hon blir mer och mer deprimerad och ser allt i svart. Walter försöker glömma vardagen genom att skriva mordhistorier och fastnar i en artikel han läst i tidningen om en kvinna som blivit mördad vid en busshållplats och vars sörjande man (Eddie Marsan) jobbar som bokhållare i en närliggande stad.

Som tidsfördriv är det här en alldeles lagom film, den har en skön känsla och skådespelarna levererar hela bunten – till och med Jessica Biel. Jag hade klippt om slutet en aning om jag hade varit filmens klippare men nu är jag inte det och kanske är det lika bra det. Då hade jag antagligen pajat resten av filmen.

ACCIDENTAL LOVE

Regissören David O. Russell har säkert en hel massa goda kvalitéer som människa men som regissör saknar han det mesta som skulle kunna finnas på pluskontot hos en filmmakare, en – av märkliga anledningar – framgångsrik sådan.

Oscarsjuryn ser dock något i honom som jag inte förmår eftersom dom sedan 2011 nominerat honom hela tre gånger i kategorin Bästa regi (för The Fighter, Silver Linings Playbook och American Hustle – alla tre lika obegripliga).

En av David O. Russells sämsta sidor som regissör är personregi. Han lyckas göra till och med normalt sett duktiga skådespelare ruggiga (Jeremy Renner i American Hustle till exempel och även i viss mån Jennifer Lawrence i samma film men listan kan göras lång. Jättelång. Jättejättejättelång). Betänk då vad som händer när han regisserar skådespelare som i normalfall sällan når upp till en godkänd och sevärd nivå. Jessical Biel till exempel. Hon har huvudrollen här. Det är inge bra, inge bra alls faktiskt. Hon må se ut som en animerad disneyflicka men hon är ruskigt kass på sitt jobb (om nu inte jobbet består i att ENDAST se ut som en animerad disneyflicka men det tror jag inte) och när hon ska försöka följa David O. Russells taktpinne blir det i det närmaste otittbart utan skämskudde.

Alice Eckle (Biel) jobbar som rullskridskoservitris och blir glad som en spillevink när stadens snygglo-men-dum-som-ett-spån-polis Steve (James Mardsen) friar till henne. Självklart är det all a girl wants, att bli gift och gärna med en mustaschprydd karl som knappt kan hålla ett samtal igång, i alla fall om samtalet inte handlar om honom själv.

Men innan frierimiddagen är över har olyckan skett, Alice får en spik rätt in i huvudet, en spik som dessutom inte kan plockas bort eftersom familjen inte har en sjukvårdsförsäkring som täcker och inte heller nog med sparade pengar. Polis-Steve får kalla fötter då han inte vill binda upp sig med någon som rent statistiskt kommer bli grönsak så småningom och där står Alice, lämnad, ledsen, ensam, utan jobb och med en spik rätt in i skallen.

Den där spiken i huvudet blir Alice ”nyckel”, hon beter sig underligt och det ena leder till det andra som leder till det tredje som är en senator i Washington (Jake Gyllenhaal, stackars stackars Jake Gyllenhaal).

Jake Gyllenhaal är anledningen till att jag såg denna film. Jag litar på hans smak, på hans val av filmer. Det jag ska göra framöver är att lita MER på min David O. Russell-aversion än någonting annat. Fan, han kallar sig till och med Stephen Greene här. Varför då? Skäms han?

Det borde han göra.

HITCHCOCK

Trivia är en ganska kul grej. Att ta reda på värdelöst vetande om människor kan skänka mig stor glädje och även om glädjen till synes bara är kortvarig så fastnar en del av informationen nånstans i hjärnan och kan tas fram när det behövs som bäst, typ när det spelas TP och jag är i desperat behov av den sista tårtbiten.

Vissa människors trivia är såklart bra mycket mer intressanta än andra men jag undrar om jag inte hittat trivians totala lågvattenmärke i filmen Hitchcocks regissör Sacha Gervasi.

”His mother is Canadian who lives in London and Toronto” är den information jag hittar om honom på hans Imdb-sida. Klickar jag vidare kan jag läsa att han var trummis i bandet Bush innan bandet blev känt och att han var den sista som intervjuade dvärgen Hervé Villechaize innan denne tog sitt liv 1993. Att han har en dotter med Ginger Spice Geri Halliwell visste jag sedan innan, Bluebell Madonna. Men erkänn att det är torftig info!

Jag undrar hur det kom sig att just denne Gervasi-man fick chansen att regissera den här filmen. Hitchcock måste ändå räknas som nån form av ”storfilm” och jag tror inte direkt den var gratis att göra. Sir Anthony Hopkins ikläder sig inte rollen som glufsande tjockis utan pröjs, inte ens om tjockisen heter Alfred Hitchcock. Helen Mirren går inte gratis med på att spruta in så mycket botox i området mellan överläppen och näsan att det enbart är morrhåren som fattas för att hon ska kunna ta en roll i musikalen Cats. Scarlett Johansson går mest omkring och är mysig som Janet Leigh och Jessica Biel kan inte gestalta något annat på film än den mänskliga versionen av en animerad disneyflicka men ingen av dom lyfter ett finger för mindre än en shitload av dollars.

Usch, jag vet att jag låter grinig nu men jag är det faktiskt inte. Skenet bedrar. Jag hade nämligen NOLL förväntningar på månadens filmspanarfilm annat än att kanske få sova gott en stund och sett till mina förväntningar så överraskade filmen på ett positivt sätt. Jag hade en trevlig stund i biosalongen men nu när det gått några dagar måste jag säga att känslan av filmen svalnat betänkligt. Varför? Jag vet inte. Kanske för att filmen var ytlig och tveksamt filmad, kanske för att Anthony Hopkins inte direkt briljerade med sina påklistrade extrakilon och plutande läppar, kanske för att filmen känns väldigt otydlig. Vem ingår i den typiska målgruppen? Vi i Filmspanarna borde rimligtvis göra det då Hitchcock handlar om inspelningen av Psycho, en film som dom flesta  filmintresserade har sett både en och två gånger men jag tror inte jag kommer att få läsa så värst många hyllningar från mina filmspanarvänner idag.

Helen Mirren och Scarlett Johansson är dom som ger filmen det där lilla extra som gör att den blir godkänd i mina ögon, samt scenerna från själva filminspelningen. Jag hade gärna sett att filmen haft mer fokus på detta. Nu blev det lite tjosanhejsan över alltihop och det är inte så man skapar en filmklassiker. Alfred Hitchcock visste det, Sacha Gervasi har ingen aning.

Läs gärna mina filmspanarkollegors recensioner av filmen: Filmparadiset,  Fripps filmrevyer, Har du inte sett denJojjenito, Mode+FilmPlox, Rörliga bilder och tryckta ord och The Velvet Café.

ELIZABETHTOWN

Det finns en biograf i Los Angeles som heter Mann´s Chinese Theatre. Den är byggd som ett kinesiskt tempel mitt på Hollywood Boulevard och sedan 1927 har den varit en av Los Angeles mest kända byggnader.

Det finns inte en kvadratcentimeter av denna byggnad som inte är spektakulär, inte om man ser den från rätt sida. Mot Hollywood Boulevard är allting rent och snyggt och skinande och blinkande men baksidan är som ett papphus. När jag var där var hela baksidan målad i en knallig Miami Vice-mintgrön kulör och den bakre långsidan hölls i upprätt läge av stöttor. Det stod överfulla soptunnor där ingen såg, det var trasig asfalt där ingen gick och det var väldigt svårt att tro att bara ett tjugotal steg från denna känsla av slum var Hollywood´s Walk of fame, den långa trottoaren med alla stjärnor.

Är det inte typiskt? I en stad där yta betyder allt gäller det till och med byggnader. Det viktiga är vad folk ser, det viktiga är inte funktion, konstruktion, säkerhet, färgsättning, hållbarhet, det viktiga är att lägga pengarna på det som syns, på första intrycket, på sånt som folk minns.

Sen finns det precis det motsatta i andra delar av världen. I städer och byar där invånarna kanske inte har jättemycket pengar finns det ofta massor med hus som är korrekt byggda, extremt välskötta, omtyckta och genuina ända in i den innersta putsatomen.  Det kanske inte är dom vackraste av hus men dom är byggda för att hålla i hundra år, utan stöttor, utan kladdig grundfärg på baksidan man tror att ingen ser. Det är hus som inte skäms.

Det finns många filmer som kan jämföras med Mann´s Chinese Theatre. Många, många, kanske alltför många. Filmer som är gjorda med enbart dollartecken för ögonen, där en cool trailer, en ball filmaffisch, några snygga fejs är det som ska dra oss till biograferna, byta våra skattade pengar mot en biobiljett, köpa filmen på DVD och Blu-ray, spela TV-spelet, köpa leksakerna. Ytan är det viktiga, vi får precis bara det vi ser, ingenting mer. Skrapar man på ytan, går man bakom hörnet så hittar man inte något äkta, något som är gjort helhjärtat för att hålla för evigt, man hittar något som visserligen roar för stunden men som krackelerar tämligen fort i solljus.

Jag gillar många av dessa filmer. Jag köper grejen. Jag njuter av balla effekter, jag går på merchandisen men jag glömmer inte för en sekund att anledningen till att dessa filmer finns och görs är pengar och enbart pengar.

Motsatsen till dessa filmer är filmer som den här, som Elizabethtown. Filmer som jag känner är gjorda av folk som kan sitt hantverk, som älskar att berätta en riktig historia, som inte fuskar, trixar och fixar. Det är inte alltid dessa filmer blir mästerverk, det är inte alltid jag ens gillar dom men jag har svårt att värja mig för känslan av hemstickade mössor och virkade vantar. Jag gillar det. Jag gillar att känna att jag inte blir lurad.

Cameron Crowe är en regissör som jag ser som väldigt stabil. Han kan sin sak. Jag har svårt att se att någonting han gör kan bli riktigt dåligt. Elizabethtown är långt ifrån det bästa han gjort men han har en imponerande lägstanivå som inte ens Orlando Blooms närvaro kan dra ner. Det här är en liten historia berättad på ett personligt vis. Inget speciellt, inget extravagant, inget som förändrar min syn på världen på något sätt men det är välgjort in i minsta detalj. Det är som hemsydda byxor där varenda fåll är perfekt sicksackad, ingenting har lämnats åt slumpen men ändå är det inga världsmästarbrallor direkt. Sköna, fungerande men inte så skitsnygga.

Här finns filmen.

TOTAL RECALL

Det här med att gammal kärlek aldrig rostar tror jag inte ett dugg på. Jag tror att kärlek antingen håller sig konstant som en varm känsla i magen eller mattas av och försvinner i nåt som bäst kan jämföras med likgiltighet. Alla gamla kärlekar fastnar inte lika hårt i medvetandet och det gäller alldeles oavsett om det gäller kärlek till en annan människa eller kärlek till en film.

Med det i bakhuvudet gick jag till Filmspanarnas gemensamma biobesök i lördags. Månadens val var Total Recall, remaken på filmen med Arnold Schwarzenegger som jag tycker så hemskt mycket om och som kan beskrivas som en konstant filmkärlek för mig. Hur skulle det gå? Hur skulle det bli? Hur illa kan det vara liksom? Skulle regissören Len Wiseman slakta min gamla favvo jämns med fotknölarna eller skulle han göra något alldeles eget, något som jag kunde se utan obligatoriska jämförelsegrubblerier i biofåtöljen.

Colin Farrell är Douglas Quaid, mannen som beger sig till Rekall för att få nya minnen inplanterade. Han lever i en dyster värld som består av två länder, Brittiska federationen och på andra sidan jordklotet, Kolonin. Däremellan finns en form av gigantisk hiss, eller högteknologiskt tunnelbanetåg om man så vill, som går genom jordens inre och som kallas The Fall. The Fall tar mängder med pendlande människor till sina jobb i Kolonin och vagnen är i det närmaste identisk den jag satt fastspänd i 1991 i London när jag besökte Alien War.

Nu kan jag välja mellan att antingen försöka förklara storyn eller att inte göra det och jag väljer det senare. Om Total Recall-originalet kan uppfattas som luddigt, snurrigt och totalt ologisk så är det ingenting mot denna film. Jag tror att det absolut smartaste man kan göra om man vill se den här filmen är att låta hjärnan gå på tillfällig semester. Pausa hjärnan och skruva upp synen till max, för det här är en fröjd för detta sinne. Effekterna, världarna, scenografin är superhäftig och jättepåkostad och jag kommer på mig själv med att krysta fram WOW-ljud fler än en gång, fast tyst då för att inte störa. Sen tänker jag även den förbjudna tanken, den där jag skäms lite för men ändå känner måste upp till ytan: Varför gjordes inte filmen i 3D? Den skulle som kanske första film någonsin verkligen göra sig i det formatet.

Skådespelarmässigt känns Colin Farrell, Kate Beckinsale och Jessica Biel bitvis mer som statister än som huvudrollsinnehavare. Dom fungerar som skyltdockor för asballa CGI-kläder och gör sitt bästa med att föra den luddiga historien framåt men det är gott så, jag har inget negativt att säga om någon av dom. Kate Beckinsale kan ta mer stryk än någon kvinna jag känner till, Anna Laurell blir tuff som överkokt broccoli i jämförelse. Men hon är cool Kate, hon funkar bra i den här rollen även om hon verkar ha fler liv än en katt och jag hoppades att hon skulle dö snabbt, kvickt och NUUUU under filmens sista halvtimme för det blev bra segt med alla dessa utdragna fajtingscener.

Betygsmässigt pendlar filmen mellan en stark fyra (för det visuella), en trea (för skådespelarprestationer och musik) och en svag tvåa (för den omgjorda historien och för jag sista halvtimmen fick träsmak Ben Hur-style). Samtidigt ÄR det en actionstänkare och alla som inte sett originalet kan nog tycka att det här är nyskapande och fräsigt på många sätt.

För mig blir Total Recall anno 2012 en kärlek som rostar, flagnar och fort glöms bort medans originalet bibehåller sin plats i mitt bultande filmhjärta.

Här är dom andra filmspanarnas tankar om filmen: Har du inte sett den?, The Velvet Café, Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito, Fripps filmrevyer och DIMDB.

NEW YEAR´S EVE

Om Robert Altmans Short cuts är en åttarätters provsmakningsmeny på Fredsgatan 12 så är New Year´s Eve en tugga av varje ljummen hamburgersort på Donken.

Om Magnolia är en vedungnsbakad pizza med perfekt krispiga kanter, ruccola, parmaskinka och riktig mozzarella så är New Year´s Eve en såndär fryst variant dom gör reklam för på TV med ”extra allt” men som bara smakar bakpulver.

Njää förresten, nu överdrev jag lite för helt smaklös är inte den här filmen. Den är inte usel men den är heller inte bra. Det är en samling kända fejs som sammanfogas i korta filmiska sekvenser men till skillnad mot fungerande filmer i samma många-historier-som-vävs-ihop-till-en-genren så saknar den här filmen en smart baktanke. Det är liksom bara ihopklippt sådär hejhopp. En plastikkirurg sätter inte fast ett öra mitt på kinden eller ett lillfinger mitt på ryggen, en plastikkirurg har liksom en tanke, en mall för vad som ska göras – och varför. En regissör och en klippare borde ha detsamma, eller åtminstone en fungerande kommunikation för att undvika slutresultat som dessa.

Regissören Garry Marshall är ett stort namn i romcomsammanhang efter att ha gjort filmer som Pretty woman, Frankie & Johnny och Runaway bride men efter Valentine´s day (2010) och nu denna känner jag mig mycket tveksam till om denne man borde få fortsätta filma. Han kanske kunde  tvångspensioneras, han är ändå född 1934.

I den här filmen blandas skådespelare som Robert DeNiro och Michelle Pfeiffer med Katherine Heigl och Zac Efron, Sarah Jessica Parker med Jon Bon Jovi, Ashton Kutcher med Jessica Biel, Halle Berry och Hilary Swank. Lite smått och gott kan man alltså säga, lite högt och ganska mycket lågt. Historien känns som en novelltävling från en högstadieskola och visst går filmen att se i brist på annat men jag begriper inte varför jag tittar. Urskiljningsförmågan är på semester. En lång en. Igen.