SECRET IN THEIR EYES

Det hade såklart varit toppen att göra en Fiffis filmtajm jämför med denna film och originalet som gjordes 2009 och heter El secreto de sus ojos på spanska och Hemligheten i deras ögon på svenska. Det hade varit toppen OM det inte varit så att jag säkert tio gånger börjat se filmen på Netflix men varje gång efter en kvart drabbats av narkolepsi.

Början av filmen saknar i princip tempo. Tänk en cyklist som inte har styrfart utan ramlar på sidan rätt ner i diket hela tiden, SÅ uppfattar jag Hemligheten i deras ögon. Jag förstår rent logiskt att filmen säkerligen är bra om jag bara orkar härda ut MEN jag orkar inte härda ut. I vissa lägen får man faktiskt ge upp.

Jag gillar Nicole Kidman. Jag gillar Julia Roberts. Jag gillar Chiwetel Ejiofor. Hur skulle jag kunna låta bli Secret in their eyes? Nej precis, jag kan inte låta bli och jag vill inte låta bli. En thriller med tre kanonskådisar, jag vill bara hoppa upp i luften och slå klackarna mot varandra, såna växer inte på träd.

Secret in their eyes är filmad i dåtid och nutid, där dåtiden är tretton år tidigare och endast går att urskilja från nutiden för att datorskärmarna är klumpiga och Nicole Kidman har tofs. Jag tycker ofta att detta sätt att berätta en film kan vara rätt problematiskt, det blir jobbigt och hattigt om det inte görs med perfekt fingertoppskänsla och det är få filmmakare som har det. Regissören för dagen, Billy Ray, har det inte riktigt  – även om han gör ett gott försök.

Nicole Kidman är sval, smal och vacker – precis som vanligt. Chiwetel Ejiofor är lugn, trygg och mysig – precis som vanligt. Julia Roberts har lugg, utåtstående öron och ser ut som Lloyd Christmas (Jim Carrey i Dum och dummare) syster – kanske inte riktigt som vanligt alltså. Men OJ vad hon är bra på att spela nedtonad och vanlig. Hon lyckades bra med detta även i En familj – August: Osage County så det är kul att hon vågar ta – och få – andra rollar än att ”bara” spela ”den snygga”.

Jag tycker första halvtimmen av filmen är jättebra, jag tycker filmen har ett par-tre scener som är pinsamt usla och jag tycker sista tjugo är jättekonstiga på ett dåligt sätt. En ganska ojämn film alltså men sevärd är den, absolut.

I påskavsnittet av podcasten Snacka om film pratar jag och Steffo om just denna film. Gör det någon skillnad om man sett originalet innan? Lyssna får du höra.

PRESSURE

Att Pressure är en ”liten” film förstod jag redan innan jag började titta för hade den varit en storfilm hade den gått upp på bio. Nu lär den knappast varken letas upp eller ses av någon annan än oss som är orimligt fascinerade av sånt som händer under vattenytan. För den är nämligen inte så bra.

Fyra män är fast långt som ett helskotta nere i havet utan egentlig möjlighet att komma upp och som kortfilm hade den varit gastkramande och säkerligen helt suverän. Nu är den 91 minuter och historien håller inte för denna speltid. Det blir mest bara en gäsp och en kallsup.