ATOMIC BLONDE

Herregud, hur ska en film kunna misslyckas när den utspelar sig i Berlin 1989 och har Charlize Theron med lugg (!!) i huvudrollen? Nä, precis, filmen KAN inte misslyckas. Att jag fick ett meddelande från Sofia några dagar innan jag såg filmen som ”förvarnade” om att jag kommer älska soundtracket gjorde inte förväntningarna lägre.

Och japp, jag gled ur nästan ur biostolen redan vid första tonerna av New Orders Blue Monday. Och sen kom dom. Låtarna. Som ett pärlband genom filmen. Depeche Mode (och inte bara EN gång!), Bowie (och inte bara EN gång utan två), Nena, George Michael, Falco, The Cure, Duran Duran, urvalet av låtarna blev i långa stunder nästan viktigare än filmens handling, en handling som i ärlighetens namn kanske inte känns som första prio i en film som denna.

Nej, här är det actionscenerna, bad-ass-poserande-Charlize och fräsiga kameravinklar som är i fokus och eftersom filmen utspelar sig på 80-talet, långt innan det blev modernt att röka på och dra linor, så krökas det ren sprit en hel del samt röks en limpa cigg eller två. I närbild naturligtvis. Sensuellt rökande av Charlize, mer vardagsbolmande av James McAvoy men likväl, det röks utav helvete filmen igenom.

Regissören David Leitch är fram till nu mest känd som stuntman i otaliga filmer samt som nån form av uncredited regissör för vissa scener i första John Wick-filmen. Inte något super-CV med andra ord och det både förvånar mig och inte att det är han som ska regissera Deadpool 2. Visuellt förstår jag grejen, han kan det här med snygga scener, men den där sista finessen och flowet i tempot saknas i dagens film och det HOPPAS jag att han får till i Deadpool 2, en film som lever på det rappa, snabba, coola tempot och ball klippning.

Atomic Blonde gav mig hur som helst en underhållande stund i biomörkret och det var härligt att höra alla köttiga smaskljud i slagsmålsscenerna. Det kändes som att folk slogs på riktigt. Oummmppppffffgghhh-ljuden kom liksom inifrån människorna, inte som pålagda tuffisljud.

Även vännen och filmspanarkollegan Sofia har sett Atomic Blonde och idag skriver hon också om det. Klicka här för att komma till hennes eminenta funderingar.

PATRIOTS DAY

De tredje måndagen i april varje år infaller Patriots Day i USA. Varje år sedan 1897 har detta firats med att staden Boston samlar en massa löpare och åskådare för att genomföra Boston Maraton.

Den 15:e april 2013 hände det alldeles förskräckliga när två bomber detonerades mitt bland åskådarskaran och en kort stund efteråt konstaterade poliser på plats att terrordådet var ett faktum. Peter Bergs film Patriots Day visar händelserna från morgonen innan bomberna smällde till hemskheterna under själva attentatet till jakten på förövarna till att bröderna Dzhokhar and Tamerlan Tsarnaev faktiskt hittas.

Det finns så mycket som är bra med det här filmen och jag är faktiskt glad över att jag såg den efter att ha terrordådet på Drottninggatan i Stockholm i färskt minne. Allt känns liksom…mer…på nåt vis. Filmens titel, affischerna och att det är just flaggviftaren Peter Berg som regisserat filmen gav mig en känsla av att det skulle vara en helt annan typ av film än den jag just sett. På gott och ont. På gott för att mina förväntningar var rätt låga, på ont för fördomarna hade kunnat göra att jag lika gärna hade kunnat strunta i filmen för all framtid. DET sistnämnda hade varit riktigt synd för filmen är helt enkelt så välgjord, så välspelad och så BRA att den förtjänar att tittas på.

Det bästa med filmen är att den i ett tidigt skede etablerar ett gäng karaktärer som man med en gång känner för och med. Mark Wahlbergs knäskadade polis, hans fru som spelas av Michelle Monaghan, J.K Simmons omtänksamma yrkesarbetande make, Jimmy O. Yang som spelar den unge asiaten som tror att han med hjälp av en fin bil ska kunna hitta en tjej och Christopher O´Shea och Rachel Brosnahan som spelar ett förälskat par med ljus framtid. Sen tillkommer till exempel Kevin Bacon och John Goodman som polismän. Att alla skådespelare gestaltar verkliga personer gör såklart sitt till för att filmen ska kännas extra mycket när allt hettar till.

Filmen har ett perfekt tempo, den är smidigt klippt OCH när musiken dessutom är komponerad och framförd av Trent Reznor och Atticus Ross finns det liksom ingenting för mig att klaga på. 133 minuter verklighetsbaserat katastroffilmsterrordrama bara rann förbi och kvar i magen sitter flera scener samt känslan av tacksamhet för att det hade kunnat gå så otroligt mycket värre. Precis som på Drottninggatan. Och precis som i Stockholm vände Boston detta dåd av hat till en manifestation av kärlek. Så stort och så fint och så jävla hjärtskärande.

Tydligen är det två filmer till baserade på dessa bombningar som är inplanerade. Boston Strong (baserad på samma bok som Patriots Day) i regi av Daniel Espinosa och med Casey Affleck i huvudrollen och Stronger i regi av David Gordon Green med Jake Gyllenhaal i huvudrollen. Det verkar som att båda dessa filmer är på g under 2017-2018.

KONG: SKULL ISLAND (IMAX 3D)

Det händer ibland att jag ser filmtrailers trots att jag egentligen inte vill men när jag såg trailern till dagens film gled jag fanimej av stolen. SKOJAR NI MED MIG????? tänkte jag när jag flämt-andades och kinderna blev alldeles röda. VILKEN JÄVLA TRAILER! Och efter en sån resa finns det bara två slutdestinationer: antingen har man redan fått se allt av värde och filmen är kass ELLER så levererar filmen över all förväntan.

När jag satt på ”favoritplatsen” på IMAX-biografen i Solna (den enda platsen jag lyckats hitta där det går att se 3D utan att bli vansinnig – och ja, jag har provat mig fram den hårda vägen) och höll krampaktigt och handsvettigt i filmaffischen man fick vid entrén var jag på gränsen till rädd. Jag var så sjukt pepp på att äntligen få se filmen att det kändes som att fallet skulle bli så jävla högt och att jag om två timmar kommer hitta mig själv som en besviken blöt fläck på golvet. Kong och två timmar kom och gick och ja, jag låg där på golvet till sist men inte på grund av en filmisk flopp utan för att jag var helt svettig!

Kong: Skull Island är en ORGIE av dödscoola effekter som bara MATAS filmen igenom. Det är tufft, det är högljutt, det är flåsigt, det sprängs, skjuts och dödas på löpande band och vissa scener är väldigt grafiskt otäcka. Då slår det mig att filmen faktiskt är från 11 år och det känns faktiskt helt orimligt i min värld. Det här är nämligen inte ”bara” ett actionäventyr som King Kong-filmer varit genom historien, det här är mer som om mittentimmen i Peter Jacksons tretimmarsversion från 2005 satts på repeat – gånger hundra.

Att det är stora skådespelarnamn i egentligen samtliga roller är riktigt coolt för man har inte superkoll på vilka som kommer överleva ÄVEN om jag hade kunnat sätta en tia på både Tom Hiddleston och Brie Larson. Samuel L Jackson är med och gör en ordinär Samuel L Jackson-roll, John C Reilly ger filmen lite mänsklighet och värme, John Goodman gör det han ska, Corey Hawkins (Dr Dre i Straight Outta Compton) fortsätter imponera genom att välja/få roller som är väldigt olika varandra och Jason Mitchell visar att det inte var en engångsföreteelse att han var jättebra som Eazy-E i nyss nämnda musikfilm, han är kalas här med.

Kong själv görs med den äran av Toby Kebbell (som även har en ”vanlig” roll i filmen) och han har ju visat förut att han kan det här med att spela apa. Koba i Apornas Planet: Uppgörelsen, någon?

Det filmen förlorar på är att den går i samtliga klassiska ”been-there-done-that”-fällor. Till exempel, alla beväpnade militärmän har massor med kläder, kängor och hjälmar och den lilla kvinnliga fotografen Mason Weaver (Larson) springer runt i djungeln med sin kamera endast iklädd jeans och ett enkelt linne. Hon blir heller aldrig smutsig i håret och det torkar och lockar sig med rekordfart när hon i en scen hamnat i vattnet.

Men….orka gnugga sönder filmen när den är så COOL som den faktiskt är. Under flera scener sitter jag och tänker ”men alltså, är det inte FANTASTISKT vad dom kan göra???? Tänk att det går att få se filmer som ÄÄÄÄ SÅ HÄÄÄÄÄR!!” Så betygsmässigt blir det klurigt men jag spaltar upp det lite. King Kong är en hjälte och ska som en sådan bedömas. Hur skulle världen se ut utan honom? Vilka monster skulle vi tvingas brottas med? Det kanske är dags att skicka honom till Amerikat igen en gång för alla?

Manus och skådespelare:

Effekterna:

Jag hjärta King Kong-känslan:

 

LUCKA #18: LOVE THE COOPERS

Med Steve Martins berättarröst guidas vi genom allehandla nedslag i en familjs liv. Det äldre paret med vuxna barn och sorgen för att julfirandet (och allting annat) ”inte är som förr”, en kleptoman som åker fast för en broschstöld och som får åka polisbil med en konstapel som hux flux vågar prata känslor, en dotter som träffar en militär på flygplatsen som hon bjuder hem över jul.

Ja…..det är en del återblickar till barndomsögonblick också och fånerier och fejksnö och sånt jag inte köper för fem öre MEN när filmen klockar in på en timme och tio minuter och alla samlas i det stora huset hos mamman Charlotte (Diane Keaton) och pappan (John Goodman) så blir det faktiskt ganska…mysigt. Men mysigt och bra är inte samma sak.

Filmen går liksom på tomgång mest hela tiden tycker jag. Vad vill den säga? Att man inte ska titta så mycket bakåt utan förlika sig med nuet? Att man ska sluta gnälla? Att man ska fira jul mycket och gärna och all in och familjen är the shit och att det är okej att äta julmiddag i armyoutfit. Typ.

Betyg på filmen:

 

Julkänsla:

10 CLOVERFIELD LANE

Det är alltid extra intressant att gå iväg till bion för att se en film jag aktivt försökt undvika all form av information om. Jag vill i och för sig alltid veta så lite som möjligt om filmer jag ska se men jag tycker det är extra spännande att veta noll.

Den här gången visste jag så nära noll att förväntningarna var på exakt rätt nivå och därför kändes det inte askul när biografpersonalen kom in och hälsade oss tre i salongen välkomna och sen avslutade med:
”…det är en spännande thriller ni ska få se och det är en REJÄL twist på slutet!

Jag ville strypa kärringen! TYST MÄ´REJ ville jag skrika! VAR BARA TYST! Fan alltså! Vet man om att det blir en twist på slutet tänker i alla fall inte jag på nåt annat än att försöka genomskåda denna. Hela tiden. Filmen igenom. APA!!

Jag har ingen lust att vara en kärring själv så därför tänker jag inte skriva mer om filmen än att John Goodman är med och har kanske aldrig varit bättre, Mary Elizabeth Winstead är precis samma skådespalrtyp som Brie Larson och i den här filmen är det alldeles perfekt och John Gallagher Jr ser ut som Jason Sudeikis med sitt hipsterskägg.

Det är väldigt sevärt det här, alltså VÄLDIGT, men precis som med Room så är det min innersta önskan att du inte ser trailers eller läser om filmen innan du ser den (det finns nämligen en kort och riktigt bra trailer men också en längre och fullständigt värdelös spoilertrailer).

Försök undvika titta på alternativa posters också om du kan och HEJ SF, PLOCKA BORT SPOILERPOSTERN FRÅN HEMSIDAN FÖR HELVETE!!! Vad tänker ni med?? Räcker det inte med att personalen säger för mycket?

DEATH SENTENCE

Regissören James Wan känns som en gammal god vän efter att nyligen ha sett Saw-filmerna (även om han bara regisserade ettan vilket i sin tur inte är så ”bara”). Det var å andra sidan inte alltför länge sedan jag såg Insidious, Insidious 2 och The Conjuring. Han är en spännande regissör helt klart. Duktig. Effektiv. Smart.

När jag skulle göra min topplista för 2007 dök Death Sentence upp som en osedd film, kanske en joker, nåt jag missat och borde se innan listan gjordes klar. James Wan regisserade, filmen gjordes tre år efter Saw och det var en hämndrulle med Kevin Bacon i huvudrollen. Det kändes som det kunde bli ganska bra och det tycker jag det blev. Ganska bra.

Det här med föräldrar som försöker fungera/överleva när deras barn dött är en tacksam utgångspunkt i ett filmmanus. Det är lätt att känna igen sig och det är lätt att bli känslomässigt engagerad men precis som att jag ofta kan bli irriterad när det slängs in en gullig hund i manus (för att få ett åååååååååå från publiken) så kan jag reta mig på hur enkelt till synes väl fungerande fäder blir till mördarmaskiner på film. Allt som krävs är sorg, frustration och hämndbegär sen går reptilhjärnan i spinn som om det inte fanns en morgondag.

Death sentence har många svaga delar men filmens starkare scener gör att jag ser mellan fingrarna mer än jag kanske borde. Kevin Bacon är bra som pappan, sonen Lukas spelad av Jordan Garrett är suverän och Aisha Tyler som Detective Wallis skulle jag vilja ha som bästis.

Scenerna i parkeringshuset, den gråtande Lukas, familjen på vardagsrumsmattan och en ledsen pappa på sjukhuset har bitit sig fast men resten av filmen är ack så lökig tyvärr. Och Kelly Preston och John Goodman är dunderlökar i sammanhanget.

Sofia , Christian och Addepladde har också sett filmen.

THE MONUMENTS MEN

Nämensepåfan, det blev ännu en Måndag med Matt här på bloggen fast i verkligheten var det i fredags som han klev upp på bioduken och återigen visade var Matt Damon-skåpet ska stå. Eller….*host* gjorde han verkligen det?

The Monuments Men med manus och regi av George Clooney var en av vinterns storfilmer som jag såg fram emot att se. Jag har hållit mig undan trailers, spoilers och andra recensioner och helt enkelt förlitat mig på känslan av kvalité som både Clooney och Damon brukar borga för. Så knasigt. Jag är ju inte född igår, jag borde veta att man precis lika gärna kan bli matförgiftad på Operakällaren som på Kepsgrillen. Ser man till rollistan är The Monuments Men värsta lyxkrogen, eftersmaken däremot, den är mer som okryddat pulvermos. Det smakar ingenting. Det fastnar inte ens nån ynka bit korvskinn mellan tänderna. Det är som att äta luft. Tänk om det ändå hade luktat lite gurkmajonäs, räksallad utan räkor eller fan, utspädd ketchup hade dugt bra. Nu var filmen i princip puts väck från skallen innan jag hann lämna salongen.

Det är ibland svårt att se filmer som saknar all form av tydlighet vad gäller genre. The Monuments Men är baserad på en verklig historia om ett gäng män som mitt under andra världskriget ska leta reda på av nazisterna stulen konst och återföra denna till sina ägare. En boats alltså. Filmen kan ses som ett äventyr, som ett drama, som nån form av krigsfilm men har också komiska inslag, ett hurtfriskt score som påminner mig mycket om trumpettrudilutten i Den stora flykten, sen är den lite sorglig, lite spännande, lite romantiskt bitterljuv och lite spionhistoria. Men nej, det är alltså ingen mustig soppa, snarare en lillfingernagelstor buljongtärning i tio liter ljummet kranvatten. Ändå hade jag inte tråkigt. Ändå gick timmarna fort. Frågetecknet av kamouflagegrön bomull finns kvar men det skaver inte, inte hos mig.

Men jag tänker på den handfull människor som lämnade visningen efter första timmen. Jag tänker på ungdomarna som satt nästan bredvid mig och som antagligen trodde det var en ny Indiana Jones-film dom skulle få se men dom bara suckade. Jag tänker på mannen på raden bakom som rapade ljudligt flera gånger under filmen. Jag tänker på snubben till höger om mig som satt och hoppade med fötterna i en timme och femtioåtta minuter och jag tänker på han som satt till vänster om mig, han som jag tror mig veta tycker ungefär detsamma om filmen som jag men troligtvis är bättre på att förklara varför. Så klicka här för att komma till Movies-Noirs recension för nu har mina tämligen vakuumförpackade ord tagit slut.

INSIDE LLEWYN DAVIS

 

 

 

Tack bröderna Coen för att vi slapp Jason Schwartzman!

Hade ni varit Wes Andersons bröder hade huvudrollen i Inside Llewyn Davis varit given Jason Schwartzman och jag hade kräkts i en liten medhavd påse men nu slapp jag det. Jag slapp så väldigt många saker under den här visningen och det var SÅ skönt.

I lördags var det filmspanarträff och Har du inte sett den-Johan valde film. Inside Llewyn Davis kändes som ett perfekt val eftersom jag hade noll och inga förväntningar på filmen. All film tjänar egentligen på att ses med såna ögon. Bröderna Coen kan i min bok prestera allt från en 5:a (Fargo), en 4:a (No country for old men), en 3:a (Blood simple), en 2:a (Burn after reading) och en 1:a (Barton Fink), man vet aldrig innan var betyget landar.

Llewyn Davis (Oscar Isaac) är inte bara en folksångare och gitarrspelare han är även en fucking jävla drönare. Han är en såndär snubbe som jag i verkligheten skulle vägra ha i min närhet. Han lallar runt, lever på andra, ser problem men löser dom bara kortsiktigt, han är trött, småbitter, ofokuserad, egocentrisk och drömmer säkert om nåt men varken han eller jag fattar om vad. Det komplexa med Llewyn Davis är att beskrivningen av honom är absolut vidrig men på film blir han en rätt behaglig filur att beskåda. Jag får inte ihop matematiken men matte har å andra sidan aldrig varit min starka sida.

Jag tänker på filmen, minns hur jag fnissade, att jag ibland skrattade så tårarna rann och jag hörde hur mina filmspanarkollegor efteråt pratade om att filmen var melankolisk men det kände inte jag. För att jag ska känna melankoli måste jag känna sympati för personen, medkänsla för hens liv och är det nåt jag inte känner för Llewyn Davis så är det just medkänsla. Det jag känner är att en bitchslap över kinden vore härligt att ge honom, sen en spark i arslet, sen en förmiddagsföreläsning av nån brutalt brännskadad/livshotande cancersjuk och efter lunch övningar i sambandet mellan att ge och att få, om mervärdet i att göra bra saker.

Men jag känner inte Llweyn Davis, jag behöver inte göra ett dugg med honom. Jag tittar på filmen om honom, han svajar in i mitt medvetande i 104 minuter och sen glider han ut igen, lite som en bumerang som passerar mitt huvud i sin bana tillbaka till kastaren igen. Samtidigt är det 104 jättemysiga minuter. Det är högkvalitativ komisk timing och det är fina skådespelare (Carey Mulligan, Justin Timberlake, Stark Sands, John Goodman och Oscar Isaac såklart). Jag tror helt enkelt att Inside Llewyn Davis är för mig vad Frances Ha är för många andra. Jag kan inte förklara bättre än så varför jag tycker om en film som jag rent logiskt borde avsky.

Det jag känner i magen är att jag definitivt kommer se om Inside Llewyn Davis men att hjärnan inte riktigt förstår varför.

Vad tyckte dom andra filmspanarna? Jag gissar att betygen kommer skilja sig en hel del. Klicka på namnen för att komma till respektive blogg. The Velvet Café, Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Har du inte sett den (pod), Movies-Noir, Jojjenito, We could watch movies, Moving Landscapes, Except Fear och Filmparadiset.

RED STATE

Det är fjorton år mellan filmen jag skrev om igår (Chasing Amy) och denna. Kevin Smith var tjugosju när han skrev och regisserade Chasing Amy och fyrtioett när han gjorde detsamma med Red State. Kan man ana att en stor portion livserfarenhet, nyhetssändningar och samhällsfunderingar runnit under broarna sedan 1997? Kan man ana att Kevin Smith har så mycket han vill säga, så många ämnen han vill beröra att en film på 88 minuter inte räcker långt? Ja det kan man ana.

Om Red State skulle jämföras med nån form av tallriksmodell så är den uppbyggd till en stor del samhällskritik, en stor del religionsfrågor och en liten del hjärndöd action. Sen tar man en ketchupflaska av familjesize och spruttar tallriken så full att flaskan tar slut, man tar ett par tre deciliter av klumpig bechamelsås med soppslev och släpper över ”maten” och sen flamberar man hela skiten med billig whisky.

Tre killar har fått kontakt med en äldre kvinna på nätet. Hon vill träffa dom alla tre, erbjuder dom gruppsex i hillbillyhusvagnen och killarna tycker sig inte kunna eller vilja göra annat än att åka dit.  Travis (Michael Angarano) lånar föräldrarnas Volvo och grabbarna drar iväg. Ibland är det tur att man inte vet vad framtiden har i sitt sköte fast om dessa tre killar visste nåt överhuvudtaget hade dom antagligen inte åkt. Eller hade dom? Ja, det hade dom kanske, grabbarna känns inte rätt igenom smarta.

Jag känner mig en smula förvånad när filmen är slut. Den var väldigt…konstig. Det är flera för filmen viktiga karaktärer som dyker upp tämligen sent i filmen och det blir liksom som att lära sig gå igen just som jag trodde att jag hade koll på åt vilket håll filmen var på väg. Ibland kan det sättet att göra film på vara riktigt bra men för mig funkar det inte den här gången. Jag tror filmen hade kunnat bli riktigt bra om historien hade varit enklare berättad.

Melissa Leo gör sitt livs bästa roll här tycker jag, till och med bättre än i Frozen River. Det är hennes film. Å lite John Goodmans.

BAKSMÄLLAN 3

När hela arbetsplatsen ska bjudas på bio gäller det att välja film med omsorg. Det får inte bli för pretto, inte för barnsligt, inte nån film som är för okänd, inte nåt som någon i gänget redan sett, inte bara pang-pang, inte nån chic-flick, inte nåt med en massa pinsamma nakenscener, inte nåt som kräver hundraprocentig koncentrationsförmåga eller nåt som riskerar att delar av kollegorna lämnar salongen.

Så vad gör man? Vad gjorde jag? Hade jag gett två alternativ, en chans att rösta för eller emot så hade det med ens blivit två läger där det ena känt sig överkörda. Så jag gjorde det superenklaste: jag valde en av två filmer på repertoaren som jag inte sett OCH som passade in i visningstid. Renoir eller Baksmällan 3. Lätt val i det här sammanhanget. I rollen som filmkvällssamordnare fick jag även in en annan viktig grej i inbjudan: ”Jobbet bjuder på biogodis/popcorn – men inte på baconchips för det finns inget värre i en biosalong”.

Baksmällan 3 alltså. Den sista delen, den episka finalen, själva knuten på korven kan man säga. Nu skulle allt bakas ihop till ett värdigt avslut, Phil, Alan och Stuart skulle få en sista film på sig att manifestera sin manliga vänskap och denna gång helt utan en svensexa. Hur skulle det gå? Jo, faktiskt rätt bra.

I den här sista delen är det knas-Alan som freakat ur fullständigt när han slutat med medicinen och vännerna ska med gemensamma krafter köra honom till nån slags klinik. Alan själv har noll sjukdomsinsikt, ingen vilja ens att bli bättre/friskare/mer mentalt stabil/kunna föra sig i möblerade rum, han tycker allt är tjosanhejsan – ungefär som vanligt. Men det är Alan (Zach Galifianakis) som har filmens mesta och flesta scener och i mångt och mycket bär han filmen på sina axlar. Att den är så pass underhållande som den är är helt och hållet hans förtjänst. Filmens näst största roll är faktiskt – tyvärr – Leslie Chow (Ken Jeong). Precis som i dom andra två filmerna så är han den jobbigaste asiaten som någonsin gått i ett par skor, i alla fall vad gäller röstläge. Jag avskyr honom, så simpelt är det.

Men inte ens Ken Jeong kan få mig att dissa den här filmen. Den är mysig, den är underhållande, den är svindum men vad gör det? Man går inte på Baksmällan 3 och förväntar sig Det sjunde inseglet. Jag fick precis det jag ville ha och mitt biosällskap sa samma sak. Korkat, flamsigt, småcharmigt och ingenting man minns imorgon.

Här hittar du mina recensioner av Baksmällan och Baksmällan 2.

TROUBLE WITH THE CURVE

Det är nåt med baseballfilmer som gör att även dom träigaste är bra mycket mer sevärda än okej filmer i andra genres. Jag vet inte vad det beror på för jag är inget stort fan av baseball, jag tror inte ens jag greppat reglerna riktigt. Hur som helst, sportfilm i kombination med Clint Eastwood i kombination med oscartider gör att intressesirenen på skalpen börjar tjuta som tusan.

Clintan spelar Gus, en åldrad gumpy talangscout som lätt skulle kunna vara tvillingbror med hans karaktär i Gran Torino, Walt Kowalski. Det är ett jävla surkart till karl, otrevlig rent utsagt, det går inte att ana så mycket som ett uns charm även om man gnider honom med sandpapper. Dottern Mickey (Amy Adams) är en framgångsrik advokat som sliter som ett djur för att bli delägare i firman och det är rätt övertydligt att det mesta hon har gjort i livet har hon gjort för att den frånvarande pappan ska se och bekräfta henne, vilket har gått sådär. Han skiter liksom en hel hög i henne liksom han skiter i allt som inte har med framtidens baseballspelare att göra.

Det blir hur som helst en liten roadtrip av det hela, en sista chans för far och dotter att närma sig varandra, en anledning för dottern att tänka igenom sitt arbetsliv och sin (brist på) relationeroch det är där Johnny (Justin Timberlake) kommer in i bilden.

Trouble with the curve är inte regisserad av Clint Eastwood men det märks knappt alls. Filmens regissör Robert Lorentz har nämligen varit Clint Eastwoods högra hand ända sedan Broarna i Madison County-tiden och det är som om han lagt ett kalkeringspapper över Clintans repertoar. Det finns ingenting personligt i hans regi och jag som gillar Clintan mycket mer som regissör än skådespelare har inget emot det alls.

Det jag gillar absolut bäst med den här filmen är Amy Adams och Justin Timberlake. Scenerna dom gör tillsammans är sitter fast på näthinnan och var för sig visar dom att dom är framtidsskådespelare att räkna med, båda två. Clint Eastwood känns skrämmande gammal. Han närmar sig sin 83:e födelsedag och det syns och märks. Ibland känns han mer som en fågelskrämma än man och själva agerandet är det väldigt si och så med.

För att vara en baseballfilm är den knappt godkänd, för att vara en eventuell oscarsnackis är den superbeige men jag tycker ändå den är sevärd på sitt eget lilla vis.

FLIGHT

Om man ser planschen med Denzel Washington i flygkaptensuniform, läser det finstilta och ser att Robert Zemeckis regisserat, köper en biobiljett och tror sig få se en actionfilm, ja då kommer man bli grymt besviken. Flight handlar nämligen inte om nån spännande flygplanskapning, inte ens om nåt annat fränt, Flight handlar om nåt helt annat: alkoholism.

Whip Whitaker (Denzel Washington) vaknar bakfull i en bred säng bredvid en naken och för honom någorlunda okänd kvinna när telefonen ringer. Två timmar senare ska han vara på jobbet. Bredvid sängen står en urdrucken vodkaflaska. Urdrucken? Kanske finns det en droppe eller två på botten. Whip provar, sätter flaskan till munnen och hoppas. Sen drar han en lina och åker till jobbet.

Att vara alkis, gå till jobbet och ha ansvar för ett fullsmockat flygplan är en inte direkt klockren kombo. En dag går det helt enkelt åt helvete. Planet kraschar och även om Whip lyckas landa planet på ett mirakulöst snyggt sätt så kan det mycket väl ha varit hans fel att det sket sig från början.

Jag har sett att det skrivits en del om själva kraschen, om att det är den mest trovärdigt filmade flygkraschen någonsin. Jag tycker fortfarande att den i Alive är jobbigaste och att det finns en handfull flygscener som är minst lika bra som denna men visst är det otäckt och visst är det snygg gjort. Denzel Washington i rollen som Whip är bra, inget snack om saken, men om han är SÅ bra att han förtjänar en oscarsnominering för Bästa huvudroll, nej, det tycker jag inte. För mig är han en trasig Denzel, en full Denzel, en Denzel som gör sitt jobb, han är inte Whip Whitaker.

Den delen av filmen som jag har svårast för är John Goodmans entré som nån överspelande knarklangare. Jag antar att han ska fungera som nån slags comic relief med sin tjommighet, sin tjocka mage, sin fula skjorta men jag blir bara trött. När han kommer till sjukhuset och dom ledsna stråkarna utbyts i ett huj mot en trumelitrum-trummande gladsång, alltså, näääää. Det behövs inte fniss. Det är inte den typen av film. Kunde Robert Zemeckis inte bara lita på grundhistorien? Tänk om Luis Mandoki hade slängt in ett musikalnummer i When a man loves a woman? Vilken vidrig tanke.

Som helhet är Flight en bra film, sevärd och välgjord men på tok för lång. 138 minuter är minst en halvtimme för mycket.

ARGO

Det händer väldigt sällan att jag väljer att se en ”gammal” men ändå ny film på bio. ”Gammal” ur mitt perspektiv är en film som gått på bio mer än två veckor. Redan här är det nån som trycker en IDIOT-stämpel svinhårt rätt i min panna men har jag av nån anledning missat filmen dom första fjorton dagarna brukar jag vänta in den på DVD, sån är jag.

Med denna information i bakhuvudet kanske min upplevelse under gårdagen känns än mer underlig. Jag vaknade nämligen med en instinktiv känsla av att DETTA ÄR MIN ARGO-ONSDAG. Jag MÅSTE se ARGO idag. Jag var som en liten unge i mataffären som fått syn på en gigantisk polkagrisklubba och slängde sig på det kalla klinkergolvet och skrek JAGVILLJAGVILLJAGVIIIIIIILL! Nu är denna likhet ganska överdriven eftersom jag faktiskt är vuxen och bestämmer själv över min egen tid, mina pengar och mina tandtroll, att jag dessutom var ledig, är klar med alla julklappsinköp och inte hade några andra tråk-måsten att uträtta under dagen gjorde att min önskan snabbt blev en lag. Självklart skulle det bli en Argo-onsdag! Hello Ben Affleck-skäggot, here I come!

En av mina favoritgenres är konspirationsthrillers och gärna från 70-talet. Färgerna, stämningen, kläderna, välskrivna manus som handlar om verkliga viktiga gärna politiska ämnen, skådespelare som oftast agerar på toppen av sin förmåga och tajt regi – jag kan liksom inte värja mig. Därför blir jag inte ett dugg förvånad när jag märker hur jag sänker garden redan efter filmens första tio minutrar trots att Ben Affleck både är regissör och skådespelare. Jag tycker att han är begåvad som regissör, kanske till och med RIKTIGT begåvad, men som skådespelare, hahahaha, neeeeeej. I Argo är han dock utrustad med ett välansat mörkt skägg. Två tummar upp, tänker jag och lyckas faktiskt släppa tanken på Daredevil och Gigli. Ben Affleck ÄR Tony Mendez, CIA-agenten som genom att hitta på en fejkfilm vid namn Argo och förlägga inspelningen av denna till Iran ska försöka få ut sex ambassadanställda ur landet, helst vid liv.

Det finns ingenting att klaga på med Argo. Argo är ett filmiskt mycket bra hantverk, det är spännande, medryckande, perfekt i scenografi och den är smart. Jag njuter varenda sekund. Visst funderar jag på var kvinnorna håller hus, bortsett från själva huvudpersonerna (några i ambassadpersonalen) så lyser damerna med sin frånvaro men det är något som verkar vara mer regel än undantag i denna typ av film. Till filmens försvar, den ÄR baserad på en verklig händelse och var det inga kvinnor inblandade så var det inte, det är inget manusförfattarna kan belastas för.

Argo-onsdagen visade sig bli en bra onsdag.

THE ARTIST

Människor som vågar gå mot strömmen är rätt härliga egentligen. Jag menar, hur troligt är det att en stumfilm gjord 2011 skulle bli verklighet? Tänk dig det mötet, det runda bordet på produktionsbolagets kontor.

Hej. Jag vill göra en stumfilm. En svart-vit. Ja, en såndär riktig stumfilm med textrutor i gammalt typsnitt och sen lite stepp och dans på det. Nej, ingen Clooney i huvudrollen, jag vill ha okända franska namn, såna ingen jävel känner till. Jag kan tänka mig att slänga in nåt fejs folk känner igen men absolut inte i en huvudroll. Om det går att hitta nån på dekis som gör vad som helst för en tunnbrödrulle så kör på, jag är inte den som är den. John Goodman? Ja, why not?

Vem låg med vem för att få ihop pengar till det här, jag bara frågar?

The Artist är ingen lätt film att titta på samtidigt som den är superenkel. Historien är lövtunn och det behövs inte många IQ för att hänga med i svängarna men samtidigt är formatet – i alla fall för mig – så pass ovant att det tar ett bra tag innan jag accepterar att ingen kommer öppna truten, i alla fall inte i kombination med att det kommer ljud. Sen är det mycket musik, hög och enerverade sådan, plus att skådisarna övergestikulerar (för att kompensera bristen på ord?).

Stumfilmsstjärnan George Valentin (Jean Dujardin) blir kär i Peppy Miller (Bérénice Bejo) som blir känd genom ljudfilmen men George tror benhårt på att han har tillräckligt med lojala fans för att fortsätta göra stumfilm och slippa den där ”nymodigheten”. Ljud, baah, who needs it?

Helt ärligt, jag behöver ljud. Jag tycker det här blir rätt tjatigt och tråkigt i längden hur retrospektivt nyskapande, modigt och snyggt det än är. Priserna kommer antagligen hagla över filmen och jag har inte så mycket att säga om det, inte mer än att detta inte är min kopp thé och så är det med den saken.

 

Veckans Sarandon: YOU DON´T KNOW JACK

Vem var han egentligen, ”Doktor Död”, Jack Kevorkian?

Jag kan inte säga att jag var påläst om honom och insatt i hans handlingar men jag har läst tidningarna och sett rubrikerna. Jack Kevorkian var läkaren som stenhårt trodde på och kämpade för rätten till dödshjälp.

Mellan 1999 och 2007 satt han i fängelse för mord då han själv injicerat en patient med dödligt gift men alla dom andra 130 svårt sjuka som han hjälpte att dö var han ”bara” självmordsassistent till. Han byggde maskiner som i varje enskilt fall fungerade som ett hjälpmedel så att patienten själv kunde välja om och när det var dags att dö och det var patienten som själv tryckte på en knapp/ drog i ett snöre/ nickade eller vad som nu krävdes, det var inte Jacks beslut.

I filmen gestaltas Jack Kevorkian av en alldeles lysande Al Pacino. Han har pluggat in manér och ticks så dom sitter i ryggmärgen och med nya tänder och perfekt utvalda glasögon så är han porträttlik den gamle läkaren. Susan Sarandon spelar Janet Good, en kvinna som även hon förespråkar aktiv dödshjälp och som blir en slags ”medbrottsling” till Kevorkian.

Sarandon har fått nåt att bita i här, hon ska förvandlas till en karaktär som är väldigt långt ifrån roller hon vanligtvis spelar och hade Janet Good varit en svensk kvinna hade hon hetat Anita Bengtsson eller Barbro Beige eller så. Stora lockar, fula glasögon, väldigt fula och extremt fotriktiga skor och hon är en bra kvinnlig motvikt till den excentriske Kevorkian.

Filmen ger mig egentligen inga svar på frågan om vem Jack Kevorkian egentligen var, hur han blev som han blev och kanske…varför. Däremot ger filmen mig en hel del andra frågor att ta ställning till.  Är det en mänsklig rättighet att själv få bestämma när livet ska ta slut? Var Kevorkian en brottsling? Hur skulle jag själv tänka om jag var dödligt sjuk och inte ville/orkade mer men inte hade möjlighet att ta mitt eget liv?

Så som tankeväckare är detta en bra film och som film är den också helt okej, jag hade bara önskat att den var lite matigare, att den gick in ännu lite mer på djupet. Men Al Pacino och Susan Sarandon imponerar, det gör dom.

Här finns filmen.