Tre om en: CLOVERFIELD-ANTOLOGIN

CLOVERFIELD (2008)
Regi: Matt Reeves

Jag såg Cloverfield när den kom och jag tyckte den var både bra och dålig. Bra för att filmen är snyggt genomförd, dålig för att jag tyckte det var så väldigt jobbigt med allt skakande. Men nu när The Cloverfield Paradox dök upp bestämde jag mig för att se om dom två första filmerna för att ha dom i färskt minne och därför kommer dessa filmer få uppdaterade recensioner. Såhär tyckte jag då.

Filmen börjar och den börjar med ett sammelsurium av ungdomar. Ungdomar som envisas med att upprepa varandras namn när dom pratar vilket gör att jag redan efter några minuter blir irriterad för jag har fan inte altzheimer, jag FATTAR vem som är vem och vem som har ett förhållande med vem och vem som är kär och vem som inte är det. Fast…dom är rätt lika varandra. Hmmm. Äsch. Ja, vad fan, upprepa då, det gör inget.

Sen ska det dokumentärfilmas. Det ska filmas med skakig handkamera så det känns som ”på riktigt” och jag förbannar den dagen Lars von Trier kom på dogma-prylen för det finns inget lika värdelöst som att titta på en hel spelfilm inspelad med skakig handkamera. Det är jobbigt. Jag skiter i hur spännande handlingen är, det är svinjobbigt för ögonen att aldrig någonsin kunna vila dom i en enda bild. Det är MTV-klippning goes Parkinson, för att göra ännu en sjukdomsjämförelse.

Men….men….aj! Jag ser mig själv utifrån. Jag biter på nagelbanden. PÅ NAGELBANDEN! Det är nåt jävla monster på gång nu. Åååå dom springer, fan, det är läskigt nu. Vad ÄR det för nåt som gömmer sig bland skyskraporna egentligen? Man får ju bara se en skugga, håll still den där jävla kameran, JAG VILL JU SE!!

Sen är det som att jag befinner mig i en tunnel. Omvärlden förflyttas till Tjottahejti. Det är jag, det är filmen, det är TV:n – det är det enda viktiga för nu är det på gränsen till katastrofrulle framför mig. Det är mörkt och intensivt och eftersom nagelbanden blöder så är det visst rätt spännande också. Och nu kommer monstret igen. Wihiiiii!!

Tänka sig, det där skakiga helvetet var inte så tokigt ändå. Helt klart sevärt faktiskt. Kanske jag gör om det en gång till och denna gång utan fördomsglasögon.

Och såhär tycker jag nu:
Jag tycker faktiskt EXAKT likadant! Jag tycker filmen är både bra och dålig, stark och svag och ögonen kan bara inte vänja sig vid att aldrig få vila. Vissa delar av filmen förtjänar en fyra, vissa delar en svag tvåa men sammantaget är det en habil film.

.

.

.

10 CLOVERFIELD LANE (2016)
Regi: Dan Trachtenberg

Förra gången jag såg 10 Cloverfield Lane var på bio och jag hade medvetet försökt hålla mig borta från ALL form av spoilers. Det gick bra ända tills jag kom till biografen och fick filmen pajjad av biografpersonalen.

Det är en spännande thriller ni ska få se och det är en REJÄL twist på slutet!

Jag ville strypa kärringen! TYST MÄ´REJ ville jag skrika! VAR BARA TYST! Fan alltså! Vet man om att det blir en twist på slutet tänker i alla fall inte jag på nåt annat än att försöka genomskåda denna. Hela tiden. Filmen igenom. APA!!

Nu har jag alltså sett om den och jag mindes i stort sett varenda scen. Skulle filmen funka då? Javisst! Absolut, det gjorde den!  Jag står för att John Goodman kanske aldrig har varit bättre, att Mary Elizabeth Winstead är precis härligt badass som i Fargo säsong 3 och att John Gallagher Jr ser fortfarade ut som Jason Sudeikis med sitt hipsterskägg.

Filmen vrider som som en daggmask under en gaständare och jag tycker den är härligt klaustrofobisk och spännande även denna gång. Samma betyg får den också. Riktigt bra film!

.

.

.

THE CLOVERFIELD PARADOX (2018)
Regi: Julius Onah

Jahopp. Så kom då filmen som kaaaaanske skulle ge oss Cloverfield-följare en hint om vad som verkligen var i görningen. Kanske skulle den sy ihop filmerna på ett riktigt klurigt sätt? Kunde man hoppas på det?

Ja, hoppas kan man alltid men jag vet inte om det här är en film som gör någon riktigt glad egentligen. Det är nämligen ett manus som är så fullt av hål att titeln kanske kom till sist av allt? Att skylla på en paradox är rätt smart, då kan ju allt slippa få sig en förklaring. Det finns nämligen inte någon logik alls i filmen och jag kan köpa det när logiken ändå stämmer i sitt eget universum men jag upplever inte att det gör det här. Att filmen känns påkostad och ”dyr” blir mest kejsarens nya kläder, jag känner mig mest…lurad.

Gugu Mbatha-Raw, Daniel Brühl, Chris O´Dowd, David Oyelowo, Ziyi Zhang, Aksel Hennie, John Ortiz och Elizabeth Debicki gör vad dom kan för att öka köttmängden på benen dom fått sig tilldelade och ingen skugga skall falla över någon av dom. Jag tycker bara att filmen känns väldigt mycket mindre annorlunda och personlig än de första två. Sen kanske filmerna egentligen inte hör ihop alls mer än ett ord i samtliga titlar och det må så vara, det är dock inte konstigt om vi som filmtittare försöker lägga ihop ett och annat.

Filmen är inte på nåt sätt genomusel, den går absolut att se en regnig dag och utan men för livet men mina förhoppningar om en fiffig pusselbit var kanske lite för hög?

Alla tre filmerna finns att se på Netflix!

KONG: SKULL ISLAND (IMAX 3D)

Det händer ibland att jag ser filmtrailers trots att jag egentligen inte vill men när jag såg trailern till dagens film gled jag fanimej av stolen. SKOJAR NI MED MIG????? tänkte jag när jag flämt-andades och kinderna blev alldeles röda. VILKEN JÄVLA TRAILER! Och efter en sån resa finns det bara två slutdestinationer: antingen har man redan fått se allt av värde och filmen är kass ELLER så levererar filmen över all förväntan.

När jag satt på ”favoritplatsen” på IMAX-biografen i Solna (den enda platsen jag lyckats hitta där det går att se 3D utan att bli vansinnig – och ja, jag har provat mig fram den hårda vägen) och höll krampaktigt och handsvettigt i filmaffischen man fick vid entrén var jag på gränsen till rädd. Jag var så sjukt pepp på att äntligen få se filmen att det kändes som att fallet skulle bli så jävla högt och att jag om två timmar kommer hitta mig själv som en besviken blöt fläck på golvet. Kong och två timmar kom och gick och ja, jag låg där på golvet till sist men inte på grund av en filmisk flopp utan för att jag var helt svettig!

Kong: Skull Island är en ORGIE av dödscoola effekter som bara MATAS filmen igenom. Det är tufft, det är högljutt, det är flåsigt, det sprängs, skjuts och dödas på löpande band och vissa scener är väldigt grafiskt otäcka. Då slår det mig att filmen faktiskt är från 11 år och det känns faktiskt helt orimligt i min värld. Det här är nämligen inte ”bara” ett actionäventyr som King Kong-filmer varit genom historien, det här är mer som om mittentimmen i Peter Jacksons tretimmarsversion från 2005 satts på repeat – gånger hundra.

Att det är stora skådespelarnamn i egentligen samtliga roller är riktigt coolt för man har inte superkoll på vilka som kommer överleva ÄVEN om jag hade kunnat sätta en tia på både Tom Hiddleston och Brie Larson. Samuel L Jackson är med och gör en ordinär Samuel L Jackson-roll, John C Reilly ger filmen lite mänsklighet och värme, John Goodman gör det han ska, Corey Hawkins (Dr Dre i Straight Outta Compton) fortsätter imponera genom att välja/få roller som är väldigt olika varandra och Jason Mitchell visar att det inte var en engångsföreteelse att han var jättebra som Eazy-E i nyss nämnda musikfilm, han är kalas här med.

Kong själv görs med den äran av Toby Kebbell (som även har en ”vanlig” roll i filmen) och han har ju visat förut att han kan det här med att spela apa. Koba i Apornas Planet: Uppgörelsen, någon?

Det filmen förlorar på är att den går i samtliga klassiska ”been-there-done-that”-fällor. Till exempel, alla beväpnade militärmän har massor med kläder, kängor och hjälmar och den lilla kvinnliga fotografen Mason Weaver (Larson) springer runt i djungeln med sin kamera endast iklädd jeans och ett enkelt linne. Hon blir heller aldrig smutsig i håret och det torkar och lockar sig med rekordfart när hon i en scen hamnat i vattnet.

Men….orka gnugga sönder filmen när den är så COOL som den faktiskt är. Under flera scener sitter jag och tänker ”men alltså, är det inte FANTASTISKT vad dom kan göra???? Tänk att det går att få se filmer som ÄÄÄÄ SÅ HÄÄÄÄÄR!!” Så betygsmässigt blir det klurigt men jag spaltar upp det lite. King Kong är en hjälte och ska som en sådan bedömas. Hur skulle världen se ut utan honom? Vilka monster skulle vi tvingas brottas med? Det kanske är dags att skicka honom till Amerikat igen en gång för alla?

Manus och skådespelare:

Effekterna:

Jag hjärta King Kong-känslan:

 

THE FINEST HOURS

Det skulle vara så enkelt att skriva långt och raljerande, ja, till och med humoristiskt om dagens film. En katastroffilm till havs baserad på en verklig händelse men som är så jävla dum att om den vore baserad på sanningen så handlar den bara om en bunt imbecilla män med en jävla tur, helt enkelt.

Jag kan köpa mycket när jag tittar på film, logiska luckor och regelrätta fel, jag hackar i mig det mesta om jag tror på ramhandlingen och får en bra känsla för filmen som helhet. Min gräns går vid regelrätta dumheter och den här filmen bjussar på ett pärlband av sådana som jag helt enkelt förväntas svälja. Som ostron. Ruttna sådana.

Jag kan några exempel. Bernie (Chris Pine) och tre av hans närmaste arbetskamrater är ”hjältarna”, dom ska trotsa stormen och rädda (typ) 32 man på en större båt, fast ute på havet. Det är iskallt, alltså vinter, ändå är det bara en av dessa fyra män som har mössa. En av snubbarna tycker dessutom att det är en bra idé att stå i ett hål i fören med underkroppen inuti båten och överkroppen ovan. Det blåser satan, vågorna är höga och slår in över båten heeelaheeeela tiden, ändå står han där och liksom ”trotsar” helvetet – fast han inte behöver! Han kan vara I båten om han vill, i torrt och tryggt förvar. Men nä. Logiken säger att han borde ha frusit ihjäl efter en timme därframme.

Båten ja. En räddningsbåt. Bernie sitter inne i båten och styr. Det finns dörrar att stänga om sig men nej, låt dom vara öppna för allt i världen. Låt vågorna, det iskalla saltvattnet, skölja in i båten fast ni inte behöver. Mysigt att vara genomblöt och nedkyld. Jättesmart. Men det är klart, ni vet bäst, ni jobbar ju med sånt här. Detsamma gäller när ni ska tuffa er igenom dom GIGANTISKA vågorna. Ni kör rätt in i vågorna, vågorna sköljer över båten, ni är UNDER vattnet med hela båten i flera scener och det iskalla vintervattnet tar sig in överallt på båten MEN ni härligt modiga mösslösa män, era hår är alldeles torra!

Orkar inte mer, orkar verkligen inte! Det här är Disney-bjäfs när det är som allra mest hjärndött. Buuu!

Jag yppar nästan inte ett ord om den här filmen i avsnitt 33 av Snacka om film men Steffo säger desto mer (han tyckte om den). Jag bet mig i tungan så det försvann stora sjok.

DU GÖR MIG GALEN!

Ja det gör du, du gör mig GALEN, du din jäkla skittitel!

Den är hemsk, det är en dyngdålig ”översättning” av Silver Linings Playbook, en titel som faktiskt syftar till att se det positiva i allt som händer, ”Every cloud has a silver lining”. Du gör mig galen! syftar snarare på den psykiska ohälsa som filmens huvudperson Pat (Bradley Cooper) uppvisar, något som gör hans närmsta omgivning….galen.

Att titeln dessutom gör filmen genremissvisande är också olyckligt då det knappast går att se filmen som nåt annat än en ordinär romcom, vilket det INTE är. Ett ganska svart drama, visserligen med komiska inslag och även en smula romantik, men nån romcom är det banne mig inte (och ja, jag vet att jag skrev om detta även i gårdagens fredagsfemma men det RETAR MIG!!)

Bradley Cooper har ÄNTLIGEN fått en roll värd namnet att bita i, något som kan visa världen att han faktiskt kan agera på andra sätt än bara genom sina knallblå ögon, sitt kritvita garnityr och tillsammans med en handfull bakfulla polare nånstans i världen. Här är han alltså Pat, en lärare som kom hem en dag och såg sin fru Nikki naken i duschen ihop med skolans skallige historielärare. Han fick spel kan man säga. Tokspel. Han gav sig på fruns älskare, slog nästan ihjäl honom och istället för fängelse fick han psykiatrisk vård. Åtta månader senare blir han hämtad av sin mamma (Jacki Weaver) som beslutat sig för att ta hem honom, dock utan att berätta det för sin man, Pats pappa (Robert DeNiro).

Jag tänker inte berätta så mycket mer om handlingen än det självklara, att det kommer in en tjej i Pats liv: Tiffany (Jennifer Lawrence). När, var, hur och varför får du se när du ser filmen, det blir bäst så.

Det finaste med filmen är att Bradley Cooper och Jennifer Lawrence funkar så jättebra ihop. Jag gillar dom båda som tusan även om jag kanske inte tycker att rollen som Tiffany är värd en oscarsnominering. Sen tycker jag att filmen är onödigt lång, den hade mått bra av att klippas ner en kvart. Jag tror nämligen att den långa speltiden gör att filmen känns så ojämn. Den står och stampar nånstans i mitten, det händer liksom ingenting.

Om filmens andemening är att vi som tittar ska ifrågasätta vad ordet ”normal” betyder eller om vi bara ska börja jogga iklädda svarta sopsäckar det vet jag inte. Kanske både och. Kanske ska vi bara bli underhållna för stunden? Det blev jag i alla fall.

PLAY

Jaha… Vad ska jag plita ihop om det här då? Filmen är just precis sedd och det snurrar i huvudet.

Det första jag tänker på är ungjävlar. Fy fan vad lätt det är att tycka illa om många många ungar nuförtiden. Reptilhjärnan bara pumpar ut aggressioner och jag känner igen mig i så många scener i filmen att det knyter sig i hela magen. Som jag har bråkat och tjafsat med stöddiga kids, jag har blivit kallad både det ena och det andra när jag gått emellan i bråk och trott mig gjort nytta. Vuxna som ”lägger sig i” gör sällan nytta, i alla fall är det inte så det känns i magen när jag går därifrån med spott i nacken.

Det andra jag tänker på är var kommer den här attityden ifrån? Har ungar i alla tider varit lika kaxiga? Okej att barn och tonåringar alltid bråkat sins emellan, i gäng och med varandra men denna respektlöshet mot vuxna, har den kanske alltid funnits? Är det bara jag som inte längre är ung och inte längre ser på saken från en tonårings perspektiv utan från den vuxnes?

Det tredje jag tänker på är fy satan för att vara ung idag. På många sätt borde det vara lätt som aldrig förr men jag tror det är precis tvärtom. Barn blir stora fort, kan mycket, förstår massor, lär sig hantera tekniska prylar innan dom kastat första nappen, får lära sig ta ansvar i skolan, planera eget arbete, sköta sina åtaganden utan påminnelser men nånstans känns det som att det blivit en glitch i systemet. Nånting går snett hela tiden och det hjulet snurrar på bra fort.

Det fjärde jag tänker på är Ruben Östlund. Regissören Ruben Östlund som skrivit manus till filmen, som kommit på att detta går att filma, som ser problem som är stora som såriga kratrar och i detta hål trycker han ner både tummen, pekfingret, hela handen och ett filmteam. Jag är långt mer imponerad av Play än av hans förra film De ofrivilliga och antagligen är jag det just för att den här filmen ligger mig närmare rent privat.

Det femte jag tänker på är skådespelarna. Alla dessa unga pojkar som agerar utan att agera, jag blir så väldigt imponerad. Inte för en sekund känns filmen orealistisk, inte en enda scen känns som hittepå eller ens som en del av en film. Det känns som jag får se utvalda delar från övervakningskameror och det gör mig i viss mån illamående, samtidigt som jag med denna klump i magen inte kan bortse ifrån att det är dessa unga begåvade skådespelare som hjälper mig nå dit.

Hade jag sett Play innan det var dags för Guldbaggegalan så hade jag blivit uppriktigt SKITFÖRBANNAD över att Apflickorna vann priset för Bästa film. Nu krafsar jag mig mest i hårbotten och funderar. Hur kunde Apflickorna vinna? Hur i helvete gick det till? Nu fick Ruben Östlund visserligen en Guldbagge för Bästa regi – och det med rätta – men Play är utan konkurrens både den bästa och den viktigaste svenska filmen från 2011.

Nu till frågan, det sjätte jag tänker på: kommer jag nästa gång jag hamnar i en konflikt med ungdomar i grupp att reagera mindre eller starkare? Kommer jag att backa och gå därifrån eller bege mig in i stridens hetta och flippa helt?

Jag vet faktiskt inte.

Jag måste få återkomma i frågan.

PSH-helg: Jack goes boating

Det här enkla men fina kärleksdramat är Philip Seymour Hoffmans debut som regissör.

Att det är en teaterpjäs från början är ganska lätt att känna då i princip hela filmen kretsar kring fyra personer och handlingen är väldigt enkel. Jack (PSH) är ofrivilligt ensam. Det känns som han varit singel i alla tider. Han vill inget hellre än att träffa någon och när kompisen Clyde (John Ortiz) bjuder in honom till en blind-date med frugans (Daphne Rubin-Vega) arbetskamrat, den blyga och lika ensamma Connie (Amy Ryan) slår han mental knut på sig själv.

Dejten är lite stel men det går ändå bra och när den är slut berättar Connie att hon gärna skulle vilja att dom åkte en båttur i sommar (dejten är mitt i vintern). Jack tar henne på orden men det finns ett problem som måste lösas innan dess: han kan inte simma.

Det finns ingenting som Jack inte skulle göra för att få Connie att vilja ha honom, samtidigt gör hans bästa vänner det bästa dom kan för att förstöra sitt eget förhållande. Lögner, otrohet, skrik och gap och Jack förstår ingenting.

Jack goes boating är fin och mysigt skruvad liten parentes i filmhistorien. Inga stora gester, inga stora ord, bara fyra individer som visar sin osäkerhet på fyra olika sätt. Spännande i all sin enkelhet.

 

 

 

 

PSH är sunkig, han är skönt tjock, han har dreads, han är svår men outsägligt charmig med sina mascarasvarta ögonbryn och nervöst harklande. Ingen behärskar denna typ av roller som han. Ingen!