Etikett: kärlek

Publicerat

FILMSPANARTEMA: KÄRLEK

Du fungerar som en pappa jag inte har men önskar att jag hade. Du beter dig tvärtemot en mamma som visar oro genom att bli arg. Du är som en efterlängtad bebis som aldrig skriker, som ett älskat barn som aldrig trotsar, som en cool tonåring som aldrig revolterar.

Du är som en bekant från förr som jag ser på stan där minnena bleknat och blivit till nostalgi. Du är som en kompis som dricker lakritsshots i schlagerbaren och sjunger med till Danny-hits som om det inte fanns en morgondag. Du är som en nära vän, som en familjemedlem jag valt, som ett paraply som aldrig vänder sig ut och in hur mycket det än blåser. Du är som en passionerad kärlek som varje morgon väljer mig.

♥

Du gör mig glad när jag är ledsen. Du gör mig sömnig när jag inte kan sova. Du gör mig lugn när jag är stressad, du gör mig uppspelt när jag känner mig loj, du får mig att känna tacksamhet när jag glömmer att uppskatta det jag har. Du får mig att öppna ögonen för nya världar, får mig att förstå situationer jag inte varit i själv. Du får mig att känna samhörighet med andra. Mindre ensam alltså.

♥

Du skänker trygghet när jag behöver, samtidigt, du kräver ingenting av mig. Att älska dig är en ytterst egoistisk handling men också en livslång ömsint sådan. Du är ett sätt att fly från verkligheten men du gör också att jag orkar leva i den samtidigt som jag betraktar den på säkert avstånd. Att älska dig kan således vara problematiskt, det kan avskärma mig från nära mänskliga riktiga relationer, det kan göra mig bortskämd och onödigt feg men det gör mig också stark och nyfiken.

♥

Att älska dig kan framkalla lyckobubblor i magen. Du proppar mig full med endorfin, du gör mig glad bortom sans och vett. Du kan försätta mig i trans och få mig att vilja skrika I´m the king of the wooooooooorld och faktiskt mena det.

Att älska dig är en ynnest.

Att älska dig är det enklaste som finns.

♥

 

Dagens filmspanartema är KÄRLEK och om det var otydligt så handlar texten här ovan om min kärlek till film. Klicka dig vidare in på mina kära filmspanarvänners bloggar för att se hur dom närmat sig detta pulshöjande ämne.

Rörliga bilder och tryckta ord

The Nerd Bird

Har du inte sett den? (blogg)

Fripps filmrevyer

Jojjenito

The Velvet Café

 

Publicerat

FÖRR ELLER SENARE EXPLODERAR JAG

Filmen är två timmar och sex minuter lång, jag grät i två av dem och jag började redan innan det blev sorgligt.

Jag som skriver heter Filippa, det här är min mammas blogg. Jag har sett en film min mamma inte fixar att se (säger hon) och det här är mina tankar kring The fault in our stars, som på svenska heter Förr eller senare exploderar jag.

Det började rinna redan när Augustus Waters (Ansel Elgrot) kom in i bild och log, varpå jag hörde mina två vänner i biostolarna bredvid mig säga ”men förfan det är ju inte ens sorgligt än”. Jag försöker därefter förklara mig själv med att mumla fram ett ”men han är ju såååååååå fin jag döööööör” mellan hulkningarna men dem bara skrattar åt mig, ända tills dem själva och dem resterande i biosalongen börjar gråta i takt med mig. Och snora, mycket snor blev det.

The fault in our stars kan vara den finaste och sorgligaste filmen jag sett i hela mitt sjuttonåriga liv. Nej, stryk det, den ÄR den finaste och sorgligaste filmen jag någonsin sett, och antagligen den finaste jag kommer se innan jag dör. Nu kanske inte det säger dig så mycket eftersom jag är så pass ung och att jag ”inte har så mycket att jämföra med än”. Men hallååå, tänk nu efter vems dotter jag är. Precis, jag har alltså liiiite koll i alla fall.

Efter filmen satte jag och mina två vänner oss på en gul bänk intill Hötorget. Ingen av oss visste varför och det var ingenting vi hade bestämt, vi bara satte oss där. Helt tysta var vi också. Alla böjde vi våra huvuden ner i händerna, mådde illa av sorg och en av oss andades i en påse. Vi kände oss så otroligt mottagliga för all skit i världen och vi var såååå svaga.

Det finns dock dagar då jag känner mig starkast i världen. Som dag två efter min pappas död då jag begav mig till skolan och mötte alla tusen blickar som riktades mot mig sekunden efter att jag stigit in i skolkorridoren. Sen finns det dagar jag känner mig som den svagaste människan i hela universum, även om jag inte gråtit ögongloberna torra på en biograf. Dagar då jag enbart ligger i min säng, känner mig ledsen, drömmer mig bort till Ally McBeals liv i New York och trycker i mig choklad. Antalet sådana dagar är definitivt för många för att jag ska kallas stark, särskilt om man ska jämföra med huvudkaraktärerna i filmen, Augustus Waters och Hazel Grace.

Det de två besitter är mental styrka bortom alla gränser. En styrka som inte ens gör att vetenskapen om att döden väntar runt hörnet skrämmer dem tillräckligt för att ända in i sluttampen av sina liv kämpa för en kärlek som inte alls kommer få leva speciellt länge. Dem båda vet att en av dem kommer lämnas kvar inom kort, ensam, hjärtekrossad och helt knäckt och själv döende förstås. Dem vet också att dem måste säga hejdå till varandra på en kyrkogård med den ena liggandes i en kista och dem vet att dem inte har något val än att precis innan döden få sina hjärtan krossade i miljoner småbitar, småbitar som dem dessutom vet aldrig kommer hinna läka oavsett om döden väljer att komma och hämta dem nu eller sen. Dem hittade kärleken och dem levde sin oändlighet, för det var ju faktiskt så att dem älskade varandra ända till slutet, slutet var bara närmare för dem än för många andra. Till och med närmare än för min låtsasmamma och min pappa.

Men en sak är säker, äkta kärlek dör aldrig och alltid, alltid, kommer Augustus Waters och Hazel Grace ha kvar minnet av en fantastisk slutperiod i livet full av kärlek. Det är det som är det otroliga – oavsett vad så kommer dem aldrig leva i glömska, inte för varandra och inte heller för mig. Det låter väl okej?

Okej.

På en betygsskala mellan 1-5 får filmen:

Publicerat

NIGHTS AND WEEKENDS

Mumblecore är en filmgenre som enligt Wikipedia utmärks genom användandet av amatörskådespelare, har en mycket låg budget och en naturalistisk dialog. Jag skulle vilja lägga till ett par punkter.

Mumblecore är en filmgenre som kräver överljudskänslig hörsel för att höra vad skådespelarna säger, det uppvisas nakenhet på ett sällan försnyggande vis, man får alltid se närbilder på födelsemärken och om Greta Gerwig är med kommer hon visa sig spritt språngande näck.

Jag vet att det finns många som rätt av avskyr denna genre, jag vet även ett par som tycker det motsatta. Själv tycker jag egentligen ingenting. Vissa mumblecorefilmer är bra, vissa är det inte, det är ungefär som vanligt med all typ av film.

Om Greta Gerwig är lite av en mumblecoredrottning så måste man säga att Joe Swanberg är mumblecorekung. Jävlar i min lilla låda vad han är produktiv den mannen! Sen 2005 har han regisserat femton långfilmer (varav sex stycken 2011!), fyra kortfilmer och två TV-serie-episoder samt skrivit manus till hela klabbet. En av hans filmer är Drinking buddies, en av mina favoriter från 2013.

2008 skrev han manus och regisserade Nights and weekends tillsammans med Greta Gerwig och man skulle kunna tro att det är en match made in heaven. På sätt och vis kanske det är det men på sätt och vis inte. Som manusförfattare och regissör inom sitt gebit är Joe Swanberg säkerligen genialisk men som skådespelare…noooohooooo.

Han har ett utseende som inte kan kallas fotogenisk, han har en utstrålning som påminner om en kudde man glömt på balkongen under ett spöregn och han skådespelar med en icke existerande lätthet. Motsatsen till Joe är Greta. Hon är ett yrväder, jättecharmig och bedårande trots morgonrufsigt småflottigt hår, noll smink och rätt fula kläder i varenda scen. Så hur bra manus dessa två än skrivit så blir filmen ganska svajig eftersom dom är i bild tillsammans i princip hela tiden.

Jag tror filmen hade vunnit mycket på en annan manlig skådespelare och kanske aningens mindre pinsamma sexscener.

Henke har också sett filmen, klicka här för att läsa vad han tycker. Tio spänn på att han skriver att Greta är härli.

Publicerat

Svensk söndag: ELVIRA MADIGAN

Förra söndagsfilmen Godheten med en mycket nutida Thommy Berggren i fokus fick mig att sugna till på en film som stått i min bokhylla en längre tid – Elvira Madigan.

När Thommy Berggren spelade huvudrollen löjtnant Sixten Sparre i den här filmen var han trettio år gammal och Pia Degermark var blott arton när hon iklädde sig rollen som den danska lindanserskan Elvira Madigan. Som par betraktat ser dom tämligen jämnåriga ut och dom är otroligt fina tillsammans.

När jag var 9-10 år sådär drömde jag om att få lära mig spela piano. Det fick jag inte. Jag fick en klarinett. Men jag gav mig inte så för egna ihopsparade pengar lyckades jag köpa en brun elektrisk plastorgel, en som dånade svagt när jag tryckte på ON-knappen. Jag hade lärt mig noter i skolan och med envishet och någorlunda gehör gav jag mig fan på att lära mig spela på den där orgeln.

Med på köpet fick jag ett nothäfte och som jag minns det var det en enda låt med, vilket antagligen är ett konstruerat minne men det är så jag kommer ihåg det. Låten var Elvira Madigan skriven av Johan Lindström Saxon. Jag övade och övade och lärde mig spela sången men det som satte sig mest fast i minnet var texten, den hemska texten.

Sorgeliga saker hända än i våra dar minsann
Sorgeligast är dock denna, den om fröken Madigan.

Vacker var hon som en ängel: ögon blå och kind så röd
Smärt om livet som en stängel men hon fick en grymmer död.

När hon dansade på lina lik en liten lärka glad
Hördes bifallsropen vina ifrån fyllda bänkars rad.

Så kom greve löjtnant Sparre, vacker var han utav börd,
Ögon lyste hjärtat darre och hans kärleksbön blev hörd.

Greve Sparre han var gifter, barn och maka hade han,
Men från dessa nu han rymde med Elvira Madigan.

Så till Danmark styrdes färden men den tog ett sorgligt slut,
ty långt ut i vida världen tänkte de att slå sig ut.

Men se slut var deras pengar, ingenting att leva av!
För att undgå ödets strängar bygga de sitt bo i grav.

Och pistolen full av smärta greven tar och sikte tog
Mot Elviras unga hjärta, knappt hon andats förr’n hon dog.

Ack ni hör ni ungdomsglada, tänk på dem och sen er för
Att ni ej i blod får bada ni ock en gång, förr’n Ni dör!

Att se sig själv som en liten krabat med långa blonda flätor som sitter och spelar på ett brunt brummande plastinstrument och sjunger den sorgligaste av sorgliga sångtexter gång på gång på gång utan att mina föräldrar en enda gång vrålade LÄGG AAAAAAV FÖÖÖR HELVETEEEE är ett ganska konstigt minne men det är ett minne som blir väldigt levande nu när jag ser filmen om Elvira och Sixten.

Manuset till Bo Widerbergs film är nämligen skrivet utifrån denna sång (eller skillingtryck som den benämns som på Wikipedia, vilket får mig att känna mig som 180 år gammal. Jag satt alltså och sjöng SKILLINGTRYCK som liten, sug på den!) En enkel historia om det mest allmängiltiga av känslor: passion. Vad händer när passionen slår till och ingenting annat spelar någon roll?

Jag blir väldigt berörd av den här filmen. Den äter sig in i mig. Även om jag inte känt till historien via sångtexten så får man sig slutet serverat via textform till förtexterna och resten av filmen är myrsteg mot det oundvikliga. Vetskapen om detta ger ett mervärde till hela filmupplevelsen tycker jag. Sen har jag aldrig sett hallon och grädde ätas på ett mer inbjudande sätt än här.

Det är hårfint nära en fullpoängare. Vilken härlig film! Att både filmen och musikstycket är baserade på en verklig historia gör den inte ett dugg sämre.

Jojjenito, Fripps filmrevyer och Rörliga bilder och tryckta ord har också sett filmen.

Publicerat

THE VELVET CAFÉ ♥ THE DEEP BLUE SEA

”Love. What do we put into this word? Friendship? Passion? Sex? Security? Trust? Is it reasonable to expect a marriage to last a lifetime? Is it possible to love someone who doesn’t love you without losing your mind?”

Jag läser Jessicas text om filmen på hennes blogg som heter The Velvet Café och jag behöver inte leta längre. Både Jessica och The Deep Blue Sea har en given plats i detta minitema och inte enbart för att Jessica gett filmen 4,5/5 i betyg och att hon skriver sin blogg på engelska och faktiskt – utan att överdriva – når ut med sin syn på film över hela världen på ett sätt en svenskbloggare som jag aldrig kan göra. Det är orden som biter sig fast i mig. Vad betyder ordet kärlek egentligen? Kan jag genom att se denna film kanske bli lite klokare?

”Can you put up resistance when you’re about to fall head over heels in love with someone? Should you at least try? Or do you owe it to yourself to go with the flow, embracing the surprises life has in preparation for you?”

Jag har sån tur att filmen finns lättillgänglig på Viaplay. Jag har sån tur att min gamla favorit Rachel Weisz och min nya favorit Tom Hiddleston har huvudrollerna. Jag har sån tur att jag har några lediga timmar som jag utan minsta dåligt samvete kan tillbringa i soffan, jag har sköna raggsockor på mig och en kardemummalatte väntar bredvid mig. Jag har helt klart bra vajbs på hela tjofaderittan vilket visade sig vara välbehövligt.

Jag försöker ofta vara en storsint filmtittare, en som inte ger upp i första taget, en som aldrig spolar och som enbart i absoluta nödfall trycker på stopp. Tjugo minuter in i The deep blue sea var jag väldigt nära på att stänga av. Det var bland de tradigaste inledningar på en film jag någonsin sett. Som grädde på moset används en lins som upplevs smutsig, det blir en distans mellan mig och filmens karaktärer som känns väldigt skum, det är som att titta in genom ett illa blåst gammalt fönster eller ja…..ett dåligt putsat sådant. Dessutom hoppar historien fram och tillbaka i tiden så jag har svårt att hänga med trots att det går i tämligen sakta mak.

Men….jag gav inte upp och som om jag är glad för det! Det passionerade triangeldramat mellan den äldre domaren Sir William Collyer (Simon Russell Beale), hans fru Hester (Rachel Wiesz) och hennes älskare, piloten Freddie Page (Tom Hiddleston) är nämligen alldeles utsökt såhär med facit i hand. Starka inbundna känslor, stor utlevd passion, rädslor, sorg, glädje, ensamhet, tvåsamhet, ingen samhet alls. Det är som en bergochdalbana av känslor och jag har inga problem att hänga med i turerna.

Den här trion av skådespelare är nåt alldeles extra. Tom Hiddleston växer i mina ögon var gång jag ser honom (och ännu mer när han inte agerar på film), han verkar vara en satans trevlig prick. Rachel Weisz är Rachel Weisz, underbar och begåvad och jag undrar när bomben ska brisera, när det är hennes tur att *booooooom!* bli TOKSTOR på riktigt överallt. Men kanske är det lite otippat Simon Russell Beale som stjäl showen, i alla fall är det hans rollfigur som bäst lyckas förmedla via små små uttryck allt stort han känner inombords. Fenomenalt skådespeleri av dom alla tre!

”Sometimes it´s difficult to see when you´re caught between the devil and the deep blue sea”, säger Hester och jag förstår vad hon menar. Jag förstår vad Jessica menade med sina frågor i början också, jag har däremot inga nykläckta och smarta svar.

Tack Jessica för att du ifrågasätter, belyser, vänder och vrider på både vanliga och ovanliga frågor på din blogg och ofta skriver med personliga infallsvinklar som vid första anblicken inte alltid har med filmen du skriver om att göra men till slut skruvar du ihop allt. Jag tycker om att du gör det. Det är inte alltid vi håller med varandra, varken om filmer eller annat, men det är ju inget som säger att man måste göra det. Vi är lite lika men olika, liksom.

Här kan du läsa Jessicas egen recension av filmen i sin helhet.

Det här är ett inlägg av sju i minitemat Filmbloggare ♥ Kärleksfilmer.

Publicerat

PERFECT MOTHERS

Ibland undrar jag hur Kevin Walker, Eric Saade, Måns Zelmerlöw, Anton Ewald och Danny Saucedo ser på saken. Saken? Ja, saken som stavas medelålders-kvinnor-som-skulle-kunna-vara-deras-mammor som står med tungan hängandes vid naveln och lämnar snigelspår vid blotta åsynen av dessa lammköttspojkar. Är det lite charmigt? Är det lite äckligt? Är det lite likgiltigt? Är det lite gummslemvarning?

Jag tycker själv att fenomenet är ganska intressant, speciellt eftersom det finns så många kvinnor som skulle kasta Ittalavaser i väggen om deras män gjorde samma sak med tjugo-tjugofem-trettio år yngre tjejer. Men på nåt sätt ses det inte med samma ögon, varken av kvinnorna eller när jag hör (yngre) män kommentera hela grejen. Det är milfar hit och lyllosar dit och åldersskillnaderna suddas ut på ett sätt som jag inte tror att nittonåriga tjejer i samma situation skulle känna om dom hade 45-åriga småbarnspappor med halvbånge i byxan efter sig. Men det är bara mina tankar om saken.

I Perfect mothers (alternativ titel: Adore) får vi se manusförfattaren Christopher Hamptons syn på gummslemsfenomenet men twistat ännu ett varv.

Barndomsvännerna Lil (Naomi Watts) och Roz (Robin Wright) fick barn samtidigt och har bibehållit en supernära relation genom livet. Lils son Ian (Xavier Samuel) och Roz son Tom (James Frecheville) är bästa vänner och har nästan vuxit upp som bröder och därför blir det kanske ännu mer…. skruvat…. när Ian och Roz börjar ligga med varandra. Tom kommer på dom, blir förbannad och berättar för Lil som blir alldeles förstörd och dom löser problemet med att ligga lite dom med. Det är själva uppstarten till två passionerade förhållanden som i mångas ögon kan kännas rätt ____________ (fyll i valfritt lämpligt ord beroende på hur du ser på saken).

Anne Fontaine har regisserat en film som jag egentligen tycker är mer intressant som diskussionsunderlag än bra som film betraktad men samtidigt är det svårt att inte tycka om filmen när Naomi Watts, Robin Wright och Xavier Wright är så jäkla bra. Men visst sitter jag som ett frågetecken i soffan och undrar vad som hände samtidigt som jag tackar gud att jag inte heter Kevin Walker.

(Hehe. Jag sökte på filmen på Cdon. Fick en något…konstig….träff)

Publicerat

PERSONAL VELOCITY

Personal Velocity låter som en inåtvänd uppföljare till Collateral Damage eller en horisontell dito till Vertical Limit men det är inget av det. Personal Velocity är tre historier berättade efter varandra om tre till synes väldigt olika kvinnor.

Delia (Kyra Sedgewick) är småstadsbruden med världens snyggaste häck som gifte sig med första bästa man som friade. Nu lever hon i skräck under sin misshandlade mans knytnävar och försöker vara en bra mamma till sina barn och samtidigt överleva.

Greta (Parker Posey) har ett meningslöst jobb på ett bokförlag men längtar efter att få sparken. När en känd ung författare, ett underbarn om man så vill, hör av sig till henne och vill att hon ska korrekturläsa och bli hans högra hand så säger hon ja. Hon säger liksom ja till allt. Vad hon själv vill är rätt sekundärt.

Paula (Fairuza Balk) träffar en snubbe på ett uteställe. Dom bestämmer sig för att gå hem tillsammans, dom går bredvid varandra på en väg, han innerst och hon ytterst. Så bestämmer han sig för att byta plats, att det inte är så trevligt att han som man låter henne gå ytterst. Sekunden efteråt blir han påkörd och dör direkt.

Rebecca Miller (dotter till författaren Arthur Miller) skrev boken med samma namn som filmen är baserad på. Samma Rebecca skrev även filmens manus OCH regisserade. Nånstans blev det – tyvärr – en Rebecca Miller för mycket i den här ganska utvattnade soppan.

För ja, det känns som en blaskig fiskfjällssoppa av nåt som hade potential att bli en hygglig bouillabaisse. Historierna i sig är det nämligen inte fel på och skådespelarna är jättebra alla tre. Det som stör mig till förbannelse är en manlig berättarröst som beskriver händelseförloppet som om det vore nyheter på lätt svenska. Film bör berättas i bilder, inte förklaras i ord tycker jag. Det finns ljudböcker till sånt. När glimtar av historierna visualiseras i stillbilder eller korta slow-motion-sekvenser och den där jobbigt släpiga mansrösten ska förklaaaaaara vaaad deeet ääääär som hääääänder – och gärna varför också – så känns det både skrattretande dåligt och som att boken kanske mått bäst av att ”bara” vara en bok. Alternativt om någon annan än författaren själv gett sig in i manusskrivandet, kanske nån med mer vana av att se händelser i rörlig bild.

Kyra Sedgewick, Parker Posey och Fairuza Balk är tre skådespelare jag mer än gärna ser på film och Rebecca Miller har dessa tre att tacka för att betyget blir någorlunda godkänt. Men den där berättarrösten alltså. Herregud, vilken flopp!

Publicerat

A WALK ON THE MOON

Tänk att det kan vara så hett att vara blus-försäljare. Det var det aldrig nån SYO-konsulent som sa i skolan.

Här är det mannen med det bakvända namnet Walker Jerome (Viggo Mortensen) som säljer blusar och lever livet så enkelt som bara han kan. Nöjd, glad, lugn, solbränd med uppknäppt skjorta och fri som en fågel, Walker är en soft snubbe helt enkelt och den totala motsatsen till Pearls äkta man Marty.

Pearl (Diane Lane) har varit ihop med sin Marty (Liev Schreiber) så länge hon kan minnas. Första dottern kom tidigt, den andra också och sen har livet bara flutit på. Inga direkta ups men heller inga rediga downs, livet har helt enkelt tragglat på i nån slags 37-gradig genomskinlig slajm. Mötet med Walker väcker Pearl på sätt hon inte är beredd på, kan hon ens stava till passion längre?

A walk on the moon är en fin liten film som handlar om det mest vanliga av problem, vardagstristess och när ett egentligen bra förhållande går i stå. Det sköna med den här filmen är att dom stora rollerna spelas av vuxna människor som faktiskt beter sig som vuxna människor vilket inte är en helt vanlig kombination i amerikansk film. Minns bara Unfaithful från 2002 (även den med Diane Lane i huvudrollen) där  trion Richard Gere, Lane och Olivier Martinez gör något helt annat än visar upp normalt beteende efter en otrohet, givetvis med ett icke välskrivet over-the-top-manus som grund.

Jag gillade det mesta med den här filmen, Anna Paquin exkluderad. Jag är ofantligt trött på henne just nu. Måste hon vara med överallt? Ö V E R A L L T? Well?

Publicerat

SEX LEKTIONER I KÄRLEK

Seductively Funny? Hilarious?

Undrar om dom där amerikanska recensenterna verkligen sett filmen. Kanske räckte det med att se att Angelina Jolie skrattar på affischen – woohoooooo, vet här måste vara roligt!

Sex lektioner i kärlek är mycket men det är fanimej ingen asrolig film. Det är inte en komedi, inte i närheten av en sådan. Sex lektioner i kärlek handlar inte enbart om just kärlek, den handlar om livet. Lektioner i liv. Hur man gör. Varför. Därför.

Filmen handlar om det gamla paret, dom som varit gifta i 40 år men som nu måste kämpa med en dödsdom (Sean Connery och Gena Rowlands). Den handlar om kvinnan som blev lämnad och nu har svårt att knyta an till någon annan man (Gillian Anderson). Den handlar om en mamma som vakar vid sin AIDS-sjuke sons dödsbädd (Eller Burstyn och Jay Mohr). Den handlar om den utåtagerande beroendepersonligheten (Angelina Jolie) som träffar en kille med ryggsäck (Ryan Philippe).

Historierna promenerar bredvid varandra i en mycket behaglig takt och tårarna bränner innanför ögonlocken. Det här är tredje gången jag ser filmen, tredje gången jag tänker ”det är så bra det här, så bra”, tredje gången jag tänker att jag vill sätta en femma och tredje gången som jag inte gör det. Jag vill inte sätta en femma för jag vill suga på karamellen. Jag vill se om filmen om några år och känna samma sak. Vågskålen. Den ligger där, gungar fram och tillbaka och samtidigt pekar den finger. Bäh! Betyg? Som om det spelar nån roll? Vad spelar ett filmbetyg för roll i det stora hela? Det är livet som är det viktiga, att leva, att andas, att mötas, att skiljas, att stå ut och utstå, att förstå, acceptera och förundras.

Jag gör alltihop. Hela tiden. Det är en enda lång skola det här. Sex lektioner i kärlek är en liten påminnelse om just detta, vi får alla vårat skit och våra motgångar. Men vi får också medgångar, kärlek och ett fint liv om vi bara unnar oss att titta noga och inte per automatik drömma om det andra har.

Dom andra har nämligen också motgångar. Kanske syns dom inte men det betyder inte att dom inte finns. Sex lektioner i kärlek var det ja. Se den och lär dig nåt av den vettja.

Publicerat

EGO

En svinytlig och självgod stekaryngling med musikdrömmar – Sebastian –  har lite för bråttom med mobilen i hand och springer rätt in i en vägskylt med huvudet före. Slaget ger honom om en hjärnblödning som i sin tur gör honom blind. Han får en ung ordinärt söt assistent – Mia – som kommer honom nära, en tjej som förstår att hon egentligen är ”för ful” för den blinde bratten så hon ljuger om sitt utseende för att ”duga”.

Då bratten genom en operation får synen tillbaka – häpp! – kommer det ju fram att tjejen ljugit OCH att brattens ego verkar sitta i synnerven för det är som att säga abrakadabra så blir han ett svin så fort han kan se igen.

Det är ett erbaremligt långsökt manus, det skådespelare (som grupp) som gör det dom ska, det är skön musik och framförallt är det Mylaine Hedreul som Mia som gör att filmen är så pass sevärd som den är. Hon utstrålar vänlighet, värme och vanlighet och tack gode gud för det. Utan henne hade filmen varit som att hoppa jämfota barfota i en vattenpöl, halka på en snigel och få ett ofrivilligt kallbad – och stukad fot.

[Kuriosa: Filmspanarkollegan Fredrik on Film har en liten roll i filmen. Det var kul att se.]

Publicerat

CELESTE & JESSE FOREVER

Lily Allens Littlest thing släpper loss till förtexterna och det är gulligt så man dör.

Det kan också upplevas så gulligt att man stänger av för det känns som att dricka flytande Milda. Det kan också upplevas så gulligt att man sätter sig på bussen och åker till närmsta katthem bara för att få klappa en liten hårig gynnare och kanske ta med sig en hem. Det kan även kännas så äckligt gulligt att man trycker på stopp och ställer sig i duschen.

För egen del fick jag se en helt ny sida av mig själv vilket kan vara spännande såhär dryga fyrtio år efter att jag såg den första. Fötterna började röra på sig och jag sjöng med. SJÖNG MED! Lily Allen, hallååååååå! Mullenull liksom. Som att sitta på en jättepuff gjord av rosa bomull och dingla med benen.

Det roliga är att filmen fortsätter precis i samma stuk fast är kanske inte lika glatt hela vägen. Rashida Jones är wohooo, jättebäst, skitrolig, supermysig och hon spelar inte bara huvudrollen, hon har skrivit manus och är även filmens producent. Om det krävs att hon fixar biffen själv för att få fler stora roller så hoppas jag att hon fortsätter på den inslagna banan för hon förtjänar att synas. Hon är lysande helt enkelt.

Andy Samberg (som jag tycker bör heta Adam av nån anledning) funkar fint som Celestes man Jesse. Fast man, jag vet inte, är han det? Dom är nämligen separerade – men fortfarande gifta – och ska försöka bibehålla en vänskap fast dom dejtar andra.

Jag är lite impad här fakiskt.  Dialogen är skön och filmen är rolig på ett bra sätt. Inte flabb-rolig men må-bra-rolig. Som en pruttkudde på´t ungefär.

”What the hell is a Baby Björn?”

”It´s a very tiny Swedish man.”

Publicerat

MÅNDAGAR MED MADS: A ROYAL AFFAIR

Vi börjar sommarens filmresa med Mads Mikkelsen som ciceron i hans eget hemland: Danmark.

Det är 1760-talet och i Danmark regerar Kung Christian VII (Mikkel Følsgaard) , en riktig knäppgök. Den unga engelska prinsessan Caroline (Alicia Vikander), tillika kusin med den danske galenpannan, får den stora ”äran” att bli bortgift med honom och 1766 blir hon drottning av Danmark.

Den här Christian är ingen lätt man att handskas med och han blir en hård nöt för Caroline att knäcka. Hon ska alltså leva resten av livet med honom, jag får gåshud och förslitningsskador på insidan av ögonlocken, jag vill bara blunda och drömma mig bort och det är JAG det. Jag sitter i min egen soffa och tittar på karln, Caroline bor med honom, sover med honom och – nångång ibland – ligger med honom, även om han hellre föredrar, som han själv säger, storbystade horor.

På en resa till Tyskland hittar Christian en läkare han får tillit för, Johann Friedrich Struensee (Mads Mikkelsen). Denne Johann får följa med honom hem och blir Christians mentala och handlingskraftige högra hand, kanske till och med hans hjärta OCH hjärna. Att han ska fatta tycke för Caroline känns inte direkt konstigt – och vice versa, men det är en affär så tok-dömd på förhand att det här med lyckligt slut bara är att glömma.

A royal affair är en bedårande film. Jag tycker väldigt mycket om den. Jag fastnade redan efter några minuter för stämningen, färgerna, musiken och den känslan höll i sig. Det är härligt att se en kostymfilm, en historisk film, där jag inte för en sekund känner att det är skådespelare som agerar. Alicia Vikander är hundraprocentig som drottningen och hon pratar felfri danska (så långt jag med min tveksamma danska vana kan bedöma i alla fall) och att Mikkel Følsgaard lyckas spela dåren på tronen utan att spela över ska han ha en eloge för. Mads Mikkelsen passar givetvis som handen i handsken i rollen som den (med)mänskliga läkaren och jag misstänker att mängden kvinnor i världen som har honom som frikort har fördubblats efter denna film och oscarsnomineringen i fjol.

Filmen är uppe och nosar på det allra högsta betyget men når inte riiiiktigt ända fram. Men det ÄR nära.

Filmen:

Mads:

 

Publicerat

Mors-dag-helg: STOPP! ANNARS SKJUTER MORSAN SKARPT

Det finns många filmer som skulle må bra av ett titelbyte. Det här är en av dom.

Stopp! Annars skjuter morsan skarpt är nämligen ingen larvig svensk översättning från en tuff amerikansk titel, närå, det går inte ens att skylla på det. Stop! Or my mom will shoot heter den nämligen i original och det är en titel som inte ens en mamma kan älska. Inte ens den hårdkokta morsan herself, hon som här spelas av Estelle Getty och som begåvats med en son hon älskar över allt på jorden.

Sonen Joe Bomowski (Sylvester Stallone) jobbar som polis och har lyckats hålla sin överbeskyddande curlande minimala mamma på avstånd i över fem år men så en dag dyker hon upp lilla Tutti, ja hon heter det. Tutti Bomowski. Redan på flygplatsen visar hon stolt upp bilder på Joe som liten med blöjeksem och jag förstår varför Joe inte vill ha henne i sin omedelbara närhet. Hon är helt gränslös, tanten!

Tutti oroas över att Joe fortfarande är singel och kvinnan/kollegan Gwen som han träffar (JoBeth Williams) tror att Joe samtidigt träffar andra eftersom han håller på med skumma telefonsamtal på nätterna och Joe vill inte berätta för Gwen att det är lilla mamma han pratar med och Joe vill inte berätta för lilla mamma om Gwen. Samtidigt är han rätt tuff, ingen standardmes (Hallå! Han är ju Rambo god damn!) och han säger till på skarpen ibland även om det inte alltid når fram. Eller sällan når fram. Eller aldrig.

Joe Bomowski är kanske Sylvester Stallones mysigaste rollfigur till dags dato. Skittrevlig i brun mockajacka och charmig som få, fin tillsammans med jämngamla JoeBeth Williams och rätt skojfrisk för övrigt. Jag har sett den här filmen en handfull gånger och varje gång blir jag lika förvånad. Jag gillar den. De är underskattad på nåt vis. Stallone kan agera även i denna typ av roller och jag tycker det är synd att han inte fick göra fler rena actionkomedier när han var som hetast i slutet på 80-talet.

Publicerat

EVERY DAY

Det är nåt visst med filmer som handlar om vanliga människors vardag. Om det här med att vara någons man eller fru, om att ha barn eller vara barn, om att handskas med åldrande föräldrar, med sitt eget åldrande, med att ens barn är gay eller gillar att spela fiol.

När såna här filmer görs på ett bra sätt är dom oftast väldigt trivsamma att titta på. Handlingen passerar som ett rinnande vatten, man känner igen sig eller är tacksam för att man inte gör det. Kanske lär man sig nåt nytt på kuppen.  Men det som slår mig när jag ser Every Day är att det är som att ha sällskap i soffan av en kompis. Det är mysigt, det är lugnt, ingen behöver förställa sig och låtsas vara någon den inte är. Man bara sitter där, pratar lite, kanske fikar lite med en ostmacka eller nåt. Det är harmoniskt.

Att Every Day fungerar så pass bra som den gör tror jag beror mycket på skådespelarna. Helen Hunt som mamman och Liev Schreiber som pappan är ett bra par. Ezra Miller är den homosexuelle storebrorsan och Skyler Forgang den charmiga lillebrodern som ser ut som en liten krullhårig variant av Maggie Gyllenhaal. Eddie Izzard spelar den högljudde och frispråkige chefen och Brian Dennehy en nedkissad, gammal och bitter morfar.

Jag tycker om filmen och jag tycker om alla karaktärerna. Det är ingen hejsanhoppsanslut med ballonger och konfetti, det är inga överdrivna gester eller onödiga twister, det är en fin liten film med fin musik som handlar om det finaste som finns: det vanliga livet, sånt som det är för dom flesta av oss.

Kanske känns betyget orättvist snålt men det är det inte. En stark trea för en film i den här genren är bra. Det är ingen film jag gärna ser om, det är ingen film som förändrar mitt liv men den är stabil och mysig. Alltså en trea.

Publicerat

Veckans klassiker: ROCKY

Det är den 25:e november 1976 och en mörkhårig kille jabbar för fullt i en suspekt lokal med skum belysning nånstans strax utanför Philadelphia. Med blodigt huvud vinner han boxningsmatchen och får 40 dollar för besväret.

Rocky (Sylvester Stallone) sitter på britsen i omklädningsrummet iklädd hudbeige morgonrock med texten The Italian Stallion i vita bokstäver tryckt på ryggen. Han undrar när han får gå en match igen. Uppenbarligen är detta hans enda inkomstkälla och nu måste han klara sig ett par veckor på dessa dollars. Han går hemåt mot den spartanska men mysiga lägenheten, matar och pratar med sina fiskar, tittar på den svartvita idolbilden av Rocky Marciano och drömmer – kanske –  om ett annat liv.

Adrian (Talia Shire) är en tjej som jobbar i djuraffär och hon är syster med Rockys polare Paulie (Burt Young). Det är helt uppenbart att Rocky gillar henne och till en början känns dom som världens mest omaka par. Han är vältränad, tuff och värsta machokillen, hon är väldigt blyg, inåtvänd och har gått på en del nitar med män. Självförtroendet är inte riktigt på topp när Rocky bjuder hem henne till sig men hur osäker hon än känner sig så gör hennes agerande den där dejten till en av filmvärldens mysigaste, alla kategorier. När Rocky tar av henne glasögonen och ber henne ta av sig mössan, gosh, ååååå, det är ju bara såååå romantiskt!

Oscarsgalan 1977 var ett riktigt smörgåsbord för filmen Rocky. Tio tunga nomineringar resulterade i tre vinster (Bästa klippning, Bästa regi och Bästa film) och Sylvester Stallone själv var nominerad i både kategorin Bästa Originalmanus och Bästa manliga huvudroll. I och med det blev han den tredje mannen i historien att under samma år nomineras i dessa två kategorier. Charlie Chaplin och Orson Welles var dom andra två (för Diktatorn 1940 respektive En sensation 1941).

Det här är en film jag sett många många gånger. Alltså MÅNGA gånger. Första gången jag såg den var strax efter att jag sett Rocky IV och kärat ner mig fullständigt i Sylvester Stallone som Rocky Balboa och då kändes Rocky som en ganska ”oglassig” film jämfört med 80-tals-glammen i del fyra men herregud, vem bryr sig om glassighet egentligen? Man är väl inte ytlig heller? Det behövdes bara en tittning till innan jag var fast, sen sa det *plonk*, poletten trillade ner och Rocky fick en given plats i mitt filmhjärta.

Jag har följt Sylvester Stallones filmkarriär på nära håll hela mitt liv och egentligen är det nog karaktären Rocky som han upprepat i film efter film efter film efter detta. Han spelar en underdog, han börjar på botten, han kämpar sig sakta men säkert upp mot toppen och han slutar som vinnare. En self-made-man som inte surfar på räkmackor, han tar aldrig den lätta vägen. Han biter ihop och fokuserar enbart på målet, tittar aldrig tillbaka. En bra förebild för många – inklusive mig själv.

Det som gör att filmen Rocky blev en sån framgång och att Sylvester Stallones agerande känns så in-i-bängen-trovärdig är att han faktiskt – i det här fallet – inte spelar underdog, han ÄR en underdog. 1976 ÄR Sylvester Stallone i samma situation som Rocky Balboa, fast där Rocky boxas för brödfödan skriver Sylvester ett filmmanus. Med endast 106 dollar på fickan tackar han nej till att sälja sitt älskade manus för några tusen dollars och en chans att se Burt Reynolds i huvudrollen, han vill ju göra rollen själv! Det är en fascinerande historia som Sylvester Stallone berättar när James Lipton intervjuar honom i Inside actors Studio. Börja 16 min in i programmet om du enbart vill höra om detta men mitt tips är att du ser hela – med hörlurar.

Rocky är urtypen av en klassisk film. Det är en allmänmänsklig historia filmad på ett sätt som sätter standarden för tusentals filmer framöver och den har en okänd skådespelare i huvudrollen som i och med denna film gör honom odödlig.

Suck. Eyyy Rocky. I love you.