UNFORGETTABLE

Det finns alltså schackspel som består av salt- och pepparströare som schackpjäser. Fan va smart! Det är kanske inte meningen att just denna inredningspetitess är det man ska minnas bäst av filmen Unforgettable men likväl, så är det.

Julia (Rosario Dawson) är tillsammans med David (Geoff Stults) som har en dotter tillsammans med exfrun Tessa (Katherine Heigl). Tessa gillar inte att ha delad vårdnad om dottern Lily och hon tycker definitivt inte om att Julia tar hand om henne. Tessa gör vad hon kan för att slå split mellan Julia och David och det är inget snack om att Tessa skulle vilja ha sin före detta man tillbaka. David verkar dock noll procent sugen på det.

Tessa kammar sitt blonda hår jättehårt bakåt så det blir en extrem backslick i stram tofs och det är ett enkelt sätt att visa att hon är en ond människa. Julia har mjuka utsläppta lockar och en öppen blick. Hon är god. Det är fint. David är som en manet mitt emellan sina kvinnor. Genomskinlig. Det är totalt omöjligt att förstå vad dom båda ser och har sett i honom men å andra sidan har det kanske inte så mycket med grundberättelsen att göra.

Filmen handlar i grund och botten om två kvinnors kamp för sig själva, för en liten flicka och för att i den enes fall bibehålla förståndet. Psykiskt störda kvinnor på film ger ofta en extra dimension till berättelsen (se bara på Glenn Close i Farlig förbindelse eller Rebecca De Mornay i Handen som gungar vaggan), det är karaktärer man minns, som gör intryck. Mitt största problem med Unforgettable är att den känns som en blek kopia av andra kvinnor-som-hämnas-på-andra-kvinnor-filmer. Det gör egentligen inte den här filmen dålig, det gör dom andra filmerna extra bra.

Tack Moya för filmtipset! Det är inte säkert att jag hade sett den här filmen utan din draghjälp. Här kan du se andra filmer Moya tipsat mig om.

NEW YEAR´S EVE

Om Robert Altmans Short cuts är en åttarätters provsmakningsmeny på Fredsgatan 12 så är New Year´s Eve en tugga av varje ljummen hamburgersort på Donken.

Om Magnolia är en vedungnsbakad pizza med perfekt krispiga kanter, ruccola, parmaskinka och riktig mozzarella så är New Year´s Eve en såndär fryst variant dom gör reklam för på TV med ”extra allt” men som bara smakar bakpulver.

Njää förresten, nu överdrev jag lite för helt smaklös är inte den här filmen. Den är inte usel men den är heller inte bra. Det är en samling kända fejs som sammanfogas i korta filmiska sekvenser men till skillnad mot fungerande filmer i samma många-historier-som-vävs-ihop-till-en-genren så saknar den här filmen en smart baktanke. Det är liksom bara ihopklippt sådär hejhopp. En plastikkirurg sätter inte fast ett öra mitt på kinden eller ett lillfinger mitt på ryggen, en plastikkirurg har liksom en tanke, en mall för vad som ska göras – och varför. En regissör och en klippare borde ha detsamma, eller åtminstone en fungerande kommunikation för att undvika slutresultat som dessa.

Regissören Garry Marshall är ett stort namn i romcomsammanhang efter att ha gjort filmer som Pretty woman, Frankie & Johnny och Runaway bride men efter Valentine´s day (2010) och nu denna känner jag mig mycket tveksam till om denne man borde få fortsätta filma. Han kanske kunde  tvångspensioneras, han är ändå född 1934.

I den här filmen blandas skådespelare som Robert DeNiro och Michelle Pfeiffer med Katherine Heigl och Zac Efron, Sarah Jessica Parker med Jon Bon Jovi, Ashton Kutcher med Jessica Biel, Halle Berry och Hilary Swank. Lite smått och gott kan man alltså säga, lite högt och ganska mycket lågt. Historien känns som en novelltävling från en högstadieskola och visst går filmen att se i brist på annat men jag begriper inte varför jag tittar. Urskiljningsförmågan är på semester. En lång en. Igen.

 

Life as we know it

Jag trodde att jag gillade Katherine Heigl när jag såg henne ”agera” mot Seth Rogen i ”komedin” På smällen. Det gjorde jag inte.

Jag gav henne en andra chans i 27 dresses och där passerade hon nålsögat med hårfin marginal.

Några månader senare dök hon ner i dyn igen när hon återigen försökte sig på att ”agera”, denna gång mot ”karaktärsskådespelaren” Ashton Kutcher i pissrullen Killers. Hon dök ner så hårt att det knappt gick att skönja trampdynorna.

Nu VET jag att jag inte gillar henne. Jag VET det. Ändå sitter jag här och har kollat på ännu en bortom medioker ”komedi” med henne som leading lady.

Jag blir så jävla trött. Jag blir trött på henne men mest av allt på mig själv. Det är ju som att springa med huvudet före rätt in i en tegelvägg gång på gång på gång och inte fatta att man måste ta på sig en hockeyhjälm för att överleva klungan med bulor.

Jag kan lova en sak. Det kommer aldrig aldrig aldrig någonsin att dyka upp en ”Veckans Heigl” här på bloggen. Aldrig.

Nej.

Never.

Jag säger NEJ till det och ett nej är ett nej alldeles oavsett röstläge.

Hörs det att jag skriker?