THELMA

Thelma (Eili Harboe) är en ung tjej som precis flyttat från sina kontrollerande och djupt religiösa föräldrar till en lite större stad. Hon har börjat studera men har lite svårt att hitta vänner och det dagliga telefonsamtalet hem är lite av hennes livlina.

I sakta mak märker hon hur hon tar efter sina studentkamrater och det här med festande blir mer och mer intressant och med det även den fysiska dragningskraften från andra. I Thelmas fall är det inte en kille som väcker hennes känslor, det är en tjej, Anja (Kaya Wilkins). Problemen hopar sig när hon både smakat alkohol och känner köttslig lust och alla regler och måsten hon är itutad från barndomen behöver otvetydigt silas genom hennes egen hjärna. Vem är hon i sina egna ögon? Hur mycket makt ska föräldrarna ha över henne? Och vad är det för konstiga saker som händer?

Jag vill inte skriva mer om filmens handling för den tjänar verkligen på att man ingenting vet men Joachim Trier har med sin fjärde långfilm verkligen gett sig in i genre han inte varit i närheten av med vare sig Repris, Oslo 31 augusti eller Louder than bombs. Den här smått övernaturliga coming-of-age-historien är sällsamt berättad med fint skådespeleri och snygga effekter. Filmen påminner mig en hel del om den svenska versionen av Låt den rätte komma in, främst på grund av användandet av furu och simbassänger och i mina ögon är det positivt.

Jag såg Thelma på Malmö Filmdagar och här hittar du mina filmspanarvänners tankar om filmen:
Henke

Nu visas den på Stockholms Filmfestival och är du sugen på den så är det visningar den 15:e och 16:e november.