JÄGARNA 2

Femton år har gått sen stockholmspolisen Erik Bäckström (Rolf Lassgård) var i den norrländska byn Byn sist. Då för att hälsa på brodern Leif (Lennart Jähkel) efter föräldrarnas död och sen även för att lösa mord och få sig en dos av tjuvjakt, svågerpolitik och unken kvinnosyn.

Nu är det alltså dags igen. En ung kvinna har blivit mördad och Erik kallas till Byn då den inhemska polisen behöver förstärkning och han av nån märklig anledning ses som ”Stockholms bästa snut”. Byns hårde man och polis Torsten (Peter Stormare) är gift med Leifs änka Karin och därmed också plastpappa till Leifs son Peter.

Att det inte kommer bli en promenad i parken för Erik att samarbeta med Torsten står klart redan i filmens början. Det är The Battle Of the Machos, det är giganternas kamp och skulle jag dra ett lackmuspapper längs låren på dom båda skulle pappret skrumpna ihop och skrika efter Norrlands Guld med torr och basig stämma.

Torsten har allt annat än rent mjöl i påsen, han slår, hotar och utnyttjar precis som det norrländska buset gjorde även i den första filmen, men här är det ”bara” en man att avsky och allt känns så mycket lättare då, i alla fall för mig.

Fast lättare är inte alltid synonymt med bättre. Den första filmen har ett persongalleri utan motstycke i svensk actionhistoria, en tät och välskriven historia OCH en samling skådisar som (många av dom) presterar långt över sin förmåga. Den här uppföljaren är i mångt och mycket ingen uppföljare alls, några tillbakablickar gör liksom ingen skillnad. Erik har huvudrollen, javisst, men det hade han kunnat ha i vilken film som helst. Torsten är en jägare, javisst, det utspelar sig i Norrland, ja det gör det men hade inte den första filmen gått så himla bra så hade den här inte hetat Jägarna 2 utan kanske Karljävlar eller Skjut henne död eller vad som helst. Nej förresten, jag tar tillbaka det där. Hade inte Jägarna blivit en modern klassiker så hade inte Jägarna 2 funnits överhuvudtaget.

Jag gillar Peter Stormare i sin roll som Torsten, han har skäggväxt lika tät som en bäverstjärt och en blick svart som natten.

Rolf Lassgård däremot har tagit sig an ett manér som är ganska enerverande och det är att han inte öppnar munnen när han pratar. Det är inte förrän mot slutet när han börjar bli riktigt förbannad som han artikulerar så jag hör allt han säger. Övriga skådisar klarar godkänt med nöd, näppe och min goda vilja.

Jag måste säga att jag ändå blev positivt överraskad av slutprodukten. Jag var rätt säker på att få se en praktkalkon sprattla i dödsryckninngar framför mina ögon men istället blev jag serverad en helt okej och lagom spännande film som visserligen är en kvart-tjugo minuter för lång men som ändå har ett existensberättigande helt på egen hand. Inte som en uppföljare utan som film. Att jag är urbota less alla dessa förenklade slut är en annan femma.

Jägarna 2 (2011)

Jägarna (1996)