X-MEN: APOCALYPSE

Jag älskade X-Men: First Class men jag hade svårare för X-Men: Days of future past. Förväntningarna på dagens film var därmed modesta och jag såg filmen på premiärdagen utan att ha fått den det minsta spoilad vare sig vad gäller historien eller åsikter.

Det visade sig att den här filmen utspelar sig en stor del i 80-talet och en del av min själ befinner sig fortfarande där. Därför fylls mitt hjärta med stor filmisk kärlek när jag ser scenen med Quicksilver som räddar sina vänner i en fräsig filman sekvens till tonerna av Sweet dreams med Eurythmics. Filmens helt klart mest minnesvärda scen!

Det är alltså regissören till X-Men, X-Men 2 och X-Men: Days of future past som är tillbaka, Bryan Singer heter han och alla som är det minsta intresserad av film känner säkerligen till honom väl. Mannen som gjorde De misstänkta, hallååå liksom. När det gäller X-Men franschisen så tycker jag han har tagit ett steg framåt jämfört med förra filmen men det är långt kvar innan han kommer upp i First Class-nivån.

Historien är lite hoppig och med en bad guy som supersminkade En Sabah Nur/Apocalypse blir det aldrig riktigt spännande även om jag tycker Oscar Isaac är cool i rollen. Jag såg inte att det var han förrän jag läste eftertexterna. Jennifer Lawrence är fortfarande dötrist som den där smurfblå mutanten Mystique men på plussidan hamnar Tye Sheridan som Cyclops, Sophie Turner (Sansa Stark!) som Jean Grey och Evan Peters som Quicksilver.

Jag hade inte tråkigt en enda sekund trots ”superhjältelängd” på filmen (närmare 2,5 timme) och effekterna är riktigt maffiga. Självklart får filmen godkänt! Att jag slapp se den i 3D hjälpte säkerligen till på traven.

I avsnitt 38 av Snacka om film pratar jag och Steffo om just denna film. Hoppa in här för att lyssna.

APORNAS PLANET – UPPGÖRELSEN

Det finns en falang av oss filmintresserade som säger att dom alltid ser bra film. Denna grupp läser på, känner efter och väljer noggrant och eftertänksamt ut vilka filmer som ska ses, och jag tror faktiskt det är en lyckad metod om man känner att det är just bra filmer som är anledningen till att man vill lägga ner tid på en hobby som denna. Men för egen del – och extra mycket just idag – tycker jag lite synd om denna grupp.

Jag vet att det finns en del som tycker jag är helt fläng som envisas med att se filmer som jag på förhand borde veta är dåliga, som jag är totalt o-pepp på, som ”alla andra” tycker är kass (sett till ImdB-betyg med mera) och som hör till genres jag normalt sett inte ser som favoriter. Det må så vara och det är kanske sant. Men det en fläng filmtittare som jag får uppleva – och oftare än man kanske kan tro – är det som smarta och mer konsekventa filmväljare missar: jag får bli sådär extraordinärt positivt överraskad, sådär så hjärtat nästan svämmar över!

Nålen på min pepp-o-meter vad gäller Apornas Planet – Uppgörelsen (vadan dessa svenska titlar förresten? Ta bort!) rörde sig knappt, den låg still runt nollan och så är det ibland. Trailern lockade inte, en uppföljare till Apornas Planet: (R)evolution (ÄNNU sämre titel banne mig!) kändes inte direkt nödvändig och jag gillar ju inte djur, ändå behövde jag inte övertalas mer än tio sekunder när sonen ville gå på bio. Såklart vi skulle se apfilm. Ojoj så kul det skulle bli. Hehe. Not.

Två timmar och tio minuter senare sitter jag i biosalongen med stickningar i händerna och ihopbitna käkar. Stickningar av fascination att det går att luras nåt så inihelvete bra på film och käkkramp på grund av RÖVHATTARNA som satt en bit bort och pratade/skrattade/messade och facebookade sig igenom filmen. Dom kan vara glada att jag inte är en apa och att jag inte heter vare sig Caesar eller Koba, för med aningens sämre tålamod och bättre tillgång till vapenarsenal hade Filmstaden Söder kunnat förvandlas till APE HOME igår kväll. Jag hoppas det finns en särskild plats i helvetet för folk som medvetet förstör för andra på biografer. Och finns det inget sånt helvete kan jag ta på mig att skapa ett. Jag har kreativ fantasi och är bra på att få saker gjorda.

Vad gäller filmen så snurrar mina tankar mest kring tre punkter.

1. Det var modigt att ge den visserligen stabila men ändock birollskillen Jason Clarke den mänskliga huvudrollen i filmen. Det är alltid roligt när mod lönar sig, han är verkligen en fullpoängare här!

2. Jag tycker det är lite jobbigt att bli lurad till månen på detta vis. Aporna är (precis som i förra filmen) helt GALET bra gjorda. Jag blir fan förbannad så bra gjorda är dom. Jag vill inte tro att dom inte finns, att skådespelarna spelar mot Andy Serkis (som apledaren Caesar) och andra hittipåfigurer, jag vill att aporna ska vara lika verkliga som dom ser ut.

3. Det verkar som att en hel del filmrecensenter som sågade Trans4mers jäms med fotknölarna, som häcklade effektsökeriet, som spottade åt logiska luckor och garvade rått när Autobots kom ridande på Dinobots, hux flux köper dom allt med den här filmen. Denna film har antagligen färre icke-CGI:ade-sekunder än Transformers hade, det finns mängder av skrattretande logiska luckor även här (som att aporna pratar fåordig men korrekt engelska samt kan skriva klokskaper med krita på bergsväggen) och att se schimpanser rida på perfekt tränsade svarta hästar (hästar som dessutom inte verkar existera i några andra scener än när det ska krigas och jiddras) är inte mindre komiskt att beskåda än Optimus Prime på en metalldinosaurie.

Min o-pepp visade sig i alla fall göra nytta. Jag känner mig glad nu. Upprymd. Positivt överraskad. Jag tänker drista mig till att använda det klyschiga uttrycket att ”det bjöds på filmmagi” för det var precis vad det gjorde. Filmen var tänkvärd, känslosam, spännande och en fröjd för ögat och jag tänker ge den samma betyg som jag gav förra apfilmen dock med det lilla tillägget att detta är en film som kommer stanna kvar i magen, det gjorde inte den förra.

THE CONGRESS

Det finns få saker inom populärkulturen som provocerar mig mer än dåligt tecknad film.

Jag kan fanimej känna hjärnans innanmäte självantända när jag zappar in på Barnkanalen eller Nickelodeon och det bjuds på animerat barnvakteri i form av löpande-band-datagjorda filmer som är så enahanda och pundiga att föräldrar som låter sina barn titta på skiten får skylla sig själva när den hemska nyheten sjunker in: dom har medvetet sett till att uppfostra sina barn med extremt dålig smak.

Samtidigt kastar jag sten i glashus, jag vet det. Jag själv gör business på att teckna som en fyraåring. Ingen kan säga att det är stor konst men det är min konst och jag är skönt jävig i den frågan. Hur som helst så väcker The Congress vissa frågor hos mig och tyvärr är dom flera sjömil ytligare än dom filmens regissör Ari Folman och Stanislaw Lem (som skrev boken filmen är baserad på) vill få fram. Fast det ena behöver kanske inte utesluta det andra?

Robin Wright spelar Robin Wright. Hon är 45 år, får roller fortfarande men kanske inte dom största eller mest välbetalda. Hon bor i en flyghangar tillsammans med dottern Sarah (Sami Gayle) och sonen Aaron (Kodi Smit-McPhee) som lider av en sjukdom som kommer göra honom både döv och blind. Robins agent (Harvey Keitel) vill att hon ska göra det enda rätta, låna ut sin kropp och sina uttryck till filmbolaget som ska scanna henne, mata in mätningarna i en dator och på så sätt göra henne odödlig, för evigt ung och ge henne perfekta roller foreverandever som en datoranimerad version av sig själv. Robin vill inte. Hon vägrar. Al (Keitel) tjatar. Filmbolagsdirektören (Danny Huston) tjatar. Robin vägrar. Det tjatas lite till och till slut ger Robin med sig.

Här bränner det till i filmen, frågeställningen är riktigt intressant. Robin vill inte ställa upp på att sälja sin kropp och sitt yrkesliv på det här sättet, hon vill ha full kontroll och välja sina roller själv. Al spolar ner alla hennes argument i toaletten för vilken skådespelande kvinna i Hollywood bestämmer egentligen helt själv över sitt liv och sin kropp?

Den här delen av filmen har stoft som räcker till en hel film men det är över halva speltiden kvar. Var ska filmen ta vägen? Jag satt i biosalongen och hade ingen aning ö-v-e-r-h-u-v-u-d-t-a-g-e-t. Den första halvan av enastående spelfilm (stark fyra i betyg) blir efter halva tiden en psykadelisk och framförallt FULT animerad film. Jag kan inte säga att den delen av filmen är dålig om jag ser till handlingen men jag har svårt för animationerna. Jag blir trött. Filmen är seg. Det händer inte så mycket. Eller jo, det händer en hel del, det är som att bevittna en LSD-tripp, en SOVANDE LSD-tripp.

Om jag ska försöka mig på att summera filmen så känns den mer annorlunda än fantastisk, mer tänkvärd än min hjärna kan ta in och Robin Wright är underbar. Det är dessutom en film som bör ses på bio. Hade jag sett den hemma hade jag aldrig i livet lyckats vara så koncentrerad som filmen kräver.

Jag såg filmen tillsammans med Jojjenito och Har du inte sett den-Johan på invigningen av festivalen Monsters of film i höstas. Det var lääängesedan.