Fredagsfemman #237

5. Shamalamadingdongpeppen

Alltså, jag vet inte om jag är helt ute och cyklar nu men jag har sett trailern till M. Night Shyamalans nya film Split och den känns helt kanon tycker jag. James McAvoy får en hel del att stå i när han spelar en mycket schizofren man som har hela 23 personligheter. Vad tycker du, blir du pepp av trailern? Filmen har inte svensk premiär förrän i januari men trailern kan du kolla in här.

.

.

.

4. Danmarks Oscars-shortlist

Nånting slår mig när jag ser namnen på dom tre filmerna som finns med i Danmarks shortlist för att kunna bli deras Oscarsbidrag: vilket SJUKT bra år det varit för dansk film! Det står mellan Thomas Vinterbergs ”Kollektivet”, Lisa Ohlins ”De standhaftige” (den heter Walk with me på svenska biografer) och Martin Zandvliets ”Under sanden” och jag kan inte heller låta bli att undra vilka svenska filmer det buzzas om i sammanhanget. Är det kört för Efterskalv?

.

.

.

3. Alena

Jag såg entimmesversionen när den gick på TV förra sommaren men nu är långfilmen här! Svälj svensk-film-skepticismen och gå och se den!

.

.

.

.

2. OS-FINAL IKVÄLL!!!

Det är nästan som att häda att inte tjonga upp Sveriges fotbollsdamer på förstaplatsen denna vecka men när du sett ettan förstår du varför. Men ikväll – IKVÄLL – spelar dom OS-final i fotboll och det är STORT, det är MEGASTORT! Slå på TV:n kl 22.30. Vilken kanal törs jag inte sia om för jag har fortfarande inte köpt nån OS-bibel men jag litar iskallt på att Steffo meddelar detta i kommentarsfältet. *blink*

.

.

.

1. MALMÖÖÖÖÖ!!!

Nu har ETT HELT ÅT gått sen det var Malmö Filmdagar förra gången och hur mycket jag än tänker på det så kommer jag bara fram till en enda sak: Hur fort har inte detta år gått egentligen? Vansinnigt fort skulle jag säga, men på ett bra sätt för nu börjar snart årets bästa vecka – igen!

Massor med film, massor med filmsnack, massor med filmmänniskor och en handfull filmspanare, hotellfrukostar, mingeldrinkar, dammsugare och ett filmschema som ska spikas. Härligt, det ska bli så HÄÄÄÄÄRLIGT – eller hur Sofia, Jojje och Henke?!

KOLLEKTIVET

Om Beyonce är Queen B så är Trine Dyrholm banne mig Queen T. Vilken jävla DOMINANT hon är i varenda film hon är med i. Hon kommer in och bara BAM!!, sätter varenda scen och får mig som tittar att vara hundraprocentigt närvarande i stunden.

Jag tittar på filmen, jag följer Trines blick, jag gör inte nånting annat på denna jord och det är få skådespelare förunnat att ha den unstrålningen. Men Trine har och Trine kan och det ska dagens film vara tacksam över.

Trine Dyrholms motsats är nämligen den andra huvudrollsinnehavaren, Ulrich Thomsen. Han är en man med livlös blick och en aura som känns otäck. Han är helt enkelt en Stor Skådespelare som jag inte riktigt förstår storheten i.

Tillsammans utgör Trine och Ulrich dock filmens nav, det gifta paret Anna och Erik, som i Thomas Vinterbergs nya film har ärvt ett hus (eller Erik har, om man ska vara korrekt) och som dom beslutar ska användas som kollektivboende eftersom dom vill bo där men hyran blir för hög för att det ska vara ekonomiskt hållbart. Huset är gigantiskt och det finns plats för en hel drös med gamla vänner – och nya – och Anna och Eriks gemensamma dotter Freja bor givetvis också där.

70-talets Danmark är tacksamt att skildra på film, 70-talet är det allt som oftast. Kläder, färger, scenografi, musik, allt bildar en helhet som ger kött på benen åt ett manus som kanske inte är Vinterbergs allra starkaste. Kollektivet är en teaterpjäs från början men det var inget jag direkt tänkte på under filmens gång. Då känns Festen mer som en pjäs.

På tal om Festen, en film som i min värld är 5/5. Det är en film som behandlar familjehemligheter på ett sätt som inte lämnar någon som tittar oberörd, samtidigt är det en rätt ”enkel” film att titta på, det känns som den är gjord med ett lätt handlag. Jakten (4+/5) är lite samma sak. Otroligt tuff grundpremiss i filmen men historien flyter på som ett rinnande vatten. Nu är Kollektivet som berättelse betydligt ”ytligare” än både Festen och Jakten MEN det är familjeångest och jobbigheter som borde kunna få mig att vrida mig i biofåtöljen. Nu gör jag inte det. Jag njuter mest.

Thomas Vinterberg är i mina ögon en mästerregissör, definitivt på pallplats vad gäller nordiska regissörer (och jag väljer att blunda för Far from the Madding Crowd när jag säger det, mest för att han inte varit inblandad på samma sätt i den filmen, med manus och så). Nu väntar en ubåtsfilm med Colin Firth och Matthias Schoenaerts och jag kommer givetvis se den men väntar med spänning på nästa film där även historien är hans egen. Då är han som allra allra bäst.

Vi som såg filmen hade inte riktigt samma åsikter om den. Såhär tyckte Jojje och Sofia. Och Daniel tyckte såhär.